Posts Tagged ‘ Rudolf Steiner

Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare?

♦ ♦ ♦ Efter krönikan om det moraliska livet i Järna ville Alicia Hamberg ha en mer specifik analys av orsakerna bakom varför Järna-antroposofin i allt väsentligt spelat ut sin roll som idégivare. Även om detta funnits implicit i mycket som skrivits i ämnet här på Mummel i kön, kan det vara på sin plats att undersöka fenomenet närmare.

För att förstå kräftgången i det yttre måste vi först förstå de inre orsakerna bakom. Och här tror jag de flesta antroposofer är överens. Antroposofin togs aldrig på det allvar Rudolf Steiner hade hoppats på. Magnituden av det han gav oss var övermäktig, vi förlorade oss i den fullständigt förkrossande mängd hans kvarlåtenskap utgjorde. Istället för att innerligt arbeta med ett par av grundböckerna som han rekommenderat, där vi gavs möjlighet att förädla vår personlighet och frigöra idéflöde och initiativkraft, förfördes vi av allt vetande som fanns att tillgå i hans tusentals föredrag. Vi var fascinerade, förtrollade – och osjälvständiga. Precis det som inte var meningen.

Det var där i allt väsentligt orsaken ligger till varför den antroposofiska impulsen marginaliserades. Visserligen levde den länge – och lever i viss mån fortfarande – på de recept och kreativa idéer Steiner givit rörelsen inom skola, vård, omsorg och jordbruk – men bristen på självständighet gjorde oss inte vuxna de uppgifter som låg framför oss. Den antroposofiska rörelsen kom att i huvudsak bestå av epigoner som framträdde med lånta fjädrar. Naturligtvis fanns – och finns – undantag, men långt ifrån av den art som kan göra skillnad i större sammanhang.

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

En som var vuxen Steiners utmaning var Arne Klingborg som i början på 60-talet samlade en rad duktiga medarbetare från Norge, Sverige, Danmark och Finland och startade Rudolf Steinerseminariet i Järna. Under knappa omständigheter entusiasmerade han under några decennier en hel generation antroposofer från Norden, Europa och även andra kontinenter.

Hans unika ledarskap drog också till sig en banbrytande arkitekt (Erik Asmussen) som med honom kom att gestalta området, och en begåvad ekonom (Åke Kumlander) som gjorde detta möjligt. Uppmärksammad blev också färgsättningen av husen, utförd av en lärjunge till Arne (Fritz Fuchs). Då var Rudolf Steinerseminariet något unikt – en utbildning i en avancerad andlig världsbild med utvecklad meditativ praxis kopplat till praktiska yrkesmöjligheter inom flera områden.

Men tidsandan förändrades. New Age-rörelsens uppkomst i mitten på sjuttiotalet breddade jordmånen för andligt sökande där Steinerseminariet kom att reduceras till bara en av flera möjliga vägar.

Därmed var antroposofin inte längre ensam herre på täppan. Nu fanns ett helt smörgåsbord av andliga rörelser som tävlade om allmänhetens uppmärksamhet i böcker, tidningar och media. Allehanda hälsoprofeter, andliga gurus och självhjälpsprogram överskuggade det antroposofiska fenomenet från sextiotalets Järna. Den avancerade antroposofin blev utkonkurrerad av mer lättlästa och resultatorienterade läror.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor, Jörgen Smit, Norge, Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutar från Finland.

Flera år före hans frånfälle 2005 började därför Arnes skapelse falla isär. Utbildningarna inom pedagogik, eurytmi och antroposofi togs över av Norge, Danmark och Finland, människor blev mindre benägna att bekosta studier i antroposofi på institution ett helt läsår, så elevunderlaget sinade alltmer.

Den biodynamiska odlingsmetoden som föddes på 20-talet – och under flera decennier var den enda alternativa odlingsmetoden – blev genom KRAVs inträde på arenan i slutet på 80-talet mer eller mindre överflödig. Vem behövde biodynamisk odling (som dessutom krävde att man var antroposof) när vi hade ekologisk? De få forskningsresultat som visade att biodynamisk odling var bättre än ekologisk drunknade i de tusentals rapporterna om den ekologiska odlingens förträfflighet.

Den mest etablerade yttringen av den antroposofiska impulsen i samhället är waldorfpedagogiken, även om läkepedagogiken lite mer i skymundan också fortfarande möter respekt och erkännande inom omsorgsvården. Trots att landet idag har cirka 40 waldorfskolor, är bristen på förnyelse märkbar – man betraktas idag knappast längre som den pedagogiska spjutspets som var fallet på 60-talet – vilket gör att man alltmer snärjs in i statliga bestämmelser som vattnar ur egenarten. Fjärran är tiden då man ensam banade vägen för dagens friskolesystem.

