Posts Tagged ‘ Solvikskolan

Hur mycket av storhetstiden i Järna var ett resultat av inre skolning?

♦ ♦ ♦ Krönikan Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare väckte en debatt där flera frågeställningar aktualiserades. En del inlägg finns i krönikans kommentarsfält, men huvudsakligen ägde diskussionen rum på facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant. Här vill jag sammanfatta och diskutera en intressant aspekt.

Jostein Saether

Jostein Saether

Jostein Sæter, skapare av facebooksidan, menar att de ledande personligheterna under storhetstiden i Järna individualiserade sig själva genom meditativt arbete. Det skulle vara den verkliga orsaken till fenomenet i Järna. Men är den slutsatsen självklar? Redan som mycket ung (och oskolad) beskrev Arne Klingborg i en skoluppsats sin vision av den pedagogiska provins han många år senare skulle komma att förverkliga i en krets av likasinnade på järnaslätten. Hans sociala begåvning och breda bildning skulle i alla andra sammanhang räcka som förklaring till framgångarna.

Och visserligen försökte alla vi andra jobba med vårt inre, men jag skulle inte hålla för troligt att det var detta knaggliga arbete som var den direkta orsaken bakom järnafenomenet. Det var framför allt entusiasmen och dådkraften Arne genererade som inspirerade oss alla. Resten läste vi oss till genom Steiners böcker som fungerade som något av receptsamlingar med sina detaljerade beskrivningar av praxis inom jordbruk, pedagogik, omsorgsvård och annat.

Säkert fanns en och annan som nådde längre på skolningsvägen än vi andra men är detta en trolig förklaring till framgångarna i Järna?

Arne Klingborg

Arne Klingborg

Visst utvecklades självständighet och nyskapande som till exempel Solvikskolans intuitiva pedagogik och Fritz Fuchs lasyrmetod, men huruvida detta åstadkommits genom meditation kan naturligtvis diskuteras. Det görs ju inga utvärderingar av sånt här. Men då måste också begåvningsprofil, erfarenhet och förvärvad yrkesskicklighet vägas in i bedömningen. För de flesta följde bara de manualer Steiner givit. Allt var uppbyggt på detta, det var inte tal om annat.

Dessutom har många vittnat om bristen på resultat trots mångåriga ansträngningar att meditera. Detta var en så allmän erfarenhet att man gjort en dygd av nödvändigheten genom att framhålla själva ansträngningen som huvudsaken med den antroposofiska skolningsvägen. Det framhölls till och med att resultat inte var att räkna med förrän nästa inkarnation! Det är svårt att tro att en så uppgiven inställning legat bakom framgångarna i Järna.

Detta om de förmodade orsakerna till järnaantroposofins uppgång. Vad kan då tilläggas vad gäller tillbakagången? Här menar Jostein att ledande företrädare inte tillräckligt uppmärksammade den inre skolningen av individen utan istället kom att koncentrera sig på att utveckla en gruppmentalitet i den antroposofiska rörelsen. Detta har skapat ett pseudo-vi som idag förlamar den antroposofiska drivkraften, menar han.

»Under årtionden fanns en stark önskan att den antroposofiska saken skulle nå ut i världen. Man önskade att den antroposofiska rörelsen skulle bli en slags folkrörelse, en NGO. Man ville att antroposofin borde bli mer tillgänglig. Man önskade en popularisering. Hur berättigat är detta?«

Ja det kan ju alltid diskuteras, fast ledande företrädare skulle inte hålla med om den analysen. Man hävdade alltid att båda intentionerna var lika viktiga. Men det ligger säkert en del i Josteins syn på det hela.

Men hur man skiljer på en personlighets medfödda förmågor före och efter antroposofins påverkan blir för Jostein en icke-fråga.

