Posts Tagged ‘ Sverigedemokraterna

Då Sverige kallades fosterland och man var stolt att vara svensk

Fädernesland – ingiv våra sinnen de dygder som fostrat din ära, ditt väl.

Dessa ord kommer från Arthur Hazelius, mannen som 1891 grundade Skansen, världens första friluftsmuseum. På Djurgården, vid bergbanans fot, står en byst av honom framför en välvd mur på vilken sex liknande sentenser finns formulerade. Först läser man dem bara rakt upp och ned. Typiskt adertonhundratalspompöst, känner man. Men vad är det han egentligen säger? När man läser om de förväntade visdomsorden – texterna står i guldskrift fördelade på sex utsirade stentavlor som för tankarna till Dorés illustration av Moses förevisande Guds tio budord – ger raden ovan ett förvånansvärt ytligt, ja nästan löjeväckande budskap. Nästa tavla imponerar inte heller:

Var hellre fri än annans träl så länge du dig kan röra.

Efter att med en viss möda ha sökt visdomen i detta – som sagt skrivet med guldbokstäver – konstaterar man förvånat att den pompösa formuleringen döljer en självklarhet. Den påminner om senare tiders det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig. En ironisk formulering som används för att uppmärksamma en självklarhet. Vid det här laget har förväntningarna skruvats ned betydligt.

Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.

Att Hazelius inte menar en fågelholk som ramlat ned förstår man direkt. Han hade en mer metaforisk avsikt. Men vad menar han att vi ska förstå av detta? Är det en föregångare till Dylans the answer my friend is blowing in the wind? I båda fallen blåser det. Vilket i Dylans fall torde vara en poetisk bild för att man bör lyssna till sin inre röst. Hos Hazelius har vindblåset snarare fosterländska implikationer. Bombasmen var troligtvis mer en signal, eller uppmaning till fosterlandskärlek mer än en djupsinnig tänkvärdhet.

Vi är ett litet folk – men vi bör tänka stort.

Här kommer plötsligen Carl Bildt in på banan. Detta låter som något han kunde ha sagt på den tiden han pläderade för Sveriges medlemskap i EU. Ånyo känner man hur starkt Hazelius manar till en förädling av det nationella. Idag något närmast suspekt. Hans syfte är uppenbarligen att inspirera till skapandet av ett land att vara stolt över, ett Sverige som föredöme. Detta var alltså långt före Hitler.

Den forntid ej vördar ej framtid är värd.

Nu blir det lite knepigare. Här förutsätts inte bara kunskaper i historia utan dessutom vördnad för densamma. En lysande sammanfattning av Sverigedemokraternas kultursyn kan tyckas. Utan en beundran för vår stolta historia får du rött kort och kan inte spela nästa match i livets ligaspel.

Ryktet aldrig dör för den som sig ett gott förvärvat.

Eller hur! Tonen i dessa rader ger i sin nästan chauvinistiska karaktär en bild av en idylliserad svensk identitet som på ett knappt sekel förvandlats till sin motsats – en kulturrelativism där alla värdesystem betraktas som likvärdiga. Sverige är inte bättre än något annat land, eller värre – det är ju fullt möjligt att vi faktiskt är sämre. Hazelius roterar i sin grav.

Samtidigt är Hazelius med sina eufemismer* en tydlig representant för en tid med förljugna ideal (”smaka riset”, ”lära sig veta hut”, ”dö för sitt land” etc) – men i hans sentenser finns också tydliga pekoralistiska drag. Ett pekoral är en text som oavsiktligt får en komisk verkan, eftersom uttrycks- och meddelandebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna.

Sorry Arthur, Steiner hade gjort det bättre…

* Eufemismer är förskönande eller beslöjande omskrivningar, ofta för saker som anses oangenäma, anstötliga eller tabu.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

De politiskt korrekta kör med dubbel bokföring

En främmande världsbild har det senaste decenniet trängt in i vårt föreställningsliv och vardag, nämligen islam. Det är i första hand en religion – och som sådan värd samma respekt som andra religioner. Problemet uppstår i dess unika koppling till en teokratisk 1400-årig samhällsmodell och familjelagstiftning förverkligad i länder som t ex Iran, Somalia, Nigeria, Saudiarabien, Sudan, talibanernas Afganistan och (på förslag i) Irak – samt allehanda terroristgrupperingar som al-Qaida och Muslimska brödraskapet.

