Posts Tagged ‘ Rudolf Steinerseminariet

Svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd

♦ ♦ ♦ Varifrån kommer vårt gränslösa accepterande av märkliga seder och bruk bara de är utländska? Och hur kommer det sig att vi samtidigt med detta förringar våra egna värderingsmönster? Varför detta gullande med en religion dominerad av patriarkala traditioner med ett uttalat kvinnoförakt? Varför är vi så ängsliga att inte kränka förnuftsvidriga ideal från denna 1400-åriga kultur? Ser vi inte att den respekt som utövare av islam ständigt kräver för sina orimliga ideal samtidigt visar en häpnadsväckande brist på respekt för våra egna sekulariserade värden som vi kämpat så hårt för att uppnå?

Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand (”min integritet går före andras rätt att röra min kropp”) blev en väckarklocka. Där gick gränsen för svenskarnas ständigt underdåniga be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd. Vi inser nu att våra urgamla hälsningsceremonier måste respekteras. Men frågan kvarstår hur man ska förklara denna självutplånande mentalitet i den svenska självbilden. Goda vännen vännen Lena Tidblom från Rudolf Steinerseminarie-tiden berättade nyligen på Facebook om egna upplevelser av detta.

Skogsnäskollektivet.

Skogsnäskollektivet.

»På 80 talet bodde jag med en gröna vågen-familj utanför Skogsnäs i Ramsele. De ville driva lantbruk kollektivt. Så en dag kom en husbil med en muslimsk familj som flyttade in. De såg genuint österländska ut men var från Stockholm. Fem små barn med fyra omskurna pojkar. Då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.

Vi fick nu maten serverade av henne. Männen åt sittande i telefonrummet och fick mat först. Vi kvinnor fick sitta runt en vaxduk på golvet. Min hund fick inte längre tillträde till huset. Vid mens fick man sova på en madrass på vinden. Vid ramadan reste männen till Pakistan trots att det var slåttertid. Fåren halalslaktades. En kille konverterade och tog sig två fruar. Jag tappade humöret. Detta är en kortfattad återblick på ett spektakel som slutade med att de flyttade ut. Med sig fick de Åke som konverterade. Han heter sedan dess Muhammed Muslim och är imam på söder. Och jag brukar höra honom uttala sig i radion.«

Nyckelmeningen är ”då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.” De hade ingenting att sätta emot, de saknade självförtroende. Men även här hade den generösa storsintheten en gräns. Vi svenskar behöver bara tid att inse detta.

Vi vill vara till lags. Inte bråka. Har någon ett initiativ vill vi visa smidighet och fördomsfritt foga oss. Alternativet − att vägra och hävda vår egenart − är i princip otänkbart då det skulle omintetgöra våra sociala ambitioner. Det känns inte bra, det är inte svenskt, vi är för osäkra för att hävda oss själva på andras bekostnad. De andras säkerhet ger oss intrycket att de har rätten på sin sida, så vi känner att vi måste visa följsamhet. Vi har ingen prestige att försvara, dessutom får vi här chansen att lära något nytt.

Jag tror denna osäkra självkänsla är förklaringen till Miljöpartiets accepterande av allsköns tokigheter. I brist på tydlig identitet vill man uppleva sig som radikal, fördomsfri och obunden av traditionella värderingar. Vara lite av en proteströrelse mot fördomar. Skogsnäs-kollektivet var alternativet med stort A på sjuttiotalet, en av föregångarna till det som sedan skulle bli Miljöpartiet. Samma idiottolerans för allt avvikande och självkritiskt uppgivande av egna värden, samma vurmande för utopier. Det existerade inte någon broms för tokigheterna i den tidsandan, den som ifrågasatte betraktades automatiskt som reaktionär och inskränkt, en stämpel som straffade ut en från alla sociala sammanhang. Jenny Nordberg i SvD uttrycker det så här.

»I Sverige (…) har viljan att göra gott och att inkludera blivit en viktig del av den kulturella identiteten. ”Tolerans” och ”att tolerera” är knappast smickrande uttryck i andra länder, men i Sverige betyder det något fint. Vi står ut med andra människors sedvänjor i religion och kultur, till nästan varje pris. Alla får vara med och alla accepteras.«

Heder åt Lena som tappade humöret, speciellt på Skogsnäs som var en ikon för dåtidens flumkultur.

Ett annan konsekvens av svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd är den utbredda antinationalismen, där man ser världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man lever och är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling.

Svag självkänsla och självutplånande identitetsupplevelse ger svenskar den självkritiska hållning som ligger bakom den utbredda kulturrelativismen. Våra seder och bruk är inte bättre än något annat lands. Alla länder är lika bra, Sverige saknar företräde. Men med Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand hände något nytt – vi upptäckte att vi kan avvisa ett religiöst påbud.

Det var en viktig lärdom. Om det kommer till kritan är vi beredda att värna vår egenart. Det finns gränser även för oss.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

På besök i det förlorade paradiset

♦ ♦ ♦ Häromdagen tog jag pendeln till Järna för att klippa mig, en resa på en knapp timme. Jag kunde naturligtvis anlita frisören i porten bredvid här i Stockholm. Men Marika i Järna vet hur jag vill ha det. Och så får jag chansen att besöka en ort där jag bott i över trettio år. Det känns bra att ibland få besöka denna trakt som haft en så stor betydelse i mitt liv. Det är som att vandra i sina minnen.

När jag som nyfrälst antroposof bosatte mig på Norrtuna 1975 kändes det som att komma till det förlovade landet. Centrum i detta rike var Rudolf Steinerseminariet i Ytterjärna, en bit utanför tätorten. Där tillbringade jag så mycket tid jag kunde, speciellt då jag fick anställning på affären Robygge mitt i smeten. Det var den vackraste plats jag sett med sina underbara hus och omgivande park vid havet. Det var som att ha fått jobb i paradiset.

Det förlorade paradiset.

Rudolf Steinerseminariet eller som det nu heter – Kulturcentrum Järna.

 

Och de fina människorna, vi var som en stor familj med gemensamma referensramar och intressen. Vid varje möte uppstod ivriga samtal. Efter arbetstid var man på föredrag, musik- och teaterföreställningar eller deltog i studiegrupper. Ständiga diskussioner och intressanta händelser. Hemma läste man sin Steiner och strök för viktiga passager, malde eget mjöl på kvarn, bakade bröd med honungsjäsmedel i lerkrus, syrade grönsaker, hämtade källvatten i skogen och prenumererade på mjölk direkt från grannens ko.

