Posts Tagged ‘ Rudolf Steinerskolan

Den excentriske antroposofen som plankade på tunnelbanan

Han var en färgstark antroposof. Född i Sverige, men uppväxt i Helsingfors med en svensk far och ryskfödd mor. Fadern, som var ingenjör från Småland, hade upptäckt Steiners Frihetens filosofi på en resa i Tyskland i nittonhundratalets början och blivit imponerad, vilket troligtvis var orsak till sonens senare engagemang för antroposofin. Av flera skäl bosatte sig fadern i Helsingfors.

Sonen var en stor begåvning med högsta betyg i alla ämnen då han tog studenten i den finska huvudstaden. Förutom svenska och finska talade han tyska, engelska och ryska. Som student deltog han med liv och lust i de glamorösa festerna inom Helsingfors-societeten där han knöt många kontakter inom adel och officerskår, inte minst kretsarna kring nationalhjälten Mannerheim. Han var en stilig karl med ett gott öga för vackra damer.

Efter att ha deltagit som frivillig i finska vinterkriget kom han till Sverige där han arbetade som lärare på högstadiet i en rad skolor, bland annat Viggbyholmsskolan. Han kom snart att bli en del av den antroposofiska kretsen i Stockholm. Vid denna tid, 50-talet, var det antroposofiska livet centrerat kring Kristensamfundet på Västmannagatan. Här träffade han också sina fruar. I det första äktenskapet föddes två flickor, i det andra två pojkar. Båda äktenskapet var stormiga, det sista karakteriserade han rentav som ”det trettioåriga kriget”. Fast med glimten i ögat.

Han var en mycket charmerande personlighet som med sin omfattande bildning imponerade på omgivningen. Snabb i tanken och kvick i repliken. Jag kommer fortfarande ihåg hans snitsiga sammanfattning av de ideologiska skillnaderna mellan Sovjet och USA på 60-talet: ”I öst är det piskan, i väst moroten.” Sånt gjorde intryck på en finnig tonåring.

Han var i grunden sangviniker med markerat koleriska inslag. Godmodig och gladlynt med ibland blixtrande häftighet i någon kunskapsfråga, som i nästa ögonblick förvandlades till ett skratt. Han hade stor humor – även då familjen återberättade de historier om honom som med tiden blev nästan mytiska. Som till exempel följande.

På grund av dålig ekonomi löste han sällan biljett på t-banan.  Risken var också liten att bli kollad, resonerade han. Han blev därför rejält förvånad en gång då han kom ner för trapporna på Islandstorget och upptäckte att det var biljettkontroll. Han retirerade  snabbt tillbaks uppför trapporna och sprang ut på perrongen. På andra sidan spåret fanns ett taggtrådsstaket mot en gräsmatta. Han hoppade raskt ned på spåret och klättrade uppför staketet på andra sidan. Kom han bara över skulle han vara på säkra sidan. Han rev upp ena byxbenet på taggtråden, liksom jackan som fastnade vid hoppet ned på marken. Vid det något fumliga nedslaget bryter han benet.

Han kunde hålla sig för skratt. Situationen var absurd – där låg han och hade helvetiskt ont, men kunde av förklarliga skäl inte skrika. Vad göra? Det fanns egentligen inga alternativ. Han var tvungen att kravla över ängen mot Bergslagsvägen där han liggande vid vägkanten viftande till slut  lyckas få en bilist att stanna och ta honom till sjukhuset. Detta blev senare den oförglömliga historien om hur snålheten kan bedra visheten.

Barnen minns med glädje hans sagoberättande, som han skapade i stunden. Han var en stor berättare och pedagog. När han skulle beskriva processerna bakom hur träd växer uttryckte han det som ”det är int´ som det växer, det draaaar” på sin klingande finlandssvenska. Hans heta temperament kunde ibland ta sig lite oväntade uttryck. När han vid frukostbordet en dag länge betraktat yngsta sonens omständliga utbredning av smöret på ett alltför mjukt franskbröd brast det. Han tog den degiga sörjan från sonen, rullade ihop den som en snöboll, kastade in den i sin mun och sa ”SÅ!!!!” och sen var den saken klar.

Men den historia som oftast berättas när sönerna träffas utspelas när han efter skilsmässan bodde i centrala Stockholm och sönerna kom och hälsade på efter skolan. De umgicks ett tag i godan ro tills det ringde på dörren och han flög upp: ”Hyresvärden!” Han hade inte betalt hyran. Snabbt krigsråd mellan ringsignalerna. Han instruerade pojkarna att säga att han var ute. Själv gömde han sig i garderoben.