Konsekvenserna känner vi alltför väl – en groteskt otidsenlig lag (sharia) med straff som avhuggna händer för tjuvar, stening till döds för äktenskapsbrott, en stock-konservativ kvinnosyn, etc. Krav på särlagstiftning enligt sharia har också framförts i vårt land. Detta är chockerande för de flesta.

Men de som tänker rätt i det här landet bestämde sig tidigt för att betrakta islam som enbart en religion och avvisa rädslan för islamisternas spektakulära terrorhandlingar som obefogad skrämselpropaganda (”det har inget med islam att göra”). Den känsla hos många av bestörtning inför sådana fenomen som patriarkalt kvinnoförtryck med hedersmord, tvångsgiftermål och märkliga ansiktsmaskeringar, diskvalificerades därför av de rättänkande som homofobi. Klandervärda fördomar, helt enkelt.

Så istället för att diskutera detta från början främmande fenomen där man belyste och nyanserade en i vissa fall kanske överdriven ängslan – stigmatiserades de som inte tänkte rätt som homofober. Detta förvisade dem från det offentliga samtalet. Men det löste inte problemet. Tvärtom – det förvärrades. Genom att på detta sätt lägga locket på skapade de som tänkte rätt en grogrund för Sverigedemokraternas framväxt och debut som riksdagsparti.

Huvudproblemet i den infekterade debatt som detta resulterat i kan sammanfattas i frågeställningen skall en övertygelse om tolerans även innefatta intolerans? Skall en modern demokratisyn stanna innan den utmanar multikulturella värden? Skall en västerländsk moraluppfattning avskaffas till förmån för en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

Eller för att säga det på ett annat sätt: Skall vi i ett land som uppnått en hög grad av jämlikhet kvinnor och män emellan samtidigt acceptera ett religiöst systems djupt konservativa medeltida kvinnosyn? Det vill säga praktisera dubbel bokföring? Har ett traditionellt  stam- eller klansystem från Afrika eller Mellanöstern samma existensberättigande i Sverige som vår moderna demokratisyn?

För rättänkarna är svaret ja på alla dessa frågor. De anser inte att vi kan sätta oss till doms över urgamla traditioner, vare sig det är religiösa, sociala eller rättsliga. Även i vårt land.

Vi andra accepterar inte detta svar. Vi anser att det är befängt. Jag ville därför argumentera i saken här på Mummel i kön – men även här, i kommentarerna, bannlyses en som inte tänker rätt. Istället för argument misstänkliggörs mina motiv. Istället för sakdebatt kommer känslostormar och grumliga resonemang. Sådana som jag mobbas och placeras i skamvrån. Våra argument godkänns inte.

Istället använder man demagogi. Förutom att vi kallas för homofober och rasister(!) bemödar man sig inte att argumentera för sin sak, man ”visar sin avsky”. Och då behöver man inga argument. De tycks tänka: Varför riskera något – vi har ju ändå rätt!  Hux flux förvandlar man ett bekymmer över rättänkarnas kulturrelativism till ”näthat”, även använt av Marika Lindholm i sin kommentar till Nazifieringen av islam här på Mummel i kön:

”Kan bara inte se att ditt och andras näthat leder nån vettig stans. Undrar som Gine, vart du vill komma?” (…) ”Det rasistiska språkspelet ska inte ÅTER tillåtas forma det offentliga samtalet!”

Gemensamt för de rättänkande är att de inte låtsas förstå. En minoritet skulle aldrig lyckas med ett sådant trick, men för politiskt korrekta är det ett elegant sätt att komma undan besvärliga frågeställningar. I kommentaren till Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för? görs jag av Marika Lindholm dessutom ansvarig för uppvigling:

”Dina resonemang blir för mig en enda soppa. Det jag FAKTISKT förstår (framför allt genom kommentarerna i din blogg) är att dina ord väcker och eldar på allmänt rasistiska intressen och ett numera ständigt ökande media-hypat tal om svenskar som en potentiell minoritet i det egna landet, vilket i förlängningen innebär en rasifierad, exkluderande syn på svenskhet.”