»När du ställer en sådan fråga menar du att det kunde finnas en skillnad. För mig ligger det till så att vi är påverkade av antroposofi (det vill säga andliga väsens välvilja med oss människor) före födelsen. Sen börjar vi leta efter det som kan bekräfta det inre vetande vi redan har.«

Det ligger i karmat att man ska bli antroposof, meditationen bara förstärker. En fin tanke man gärna tror är sann. Men då framstår inte den antroposofiska skolningsvägen som den direkta orsaken till järnaantroposofins framgångar. Utan det blotta faktum att en hoper antroposofer utvecklade ett karmiskt samarbete på en plats. Och då är det inte heller meningsfullt att framhålla Arne Klingborgs inre skolning som en förklaring till hans begåvning. Den låg redan i korten då han föddes.

Och därmed också miraklet i Järna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Den excentriske antroposofen som plankade på tunnelbanan

Han var en färgstark antroposof. Född i Sverige, men uppväxt i Helsingfors med en svensk far och ryskfödd mor. Fadern, som var ingenjör från Småland, hade upptäckt Steiners Frihetens filosofi på en resa i Tyskland i nittonhundratalets början och blivit imponerad, vilket troligtvis var orsak till sonens senare engagemang för antroposofin. Av flera skäl bosatte sig fadern i Helsingfors.

Sonen var en stor begåvning med högsta betyg i alla ämnen då han tog studenten i den finska huvudstaden. Förutom svenska och finska talade han tyska, engelska och ryska. Som student deltog han med liv och lust i de glamorösa festerna inom Helsingfors-societeten där han knöt många kontakter inom adel och officerskår, inte minst kretsarna kring nationalhjälten Mannerheim. Han var en stilig karl med ett gott öga för vackra damer.

Efter att ha deltagit som frivillig i finska vinterkriget kom han till Sverige där han arbetade som lärare på högstadiet i en rad skolor, bland annat Viggbyholmsskolan. Han kom snart att bli en del av den antroposofiska kretsen i Stockholm. Vid denna tid, 50-talet, var det antroposofiska livet centrerat kring Kristensamfundet på Västmannagatan. Här träffade han också sina fruar. I det första äktenskapet föddes två flickor, i det andra två pojkar. Båda äktenskapet var stormiga, det sista karakteriserade han rentav som ”det trettioåriga kriget”. Fast med glimten i ögat.

Han var en mycket charmerande personlighet som med sin omfattande bildning imponerade på omgivningen. Snabb i tanken och kvick i repliken. Jag kommer fortfarande ihåg hans snitsiga sammanfattning av de ideologiska skillnaderna mellan Sovjet och USA på 60-talet: ”I öst är det piskan, i väst moroten.” Sånt gjorde intryck på en finnig tonåring.

Han var i grunden sangviniker med markerat koleriska inslag. Godmodig och gladlynt med ibland blixtrande häftighet i någon kunskapsfråga, som i nästa ögonblick förvandlades till ett skratt. Han hade stor humor – även då familjen återberättade de historier om honom som med tiden blev nästan mytiska. Som till exempel följande.

På grund av dålig ekonomi löste han sällan biljett på t-banan.  Risken var också liten att bli kollad, resonerade han. Han blev därför rejält förvånad en gång då han kom ner för trapporna på Islandstorget och upptäckte att det var biljettkontroll. Han retirerade  snabbt tillbaks uppför trapporna och sprang ut på perrongen. På andra sidan spåret fanns ett taggtrådsstaket mot en gräsmatta. Han hoppade raskt ned på spåret och klättrade uppför staketet på andra sidan. Kom han bara över skulle han vara på säkra sidan. Han rev upp ena byxbenet på taggtråden, liksom jackan som fastnade vid hoppet ned på marken. Vid det något fumliga nedslaget bryter han benet.

Han kunde hålla sig för skratt. Situationen var absurd – där låg han och hade helvetiskt ont, men kunde av förklarliga skäl inte skrika. Vad göra? Det fanns egentligen inga alternativ. Han var tvungen att kravla över ängen mot Bergslagsvägen där han liggande vid vägkanten viftande till slut  lyckas få en bilist att stanna och ta honom till sjukhuset. Detta blev senare den oförglömliga historien om hur snålheten kan bedra visheten.