Det kändes som att man deltog i något oerhört viktigt.

Med åren tonade paradisupplevelsen sakta bort och blev ett fjärran, nästan overkligt minne. Idag är denna epok obegriplig. Men att den har existerat vet alla som var med. Nu är allt borta, i stort sett. Platsen finns visserligen kvar med sina underbara hus, och parken. Några av de gamla vännernas närvaro bibehåller något av den forna stämningen på seminariet. Men annars finns inget kvar av det som förr hade en sån dragningskraft.

Ändå känner jag behov av att då och då få komma dit för att insupa atmosfären. Det är därför jag klipper mig i Järna eller besöker min tandläkare där, eller min husläkare på Vidarklinikens vårdcentral. I samband med dessa besök vandrar jag gamla Saltåvägen till seminariet, träffar vänner på vägen och hälsar på mina gamla kollegor på Robygge där jag äter medhavd macka i källaren innan jag tar bussen hem igen.

Besöken är viktiga, inte minst för att alltfler går över tröskeln som man säger i våra kretsar. På senare tid var det Sören Gunge, Färgbyggemålare och något av ett original; Ulf Ingwall, violinist och konstnär; Torsten Neersted som grundade Weleda i Sverige; Märta Arman, sjuksystern som bidrog till att Vidarkliniken blev till; Gunnar och Else Melander, biodynamiska pionjärer; Barsja Ahlbom, legendarisk bagare på Saltå Kvarn, och nu senast Kenneth Sjöberg, en av de tidiga läkepedagogerna på Saltå.

Dessa och många före dem var viktiga aktörer i det som utgjorde Järnaantroposofins guldålder. De har bidragit till den atmosfär som dröjer sig kvar i detta förlorade paradis. Inte konstigt att jag då och då besöker platsen. Och jag jag är knappast ensam om det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Då jag levde livets glada dagar

♦ ♦ ♦ Sextiotalet var då allt började. Beatles förändrade popmusiken i grunden. Alla skulle plötsligen bli socialister. En yrvaken feminism formulerade tokradikala ideal som alla skulle bejaka. Familjen sågs som en gammaldags institution. Hellre då storfamilj – ofta ute på vischan för att komma nära livet. Man demonstrerade mot USAs inblandning i Vietnamkriget – och allt annat som inte var tillräckligt socialistiskt.

Efter lumpen fick jag jobb direkt på det stora veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund tack vare mamma som tidigare jobbat på Husmodern. Jag fick först plats på Vecko-Revyn men blev snart förflyttad till Se. Det blev en hel del tidningar under de drygt tio år jag jobbade där, vilket jag skrivit närmare om här.

Miljörörelsen föddes. Kärnkraften lovordades av experter och hatades av folket. Hus ockuperades, kritik av utbildningssystemet ledde till kravaller i hela Europa. Svensk popmusik politiserades under begreppet Den Svenska Musikrörelsen – där bara socialistiska texter var godkända. ABBA brännmärktes därför som hopplöst borgerlig musik. Gillade man ABBA var man reaktionär.

Livet gick in i en hektisk fas. Festerna avlöste varandra. Vinet flödade. Många rökte hasch glorifierat av hippiekulturen som kulminerade under the summer of love 1967 då man trodde att en ”ny tidsålder” inträtt. Det festades varje fredag hemma hos någon. Eller på lokal. Tennstopet vid korsningen Dalagatan-Odengatan var stamlokuset för journalister. Dit anlände man efter tio på kvällen – ofta med gitarren i högsta hugg.

Gitarren garanterade nämligen god stämning. Med intagen promille ville alla sjunga. Att köra välkända låtar uppskattades alltid – även av vissa näringsidkare. På ett ställe fick jag och min kompis Bengt så mycket öl vi ville bara vi sjöng, något han – som sjunger hellre än bra – fortfarande med häpenhet minns: ”Det är första och enda gången jag fått öl för att sjunga”. Bellmansfesten i Hagaparken under några somrar var rent dionysiska tillställningar med massor av sjungande människor i trängsel runt oss på gräsmattan.

Livet var en fest. Här med "Lärkan" i Leksand.

Livet var en fest. Här med ”Lärkan” i Leksand.

Jag firade flera midsomrar i Bengts hembygd Leksand där jag fick träffa flera av hans barndomsvänner. Jag har svårt att minnas deras namn, bara deras smeknamn som syftade på något speciellt. Degen kallades så för en viss övervikt, och han som en gång magpumpats kallades Pumpen. Den vars pappa hade fiskaffär kallades Fisken. Tilltalsnamnet för honom och hans tvillingbror tillsammans blev följaktligen Fiskarna. Pappan till en av pojkarna kallades Flod för han var så lik Madam Flod i tv-serien Hemsöborna. Även av sin hustru. Lärkan fick sitt namn från då han glömde fälla ut körriktningsvisaren då han skulle svänga på körskolan. Då skall läraren ha sagt att körriktningsvisarna ”skall gå som lärkvingar”.

Beatles geniala låtsnickeri var en stor inspiration. Alla skulle plötsligen göra egna låtar. Jag och Jimmy från vårt gamla band, som också flyttat till storstaden, satt alltid och plinkade. Vi var uppe flera gånger på Stikkan Anderssons kontor med låtar vi gjort och han undervisade oss välvilligt: ”Det viktiga är att låten har ett lyft”, sa han. Han visade oss sitt kontor och sa innan vi gick: ”Skriv fler låtar!”. En gång då vi spelade upp en låt på band för honom var Björn och Benny också med och lyssnade. Låten blev en baksida med Bruno Winzell. Jag glömmer aldrig känslan när jag fick bandet uppspelat och hörde vår låt framförd med sångare och en hel orkester. Sven Olof Walldoffs orkester! Jag höll på att smälla av.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

Men vi insåg småningom att vi tillhörde låtskrivarnas gärdsgårdsserie. Ett engelskt band spelade in en av våra låtar, vår gamla sologitarrist Conny gjorde två av våra låtar på en LP i Argentina där han lirade med sitt nya band. Jag gjorde en vals för Harry Brandelius som jag berättat om tidigare. Men det var allt. Min förmåga som låtskrivare räckte inte. Stim-pengarna inskränkte sig till några hundralappar.

