Volvo är ett namn som väcker speciella associationer – ”säkerhet”, ”trygghet”, ”stabilitet” och liknande. Ett halvt århundrades umgänge med bilmärket har skapat det speciella värde som är alla marknadsförares våta dröm – förtroendet för att detta är en bra och attraktiv produkt. Vi behöver inte längre  övertygas med argument. Vi vet att Volvo är en bra bil. En effektiv marknadsföring, s k branding har sett till att vi har insett detta.

Skulle man fråga varför vi har detta förtroende skulle vi ha svårt att i detalj redogöra för det. Varumärket sammanfattar mer en känsla. Som i sin tur är ett resultat av skicklig marknadsföring, egna erfarenheter, rykten, upplysningar vi fått via massmedia och liknande. Men orsaken till känslan är ofta omedveten för oss.

Det finns naturligtvis andra bilar som är lika bra – men inte många har ett så starkt varumärke. Skulle en bil skapas idag som är lika bra skulle det behöva decennier innan dess varumärke är lika laddat med positiva innebörder som Volvo. Ett varumärke består av förväntningar. Det har ett immateriellt värde. IKEA är ett annat exempel på ett märke mättat med liknande värdefulla innebörder.

Men varumärken kan naturligtvis också ge oss negativa ”vibbar”. I vissa fall kan förtroendet för ett märke vara utraderat över en natt. Miljökämpen Björn Gillberg blev rikskändis på att han tvättade en skjorta i gräddpulvret Prädd i början på 70-talet. Efter det störtdök försäljningen och företaget fick läggas ned. Enligt marknadsföringsexperten Dan Porsfelt skulle detta betecknas som ett exempel på ”oavsiktliga varumärken”. Det vill säga ”ett renommé, ett rykte om, en attityd till ett visst fenomen som etableras utan att så är önskat”.

Ett sådant ”oavsiktligt varumärke” är begreppet islam. Det är laddat med negativa känslor som kommer från en massiv mediaström under en rad år. Här ingår oräkneliga rapporter i tidningar, radio, böcker och tv från olika länder i världen om självmordsbombning i islams namn, tvångsgiftermål, hedersmord, heltäckande slöja, dödsdomar för de som lämnar islam, stening av kvinnor som varit otrogna, talibanernas fanatism, terrordåd, Muhammedteckningar och rondellhundar. Etcetera.

Ingen har kunnat vara opåverkad av detta, vilket gör islam till ett synnerligen negativt laddat varumärke. Den världsomfattande, långvariga ”kampanj” (om uttrycket tillåts) som världssamfundet utsatts för är en ”marknadsföring” som påverkat oss minst lika mycket som Coca Cola, Ford, Disney, Mac Donalds och andra världsledande varumärken har gjort. En mycket effektiv branding av ett ”oavsiktligt varumärke”. Att det inte varit meningen spelar ingen roll. Här råder samma obönhörliga psykologiska lagbundenhet som i Volvo-reklamen. Skillnaden är att ”reklamen” för islam är negativt laddad.

Ansträngningar att särskilja den fridsamma och fredsälskande religionen islam från islamisternas trångsynta elände spelar mycket liten roll i vår upplevelse av varumärket islam. Det negativa är så monstruöst att det med råge överskuggar det positiva. Vi kan – som de politiskt korrekta gör – intellektuellt ta fasta på den positiva bilden av islam, förtränga eller inte ”godkänna” de dåliga sidorna. Men den övergripande känslan varumärket ger finns där oavsett. Medvetet eller omedvetet.

Medierna har med sin rapportering varit synnerligen aktiva i skapandet av det islamska varumärket. Under decennier ger man islam en negativ mediaimage – för att sedan förvånas över den växande islamofobin! Liksom tyckareliten – som istället för att markera förståelse för hur varumärket skapats – hånar och fryser ut de som tagit intryck av denna massiva kampanj. Vilket är lika lönlöst som att försöka övertyga folk om att Volvo är en usel bil.