Men Mummel i kön har råkat ut för värre saker. Signaturen ”M” har i skydd av sin anonymitet tillåtit sig så grova tillmälen att några av dem var tvungna att plockas bort. Kvar står ännu några repliker som visar vilken nivå rättänkarna kan sänka sig till:

”Jag står helt på muslimernas sida. Det finns nascister inom alla samhällsgrupper, judehatare inom alla religioner. Det här är manipulativt trams och borde polisanmälas. Hitler tyckte också att han var objektiv och såg världen klart. Passa er noga, gubbar, så ni inte kommer till helvetet när ni dör… (…) Är ni helt bortom sans och förnuft? Borde anmälas, detta är helt enkelt inte acceptabelt.”

Tonen i samtalet har blivit otrevlig och utbytet ofruktbart. Sakfrågan skyms av känslor och aggressioner. Och jag har sagt det jag har haft på hjärtat i detta ämne. Det är bara att konstatera att tiden inte är mogen. Tills de som tänker rätt kommer till ett mer nyanserat synsätt ska jag skriva om andra saker.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Stöder Miljöpartiet islams förtryck av kvinnor?

Demoniseringen av islam är orättvis. Fatwan mot Salman Rushdie, utfärdad av ledaren för en muslimsk nation, har bara hänt en gång, liksom dödshoten som tvingade Taslima Nasrin att fly Bangladesh. Att Lars Vilks lever under dödshot för att han med sin rondellhund hånat islam är bara en naturlig reaktion på en grov provokation. Samma med Muhammedteckningarna i Danmark. Tecknaren visste att man inte fick avbilda Muhammed, så han får skylla sig själv. Kom inte och anklaga islam för detta!

Elfte september? Ja, men herregud, man kan inte anklaga en hel religion för vad några kriminella fundamentalister åstadkommer. Islam är en fredlig religion – det sa till och med George Bush!

Jag har fel – det finns inga problem med den muslimska klankulturen i Sverige. Hedersmord utförs också i andra religioners namn. Att en man sprängde sig till döds på Drottninggatan var naturligtvis beklagligt, men det var rena tillfälligheten att han var muslim. Det är helt fel att misstro islam för detta. Det är en förhastad slutsats.

Och det är ett missförstånd att tala om ”ingen rök utan eld”. För röken har i det här fallet  inte uppstått av en eld – den har uppstått ur främlingsfientliga fördomar och irrationella känslor. Det är skamligt att anklaga det islamska kulturmönstret för de ogärningar som några få utför.

Detta anser min gode vän miljöpartisten. Min fråga till honom häromdan hur MP förhåller sig till det strukturella förtrycket mot muslimska kvinnor i landet besvarades med en motfråga.

– Vad har du fått det ifrån?

– Från böcker, tidningar, radio, TV och nätet.

Jaså. Detta var en fullständig nyhet för honom. Han har inte läst något sådant. Han har varken sett eller hört något annat än att islam är en fredlig religion fullt jämförbar med vilken annan religion som helst. Fast det stämmer inte helt. Han har hört talas om några ”muslimska fundamentalister” som hade gjort något obehagligt. ”Men det finns kristna fundamentalister i USA som också är obehagliga”.

Där fick jag. Han försäkrar mig att MP inte ser NÅGRA problem med islam. Vad han DÄREMOT ser är en växande skara av islamofober triggade av Sverigedemokraterna. Och DET är ett stort problem. Att en domstol utdömt ett stort skadestånd till den muslimska man som förlorade jobbet för att han vägrade ta den kvinnliga chefens hand tycker min miljöpartistiska vän är helt i sin ordning. Vem har sagt att man skall ta seden dit man kommer? Det är bara fördomar, deras hälsningsseder är minsann minst lika bra som våra. Liksom den heltäckande slöjan – den är väl käck!

