Posts Tagged ‘ Sverige

Att uppskatta Sverige är att nedvärdera andra länder

♦ ♦ ♦ Sverige som nation är en illusion. Likaså svenskheten. Nationell särart är bara en ”föreställd gemenskap”, som en journalist har uttryckt det. Extrema uttalanden? Nej, allmänt vedertagna förhållningssätt ofta exponerade i media. Det uttrycker en likgiltighet inför  Sverige som land och ett ifrågasättande av dess särart. Vi är inte bättre än andra, menar man – och för att framstå som trovärdig idkar man självkritik. 

sverige (1)Man vill visa att man är fördomsfri. Objektiv. Och framför allt inte nationalist, som är bland det värsta man som svensk kan bli anklagad för. Exempel på detta förhållningssätt visar en debatt på Facebook nyligen som vi av utrymmesskäl här har kortat något. Av hänsyn till opponenten har vi gjort honom anonym. Hans textavsnitt är rödmarkerade.

– Tanken att det skulle finnas ett ”svenskt folk” är till stor del en illusion. Före tv:n talade vi alla inte ens riktigt samma språk. Det är väl mer slumpen som avgjort vilka som blivit svenskar, vilka som blivit norrmän, vilka som blivit danskar, vilka som blivit finländare, ester, tyskar. Seder och bruk är också olika i olika delar av landet.

– Det är en illusion att Sverige inte existerar som nation. Vilka tjänar på att tyckareliten ifrågasätter nationsbegreppet Sverige som ett icke-land? Helt säkert Sverigedemokraterna. De får röster från alla dem som inte tycker om att landets identitet förnekas. Denna självspäkning gör många upprörda. Begreppet land är en naturlig konsekvens av kollektiva historiska och kulturella erfarenheter. Att det finns minoriteter som talar ett annat språk än svenska gör varken till eller från.

Nationsförnekarnas argumentation är inte saklig, utan främst ett uttryck för dåligt samvete med inslag av utopiskt önsketänkande och verklighetsfrämmande ideal. Deras grundresonemang kan sammanfattas i fyra punkter.

  1. Sverige är inte bättre än andra länder
  2. Att uppskatta Sverige är att nedvärdera andra länder
  3. Det borde inte finnas nationsgränser eftersom vi alla är del av en internationell gemenskap
  4. Att Sverigedemokraterna anser att Sverige är bra bevisar att landet är dåligt

Med andra ord: Den svenska nationalkänslan är fel. Den är ful. Nationalister är i princip samma sak som nazister. Och rasister.

– Jag ifrågasätter inte att Sverige är en nation enligt det begrepp som utvecklats de senaste århundradena, det jag ifrågasätter är värdet av begreppet och romantiseringen av det som om det vore något naturligt. Det är det inte, det är helt konstruerat i människors sinnen. Visst kan vi välja att se oss som en nation som heter Sverige som en slags enhet, men till vilken nytta? Vi kunde lika gärna välja Skandinavien, eller EU, eller Skåne, Jämtland, osv. Men återigen, till vilken nytta?

– Ditt resonemang saknar verklighetsanknytning. Vi ”väljer” inte att se oss som ett land, vi ÄR ett land. Enligt alla gällande kriterier. Att du ifrågasätter ”nyttan” är ointressant. Vill du ifrågasätta nationsbegreppet får du presentera seriösa argument.

– Du har förstås rätt i att Sverige idag ÄR ett land, men jag är intresserad av vad du anser det innebär.

– OK. Ytligt sett är ett land en geografisk plats. Men för dess innevånare representerar det framför allt ens ursprung, en naturgiven kollektiv gemenskap och tillhörighet som är en del av ens identitet. Nationskänslan utgörs av ett konglomerat av seder och bruk, synsätt och traditioner som är unika för landet. Ett land uttrycker ett immateriellt värde, en särart som inte finns någon annanstans. Detta upplever alla instinktivt – men ofta omedvetet. För de flesta blir det medvetet först när de är utomlands där mycket är annorlunda mot vad man är van vid. Känslan av att man är delaktig av en kollektiv gemenskap blir uppenbar då man i vimlet på andra sidan jorden stöter på en svensk, vilken som helst, och det känns som en gammal vän fast man aldrig tidigare träffats. Man delar ett gemensamt ursprung, en värdegemenskap.

– Du ifrågasätter »värdet av begreppet och romantiseringen av det som om det vore något naturligt. Det är det inte, det är helt konstruerat i människors sinnen«, skriver du. Detta är aningslöst trams. Det jag formulerat här känner du igen, det är ingen uttänkt konstruktion, det är en levande realitet för alla. Även för dig. Det som är en konstruktion är föreställningen att ett land blott och bart är en geografisk entitet. När det i själva verket är en del av vår identitet. Oavsett vad vi tycker om det.

