Posts Tagged ‘ Somalia

Svenska synsätt provocerande för invandrare från ett somaliskt klansamhälle

♦ ♦ ♦ 1988 började den stora invandringen från Somalia till Sverige med anledningen av statskollapsen där. Idag finns 50 000 somalier i landet plus 20 000 som är födda i Sverige av en eller två somaliska föräldrar. Men vad vet vi om deras bakgrund? Att deras liv inte längre är i fara innebär inte att de saknar svårigheter i det nya landet. För de flesta är det i själva verket nu som problemen börjar.

Per Brinkemo

Per Brinkemo

De är invandrare från ett klansamhälle, en kollektivkultur som möter världens mest individualiserade majoritetsbefolkning. De har flytt från ett land utan fungerande stat till ett land där staten förväntas lösa det mesta i livet. Det är som om svenskar från det medeltida ättesamhället skulle flytta hit, skriver författaren Per Brinkemo i boken Mellan klan och stat – somalier i Sverige.

I ett land utan fungerande stat står klanen för tryggheten.

»När en del av klanen har det svårt är det de mer lyckligt lottades skyldighet att komma till undsättning. Ingen äger något eget, man delar på resurserna och tillgångar flyttas ständigt inom gruppen. Ett tydligt exempel är hur somalier i diasporan, även om de själva har det knapert, skickar pengar varje månad till behövande släktingar i Somalia eller någon annan del av världen.«

Att avsäga sig sin lojalitet eller sitt klanmedlemskap är en oerhört drastisk handling, som hotar hela systemet. Det finns också en rent självisk aspekt. Om man sviker har man inget skydd när man själv behöver det. Om de biologiska föräldrarna är döda är det en självklarhet att man tar hand om sina släktingars barn, inte av plikt, utan för att de ingår i den somaliska kärnfamiljen.

Det är självklart att två så olika kulturer förorsakar problem.

Somaliland är en del av Östafrika

Somaliland är en del av Östafrika

»Att gå från att vara en oupplöslig del av en släkt till att placera tillit och respekt hos den sociala konstruktionen ”stat” är en utdragen process. Att vänja sig vid den känslomässiga förlusten har tagit oss generationer och det är inte förvånande att saknaden och otryggheten dröjer kvar hos människor som just tvingats lämna klansamhället.«

Enligt klanlogiken kan rättigheter och skyldigheter inte vara individuella. I det somaliska klansamhället regleras därför oförrätter kollektivt av brottslingens släktingar, vilket också leder till en omfattande social kontroll. I Västerlandet anser vi oss inte behöva den lilla gruppens beskydd då den stora gruppen (staten) blivit ens egen alldeles opersonlige vän, som författaren Tomas Lappalainen uttrycker det. Vår vinst är individuell självständighet, rättvisa och effektivitet, som vi uppenbarligen anser väger tyngre än priset på starka allmänmänskliga relationer.

Vi är individuella – och ensamma.

En annan grundläggande skillnad mellan dessa två samhällssystem är att i Somalia råder ännu en talspråkskultur, det somaliska skriftspråket skapades först 1972. Detta innebär att människor hamnar i en beroendeställning till den som förmedlar kunskap.

»I skriftkulturen behöver man inte träffa den kloke för att ta del av kunskapen, det är bara att läsa boken som författaren – död eller levande – har skrivit. I en muntlig kultur tillhör kunskapen personen som bär den med sig. Därför har det skrivna ordet varit viktig för individualiseringen av människan. När det blev möjligt för människan att lagra kunskap utanför hjärnan förlorade minneskonstnärerna i status. Det blev möjligt för var och en att söka och tolka kunskap på egen hand.«

Men det muntliga samhällets hierarkier dröjer sig ibland kvar långt efter flytten till det nya landet vilket kan förorsaka en maktkamp mellan barn, som lär sig läsa och skriva, och föräldrarna. Talspråkskulturen innebär att då man lärt sig att en person har omdöme och klokskap litar man på denne. När en sådan person säger att det skall hållas ett viktigt möte på Somalilandföreningen, då kommer man. Däremot mer sällan då man bara får en skriftlig kallelse.

»I en välfungerande stat har det mindre betydelse vilken person som förmedlar samhällsinformation, istället är det själva informationen som är viktig. Tilliten tillkommer systemet, inte enskilda personer. Däremot förekommer det att människor med liten eller ingen erfarenhet av en stat inte litar på den sortens ansiktslösa information. Det krävs att den kanaliseras genom någon man litar på och då krävs också att den personen har erfarenhet av myndigheten.«

Sen har vi det där med hederskulturen. Somalikulturen är patriarkal där kvinnan förtrycks och hennes sexualitet kontrolleras. Men inom klanen är män och kvinnor lika delaktiga i övervakningen, vilket historiskt sett varit nödvändigt. I en klan måste man veta vem som är far till barnet, inte för mannens heders skull utan för hela samhällets skull. Klanens fortbestånd vilar på blodsband. Kontrollen av den unga kvinnans sexualitet, och därmed av klanens nya medlemmar, är en förutsättning för klanens fortbestånd. Liksom tvångsäktenskap.

