Posts Tagged ‘ sociala koder

Att erövra medlemskap i den ”vanliga” världen

Först träffas några människor – i ett hem, ute på gatan eller någon annanstans – och då upprättas kontakten genom en hälsningsceremoni. Sen börjar man prata om ingenting, och det viktiga är då inte själva ämnet utan att man upprättar den här sociala leken där man ser varandra och kontrar varandra och låter alla komma in och få vara med. Det är viktigt att man då inte pratar om någonting viktigt.

Detta skriver Iris Johansson i sin bok En annorlunda barndom som är en självbiografi om hennes liv som autist och hur hon alltmer lyckades erövra medlemskap i den ”vanliga” världen bl a genom att lära sig de komplexa sociala koder som är nödvändiga förutsättningar för människan som social varelse.

Denna lek pågår tills alla är känslomässigt tillfreds, och det kan ta mellan tio minuter och två timmar. Därefter finns två scenarier. Antingen att någon tittar på klockan och påstår sig inte ha mer tid. Då uppstår en avslutningsprocedur och man säger ”Hej då” eller ”Jag ringer” eller ”Vi ses”. Eller också blir det helt tyst i en till två minuter och då försvinner fokus på socialiseringen och istället dyker det upp ett ämne som är intressant eller aktuellt: politik eller religion eller vad som helst som alla har en mening om och som alla kan delta i. Och då uppstår ett verkligt samtal som ibland övergår till en diskussion.

Det fascinerande med dessa iakttagelser är att vi blir medvetna om hur vi faktiskt fungerar som sociala varelser. För autisten är de traditionella umgängesformerna i förstone helt obegripliga. I vuxen ålder fick Iris Johansson lära sig av sin man alla detaljer i detta spel eftersom han sa att han ”inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att det gick att förstöra en social situation på så många olika sätt som jag kunde”.

Samtalet är utifrån fenomen, diskussionen är utifrån att man har antagit en värdering som man bryter mot de andras värderingar. Detta pågår tills ämnet är utagerat. Då kan det antingen dyka upp ett nytt ämne eller också bryter man upp. Och då vidtar avskedsceremonin då man åter socialiserar, leker och säger ”det här var intressant” eller ”det här får vi komma tillbaka till vid ett senare tillfälle”. Och sen bryter man upp.

Iris brukade fråga sin man hur han han kunde räkna ut varför det ena gick bra att prata om men inte det andra. Men det kunde han aldrig svara på. ”Det vet man bara”, eller ”det förstår man av sammanhanget”, brukade han säga. För Iris var detta oerhört gåtfullt. Det var först i tioårsåldern hon upptäckte att en person kunde säga någonting som en annan person kunde förstå, och att denne i sin tur kunde svara någonting som den förste kunde förstå. ”Då upptäckte jag en annan verklighet som jag inte hade vetat fanns.”



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Att låta bli att hälsa på grannen

Vi träffar någon vi känner, och vi hälsar. En hälsningsceremoni kan vara över på någon sekund. Beteendet sitter i ryggmärgen. Ändå är den tätt packad med socialt innehåll. Detta är sällan medvetet hos oss, men tittar man närmare på processen är den rätt komplicerad. Och väldigt intressant. Detta blir tydligt om man betraktar ett vardagligt skeende.

En bekant till mig råkar komma förbi när jag pumpar min cykel, vilket jag observerar först när han passerat mig. Nu måste jag reparera skadan. Jag ropar efter den andre och försäkrar att jag nyss inte såg honom. Den andre nickar och ler. Det här höll på att gå illa! I det återställande av ordningen som sedan följer kan man förnimma en svag ton av panik. Även återställandets turer sker ”utantill”. Vi har lärt oss långt fler sociala psalmverser än vad vi normalt anar.

Att det finns folk som forskar i dessa beteenden hade jag inte en aning om då jag fick en bok i min hand av professorn i kultursociologi Johan Asplund som heter Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet (Göteborg 1987). Den är full av exakta iakttagelser av hur komplexa våra sociala koder är. Den rekommenderas alla som vill förstå vad det är för socialt spel vi helt omedvetet deltar i dagligdags.

När du hälsar på din granne förväntar du dig att han skall returnera din hälsning, vilket han också gör. Först erkänner eller bejakar du honom, därefter erkänner eller bejakar han dig. Det är ömsesidigheten i situationen som vi bör ge akt på. Upphäver du ömsesidigheten drabbas inte bara din granne utan också du själv. Låter du bli att hälsa på honom och således förnekar honom, berövar du honom kapaciteten att erkänna och bejaka dig.

Och då vidtar ett beteende som inte bara är komplicerat – det är mer ovant och kräver en rad improvisationer. Det är besvärligt och omständligt. Anta att du och grannen råkat i nån sorts konflikt. Vänskapen har förbytts i ovänskap. Men fortfarande stöter ni hela tiden på varandra vid tomtgränsen, på gatan, i snabbköpet.

Du måste, när du överraskande blir varse din granne, till att börja med förhindra att dina ögonbryn gör en liten och mycket snabb rörelse uppåt. Härnäst måste du låta bli att dra en smula på munnen. Du får inte le åt din granne. Åsynen av grannen utlöser vidare en impuls till ett uppåtriktat ryck i din högra arm, en impuls som måste undertryckas, liksom det ”hej” som du var på vippen att som vanligt uttala. Det är nu du vänder ryggen åt honom.

Du har lyckats genomföra scenariet klanderfritt, men upplever ingen glädje. Du känner dig istället illa till mods. Men efter några få försök behärskar du konsten att låta bli att hälsa. Vid nästa sammanträffande glider din blick helt uttryckslöst över och förbi din grannes ansikte – som om han inte alls stod där.

Men det hela är ytterst plågsamt. Så istället för att slippa spela detta spel börjar du istället undvika honom. Du börjar gå ut och in i ditt hus via bakdörren. När du ska gå till brevlådan efter tidningen tittar du först ut genom fönstret för att se att din granne ej är i faggorna. Du väljer nya tidpunkter för besök på posten och snabbköpet.

Så småningom inträder förhoppnings normaliseringsfasen. Grannen erbjuder en normalisering av ert inbördes förhållande och du accepterar. Du återgår att hälsa på din granne och ni rabblar ömsesidigt upp era sociala innantilläxor varje gång ni träffas. På ytan ser allt normalt ut, men tittar man noga efter ser man att bägge parter iakttar en viss vaksamhet.

Den part som ursprungligen slutade hälsa och sedan övertalades att åter börja hälsa, kan behöva signalera att han inte gör anspråk på att ha något övertag. Den andra parten kan å sin sida genomföra sina miner och gester med en antydan till reservation och att han uppfattat att den första parten signalerat att han inte gör anspråk på att ha något övertag. Allt detta uttrycks med små omärkliga skiftningar i blickriktning, hållning, tempo, timing och liknande.

Om vi ska summera. Varje gång du möter din granne under pågående konflikt, berövar du honom på en hälsning. Du bestraffar härigenom din granne. Så snart någon förfogar över effektiva sanktionsmöjligheter och sätter dem i verket föreligger makt och maktutövning. Mikromakt kallar Johan Asplund detta när det handlar om ett skeende mellan två människor. Detta skall vi återkomma till.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)