– Tack. Jag förstår önskan att tillhöra en grupp och känna sig hemma i den. Är inte övertygad att detta är ett ”land” eller en ”nation”, fast för all del, amerikanska ursprungsfolk kallar sig gärna för ”nationer” även om de inte accepterar tanken på att de överhuvudtaget kan äga land. Håller med om hur det är att bo utomlands, har själv gjort det i många år. Men då brukar även norrmän och danskar vara del av gemenskapen. Liksom ingifta ”utlänningar”. Och alla brukar uttrycka hur glada de är över att slippa bo i Sverige, fast de gärna åker tillbaka på somrarna.

– Varsågod. Fast jag tror inte nationstillhörigheten kommer från en önskan att tillhöra. Den har inget uttänkt över sig, den ligger djupare. Jag tror känslan sitter i vår själs-DNA, lika ursprunglig som minnena av vår barndom. Den är inte önskad, den bara finns där naturligt.

– Problemet med nationalism är oftast att man överdriver skillnader mot andra (t ex ”rasforskning”) och även utmålar dessa andra som hot för att hålla ångan uppe. Jag kan i och för sig både vara stolt över Sverige och svenska bedrifter samtidigt som jag anser att begreppet Sverige i sig är en historiens slump. Därmed borde vi väl också kunna vara stolta över svenskhet utan att nedvärdera någon annan?

– Jag anade att bakom dina många förbehåll låg den typiskt svenska(!) rädslan att en uppskattning av Sverige automatiskt uppfattas som en nedvärdering av alla andra länder på jorden. Därmed bevisar du bakvägen min tes: du är en produkt av det svenska mentalitetsklimatet. Nu när detta konstaterats kan du kolla in min karakterisering av den svenska nationalkänslan tidigare och se att du inte behöver ängslas mer över att inte vara tillräckligt politiskt korrekt. Du får älska Sverige. Det är okej, jag lovar.

– Tyvärr ser jag inte mycket i Sverige värt att älska, inte heller svenskarna. Det är mig ganska likgiltigt. Men jag är gärna med och bygger upp en gemenskap, ett folkhem om man så vill.

– Så enkelt är det knappast. Dina underliggande känslor är bara överskuggade av ytliga ideologiska preferenser. Så är det ofta för svenskar. Det är ohippt att tycka om Sverige. Som svensk ska man ringakta landet och älska andra länder. Där är du dessvärre väldigt vanlig.

– Det är inte så enkelt som du tror heller. Jag älskar att Sverige haft fred i 200 år (fast det börjar bli skamfilat med vår inblandning här och var i världen), jag gillar våra praktiska samförståndslösningar och att vi förut tog hand om varandra. Jag var stolt när ”svenskt” betydde ”kvalitet”, men så är det inte längre. Adjektivet ”svensk” väcker ingen som helst reaktion, varken åt ena eller andra hållet, det är helt enkelt ganska meningslöst. Jag finner inte någon glädje i att stöta på svenskar utomlands. Visserligen ger det en möjlighet att inleda samtal om så skulle önskas, men oftast gör det inte det. Människor är antingen intressanta eller inte intressanta och ”svenskhet” är inte ens en faktor. Jag tror jag förstår din romantisering, det är dessvärre en ganska vanlig villfarelse.

– Det är ett misstag att tro att jag romantiserar. Det är du som trivialiserar och reducerar en naturlig tillhörighet alla människor har till den plats de är uppväxta på. Oavsett om det är Sverige eller Lesotho. Denna tillhörighet är djupt känd liknande minnena från barndomen. Trivialiserar du även dina barndomsminnen? Reducerar du dina lekar som barn till meningslösa sysselsättningar?

Här tog vårt samtal slut. Uppenbart är att insikten om den egna nationstillhörigheten saknas. Här missförstås att känslan för ursprunget är villkorad – att man bara kan älska ett land som har gjort bra ifrån sig, som är ett föredöme (”Sverige har haft fred i 200 år”, ”våra praktiska samförståndslösningar”). Men det är mer skryt än en förståelse av känslan av ursprung. De egna rötterna. Det är bara ytligt förnuftstänkande.

Många i Sverige resonerar som vår opponent. Progressiva förväntas ifrågasätta sin svenskhet. Man tänker inte på att den nationella identiteten är stämplad i pannan då man är utomlands vare sig man vill eller inte. Yngsta sonen, bosatt i Norge sen många år, kallas för det mesta för ”svensken”. Det är hans identitet där. Så nog har vårt ursprung sin betydelse för vår framtoning.

I Norge är detta inget problem. Man älskar sitt land förbehållslöst. Det är en känsla som växt fram genom en enveten kamp för landets självständighet. Man har varit hotad som nation och kan därför uppskatta samhörigheten och värdegemenskapen. Vara ett ”vi”. Men tycker man därför att andra länder är mindre värda? Är man mindre internationalist för att man älskar sitt land? Naturligtvis inte.

Det är bara svenskarnas självspäkningsmentalitet som uppfattar det så. Vi får inte tro att vi är nåt speciellt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Kungen är maktlös – men värd sin vikt i guld

♦ ♦ ♦ Då och då hör man folk säga `jag är republikan, jag vill inte ha kvar kungamakten´, senast då en tv-mikrofon stacks under näsan på en pappa som var med dottern på Solliden på Öland i somras för att fira kronprinsessan Victorias födelsedag. Han log lite ursäktande och tillade att han var där för att dottern var rojalist. Hans republikanska övertygelse var uppenbarligen så stark att han var generad inför tv-kameran och ville rättfärdiga sig.