Mitt i denna Sturm und drang-period ett överraskande möte med Arne Klingborg på Råcksta tunnelbanestation av alla ställen, där han entusiastiskt redogör för den nystartade verksamheten på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Jag kunde väl komma och hälsa på vid tillfälle? Javisst sa jag artigt, men kände ingen lust. Jag var för nöjeslysten. Det var för tidigt, jag var fortfarande fast i förnimmelsesjälen.

Och alla dessa band! Jag såg det mesta: Beatles två gånger (första gången var de förband till numera bortglömde amerikanske sångaren Joey Dee), Jimi Hendrix tre gånger, The Who, Beach Boys, Fats Domino, Hollies, Bill Haley, Searchers, Shadows, Fleetwood Mac, Mungo Jerry, Mott the Hoople, Chuck Berry, Wizzard och Rolling Stones, för att bara nämna några av de största. Svenska band oräknade.

Med tiden började livets glada dagar gå på tomgång och övergick i ett växande intresse för antroposofi. Och då klart medvetande, tankeövningar och självkännedom inte var kompatibelt med alkohol slutade jag tvärt med festandet, gick med i en studiegrupp på Rådmansgatan och flyttade snart till Järna. En helt ny livsperiod tog sin början. Jag var färdig med mitt gamla liv och redo att anta medvetenhetssjälens utmaning.

Och beredd att slutligen hälsa på Arne Klingborg. Ordentligt.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare?

♦ ♦ ♦ Efter krönikan om det moraliska livet i Järna ville Alicia Hamberg ha en mer specifik analys av orsakerna bakom varför Järna-antroposofin i allt väsentligt spelat ut sin roll som idégivare. Även om detta funnits implicit i mycket som skrivits i ämnet här på Mummel i kön, kan det vara på sin plats att undersöka fenomenet närmare.

För att förstå kräftgången i det yttre måste vi först förstå de inre orsakerna bakom. Och här tror jag de flesta antroposofer är överens. Antroposofin togs aldrig på det allvar Rudolf Steiner hade hoppats på. Magnituden av det han gav oss var övermäktig, vi förlorade oss i den fullständigt förkrossande mängd hans kvarlåtenskap utgjorde. Istället för att innerligt arbeta med ett par av grundböckerna som han rekommenderat, där vi gavs möjlighet att förädla vår personlighet och frigöra idéflöde och initiativkraft, förfördes vi av allt vetande som fanns att tillgå i hans tusentals föredrag. Vi var fascinerade, förtrollade – och osjälvständiga. Precis det som inte var meningen.

Det var där i allt väsentligt orsaken ligger till varför den antroposofiska impulsen marginaliserades. Visserligen levde den länge – och lever i viss mån fortfarande – på de recept och kreativa idéer Steiner givit rörelsen inom skola, vård, omsorg och jordbruk – men bristen på självständighet gjorde oss inte vuxna de uppgifter som låg framför oss. Den antroposofiska rörelsen kom att i huvudsak bestå av epigoner som framträdde med lånta fjädrar. Naturligtvis fanns – och finns – undantag, men långt ifrån av den art som kan göra skillnad i större sammanhang.

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

En som var vuxen Steiners utmaning var Arne Klingborg som i början på 60-talet samlade en rad duktiga medarbetare från Norge, Sverige, Danmark och Finland och startade Rudolf Steinerseminariet i Järna. Under knappa omständigheter entusiasmerade han under några decennier en hel generation antroposofer från Norden, Europa och även andra kontinenter.

Hans unika ledarskap drog också till sig en banbrytande arkitekt (Erik Asmussen) som med honom kom att gestalta området, och en begåvad ekonom (Åke Kumlander) som gjorde detta möjligt. Uppmärksammad blev också färgsättningen av husen, utförd av en lärjunge till Arne (Fritz Fuchs). Då var Rudolf Steinerseminariet något unikt – en utbildning i en avancerad andlig världsbild med utvecklad meditativ praxis kopplat till praktiska yrkesmöjligheter inom flera områden.

Men tidsandan förändrades. New Age-rörelsens uppkomst i mitten på sjuttiotalet breddade jordmånen för andligt sökande där Steinerseminariet kom att reduceras till bara en av flera möjliga vägar.

Därmed var antroposofin inte längre ensam herre på täppan. Nu fanns ett helt smörgåsbord av andliga rörelser som tävlade om allmänhetens uppmärksamhet i böcker, tidningar och media. Allehanda hälsoprofeter, andliga gurus och självhjälpsprogram överskuggade det antroposofiska fenomenet från sextiotalets Järna. Den avancerade antroposofin blev utkonkurrerad av mer lättlästa och resultatorienterade läror.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor, Jörgen Smit, Norge, Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutar från Finland.

Flera år före hans frånfälle 2005 började därför Arnes skapelse falla isär. Utbildningarna inom pedagogik, eurytmi och antroposofi togs över av Norge, Danmark och Finland, människor blev mindre benägna att bekosta studier i antroposofi på institution ett helt läsår, så elevunderlaget sinade alltmer.

Den biodynamiska odlingsmetoden som föddes på 20-talet – och under flera decennier var den enda alternativa odlingsmetoden – blev genom KRAVs inträde på arenan i slutet på 80-talet mer eller mindre överflödig. Vem behövde biodynamisk odling (som dessutom krävde att man var antroposof) när vi hade ekologisk? De få forskningsresultat som visade att biodynamisk odling var bättre än ekologisk drunknade i de tusentals rapporterna om den ekologiska odlingens förträfflighet.

Den mest etablerade yttringen av den antroposofiska impulsen i samhället är waldorfpedagogiken, även om läkepedagogiken lite mer i skymundan också fortfarande möter respekt och erkännande inom omsorgsvården. Trots att landet idag har cirka 40 waldorfskolor, är bristen på förnyelse märkbar – man betraktas idag knappast längre som den pedagogiska spjutspets som var fallet på 60-talet – vilket gör att man alltmer snärjs in i statliga bestämmelser som vattnar ur egenarten. Fjärran är tiden då man ensam banade vägen för dagens friskolesystem.