Och vittnesmålen från Ayaan Hirsi Ali? Han tittar klentroget på mig utan att säga något. Men han ser ut som om han tänker – vad vet hon om muslimer i Sverige? Troligtvis har han inte läst henne.

Att unga flickor tvingas gifta sig på sommarlovet i hemlandet är förtal. Och att de inte får göra gymnastik och bada i skolan är ett synsätt vi måste respektera. Varför tycker du det är konstigt? Min väl miljöpartisten har varken sett eller hört något som visar att kvinnoförtrycket är en väsentlig del av den islamska kulturen. Han säger sig inte förstå vad jag talar om.

Fast bakom den politiskt korrekta fasaden vet vi att han både hört och sett. Det vet han och det vet jag. Men han och MP ser inga politiska fördelar i att erkänna detta. Tvärtom – då måste de ju agera i en oerhört känslig materia. Då tar man hellre risken att deras ståndpunkt kan uppfattas som feg och att en del kan tolka detta som att MP stödjer det muslimska förtrycket av kvinnor.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Får man verkligen älska Sverige?

Fenomenet Sverigedemokraterna fortsätter att fascinera. Problematiseringen av asyl- och integrationspolitiken förde dem in i riksdagen. Jimmie Åkessons politiska födgeni spelade här en avgörande roll. Hans image av svärmorsdröm och vänlig sanningssägare beredde vägen i en angelägenhet de andra partierna inte vågat ta i med tång.

SD:s inträde i riksdagen har närmast karaktär av paradigmskifte. Inte bara att invandringsfrågan för första gången lyfts in i de politiska finrummen. SD introducerar också en nygammal nationalromantik som vi i det här landet inte sett på mycket länge, lite ovant för en nationell självbild starkt präglad av internationalistiska ideal.

Kan man verkligen älska Sverige? Frågan känns omtumlande, nästan provocerande. Men lika väl: Är det bara i landskamper i ishockey, fotboll och friidrott som det är helt i sin ordning att känna stolthet och kärlek till sitt land? Eller då vi återkommer hem efter lång tid utomlands? Frågeställningen aktualiserades efter en radiodebatt där en representant för SD efterlyser en specifikt svensk kulturpolitik – och en företrädare för kulturetablissemanget bara kunde förorda en internationalistisk sådan. SD blir hånade för att de vill stödja hemslöjd och folkdans, men är det fel att intressera sig för svensk kultur och svensk särart? Frågan är intressant.

Att vara nationalist har av hävd betraktats som något suspekt. Tvärtom är vi snara att påpeka att Sverige INTE är bättre än andra länder i en närmast ursäktande attityd till det svenska. Vi upplever oss mer som internationalister, en hållning grundlagd i solidaritetsrörelsen på 60-talet då en hel generation riktade blicken ut mot internationella orättvisor. Denna 68-mentalitet lever kvar starkt i landets tongivande kretsar.

Kanske Vänsterpartiet tydligast representerar denna tankekultur idag, vilket blev tydligt på valnatten då Ohly fick en verklig drömmotståndare i Sverigedemokraterna. Tack vare dem kan han nu spela upp hela indignationsregistret: Internationalism mot SD:s nationalism, nedrustning av försvaret mot SD:s upprustning, mindre poliser mot SD:s fler, multikulti mot SD:s önskan om begränsning av invandringen. SD är själva antitesen till 68-stämningen som fortfarande utgör den rådande mentala plattformen i landet. I den första radiodebatten mellan V och SD kallade Ohly i stort sett varje argument Åkesson yttrade för ”rasism”.

Men det är ju inte så att SD är ett rasistiskt parti som de ideligen skälls för. Att hävda det luktar mer känslostyrd ryggmärgsreflex än nykter analys. Hur skulle de ha kunnat komma in i riksdagen på att hävda rasistiska ideal? En rimligare tolkning är att de blivit bestörta över de implikationer den förda asylpolitiken har. De vill syna korten i den katastrof integrationspolitiken inneburit med invandraghetton och ständiga friktioner med samhället. Deras sympatisörer har till sin förvåning upptäckt att SD är det enda parti som tagit denna bestörtning på allvar.