»I debatten om tvångsäktenskap nämns enbart kvinnan som ett offer, men kvinnan gifter sig med en man som kanske inte heller vill ingå äktenskapet. Och även om kontrollen av unga kvinnor är långt hårdare än för män uppfattas också en manlig klanmedlem som en säkerhetsrisk om hans sexuella aktiviteter leder till graviditet.«

Vi tycker det låter främmande, men en gång i tiden fungerade det likadant i Sverige. Vad innebär det om en kvinna avvisar den av klanen valda äktenskapspartnern? För det första att släkten går miste om en stor summa pengar, för det andra går klanen miste om det beskydd och den säkerhet som äktenskapet inneburit. Klanäktenskap ingås av sociala, politiska och ekonomiska skäl.

»Skälet till att släktingar kränker självständiga döttrar är att de anar en upplösning av normer som på sikt försvagar klanens möjlighet till överlevnad. Ur ett strikt klanperspektiv begår en flicka som vägrar ett arrangerat äktenskap ett brott som kan jämställas med landsförräderi.«

Skulle en kvinna få barn utanför klanens kontroll kan det inte föras in i släktledet och då krackelerar det skyddsnät som utvecklats för klanens säkerhet och skydd. Kvinnan är bäraren av framtida klanmedlemmar och måste till varje pris undvika att använda sin attraktion och sexualitet på ett sätt som hotar klanens existens. Egendomar skulle splittras, successionsordningen haverera och den kulturella, etniska och religiösa identiteten rubbas. Hedersmord är dock inte accepterat inom den somaliska kulturen.

Att problem uppstår i kontakten med en modern kultur är självklart. Att eleverna får lära sig om sexuellt umgänge, könssjukdomar och preventivmedel uppfattas av somaliska föräldrar som en provokation och ett angrepp på klansamhällets värderingar. En familjerådgivare berättar hur han uppsökts av föräldrar som undrat om de var utsatta för en konspiration från den svenska skolan: ”De utbildar medvetet rebeller och upprorsmakare.” Att som elev komma från en sträng kadaverdisciplinär skola med allehanda bestraffningsmetoder till en svensk motsvarighet är en total kontrast:

»Allt jag kunde se var elever som hade fötterna på stolar och andra som satt på bänkarna och diskuterade om läraren hade rätt att tvinga en elev att spotta ut tuggummit under lektionen.«

Brinkemos bok är den första i sitt slag som ger oss möjlighet att förstå synsättet hos en stor invandrargrupp. Det är en kultursyn som en seriös integration måste ta hänsyn till.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Det berättigade kravet på jämställdhet mellan könen har ersatts av tokfeminism

Författaren Maria Sveland skrev nyligen en uppmärksammad artikel i DN om hur hon blivit ”politiskt deprimerad” av det politiska klimatet i landet. Artikeln är intressant inte bara för att den lanserar ett nytt begrepp utan för att den visar en gryende självinsikt hos en representant för det politiskt korrekta etablissemanget. Heder åt denna bekännelse, sånt är alltid smärtsamt.

Bekännelsen innebär dock inte att hon på något sätt gör avbön, den gryende självinsikten handlar mer om att motståndet mot hennes ståndpunkter är mer kompakt än hon känt till. Därför är hon modstulen – även om de gamla ryggmärgsreflexerna finns kvar.

En sådan är frågan om invandringen. Hon ser ett Aktuellt-reportage om att Borlänge det senaste året tagit emot 350 flyktingar från Somalia, varav hälften analfabeter, ”vad nu det har med saken att göra”, som hon anmärker. I ett senare debattprogram betecknas det som ”ett problem och misslyckande”, att ta emot ”en så svårintegrerad grupp som Somalier”. Detta gör henne upprörd. Och hon skriver förtrytsamt: ”Plötsligt är det en sanning att somalier är en svårintegrerad grupp”.

Här visar hon upp den politiska korrektheten i sin prydno. Att ett problem är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. En politiskt korrekt erkänner inte vissa fakta officiellt därför att de är tabu. Den politiskt korrekte måste först korrigera sanningen så att den låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk för att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.

De lössläppta sanningar Maria Sveland upplever i kulturdebatten gör att hon får ”värk i magen”. Jo så skriver hon. Det är en häpnadsväckande ärlig bekännelse läsarna får ta del av. Och det räcker inte med detta. Det hon får mest ont i magen av är ”antifeminismen” som hon ger några förskräckande exempel på där hon associerar Breiviks massmord med kritiken mot feminismen.Hon talar om ”hatet mot feminismen” som om hon ännu inte förstått problemet med hur den företrätts. Som om hon inte ser att en bred allmänhet sedan länge tröttnat på de radikalfeministiska överdrifterna.

Som om hon glömt uttalandet för några år sedan på bästa tv-tid om att ”män är djur”, en lika chockerande som häpnadsväckande syn på det manliga släktet. Eller det tragiska förhållningssättet till den hederskultur som drabbar kvinnor i vissa invandrarkulturer i landet. Feministerna har hela tiden svikit dessa kvinnor med paroller som  kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur. Enligt dem finns ingen hederskultur, bara ett allmänt utbrett våld mot kvinnor. Sånt är svårt att glömma.