KungenJag har alltid tyckt republikanernas argument varit tunna. Kungamakten är odemokratisk, säger man, det är stötande i en demokrati att statschefsfunktionen kan ärvas, det är omodernt med monarki. Och det är dyrt.

Och visst kan man hålla med om detta i princip. Men verkligheten är ju en annan.

För realiteten är ju att kungen är maktlös. 1975 fråntogs han alla maktbefogenheter. Regering och en av folket vald riksdag är de enda instanser som har beslutanderätt i landets politiska angelägenheter. Och för att vara riktigt säker på att kungen inte på något sätt skulle kunna lägga sig i styrningen av landet belades han dessutom med munkavle, så att han inte på något sätt skulle kunna lägga sig i landets angelägenheter. Han får inte uttala sig politiskt.

Han har bara ceremoniella uppgifter. Inviger saker, talar till folket i svåra situationer som till exempel Estoniakatastrofen och tsunamitragedin i Thailand. Och varje år jultalar han till svenskar i utlandet. Han delar ut nobelpriset. Han representerar Sverige på statsbesök i andra länder. Hans närvaro ger tyngd åt allt av betydelse i vårt land.

Varför det? Ett exempel. Hans tal till nationen efter tsunamikatastrofen tolkade folkets upplevelser av denna omfattande och djupt tragiska händelse. Detta var oerhört viktigt i ett läge då politikerna hade sjabblat och gjort bort sig i folkets ögon. Kungens tal exponerade en hel nations sinnesstämning. Det var ett mycket viktigt tal. Aldrig har kungens betydelse för landet varit tydligare.

Kungen representerar känslan Sverige. Inte för att han som person skulle vara något märkvärdigare än andra, utan för att han representerar en instans som inte folkvalda politiker har möjlighet att göra. De sköter rikets praktiska angelägenheter. De grälar inbördes, för så går det till i en demokrati, och de byts ut stup i kvarten. Ingen av dem kommer därför i närheten av den  kontinuitet som kungen representerar.

Och kontinuiteten är viktig i ett land med växlande politiska styrkeförhållanden.

Kungaämbetet utgör en annan nivå än dagspolitiken, det handlar om vad landet är som nation – kontinuerligt genom decennier. Monarkin synliggör Sverige som idé ”ovanför” politiska ideologier, den visar nationen som en kvalitet i sig. Det är detta man kan tänka sig är känslan bakom att 70% av svenskarna vill behålla monarkin. I näringslivet talar man om immateriella värden – Volvo-märket är ett sådant. Det kanske finns bättre bilar, men inga har ett sådant rykte som Volvo. Märket har ett värde i sig. Det är inte bara en bil – det är Volvo.

Kungamakten har ett motsvarande immateriellt värde. Den praktiska politiken är som motorn i bilen, kungen representerar det övergripande värdet av helheten. Om Sverige skulle förlora monarkin skulle detta värde gå förlorat, särarten skulle sakna representation. Då är vi bara ett land, en politisk entitet som alla andra länder. En president eller statsminister är utbytbar och kan aldrig ge en motsvarande tyngd åt upplevelsen Sverige.

Då har vi förlorat landets logotype – kungen.

Nå men, säger republikanen, kungen och kungahuset kostar en massa pengar. Jo vars, apanaget är på 48 miljoner per år. För det ska han försörja sin familj och avlöna en massa folk som sköter slottets angelägenheter. Men värdet av det han gör för Sverige är mycket högre, fråga vilken höjdare inom näringslivet som helst. Hade man ersatt kungamaktens marknadsföring med en traditionell sådan hade man fått betala oändligt mycket mer. Om det ens var möjligt att ersätta över huvud taget.

För monarkins värde utomlands är betydande.

Motståndet mot monarkin luktar gamla tiders föreställningar om en maktfullkomlig överklass som levde på folkets bekostnad i sus och dus. Så är det ju inte idag. I själva verket är monarkin en integrerad del av demokratin precis som i Norge och Danmark (och i Finland är monarkin jättepopulär). Monarkin fungerar som ett skådespel som alla tjänar på.

Kungen är visserligen inte förtroendevald, men hans position är helt avhängig av folkets förtroende. Hela hans existensberättigande hänger på det. Det visar om inte annat de opinionsstormar hans felsteg orsakat. Gör han bort sig tillräckligt är han troligtvis körd. Men med största säkerhet inte monarkin. Då ersätts han av dottern som är minst lika populär, om inte mer. Förutom hennes representativa framtoning ger hon intryck av större säkerhet och omdöme än sin far.

Republikanernas argument har drag av ytligt slentriantänkande. Har de tänkt på att man kan se kungen som en betald marknadsförare av Sverige? På detta är han expert. Den bästa som går att få. Och den billigaste.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)