Även om den medicinska utlöparen av antroposofin, Vidarkliniken, trots hårt motstånd från det medicinska etablissemanget tillkämpat sig en plats i det svenska samhället har man svårt att i mer påtagliga forskningsrapporter ge tydliga besked om vårdformens nödvändighet. Och någon kreativ förnyelse är det inte tal om, snarare en pragmatisk foglighet till rådande normsystem.

Antroposofin har lämnat tydliga spår i vårt samhälle, men pionjärtidens glöd har ersatts av en ängslig anpasslighet. Antroposofin är inte längre den suveräna idégivaren från fordom, vilket understryks av den totala bristen på debattkultur i sammanhangen. Här existerar ingen opposition, tvärtom råder sedan decennier en kritiklös konsensus som för tanken till de forna öststaterna. Den idérika antroposofin saknar idéer och en viss uppgivenhet kan förmärkas. Antroposofin har förlorat den lockelse som gjorde den uppmärksammad.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Trettiotre år i antroposofins tjänst

♦ ♦ ♦ Med ett förflutet i tidningsbranschen hyste jag ett naturligt intresse för rörelsens tidskrifter då jag trädde in i de antroposofiska sammanhangen i mitten på sjuttiotalet. Mina erfarenheter inom tidningslayout nyttjades först av redaktören för den numera avsomnade tidskriften Antropos, Anders Kumlander. Ungefär en gång i månaden kom jag med tåg ifrån Stockholm och klippte och klistrade de korrektur Anders hade arbetat fram.

Antropos 2Sen gick vi upp till Antroposofiska sällskapets ordförande Arne Klingborg på Rudolf Steinerseminariet som fick se och godkänna. Arne – då själv redaktör för waldorforganet På väg – ville också städsla mig för layouthjälp. Vi kröp omkring på golvet på Kristofferskolans kansli och klistrade i hop textremsor på A4-ark till nästa nummer av På väg. Men då det var uppenbart att han själv var mer än kvalificerad för uppgiften, vände jag intresset mot den nystartade tidningen Balder i Järna.

Vid det laget hade jag flyttat till Järna där jag tog kontakt med Balder 2tidningens grundare Antonius Zeiher (som handtextat de två första numren, ett lika fräscht som ovanligt grepp tyckte jag då). På den tiden var tidskriften inriktad på tregrening, den politiska samhällsmodell Steiner skapat. Våra radikala ambitioner – detta var under det röda sjuttiotalet – drog snart till sig flera medarbetare; Sune Nordwall, Daniel Håkanson, Jenny Olsson, Stephan Lindsenhoff, Ragnar Lundin, Moniq Rogberg, Ulrik Hofsö och Nina Armelius.

I sann sjuttiotalsanda var det mycket snack men lite verkstad. Men ambitionen var tydlig: vi ville frälsa världen, vilket vi bevisligen misslyckades med, men jag gifte mig med en i redaktionen – Nina. Småningom kom en kille som inte sa så mycket. Han satt mest i ett hörn medan vi andra pratade. Det var Mats Ahlberg som idag är den enda kvarvarande redaktören. Det visade sig sedermera att han var den utan jämförelse skickligaste skribenten. Idag har Balder för längesen glömt sina tregreningsambitioner till förmån för en smal litterär profil.

Det fanns en annan tidskrift i Järna på den tiden som jag också erbjöd mina tjänster – Biodynamisk odling som den då hette. Den kom att byta namn till först Biodynamisk tidskrift och sedermera Kultura. Redaktör var Berit Löfström, tidigare gift med Expressenjournalisten Bengt Löfström, sedermera med den biodynamiske pionjären Kjell Arman. Redaktionen var i den gamla magasinsbyggnaden vid Saltå Kvarn. Berits proffessionalitet som skribent imponerade, den stod ut i förhållande till de hav av svårgenomträngliga antroposofiska texter jag vanligtvis umgicks med. Och Kjell var en stillsam och vänlig själ med den där sällsynta förmågan att kunna formulera komplicerade saker på ett enkelt sätt. En stor skribent och talare.

Forum AntroposofiMitt intresse för de dynamiska skeenden inom den antroposofiska rörelsen dessa år ledde till starten av Medlemsbladet, senare omdöpt till Forum för antroposofi. Det kom att ersätta det tidigare bladet Brev till antroposofiska sällskapets medlemmar, en sorts newsletter i A5-format. Idag är det svårt att föreställa sig den spännande tiden under Arne Klingborgs ledarskap. Det hände saker hela tiden – hus byggdes, skolor startade, spännande idéer dryftades, politiskt och religiöst motstånd måste hanteras, myndigheter bearbetas, utställningar på riksnivå förberedas, och detta krävde en mer nyhetsbaserad tidskrift som kontinuerligt rapporterade om rörelsens framväxt. Jag drev sedan tidskriften i 23 år, 1988 – 2011, då en annan redaktör tog över med en mer esoterisk-filosofiskt präglad agenda, omdöpt till Forum Antroposofi.

Tron på betydelsen av det som ägde rum dessa år ledde till en satsning på en tidning som vände sig till en bred offentlighet – Forum Järna. Göran Rosenberg, vän till sammanhangen, var tilltänkt som chefredaktör men avböjde då han just stod i begrepp att starta Moderna Tider, ett Stenbeckfinansierat magasin med hög svansföring. Då städslades en annan Göran, med efternamnet Fant, från våra egna led. Undertecknad höll i formgivning på deltid (jobbade också på Robygge och Medlemsbladet). Detta var i början på nittiotalet. Sex nummer kom ut som distribuerades till Pressbyrån innan projektet avslutades efter ett år. Den klena försäljningen omöjliggjorde vidare utgivning.

Vid det laget hade jag sedan länge arbetat med två bokförlag som jag varit med om att starta  – Telleby Bokförlag och Kristensamfundets Bokförlag. Det senare kom i huvudsak till på prästinitiativ, man ville få ut en bok på svenska som förklarade Kristensamfundets sakrament, Den nya gudstjänsten hette den. I styrelsen ingick förutom ett par-tre präster Urban Forsén, chef för Robygge, översättare och språkmänniska. Han hade tidigare översatt Hemlebens Rudolf Steiner för Larsons förlag.