Barnen minns med glädje hans sagoberättande, som han skapade i stunden. Han var en stor berättare och pedagog. När han skulle beskriva processerna bakom hur träd växer uttryckte han det som ”det är int´ som det växer, det draaaar” på sin klingande finlandssvenska. Hans heta temperament kunde ibland ta sig lite oväntade uttryck. När han vid frukostbordet en dag länge betraktat yngsta sonens omständliga utbredning av smöret på ett alltför mjukt franskbröd brast det. Han tog den degiga sörjan från sonen, rullade ihop den som en snöboll, kastade in den i sin mun och sa ”SÅ!!!!” och sen var den saken klar.

Men den historia som oftast berättas när sönerna träffas utspelas när han efter skilsmässan bodde i centrala Stockholm och sönerna kom och hälsade på efter skolan. De umgicks ett tag i godan ro tills det ringde på dörren och han flög upp: ”Hyresvärden!” Han hade inte betalt hyran. Snabbt krigsråd mellan ringsignalerna. Han instruerade pojkarna att säga att han var ute. Själv gömde han sig i garderoben.

Mycket riktigt, det var hyresvärden. Pojkarna sa att de väntade på pappa som gått ett ärende. Till deras bestörtning sa värden att  han också skulle vänta. Där satt de sen stela och tysta i upp till en timme i lägenheten. Inte ett ljud från garderoben under hela tiden. Då pojkarna förstod att värden inte skulle gå iväg i brådrasket, mumlade de ursäktande att de måste gå hem – och lämnade lägenheten. Inne i garderoben satt deras pappa blick stilla.

Slutet på historien var så pinsam att de efteråt måste dra den ur sin pappa. Det visade sig att värden höll ut ytterligare en timme tills han började snoka runt i lägenheten. Till slut öppnade han dörren till garderoben och upptäcker sin hyresgäst sittande i dunklet på golvet. Frågan från de skrattande sönerna vad som EXAKT hände i det ögonblicket besvarades aldrig. Men bara ATT det hade hänt räckte ju för denna goda – och garanterat sanna – historia.

På äldre dar jobbade han på Rudolf Steinerskolan i Helsingfors. Han hade vid det laget nödgats skaffa löständer, vilket plågade honom. Hemma hade han dom aldrig på, vilket gjorde det lite svårt att höra vad han sa. I brådskan en morgon glömde han dem hemma och fick ringa hem från skolan och be någon av pojkarna att komma över med dem, vilket väckte stor munterhet. Själv tyckte han inte det var nåt särskilt med det. Sånt bekymrar inte en stor ande.

En av de sista engagemangen som lärare var på Solviksskolan i Järna dit han var inbjuden att ha en period i litteraturhistoria. Han var mycket uppskattad där som den extraordinära personlighet han var. Han avled i början på åttiotalet i sitt gamla föräldrahem vid salutorget i Helsingfors.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Nibbleskolan delade Järna-antroposofin i två läger

♦ ♦ ♦ I samband med min flytt till Järna i mitten på sjuttiotalet som nybakad antroposof blev jag konfunderad över en insändare i den nygrundade tidskriften Balder. Det var Erik Norlin, lärare i Nibbleskolan i Järna som kritiserade Kristofferskolan i en aggressiv och kritisk ton. Jag fattade inte mycket av inlägget, och framförallt förstod jag inte tonläget.

Men jag skulle snart bli varse att bakom insändaren låg en djup konflikt som under några år skulle skaka waldorfrörelsen i landet och dela Järna-antroposofin i två läger.

Nibbleskolans lärare var unga entusiaster som ville göra waldorfpedagogik 24 timmar om dygnet. De var radikalister som inte godkände dogmer och slappa rutiner, de ifrågasatte och krävde kompromisslös ärlighet av både sig själva och andra.

I början deltog de varje vecka i Kristofferskolans kollegium, ett mentorskap avsett att leda den unga waldorfskolan in i praxis. Det var där det skar sig. ”Allt var fastlagt”, berättade en lärare för mig långt senare. ”Lärarna på Kristofferskolan sa att så här ska man göra och förstod inte att lärarna från Järna var en grupp unga pedagoger som själva ville upptäcka, skapa och forma sin egen modell av waldorfpedagogik”.