I en understreckare i SvD signalerar Göran Rosenberg ett mer realistiskt förhållningssätt i en anmälan av Paul Scheffers bok Immigrant nations:

Om Europas demokratier inte kan föra en civiliserad diskussion om invandringens kostnader och integrationens problem kommer de att få en ociviliserad diskussion på halsen – i sista hand riktad mot demokratin själv. ”Hur kan någon sätta värde på en demokrati som förklarar sig impotent att råda över frågor som djupast griper in i medborgarnas dagliga liv?”, frågar Scheffer retoriskt.

Rosenberg är inte okritisk till Scheffers slutsatser, men håller med om hans ”beskrivning av de djupgående förändringar som på kort tid ritat om det sociala och kulturella landskapet i Europas länder”.

Vi har de senaste decennierna sett hur en religiös kultur landat i vår vardag med buller och bång på ett sätt som saknar motstycke sen landet blev kristnat. Den islamska kulturens inträde har varit spektakulärt och på många sätt svårförståeligt för vårt sekulära synsätt. Man har i islams namn kapat passagerarplan och kört dem rätt in i skyskrapor. Man hyllar medeltida värderingar stadsfästa i något man kallar sharialagar – som vissa auktoriteter på fullt allvar vill ska gälla i vårt land. Man företräder en skrämmande kvinnosyn och dess konsekvenser i groteska kroppsmaskeringar, dotter- eller systermord, tvångsgiften eller könsstympningar. Oskyldiga teckningar och skönlitterära romaner förorsakar mordhot – allt i islams namn. Och så vidare.

Detta är inte småsaker för en sekulär europeisk demokrati. Inget man bara skakar av sig för att gå vidare som om inget har hänt. Det är en kulturchock som det tar tid att vänja sig vid. Något vi dagligen måste förhålla oss till vare sig vi vill eller inte.

Men det finns de som inte tillåter att det tar den tid det tar – nämligen kulturrelativisterna. De hånar dig för att du inte redan nu förstår. De spelar upp ett helt indignationsnummer där de ger dig ett namn – islamofob*. Att du inte skäms. Islams kultur är minsann inte sämre än vår och allt det där med elfte september, burkor, hedersmord och steningar av oskyldiga kvinnor är bara undantag. Den sanna och riktiga islam är from och de allra flesta muslimer är som du och jag. Allt det andra är verk av extremister – och såna finns i alla religioner.

I andra sammanhang kallas detta för förträngning. Det är som om dessa kulturrelativister inte ser skogen för bara trän. Det är som om terrordåd, hedersmord, kroppsmaskering och feodal kvinnosyn skulle vara det naturligaste i världen. De är förvånade att vi bryr oss. Allt är ju som det ska vara.

Det senaste exemplet på denna förträngning visas i boken Islamofobi av Mattias Gardell, professor i religionshistoria. Enligt en anmälan i SvD 20/11 betraktar Gardell islamofobin som ett utslag av växande fascism i Europa. Han menar att islamofobernas föreställningsvärld är en del av en islamofobisk kunskapsregim, det vill säga en uppsättning systematiserade fördomar.

Den modiga islamkritikern Ayaan Hirsi Ali blir i Gardells ögon bara en simpel karriärist som tagit sig fram i världen genom sitt islamhat. Och vår egen skarptänkare Dilsa Demirbag-Sten ser han som kanske den främsta företrädaren för landets islamofober (trots att hon betraktar sig själv som muslim!). Analysen verkar minst sagt tunn. Hur kommer det sig att islamofobin uppstått sådär helt plötsligt bara?

Den som tror att en intellektuell står för modig oavhängighet och tankereda får här se hur Gardell bara ylar med vargarna. Istället för att kraftfullt ta avstånd från de horribla värderingar som vidlåder den islamska kulturen tävlar han med de politiskt korrekta i förståelse och försvar för alla dessa groteskerier. Som om upplysningen aldrig existerat. Istället för att reda ut de verkliga orsakerna odlar han bara sin islamofobi-fobi.

Detta är ett intellektuellt svek.

*Islamofobi=omotiverad rädsla för och motvilja mot islam och muslimer