Att utvecklas som vuxenInitiativet till bildandet av Telleby Bokförlag togs av herrskapet Astrid och Geert Mulder. Astrid var då föreståndare för det läkepedagogiska institutet Mora Park, där vi i början hade våra redaktionsmöten. Geert var chef för Telleby Verkstäder, en läkepedagogisk skyddad verkstad som tillverkade musikinstrument, där den pentatoniska flöjten kanske var mest uppmärksammad. Även detta förlag uppstod som resultat av önskan att ge ut en bok – Sociala gestaltningar i arbetslivet av Bernard Lievegoed. Telleby Bokförlag – som i styrelsen förutom herrskapet Mulder, Urban och mig även räknade bland andra dåvarande hovrättsrådet Sverker Vidmark – hade en livaktig utgivning. Vi gav ut en rad Lievegoed-böcker,  bland annat vår bäst säljande Att utvecklas som vuxen, men koncentrerade oss i första hand på utgivningen av Steiners grundläggande pedagogiska verk. Mot slutet av sitt liv ville Geert också ge ut arbetarföredragen som de allmänt kallades. Det var föredrag Steiner höll för arbetarna på den första Goetheanum-byggnaden och hade en enkel och rak ton med efterföljande frågestunder. En särdeles okomplicerad introduktion till antroposofin, menade Geert. Det handlade om åtta band.

MjölksyrejäsningDet var här jag för första gången konfronterades med Steiners rasistiska uttalanden. Chocken detta innebar och vad den ledde till i den fortsatta utgivningen av arbetarföredragen har jag beskrivit i en tidigare krönika (kommentarerna ger också en inblick i reaktionerna). Geert, som var en skicklig ekonom, möjliggjorde en generös utgivning. Det var roligt att ge ut det vi ville ge ut, utan att fråga någon om lov, även om den klena försäljningen borde ha föranlett en mer kritisk hållning till motiven bakom utgivningen.

Dessa hektiska år var Urban och jag också involverade i utgivningen av flera titlar på Syrans förlag, ett förlag startat av Annelies Schöneck för utgivning av hennes böcker om mat och näring, framför allt kanske Mjölksyrejäsning av grönsaker och Dagligt bröd som trycktes i flera upplagor. Det kändes som ett privilegium att få hjälpa denna storartade personlighet och pionjär.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?

♦ ♦ ♦ En tillbakablick på livet visar en rad händelser och beslut tagna i olika situationer. Bedömningar färgade av personligheten. Man har gått sin väg – I did it my way. Personliga avtryck som bildat ett livsmönster – en biografi.

Så kunde Jörgen Smit börja ett föredrag på Rudolf Steinerseminariet. Han talade ofta om livet ur ett fenomenologiskt perspektiv som här i ett föredrag från 1981. Och som så ofta förr försökte han komma åt det antroposofin är så upptagen av – människans jag. Vad är det? Vad är det som under livet verkar helt omedvetet men som i slutet av levnaden ändå bildar ett bestämt mönster? Hur kommer det sig att det man i stunden knappt ens märker senare i livet kommer framstå som viktiga steg?

Jörgen SmitJagbegreppet är ett närmast outtömligt ämnesområde. Den egna upplevelsen är att jag är världens centrum. Men det betyder inte att andra människor är betydelselösa statister. De påverkar en ständigt känslomässigt, idémässigt, i tankar och omdömesbildning, vilket gör att man måste betrakta dem som ”bidragsgivare” till den egna jagupplevelsen. Leverantörer av medvetande. Vem har inte varit med om att en god vän säger sig har tagit intryck av något man en gång sagt eller gjort. Själv har man glömt det.

Vårt jag är på det sättet betraktat också ett vi. Utan de andra hade jag inte blivit den jag är. Samtidigt känns det egna jaget otvetydigt som personlighetens herre. En fast punkt. Men ändå rörlig. Och uppenbarligen stadd i långsam förvandling. Inte bara på grund av intryck utifrån, utan också av något så märkligt som en inre rådgivare – samvetet. Och skammen. Nog är det märkligt att något inom mej kan tala moraliskt till mej. Och att till exempel psykopater saknar denna förmåga.

Samvetet, menade Jörgen, är något som säger mig vad som skall vara eller inte vara. Utan diskussion. Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?

Det var de spännande frågeställningarna mer än svaren som gjorde Jörgen till den folkpedagog han var. Att väcka frågeställningar är ofta intressantare än att servera svar. Det fungerar lite som en inbjudan att delta som medaktör istället för att vara en passiv mottagare. Man får en kreativ stimulans.

För mycket länge sedan existerade samvetet utanför människan, menade Jörgen. Detta kan vi ta del av i mytologiska berättelser och gamla gudasagor. Och han berättade om det antroposofiska perspektivet på samvetet som en konsekvens av erfarenheter i tidigare liv.

Något annat som kännetecknar ett jag är osäkerheten, något man inte känner hos djuren. ”Det är något majestätiskt över en koflock. De oroar sig inte över vad de ska göra om en halvtimme. Katten har inga samvetsbetänkligheter inför fångandet av råttan”, menade Jörgen. I det mänskliga jaget finns hela tiden problem och osäkerheter. Jörgen kunde till och med uppmana oss att ”vila i osäkerheten” tills omdömesprocessen klarnat. Förhastade slutsatser ger inget moget intryck.

Jörgen var en mästerlig föredragshållare. Hans föreläsningar på Steinerseminariets allmänna linje var alltid fullsatta. Alla på området deltog, även medarbetarna på Robygge som stängde affären nån timme på förmiddagen för att lyssna.

För att lätta upp allvarliga teman kunde han ibland berätta en anekdot. En sådan var den vikt Rudolf Steiner lade vid medvetandet om värdet av hans föredrag. Inför en föredragsserie kunde han fråga arrangören vad de gav för arvode. Då denne förvånat stammade fram att de nog inte hade råd att betala så mycket, svarade han att han visste det. Det viktiga var att de skulle nämna den summa de ansåg att hans föredrag var värt – hur mycket de skulle vilja betala. Sen skulle han efterskänka summan.

För att tydliggöra poängen berättade han om vad en annan föredragshållaren sa då han fick reda på att han skulle få ett mycket blygsamt arvode: ”Så dåligt kan jag inte tala!”

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Tregreningen – mycket snack men lite verkstad

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposofin i ungdomen ändrade mitt liv. Äntligen en världsbild som satte allt i ett sammanhang. Krafterna bakom tillvaron blottlades, människans komplexa väsen undersöktes, världshistoriens krumbukter kom i ett förklarat sken och inte minst – reinkarnationsidén visade på människan som ett evighetsväsen. Min entusiasm visste inga gränser.