Snart kom konflikten mellan de två skolorna i öppen dager, något som är mycket sällsynt inom antroposofiska sammanhang i Sverige. Åsiktsskillnaderna var inte så mycket en idékonflikt som skillnad i attityd. Läraren i Nibbleskolan stod till exempel inte på morgonen vid klassrumsdörren och tog varje elev i hand som var waldorfpraxis. De upplevde det som krystat gammaldags. Man drog sig också i det längsta att tillrättavisa elever, idealet var att en pedagogisk action naturligt skulle fånga okoncentrerade elevers uppmärksamhet.

Samma hållning gällde kollegiearbetet. Skolan var så omtyckt att grupper av elever ibland stannade kvar efter skoltid. Var det då kollegium kunde några av barnen komma in och blev då inte avvisade. Man talade då bara om saker som tråkade ut barnen så att de snart lämnade rummet av sig själva. Detta bara några exempel på den förutsättningslösa fördomsfrihet som rådde. Skolan var till för barnen, inte tvärtom.

Inredningen i skolan var också långt ifrån waldorfstandard; träbänkar – och som enda belysning levande ljus. Dessutom ansåg sig lärarna kunna inspireras inte enbart av Steiner – även sådana som Alice Miller var till exempel mycket uppskattade. Detta var naturligtvis svårsmält i en waldorfrörelse som med åren utvecklat en betydande ortodoxi. Och frågan uppstod snart om Nibbleskolan var att betrakta som en ”riktig” waldorfskola, en frågeställning Nibbleskolan först harmset avvisade – måste alla waldorfskolor följa en mall? Sen kom man att se det från en annan sida – var waldorf egentligen en stämpel man VILLE ha? Skulle det inte diskreditera det de stod för?

Själv var jag fascinerad av Nibblekollegiets radikalt annorlunda förhållningssätt till det mesta. Waldorf with an attitude. Sanningskravet, anspråkslösheten, radikalismen, kreativiteten och skoningslösheten mot konventioner och småborgerlighet. Skolan kändes som den enda i landet som förverkligade antitesen till pluggskolan. Här var det inte fråga om korvstoppning – här försökte man istället entusiasmera eleverna för världen, få dem att behålla sin nyfikenhet på livet. Eller som Pär Ahlbom sa: ”Alla barn är naturligt nyfikna, de söker kunskap hela tiden av sig själva. Vår uppgift är att stimulera denna nyfikenhet – inte ta död på den!”

Men radikaliseringen av Nibbleskolan gjorde folk osäkra. Lärare hoppade av och föräldrar tog sina barn ur skolan. Många frågade sig om det verkligen var waldorfpedagogik man sysslade med. Och om den karismatiske musikläraren Pär Ahlbom och kretsen kring honom (Ivar Heckscher, Erik Norlin, Merete Lövlie och Agne Fredriksson, för att nämna några) verkligen var några man kunde känna förtroende för. Överallt i Järna tog människor ställning för eller emot – och även på riksplanet diskuterades detta problem ständigt.

En grupp avhoppade föräldrar engagerade så en kunnig waldorfpedagog (Walter Liebendörfer) att bilda ett nytt kollegium kring vilket en ny skola bildades – Örjanskolan. Nibbleskolan blev kvar på platsen med de återstående lärarna, barnen och föräldrarna. Snart flyttade de till Solvik utanför Järna och kom sedan att kallas Solvikskolan. Här kunde skolan äntligen få utveckla sin egenart i fred, traditionalisterna fick sin skola och konflikten ebbade ut.

Vad är då facit över trettio år senare? ”Solviksandan” består i stort sett – oavsett lärare, även om ikonen Pär Ahlboms betydelse fortfarande är central som inspirator och mental coach. Däremot är Solvikskolans betydelse för waldorfrörelsen i stort troligtvis blygsam. Det verkar som om lärarna på Solvikskolan uppfattas som lite excentriska och modellen svår att överföra till traditionell waldorfpraxis.

Men kanske räcker det att en spännande konstellation med en stark viljekraft hävdade ett radikalt annorlunda förhållningssätt som inspirerat många. Solvikskolan visade att waldorfkonceptet kan rymma överraskningar.

Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.8/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)