Kravet de ställer är att invandrar- och assimileringspolitiken genomlyses på ett sätt som gör väljarna delaktiga i omdömesbildningen kring utvecklandet av nya kriterier för invandring och integration. Vad skulle vi förlora på en sådan granskning? Det är ju inte tal om att folk skall slängas ut ur landet. Men när ett problem växer måste man bli noggrannare. Alla tjänar på det, även de som skäller SD för att vara rasister. Vi måste äntligen få en värdig asyl- och integrationspolitik.

Sen kan man onekligen få ett intryck att en del partikamrater bakom Åkesson är rena råskinnen. De grodor som hoppar ur munnen på vissa är förfärande. Och även om Jimmie Åkesson är en sällsynt politisk begåvning så basar han trots allt över dessa, som min radikale vän så riktigt påpekade. Frågan är därför om partiet kommer att färgas av Jimmie Åkesson – eller om det blir tvärtom. Men oavsett utgången – SD har åstadkommit ett välgörande uppvaknande för det politiska klimatet i landet.

Och vi har fått vårt första sverigeromantiska parti.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Sverigedemokraterna ser att kejsaren är naken

Tyckareliten bland media och politiker har svårt att få kläm på vad Sverigedemokraternas valframgång beror på. Den mest förekommande föreställningen är att SD är ett rasistiskt parti som rider på ett latent främlingshat. Andra menar att SD:s väljare känner sig stå utanför vilket gör dem missnöjda med de etablerade politiska partierna. Jan Guillou tror att SD kom in i riksdagen på grund av de sympatier de fick då vänstermänniskor på torgmötena innan valet hade häcklat SD. Diverse kändisar utgjuter sig känslosamt i media om hur illa de tycker om rasism. Aftonbladet har skapat en slogan: Vi gillar olika.

Få analyser kommer fram till den enda rimliga förklaringen till SD:s framgångar – väljarnas önskan att problemen med massinvandringen och den havererade integrationen skall genomlysas och åtgärdas. Denna önskan har klandrats, missförståtts och hånats på ett sätt som troligtvis ytterligare förstärkt SD-väljarnas övertygelse. Att en legitim önskan förnekas och avvisas väcker naturligtvis harm.

Men det finns lysande undantag. Paulina Neuding och Johan Lundbergs artikel i DN 23/9 efterlyser en debatt om invandringens problem. De talar om en ovilja hos media och de politiska partierna att erkänna de specifika problem som finns med invandringen och det svenska flyktingmottagandet. Sverigedemokraterna har inte de korrekta lösningarna på problemen, skriver de, men de ställer frågorna och har vunnit väljarstöd på att andra försökt tiga ihjäl dem.

Neuding och Lundberg ser att media och de etablerade partierna misslyckats på framförallt två fronter. Ett – oviljan att erkänna de problem som finns och diskutera möjliga åtgärder, och två – formulera varför ett generöst flyktingmottagande är något bra. Negligeras dessa frågeställningar riskerar SD att växa ännu mer, menar artikelförfattarna.

Svaret de får är typiskt för debattklimatet. Mattias Tydén förnekar problemen i DN 28/9 och kallar dem myter. Kriminologer har ”återkommande” behandlat kriminalitet bland invandrare, i media ”frodas reportagen om problem och konflikter relaterade till etnisk segregation”. Nej, Tydén  ser inte att någon lagt locket på. Och sällar sig därmed till denna märkliga skara av människor som inte ser, inte förstår.

Man kan fundera mycket över detta. Och uppleva att tyckaretablissemanget inte godkänner en förklaringsmodell som problematiserar invandringspolitiken – eftersom den enligt dem står över all kritik. Detta verkar leva som en tyst, halvt omedveten men ändå självklar upplevelse av konsensus som är intimt förknippad med hela 68-kulturens centrala stämningar av solidaritet med marginaliserade folkgrupperingar. Denna kollektivt upplevda tidsanda har under decennierna cementerats som en sorts upplysningsideal som är odiskutabelt och oberörbart. Att ifrågasätta denna upplevelse är därför ett brott som väcker starka känslor. Konsensuskulturen ser sig deltaga i en sorts mental klasskamp – de upplysta mot de vulgära, oupplysta.