Det unika med denna världsåskådning, och som gav den tyngd, var dess konsekvenser i det praktiska livet inom sjukvård, jordbruk, omsorg och pedagogik. Men det som mest fångade mitt intresse i början var Steiners samhällsanalys som jag tyckte var suverän. Tregreningen av den sociala organismen, som han kallade sin samhällsmodell, var ett försök att betrakta samhällsskeendet fenomenologiskt – befriat från ideologi och intressegrupperingars manövrerande. För en som var hjärtligt trött på det partipolitiska tjafset var detta ljuv musik.

Men en omläsning av Kärnpunkterna i den sociala frågan, boken där Steiner lanserade sin samhällssyn, är idag dessvärre en besvikelse. Den anarkosyndikalistiska grundtanken känns visserligen fortfarande sympatisk, men långtifrån realistisk – och den har heller aldrig vidareutvecklats. Ändå är idén fortfarande allmänt förekommande i antroposofiska sammanhang, som nu senast i Forum (nr 4,2012).

Social poesi, social skulptur är rubriken på en artikel av belgiskan Melanie Lauwaert som studerar på YIP (Youth Initiative Program) på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Rubrikens poetiska formulering är typisk. Den följs av en lika poetisk betraktelse. ”Vår sociala kropps alla organ står under hot från flera håll samtidigt”, heter det. ”Allt verkar utmanas av ett gammalt och invant tänkesätt och genom en växande materialism som tillsammans leder till en stark stagnation och ett slags förhärdningsprocess.”

Detta känner vi igen, vi som har varit med ett tag. Och artikelförfattaren fortsätter:

»För att den sociala kroppen ska bli en frisk organism måste människan utveckla en `medkänslans ekologi´ genom att kultivera vårt tänkande och vår kreativa kapacitet. Ett paradigmskifte är avgörande. Människan längtar efter att skapa verklig frihet, gemenskap och samförstånd, men detta är inget som är oss av naturen givet. Vi måste aktivt arbeta för att skapa en skulptural social process.«

Vackra ord, men inget konkret. Vad en ekologisk medkänsla är utvecklas nämligen inte närmare, inte heller hur det kommande paradigmskiftet kan se ut. Sen är det ju svårt att skapa ”en skulptural social process” om det inte närmare förklaras vad den innebär. Och så fortsätter det. Vi uppmanas att utveckla ”social poesi”, det vill säga ”upplivandet och stärkandet av fantasin och den fria, kreativa, levande tanken, känslan och viljan genom att medvetet och aktivt vara i kontakt med den poetiska sfären av holistisk fantasi, inspiration och intuition”.

Holistisk fantasi – det är ingen hejd på de nyskapande begreppen. Problemet är bara att de är tomma, de står inte för någonting. För artikelförfattaren gitter inte förklara, det hon menar är därför höljt i dunkel. Och det blir knappast klarare längre fram:

»Vi måste börja med att i tanken aktivt om- och återskapa den värld vi vill leva i, men inte på ett intellektuellt sätt, utan ett visionärt och holistiskt sätt.«

Detta är snömos, till intet förpliktigande eufemismer. Man kan naturligtvis ursäkta det hela med att det är ett resultat av en ung människas svärmiska sinnelag – jag var likadan själv en gång – men problemet är att denna typ av texter är vanlig även hos äldre antroposofer. Istället för att ta itu med att förverkliga tregreningens från början spännande sociala idéer har man stannat upp i ett ofruktbart amatörfilosoferande – decennium efter decennium.

Man kommer osökt att tänka på uttrycket `det är lätt att säga tulipanaros´, det vill säga det är lättare sagt än gjort. Man kan också säga `mycket snack men lite verkstad´. För så är det med tregreningen. Trots att Rudolf Steiner misslyckades lansera sin samhällsmodell i början på förra seklet, lever drömmen kvar om tregreningens giltighet.

Men knappt hundra års handlingsförlamning har visat att tregreningen är en tulipanaros, en orealistisk utopi. Allt som återstår är verklighetsfrämmande retorik.

»Men om vi vill uppmuntra vår sociala kropp att verkligen återhämta sig och läka, så måste vi ge den dess rätta medicin. En medicin som inte bara botar en del, utan behandlar kroppen som en helhet och uppmuntrar de självläkande krafter som redan finns i den.«

 OK, men hur?

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Dagens antroposof är en vanlig medelsvensson, typ

Vi hälsade som hastigast på varann innan min gamla antroposofvän satte sig i sportbilen och drog iväg från det sömniga villaområdet i Järna centrum. Sportbil? Ja faktiskt. En antroposof i en sportbil. Dessutom en kvinna. Fjärran är den tid då Järnas kvinnliga antroposofer bar yllekläder med Barsja Ahlbom-inspirerad sjal, och männen vadmalskläder och näbbstövlar. Minnesvärt är läraren i Nibbleskolan som hade en havresäck som jacka. Detta var visserligen på det flummiga sjuttiotalet, men Järnaantroposoferna stod ändå ut ordentligt i jämförelse.

Och ingen ägde en sportbil. Det hade varit otänkbart.

Annat är det idag. Nu är det inte lika lätt att skilja antroposofer från mängden. Deras livsstil har genomgått en radikal  normaliseringsprocess dithän att de nu för det mesta ser ut och agerar som vanligt folk. Idag syns inte ett spår av sjuttiotalets skruttiga småbilar av obestämd härkomst. På Rudolf steinerseminariet står numer bara anständiga svenssonbilar. Och tecken tyder på att det sega motståndet mot fotbollsspel på waldorfskolor i stort har upphört.

Att få en del av lönen utbetald i grönsaker var vanligt för lärarna på Nibbleskolan då det begav sig. Eller att man jobbade gratis på seminariet mot mat och husrum. Men det idealistiska (och många gånger orealistiska) förhållningssättet till löner och ersättningar har idag normaliserats. Det tidigare utbredda föraktet för fackföreningar och konventionell arbetslagstiftning (”sånt behövs inte här, vi är ju överens”) förändrades i kölvattnet av Robygges konkurs 1993 då en egen fackförening startades, Medarbetareförbundet, med sin motpart Huvudmannaförbundet. Nu gäller hyfsade lönesystem även hos antroposoferna.