Radikalfeministen Hanna Olssons syn på det berömda styckmordet är ett annat exempel på hur den feministiska ideologin förmörkat omdömet. Hon ser detta rättsfall som det yttersta uttrycket för ett patriarkalt samhälle präglat av mäns hat mot kvinnor. Läkarna var i hennes ögon självklart skyldiga av rent klassmässiga skäl. De var ju män. De var överklass. Och den mördade tillhörde samhällets lägsta klass. Vilka mer bevis behövs? 

Men att som Maria Sveland kalla dessa och andra reaktionerna på de feministiska överdrifterna för hat är att ta i, för då skulle en stor del av befolkningen hata feminismen. Och det är knappast rätt. Det är bara det att radikalfeministernas alla absurda påståenden retat många. Naturligtvis gör de det. Och att hävda tokigheter tillräckligt länge får sina konsekvenser. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skriver  i DN: ”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

Detta blir alltmer tydligt för var och en. Det fullt berättigade kravet på jämställdhet mellan könen har ersatts av tokfeminism. Att de vänsterradikalas mångåriga hegemoni över det svenska kulturlivet är hotat är troligtvis ett riktigt antagande. Nyligen angreps det av författaren Bengt Ohlsson i en uppmärksammad artikel i DN. ”Det känns så hopplöst och iskallt just nu,” citerar Maria Sveland en vän. Man kan väl hoppas att detta är ett uttryck för ett mer allmänt uppvaknande hos kulturvänstern. Låt oss välkomna dem till verkligheten.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.7/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Alla människor är jämlika, men inte alla kulturer

En traditionell kultur bryts ner i samma stund som den första kontakten med moderniteten sker, skriver Ayaan Hirsi Ali i sin bok Nomad. För då kommer radion, teven och diskmaskinen, därefter en ström av neonljus, mobiltelefoner och nya vägar. Allt detta tränger undan mormödrars och klanäldstes historier – historier som en gång fick samhällen att hålla ihop.

När mormor lämnade klanens nomadliv i Somalia och flyttade till staden blev historieboken hon bar inom sig, arkivet av poesi och folkkunskap och museet av färdigheter, med ens lika irrelevant för henne som det var för oss.

Hon fick känna på att moderniteten inte är en kontrollerad zon som man kan besöka tillfälligt för att sedan återvända hem opåverkad av. Moderniteten är ett permanent tillstånd som ersätter den världsåskådning man hade tidigare. Man kan försöka motstå den, men i längden är det omöjligt, menar Hirsi Ali. Även västvärldens ambitioner att konservera traditionella kulturer är inte nog för att återskapa den traditionella drömvärlden.

Det enda som händer är att minoriteterna av nedlåtenhet och falsk medmänsklighet hålls utanför civilisationen ännu längre än vad som hade kunnat vara fallet.

Den moderna civilisationen är oundviklig. Men detta är inte uppenbart ens för västerlänningar. Framför allt har de svårt att hålla med om Ayaan Hirsi Alis uttalande om att alla människor är jämlika, men inte alla kulturer och religioner. En kultur som anser att kvinnor bör få bestämma över sina egna liv är bättre än en kultur som stympar flickors genitalier, stänger in dem bakom en slöja – eller piskar dem eller stenar dem för att de blivit förälskade.

En kultur som ger kvinnor ämbeten i högsta domstolen är bättre än en som slår fast att en kvinnas vittnesmål är värt hälften så mycket som en mans. Det är en del av den muslimska kulturen att förtrycka kvinnor och en del av alla stamkulturer att institutionalisera beskyddarskap, nepotism och korruption. Den västerländska upplysningskulturen är helt enkelt bättre.

Tron att den somaliska klankulturen på något sätt bör bevaras, även efter att klanmedlemmarna flyttat till västerländska samhällen, är en formel för socialt misslyckande. Mångkulturalismen hjälper invandrare att skjuta upp smärtan över att behöva ta farväl av något anakronistiskt och malplacerat. Även om den bidrar till att bevara kulturens konst och hantverk gör den folk låsta till korrumperade, ineffektiva och orättvisa samhällssystem.

Västerländska myndigheter utövar de låga förväntningarnas rasism, menar Hirsi Ali. De antar att människor från traditionella länder är som små barn som stannat i växten, som inte kan utvecklas och som aldrig kan släppa taget. Detta plus att det råder en allmän uppfattning i väst att det inte existerar en värdekonflikt mellan väst och islam är bidragande orsak bakom att välbeställda muslimer i andra generationen invandrare helt oväntat kan spränga sig själva i luften i ett terrorangrepp.

Om man inte kan gå till botten med vad som är fel med islam idag, så har islam på ett mycket påtagligt sätt besegrat västvärlden.

Men i det långa loppet är en konfrontation mellan islams och västvärldens värden oundviklig. Det har redan skett en kollision och kriget har på sätt och vis redan inletts. Ayaan Hirsi Ali anser att den västerländska civilisationen är överlägsen och förutsätter att den kommer att vinna. Frågan är bara hur.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)