Det intressanta med SD-mentaliteten är att de inte räds sitt psykologiska underläge inför konsensuskulturen för att de ser att kejsaren är naken. Invandringen har tappat alla proportioner – det handlar om massinvandring – och integrationen har misslyckats och istället skapat invandrarghetton med hög arbetslöshet. Ändå diskuteras detta inte. När Anders Lago ber om hjälp att styra flyktingströmmen någon annanstans än invandrartäta Södertälje – som tagit emot fler irakiska flyktingar än hela USA – får han kalla handen av regeringen. Inte ens hans eget parti (S) har förslag till åtgärder.

Ett misslyckande skall kallas för just detta – och åtgärder skall krävas. SD:s rasistiska rötter är naturligtvis en fatalitet som nu utnyttjas av motståndarna i sin fulla potential, men SD:s ifrågasättande av invandrarpolitikens heliga kor är ändå det saken gäller. Och att Sahlin och Reinfeldt nu ska börja förhandla om invandrar- och asylpolitiken är en direkt följd av detta. Hut går hem.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Den politiskt korrekte vill vara del av ett upplyst frälse

”Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.” (Janne Josefsson)

”Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten.” (Birger Schlaug)

Ovanstående citat är hämtade från en diskussion på Facebook med utgångspunkt i Jesús Alcalás artikel i SvD om slöjdebatten. Varför sviker journalisterna i problematiken kring det multikulturella samhället – och varför ljuger politikerna? Och varför låtsas feministerna att den feodala kvinnosynen inom islamska grupperingar inte existerar?

Därför att de är politiskt korrekta.

Wikipedia ger två definitioner på politisk korrekthet. Den ena lyder att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper. Den andra säger att politiskt korrekt är den som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Är det inte så här: Den rättframma och naiva säger vad han tycker. Kanske förstår han att det i vissa lägen inte är klädsamt. Men han skäms egentligen inte, utan står för sina åsikter. Den politiskt korrekte har samma uppfattning – men skäms för den och godkänner den därför inte. Antingen för att han vill vara just politiskt korrekt – eller helt enkelt för att hans idealbildning säger honom det. I båda fallen kan det vara en medveten process. Fast antagligen mera sällan. Att vara politiskt korrekt är troligtvis mer en ryggmärgsreflex än ett övervägande.

Den burka- och niqabförsedda gestalten – denna svarta ansiktsmaskering lika grotesk som Ku Klux Klan-kåpan – ger ett skrämmande intryck hos både den politiskt inkorrekte som den politiskt korrekte västerlänningen. Den förre formulerar öppet sin avsky, den senare undertrycker och kamouflerar den  i en strävan att passa in i den hippa mentalitetskulturen. Den politiskt korrekte vill för liv och pina inte skylta med sin upplevelse. Så han attackerar ”fördomarna” och ”främlingsfientligheten” – och naturligtvis Sverigedemokraternas rädsla för islam. Trots att han i själva verket förstår dem.

Är denna hållning feg? Inte nödvändigtvis – man vill bara smälta in. Känna sig vara en del av ett upplyst frälse. Det finns dolda kameran-klipp som visar hur en människa i ett rum snart börjar göra samma konstiga saker som de andra i rummet. De flesta är nog politiskt korrekta i något sammanhang. Men burka-kramarnas förvåning över andras ”intoleranta” hållning  kring den heltäckande slöjan känns krystad och föga trovärdig.

Den politiska korrektheten är ett spöke som går genom många debatter. Ett exempel är det hedersrelaterade våldet som kvinnorörelsen förnekar för att det förminskar deras kritiska hållning till det svenska manssamhället. I antroposofiska sammanhang är det inte politiskt korrekt att problematisera antroposofin i en idédebatt. Det stör den politiskt korrekta konsensuskulturen. Och öppen kritik är i dessa kretsar inte bara politiskt inkorrekt – det är tabubelagt.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Varför blev de apatiska barnen apatiska?