Yllekläderna – som blivit något av en profilfråga – är i stort ett passerat stadium. Folk klär sig numera normalt. Möjligtvis undantagandes bäbisar vars plagg nog fortfarande i viss utsträckning utgörs av undertröjor och blöjbyxor i ylle med vidhängande tygblöjor. Intresset för samhällsfrågor har alltid varit stort bland antroposofer, men kanaliserades på 60- och 70-talet inte via politiska partier. Steiners partilösa samhällsmodell tregreningen ansågs nämligen överlägsen. Detta synsätt har också normaliserats, mycket tack vare Miljöpartiets tillkomst. MP är idag något av ett antisparti. Partipolitiken har under åren hyst namnkunniga antroposofer som exempelvis Kerstin Anér (FP), Pär Granstedt och Andreas Carlgren (C),  Ivar Heckscher (V) och Mats Pertoft (MP).

När det gäller ledningsfrågor är rörelsen dock fortfarande väldigt mycket kvar i ett förgånget sjuttiotal där kollegiet och den platta organisationen var idealet. Sen får man inte glömma att sättet att umgås i antroposofiska kretsar fortfarande är att ha möten och studiegrupper. Men tydliga avsteg kan noteras. Pragmatiskt sinnade styrelser på till exempel Saltå kvarn, Weleda, Kulturhusets hotellverksamhet och Solåkra har tillsatt utifrån kommande chefer utan antroposofisk tillhörighet. Helt enkelt för att deras ledningskompetens saknas bland medarbetarna.

Apropå Kulturhuset så har man numer yoga-kurser där, en otänkbarhet förr då yogans esoteriska bakgrund betraktades som ”östlig” och därför motsatt den antroposofiska ”västliga impulsen”. Men den antroposofiska mathållningen med sädmatlagning, mjölksyrade grönsaker och Saltåbröd, som i många år begränsades till en exklusiv Järna-angelägenhet, är idag högsta mode hos en hip allmänhet. Samma med Weledas och Dr Hauschkas hudvårdsmedel. Och bivaxlaserade väggar förekommer fortfarande bland antroposofer och välbärgade sammanhang och företag.

Trots allt kvarstår en del specifika livsstilsmarkörer. På julen klär man granen med röda pappersrosor och gyllene planettecken och det finns nog en del som fortfarande har levande ljus i granen. Helst i bivax. Man firar Mikaeli på hösten och påsken  betraktas fortfarande som årets största högtid för mer seriösa esoteriker. Är man nybliven förälder sätter man upp en reproduktion på Rafaels Sixtinska madonna ovanför vaggan. De religiöst lagda går på söndagshandlingen i Kristensamfundet. Och varje antroposof med självaktning sjunger fortfarande Pär Ahlboms pentatoniska kanon Önska på din födelsedag då någon fyller år:

Önska på din födelsedag

fröjder av alla de slag

till ditt behag.

Men annars är vi antisar att betrakta som vanliga medelsvensson. I stort sett.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Den antroposofiska vågen är över

Waldorflärarhögskolan har beslutat att lägga ned verksamheten rapporterar ansvariga i dagarna. Försåvitt inte Utbildningsdepartementet skjuter till de pengar som saknas, vilket blir klart inom en månad.  Oavsett utgången är detta den senaste i raden av indikationer som visar att den antroposofiska rörelsen i det här landet har sett sina bästa dagar.

Den biodynamiska rörelsen startade redan på femtiotalet det som i våra dagar utvecklats till den odlingsform vi kallar ekologisk. Biodynamisk odling existerar fortfarande, men är sedan länge helt undanträngd av den ekologiska – och med det idén om det självförsörjande småjordbruket. Liksom de för allmänheten svårsmälta så kallade preparaten och det processuella tänket med andliga förtecken.

Rudolf Steinerseminariet är sedan länge en skugga av sitt forna jag. Den sjudande kittel denna vuxenutbildningsinstitution var med alla sina linjer; allmänna, konstnärliga, pedagogiska, eurytmilinjen och den biodynamiska linjen, finns inte längre. Denna plats var under flera decennier navet i den ström av spännande initiativ som gjorde det antroposofiska Järna till ett begrepp. Idag finns bara en läkepedagogisk utbildning på platsen. Rudolf Steinerseminariet existerar  bara som hyresvärd och har dessutom bytt namn till Järna Kulturcentrum.

Den antroposofiska läkekonsten lever under ständigt hot trots starkt folkligt stöd för Vidarkliniken. Problemet är en rigid lagstiftning som bara accepterar ett skolmedicinskt synsätt. Internationellt är synen mer tillåtande vilket talar för den antroposofiska medicinens fortlevande på sikt. Men ingenting är säkert i dagsläget.

Läkepedagogiken har haft det kärvt några år för att man i början inte förstod att nya handläggare på kommunerna inte genomskådade egenarten i denna vårdform. Kommunerna upphandlar nämligen dessa tjänster av de antroposofiska hemmen. Efter mycken möda och stort besvär, där man gjort omfattande marknadsstrategiska ansträngningar, är man nu på banan igen.

Det är sedan länge tydligt att ledarskapet i Antroposofiska sällskapet både internationellt och här hemma inte förmått möta den nedåtgående spiralen. Tvärtom, man saknar fortfarande det nödvändiga krismedvetandet. Idétorka och svagt ledarskap har lett till minskad medlemstillströmning, dålig ekonomi och till och med permitteringar vid centret i Schweiz.

Som lök på laxen blev det i dagarna klart att det stolta hotellprojektet på seminarieområdet i Järna skjuts på framtiden efter åtta års fruktlös kamp mot kommunens och grannars ovilja. Det var ursprungligen avsett att fungera som konferenshotell, en tanke många ifrågasatte redan från början eftersom det var svårt att se den kommersiella potentialen. Man får nu nöja sig med den nyss avslutade ambitiösa renoveringen av ett tidigare elevhem.

Förutom den läkepedagogiska utbildningen och Asmussens arkitektkontor finns ”Yipparna” (Youth Initiative Program), en samling unga (antroposofiska) entrepenörer som sedan några år valt seminarieområdet som sin hemmabas, vilket alla glädjer sig åt. BERAS (Baltic Ecological Recycling Agriculture and Society) har flyttat in i gamla biblioteksbyggnaden där de delar lokaler med reklambyrån Järna Kommunikation. Ett stenkast därifrån finns jordbruksutbildningen på Nibble Gård och på Skillebyholm finns en trädgårdpedagogutbildning.

