Posts Tagged ‘ Soup Nazi

På besök hos The Soup-Nazi i New York

IMG_4617♦ ♦ ♦ Resan till New York skulle ta 8 timmar, så vi var beväpnade med böcker och korsord. Men det stora planet, en Airbus, var kungligt utrustat med bildskärm på baksidan av varje säte där man kunde följa exakt var man befann sig på denna väldiga sträcka, och man kunde välja att se film, så något bokläsande eller korsordslösande blev det inte.

Idén var att vi skulle bevista finalkvällen på black metalbandet Nordjevels Amerikaturné som var i Baltimore där sonen Felix var inhyrd trummis, så vi tänkte passa på att göra New York några dagar innan. Vi checkade in på ett inte alltför sunkigt hotell i kanten av Harlem något kvarter ifrån en avenyliknande gata som visade sig vara Broadway.

IMG_4622Att vara i New York är att få uppleva saker man tidigare bara sett på film – skyskraporna, vattenposterna, telefonkioskerna (jo dom har kvar sina), tunnelbanan, kända byggnader och ställen. Ett måste var ju att besöka the Soup-nazis soppbar som den berömda tv-serien Seinfeld gjort känd, ni vet han som krävde kadaverdisciplin av kunderna för att de skulle få tillgång till hans utsökta soppor. De som inte skötte sig fick drypa av med ett ”no soup for you!” från kocken.

Originalbutiken för ”the Soupnazi” Al Yeganeh, som han heter i verkligheten, med tavlan där förhållningsreglerna för kunderna brukar stå. Man sålde också t-shirts med No soup for you!

Soppan var sådär, och original-soup-nazin var nån annanstans, men nu har jag i alla fall besökt platsen. Och känt vibbarna. Av en slump upptäckte vi sedan det ställe där Seinfeldgänget brukade hänga, det vill säga interiörscenerna togs ju i en filmstudio, men exteriören på restaurangen finns i verkligheten på Broadway, inte långt från vårt hotell.

Den berömda restaurangen från Seinfeldserien finns i verkligheten.

Den berömda restaurangen från Seinfeldserien finns i verkligheten.

Många detaljer i gatubilden fascinerade. Ett exempel var övergångsställena där en gående gubbe signalerade att man kunde gå. Sen kom en röd hand med siffran tjugo (ibland bara tio) som räknade ned till noll då det var stopp. Man fick tid att förbereda sig. Annars åkte vi en hel del tunnelbana, ständigt googlande på resvägar i ett komplicerat linjenätverk. Det var smutsigt, slitet i dessa spårvägar under New York. Men vänliga människor som ofta reste sig för dessa svenska pensionärer.

 

Och så alla dessa matställen. En del överdådiga med en svärm av artiga kypare, andra med enkel mat där man fick ett kort bemötande, ibland nästan irriterat. Det var en direkthet i kommunikationen. En stor skylt på stan sa ”The key to New York – be open!”

Men det här var bara början. I nästa krönika ska redogöras för besöket på Ground Zero, Central Park och Strawberry Fields. Bland annat.

 

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Götgatans egen Soup Nazi

Svenskarna älskar sin gräddglass. Sedan femtiotalets pinnglass med två smaker – vanilj och jordgubb – omfattar marknaden idag en uppsjö av smaker. Och inte längre bara pinnglass. Sen årtionden har vi strutglass och glassbarer som serverar glass i lösvikt (skopglass). Och mjukglass – en lågbudgetvariant gjord på i princip vällingpulver.

För de som inte är så förtjusta i den feta svenska gräddglassen har de senaste åren en ny typ av glass etablerats på glassbarerna – gelato, italiensk mjölkglass. Gelato betyder ’glass’ på italienska men syftar alltså på den typ av glass som består av mjölk, socker och smakämnen. Gelato innehåller med andra ord inte grädde, vilket ger en mer läskande, mindre fet upplevelse.

Den första italienska glassbaren i Stockholm hette Venezia och låg i Götgatsbacken i närheten av Medborgarplatsen. Jag och mina vänner upptäckte den på sjuttiotalet och blev frälsta. Vi gick dit så ofta vi kunde – och inte bara när det var varmt. Jag tror till och med att baren var öppen på vintern, men det ska vi låta vara osagt.

Innehavaren, en sträng äldre polack med ett uttryckslöst stenansikte, hade en ständigt snurrande glassmaskin bakom disken. Då och då skalade han lite bananer som han slängde i, ibland frukt eller bär. Trots att han talade mycket dålig svenska förstod han trots allt när kunden beställde sina strutar. Däremot var det oklart om han riktigt hängde med i beställningarna av de olika smakerna. Fast vi uppdagade snart var skon klämde.  Med en närmast patriarkal pondus regerade han sin glassbar med stor auktoritet. Här var det HAN som bestämde. Även smakerna, skulle det visa sig.

För oss nyfrälsta blev detta tydligt då vi upptäckte att han gav mer glass till vissa kunder. Vad var det som gällde här? I smyg började vi därför bedriva fältstudier. Och vi upptäckte snart att de gynnade följde en  social kod som löd – Som stammis får du  en större portion än nytillkomna. Men detta privilegium upphör då du själv väljer smak – då straffas du med en mindre portion. 

Vi började därför raskt tillämpa lagen. Nu beställde vi bara stor eller liten strut och betraktade sedan hur stenansiktet – med ett synbart välbehag – slevade i de smaker HAN ansåg att man skulle ha. Vid överlämnandet till oss av de med tiden allt större portionerna sprack stenansiktet upp i ett välvilligt leende: vi förstod varandra. Man var med i klubben. Med ett visst deltagande noterade man sedan de som ännu var suckers och som bestraffades med ynkliga portioner för att de inte fattat grejen.

Jag tror stenansiktet kände sig som lite av en konstnär som blev kränkt av att vissa ville bestämma över hans konst. Det var ju ändå HANS glass! Han var Götgatans egen Soup Nazi, årtionden före den newyorkska förebilden som Seinfeld parodierade. Dessvärre finns Venezia-mannen inte längre i livet. Han och hans glassbar försvann efter några år. Men hans pionjärinsats är idag legendarisk – flera av dagens gelato-barer hävdar att de är efterföljare till honom. I sanning en kulturimpuls!

Och av dessa barer finns en som står ut som extraordinär – StikkiNikki. Deras gelato har samma läskande friskhet som glassen på gamla Venezia. Desutom är den ekologisk, vilket gör en stor skillnad rent smakmässigt jämfört med konkurrenterna. Det sägs att deras kiosk på Tegelbacken skall återkomma i juni efter omfattande vägarbeten. Men sedan ett år tillbaka har de en butik på historisk mark för oss nostalgiker – Götgatan 46, praktiskt taget vägg i vägg med gamla Venezia! De har redan börjat ha helgöppet ”även om det snöar”, som Nikki själv säger…

Och jag garanterar – här får ni välja smakerna själv!

 

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)