Mycket riktigt, det var hyresvärden. Pojkarna sa att de väntade på pappa som gått ett ärende. Till deras bestörtning sa värden att  han också skulle vänta. Där satt de sen stela och tysta i upp till en timme i lägenheten. Inte ett ljud från garderoben under hela tiden. Då pojkarna förstod att värden inte skulle gå iväg i brådrasket, mumlade de ursäktande att de måste gå hem – och lämnade lägenheten. Inne i garderoben satt deras pappa blick stilla.

Slutet på historien var så pinsam att de efteråt måste dra den ur sin pappa. Det visade sig att värden höll ut ytterligare en timme tills han började snoka runt i lägenheten. Till slut öppnade han dörren till garderoben och upptäcker sin hyresgäst sittande i dunklet på golvet. Frågan från de skrattande sönerna vad som EXAKT hände i det ögonblicket besvarades aldrig. Men bara ATT det hade hänt räckte ju för denna goda – och garanterat sanna – historia.

På äldre dar jobbade han på Rudolf Steinerskolan i Helsingfors. Han hade vid det laget nödgats skaffa löständer, vilket plågade honom. Hemma hade han dom aldrig på, vilket gjorde det lite svårt att höra vad han sa. I brådskan en morgon glömde han dem hemma och fick ringa hem från skolan och be någon av pojkarna att komma över med dem, vilket väckte stor munterhet. Själv tyckte han inte det var nåt särskilt med det. Sånt bekymrar inte en stor ande.

En av de sista engagemangen som lärare var på Solviksskolan i Järna dit han var inbjuden att ha en period i litteraturhistoria. Han var mycket uppskattad där som den extraordinära personlighet han var. Han avled i början på åttiotalet i sitt gamla föräldrahem vid salutorget i Helsingfors.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Waldorfiglar över hela plånboken

”Det är behjärtansvärt. Men det är 60 minuter som skakar privatekonomin. En timme på Rudolf Steinerskolans årliga basar är inte bara en göteborgstradition utan också en orgie i avgifter för knäck, bivax och hemkörd hudsalva”, skriver Idag GT/Kvällsposten i ett bildreportage från basaren på Rudolf Steinerskolan i Göteborg 18/11 1994 – återgivet av Medlemsbladet i mars 1995.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 8

”Rudolf Steiner låter som nåt som Ingvar Kamprad såg upp till på 40-talet. Aber nein. Rudolf var en österrikisk tänkare som gick till de sälla antroposofmarkerna redan 1925.” Reportern hinner inte gå många steg förrän han har ”waldorfiglar över hela plånboken”.

”Jag lyckas undvika att köpa ett handrullat bivaxljus, åker på en mugg brända mandlar à fem spänn, dras ned i spöklabyrinten, men flyr av rädsla för att utsättas för eurytmispöken, torskar på pepparkakshuslotteriet och springer med andan i halsen in i ett klassrum där skolbyggprojektet finns som modelldröm. Den enda ickekommersiella oas jag hittills hittat.

Ska du inte köpa den där, hojtar flickorna och pekar på ett något bränt pepparkakshjärta som dinglar framför näsan på mig. Jag skyller på en ovanlig form av allergi och kontrar istället med den naturliga testfrågan: Vet ni vem Rudolf Steiner är? Tjejerna tittar förvånat på varann. Men går ni inte här på skolan? fortsätter jag. Tjejerna tittar förbryllat på mig och erkänner att de går i fyran och femman.

Men då måste ni väl veta vem gamle Rudolf är? Tjejerna tittar förskräckt på varann och konfererar. Till slut har de enat sig om ett svar: Det var väl han som byggde det här huset va?”

Roliga historier om antroposofer är få, men de som trots allt existerar pekar på typiska mentalitetsfenomen  inom rörelsen. Som dessa korta glimtar kring antroposofins komplexitet och antroposofers anspråksfullhet som är hämtade från några nummer av Medlemsbladet från början av 1990-talet:

Rudolf Steiners böcker är inte så lätta att förstå för alla. Därför går Sven en kurs som ska introducera boken Vetenskapen om det fördolda för deltagarna. Efter kursen frågar en vän: ”Nå, vad har kursen givit dig?” Sven tänker efter lite och svarar: ”Jag är lika förvirrad som förut, men på ett högre plan.”

En mor som var mycket stolt över sina båda söner frågade Rudolf Steiner vilka personer de hade varit i ett tidigare liv. Utan att blinka svarade han: ”Schiller och Goethe!”

Och så var det antroposofen som märkte att han började uppnå konkreta resultat med sina andevetenskapligt baserade drömtolkningar. Hans meditativa arbete började bära frukt, hans drömmar blev mer och mer levande. En kväll hade han en stark upplevelse. Han drömde att han deltog i ett antroposofiskt grupparbete – då han plötsligt vaknade och upptäckte att han faktiskt gjorde det.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)