Så tecknen är tydliga – den antroposofiska vågen är över. De kreativa inspiratörer som drog folk till rörelsen har för länge sedan lämnat oss, och inga nya har kommit.

Odiskutabelt är ändå att den antroposofiska rörelsen lämnat tydliga spår i samhället. Den har faktiskt fungerat som den kulturimpuls antroposofer ständigt talar om. Den biodynamiska odlingsprincipen ledde till dagens ekologiska trend, waldorfrörelsens kraftfulla agerande var huvudorsaken till dagens friskolesystem, och Vidarklinikens existens har nog spelat en icke oväsentlig roll i ifrågasättandet av skolmedicinens monopol.

Kanske vi kommit så långt vi mäktat med det koncept som skapades i början på förra seklet. Nu behövs andra ansatser och förhållningssätt – och att nya uppgifter formuleras som svarar mot dagens verklighet. Men inget tyder på att man från ledande håll har den mognad detta kräver. Dessvärre.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.5/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)

Antroposofin är fortfarande en samling Steinerrecept

Namnet Rudolf Steinerseminariet existerar inte längre. Platsen är nu omdöpt till Kulturcentrum Järna. Det gamla namnet hängde med ett halvsekel. Intentionen var att inte hymla med ursprunget till verksamheten, men kanske blev det med tiden mer ett uttryck för dogmatism och osjälvständighet. Det nya namnet är mycket bättre – och har funnits i idévärlden i minst tio år. Men ”det nya namnet är lite intetsägande”, menar Alicia Hamberg i ett debattinlägg på Facebook. ”Man förstår varken anknytningen till antroposofin eller vilken typ av verksamhet det är.”

Curt Jansson ser namnbytet som ett kamouflage av ”inspirationernas härstamning ur det hinsidiga” liknande namnet Antroposofins hus råkade ut för då det omdöptes till Kulturhuset. Curt menar att detta är ”en kapitulation inför världens förakt för andlighet”. Men att döpa ett hus till Antroposofins hus ger automatiskt associationer till religiös sekt, varför man tidigt bytte ut namnet till det mer neutrala Kulturhuset. Att ha med ordet antroposofi eller Steiner på en plats eller hus signalerar att det är ett ställe som vill värva proselyter till en lära. Oavsett intentioner är det så det kommer att uppfattas av omvärlden. Klart är ju ändå att verksamheterna är inspirerade av antroposofin.

För Alicia åskådliggör detta antroposofernas ”besynnerliga” förhållandet till Rudolf Steiner. ”För den utomstående ter det sig som ett vacklande mellan oinskränkt beundran och avståndstagande – eller i alla fall något slags märklig distansering.”  Och hon jämför med waldorfskolorna som ”smusslar” på liknande sätt med kopplingen till antroposofi.

Denna diskussion är lika gammal som antroposofin själv. Vi har de som anser det vara ett ärlighetskrav att redovisa ursprunget till en verksamhet. Att säga som det är. Och andra som ser de uppenbara riskerna i detta och vill minska friktionen med allmänna fördomar och föreställningar. Helt enkelt låtsas att verksamheten i princip är ”vanlig”, eller ”normal”.

Att öppet redovisa de bakomliggande idéerna vore helt okay om man kunde göra dem rättvisa på ett självständigt och insiktsfullt sätt. Men eftersom detta sällan är fallet, generellt betraktat, är det förståeligt att man gömmer denna bristande förmåga bakom det praktiska skalet som ändå finns där och fungerar hyfsat varje dag. Om idéerna skulle företrädas individuellt erövrade, skulle allt det andra lösa sig. Men personligheter med den förmågan har inte visat sig i detta land efter Arne Klingborg. Det handlar ju om att göra intryck på sin samtid med något som upplevs som unikt. Det är svårt att se någon idag som kommer i närheten av denna kvalitet. Antroposofin har ännu inte kommit vidare från studiecirkelsstadiet. Vi kör Steinerrecept utan att vara vuxna dem.

Men – existerar inte en antroposofisk inspiration som drivkraft bakom en verksamhet går den på sikt under i själlösa rutiner. Och frågan är om inte många anser att den antroposofiska rörelsen är ett minne blott av sitt forna jag på grund av just detta. Hur många skolor skulle finnas i landet om de enbart bemannades av lärare med ett självständigt och insiktsfullt förhållande till antroposofin, frågar sig Curt. ”Skulle vi ha lärare till en enda skola?”

Ett tydligt exempel på att denna kompetens saknas är waldorfskolornas stora svårigheter att kunna förklara vad man håller på med. Detta kommer Alicia Hamberg ständigt tillbaka till i sina krönikor. Och bakom denna oförmåga ligger frågan: Vet de själva vad de gör? Arne Klingborg hade insikten och kunde redogöra för den. Liksom Jens Bjørneboe och Jörgen Smit. Det vet vi. Men detta var giganter som satte stora avtryck i rörelsen – liksom sin samtid.

”Jag tror i och för sig att det kan vara en god sak att det finns lärare som inte är antroposofer också”,skriver Alicia. ”Som komplement och balans. Men detta förutsätter ju att alla har förmåga och kunskap att hantera antroposofins närvaro.” Att det är lite si och så med antroposofin i lärarrummet är sedan länge fallet, enligt de som vet. Hur man i det läget ”hanterar antroposofins närvaro” blir då en fråga om att läsa recept. Och gå efter praxis. Fast man måste ju förutsätta ett visst intresse för antroposofi. För det ligger något djupt problematiskt i ett bristande antroposofiskt engagemang om man är waldorflärare. Varför söker man sig då till en waldorfskola? Knappast för lönen i alla fall.

Sen måste en sak klarläggas på uppmaning av Jostein Sæter. Det ovan sagda innebär självklart inte ett utdömande av  antroposofiska strävanden i övrigt. Jag menar bara att dessa strävanden inte ligger i paritet med Arnes livsgärning. Det kan var och en se. Ingen annan har skapat en kulturö någon annanstans i landet med samma strålkraft som under Järnakonceptets storhetstid. Att inse detta innebär därför på intet sätt en nedvärdering av andras strävanden.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)