Undrat hur det egentligen förhöll sig med de så kallade apatiska barnen för några år sen? Det hela verkade oklart. Vad var det egentligen som hände? Barnen gled in i ett koma-liknande tillstånd som var obegripligt. Så obegripligt att man misstänkte att föräldrarna på nåt sätt inte var ärliga utan fick barnen att spela sjuka. Rykten gick att barnen var uppe och sprang på nätterna och käkade ur kylskåpet. Och om barnens tillstånd var äkta – varför hände det? Sverige var ju ensamt om detta syndrom. Sa dom.

Gellert Tamas bok De apatiska ställer saker tillrätta. Det är ett 600-sidigt aktstycke som redogör för alla turerna. Författaren har gått igenom alla dokument, vänt på alla stenar och uppdagat en av vår tids största politiska skandaler. Nog för att många också på den tiden (2003-2006) förstod hur saker och ting stod till. Nu är det i alla fall klarlagt. Och det är spännande läsning. Det var svårt att slita sig från detta reportage, försett som det var med rena cliffhangers.

Det handlade alltså om familjer med barn som kommit till Sverige som flyktingar från krigshärjade områden och som hade genomgått fruktansvärda händelser. De flesta barnen hade fått se hur deras fäder dödats och mammor och systrar våldtagits.  Många av dessa trasiga familjer hade lyckats ta sig till vårt land och sökte nu uppehållstillstånd. Det var här det började. För det tog lång tid att få besked om de fick stanna. Väldigt lång tid. Att hela tiden inte få veta. Otrygghet för barnen. Ingen att lita på. Löften från myndigheter som ständigt bröts.

Många av barnen led av posttraumatiskt stressyndrom på grund av sina svåra upplevelser. När otryggheten och sveken i Sverige lades till detta tappade de allt hopp och gav upp, blev apatiska. De gled mer och mer in i ett koma-liknande tillstånd där de fick sondmatas, vändas för att inte få liggsår och ha blöjor. Talade inte, reagerade inte på tilltal.

Många fackmän var undrande inför detta. Men fenomenet hade uppträtt tidigare utomlands och det fanns där kunskap kring det hela, men det uppmärksammades inte här hemma. Det vill säga man ville inte uppmärksamma det, skulle det visa sig. Större delen av barnfamiljerna utvisades, nio fall av tio. Detta pågick hela tiden. Chockerande bilder visades på tv av smygfilmade tvångsdeporteringar av medvetslösa barn i rollstolar och på bårar på väg till flyget. Hela familjer förpassades med våld av svensk polis som dumpade av dem på främmande lands flygplatser där de kunde tillbringa veckor  med barnet på bänkar ankomsthallar och andra tillfälliga utrymmen. Men Sverige var kvitt problemet.

Men de fick väl ändå adekvat vård så länge de var i Sverige? Nej, tyvärr var det sällan fallet. Ledande personer hade nämligen konspirationsteorier.

Dessa lanserades tidigt av Marie Hessle, regeringens samordnare för barn med uppgivenhetssyndrom, direkt underställd migrationsminister Barbro Holmberg. Hessle menade att mycket tydde på att barnen simulerade, understödda av föräldrarna som gjorde allt för att få stanna. Och eftersom barnen därför logiskt sett inte kunde vara sjuka, skulle de heller inte ha vård. Så de skickades för det mesta hem. Hessles teorier fick stöd av Annica Ring, chef på Migrationsverket i Solna. Hessle och Ring, som i hemlighet samarbetade kring detta, lanserade även en teori om att vissa av barnen blev förgiftade av sina föräldrar.

Det stora problemet med dessa teorier var att det saknades belägg för dem. Under hela perioden lyckades ingen få fram bevis för simuleringsteorin. Ingen läkare hade sett något själv, bara hört rykten. Rykten som alla utgick från Hessles teorier. Hon hade i praktiken startat en vandringssägen som många trodde på. Inte minst minister Barbro Holmberg. Och massmedia vidarebefordrade tacksamt.

Då opinionen började mullra och media till slut frågade sig om apatin hade något att göra med det omänskliga handhavandet var migrationsminister Barbro Holmbergs svar att det inte var invandrarpolitikens fel att de blev sjuka. Detta upprepades hela denna olycksaliga period som ett mantra. Och ändå – i historiens backspegel – visade det sig att det var just så det var.

Det var invandrarpolitikens fel.

Och skulden låg inte enbart på Barbro Holmberg, Marie Hessle eller Annica Ring. Den låg primärt högre upp. Hos ”chefen” som han kallades internt. Statsminister Göran Persson. Enligt flera oberoende källor ville han inte att barnfamiljerna skulle stanna – för det skulle ge Sverigedemokraterna röster i det kommande valet 2006! Detta, mina damer och herrar, kallas realpolitik. Till slut lyckades Miljöpartiet i en förhandlingsrysare som höll på att fälla regeringen få Persson att gå med på en kompromiss så att merparten av familjerna fick stanna.

Ibland är verkligheten inte så illa som man tror. Den är värre.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Politikerna tar inte oron för islam på allvar

Att schweizarna inte vill ha minareter chockar det politiska etablissemanget. Man kan ju undra hur de har kunnat vara så blinda för tecknen i skyn. Det är ju knappast tornen det är fel på, det är vad de signalerar som väljarna uppenbarligen reagerar mot. Och signalerna har ju varit massiva, inte bara i Schweiz.

Vi här hemma har ju hört om muslimska länder med dödsstraff för avfällingar, händer som huggs av på tjuvar, att otrogna kvinnor stenas. Vi glömmer aldrig världs-chocken elfte september, Muhammed-teckningarna, burkor och slöjor, pappor som dödar sina döttrar och män som motar bort flickor på väg till danslokalen. Och ständigt detta med att muslimer känner sig kränkta. ”Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter” skriver Dilsa Demirbag-Sten i DN 24 september.

Vem hade hört om något sådant förut i det här landet? En religiös kultur som profilerar sig på detta sätt är inga småsaker, men så fort detta diskuteras skyndar sig politiker och muslimer att förneka problemen. Islam är en fredlig religion. Allt är egentligen i sin ordning. Sansade och omdömesgilla människor kanske kan tycka det, men många människor upplever säkert medvetet eller omedvetet obehag inför begreppet islam. För mycket elände är associerat med begreppet. Och det håller på att få politiska konsekvenser.

Men – politikerna låtsas som om det regnar. Är det inte underligt att man vare sig från politiskt eller muslimskt håll gör något för att räta ut alla frågetecknen? Vad är sant, vad är osant? Vad är verklighet och vad är förtal? Hur kan man säga att islam är världens fredligaste religion när den behandlar kvinnor som djur? Varför utkrävs inte ansvar i en kraftfull lagstiftning?

Det verkar saknas vilja från både politiskt och muslimskt håll att reda ut begreppen. Man verkar inte förstå att islamofobin är en konsekvens av den mängd problematiska fenomen som associeras med läran. Som om de inte existerar. Som om man tror att så mycket bad publicity inte har haft någon effekt alls.

Istället ser man på SD-anhängare som något katten släpat in på mattan. Som om det är något konstigt med att de är offer för fördomar, lösa rykten och inte inser att islam är något alldeles förträffligt. Som om de fått allt om bakfoten.

Istället angriper man SD och Jimmie Åkesson. Skjuter budbäraren.

I en naivitet som är häpnadsväckande tror man att man därmed löst problemet – och ger honom därmed den plats på den politiska arenan han så hett eftersträvat. Han kan nu fortsätta hetsa mot islam i den trygga förvissningen att hans parti är det enda som tar oron för islam på allvar.

För nu skäller hela etablissemanget på honom och man tävlar i att visa hur många fel han har i sin argumentation. Man anar att han ler i sitt högkvarter. Han kan nu inhösta sympatier från alla de som upplever islam som problematisk. Alla de som har en rad frågor kring ett för dem svårbegripligt samhällsfenomen. Som upplever sig svikna av sina partier i denna fråga.

Det politiska etablissemanget har ett tungt ansvar för att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen nästa höst.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +6 (from 6 votes)