Även om den medicinska utlöparen av antroposofin, Vidarkliniken, trots hårt motstånd från det medicinska etablissemanget tillkämpat sig en plats i det svenska samhället har man svårt att i mer påtagliga forskningsrapporter ge tydliga besked om vårdformens nödvändighet. Och någon kreativ förnyelse är det inte tal om, snarare en pragmatisk foglighet till rådande normsystem.

Antroposofin har lämnat tydliga spår i vårt samhälle, men pionjärtidens glöd har ersatts av en ängslig anpasslighet. Antroposofin är inte längre den suveräna idégivaren från fordom, vilket understryks av den totala bristen på debattkultur i sammanhangen. Här existerar ingen opposition, tvärtom råder sedan decennier en kritiklös konsensus som för tanken till de forna öststaterna. Den idérika antroposofin saknar idéer och en viss uppgivenhet kan förmärkas. Antroposofin har förlorat den lockelse som gjorde den uppmärksammad.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Strömlinjeformade abstraktioner i nya numret av Forum Antroposofi

♦ ♦ ♦ Det antroposofiska medlemsbladet Forum antroposofi strävar vidare. Med en ekonomi i nedförsbacke och en redaktör som nu lämnar ”det operativa ansvaret”, ämnar man införa en ”förnyad kollegialitet” genom att en ”projektledare” kommer att ”åta sig ett arbete med renodlad redaktion av text och bild på en ideell basis”.

ForumÄr en ”renodlad redaktion” bättre än en vanlig? Och  betyder text och bild på ideell basis ett mer amatörmässigt material? Genom detta ”lättas det nödvändiga ansvaret” och ”ökas rörelsemöjligheten”. Riktigt hur är oklart, liksom innebörden i den avslutande summeringen.

»Det framstår som inte obetydligt att mitt bland dagens åsiktsmaskiner och journalistiska etiketteringar kan en särskild autenticitet göra sig gällande genom en rörelse som den antroposofiska.«

Att den antroposofiska rörelsen har ”en särskild autenticitet” är något läsaren får grubbla över. Annars är det trots den påtagna tagelskjortan ett välmatat nummer. Och jodå, det kommer mer från den antroposofiska språklådan. I en reseskildring får man sig till livs kloka antroposofismer.

»Under vandringen uppstod ärliga samtal som bara skogen kunde avlyssna. Vid sången på kvällen vid lägerelden utkristalliserade sig olika relationskonstellationer ur gruppen.«

Till skillnad från samtal i allmänhet var alltså dessa ärliga. Och det antroposofiska favoritordet konstellationer har här förstärkts med relation så att man inte ska missa poängen.

I en innehållsrik tillbakablick på den berömde Järnaarkitekten Abbi Asmussens livsgärning får vi veta att han hade ett förflutet som målande konstnär med verk som köpts av bl a Nationalmuseum. Och i en välskriven nekrolog över konstnären Karl Schultz-Köln upplyses vi om att han 1943 som tysk soldat (telegrafist) på östfronten i kyla och bombregn gör en ”ateljé” i sitt tält med ett takfönster av en pansarvagns vindruta. Och i sin dagbok på östfronten beklagar han att han inte har tillräcklig tid att fördjupa sig i brevväxlingen mellan Goethe och Schiller. I krigets slutskede deserterade han till de amerikanska linjerna där han i krigsfångenskap ett tag arbetade som jazzgitarrist! En sällsam man som småningom emigrerade till Sverige där han i många år var medarbetare i Antroposofiska bokförlaget.

Randie Remland har också fått några rader med anledning av sin död i november, då vår nyfunna vänskap avbröts. I långa telefonsamtal och mejlkorrespondens diskuterade vi ofta den antroposofiska rörelsens kris som bekymrade henne mycket, mej allt mindre. Men hennes engagemang och allvar var djupt inspirerande och hennes skarpa kritik av slappheten i antroposofiska sammanhang ständigt närvarande. Att ha fått lära känna Karl Schultz-Köln och Randie Remland har varit ett privilegium. De var stora andar.

Rubriken ”Den omvända barndomen” över en artikel om antroposofisk äldrevård väcker förväntningar. Men efterhand vänds de i besvikelse då nästan halva artikeln handlar om – maskrosens växtprocess. Vanligt i antroposofiska sammanhang att med en överpedagogisk nit strössla med analogier för att göra ämnet levande. Maskrosens levnadslopp är alltså likt människans.  

Ålderdomen som den omvända barndomen är ett intressant begrepp, liksom att åldringen ”kan vandra omkring i sitt livs minneslandskap” – men dessa tillstånd förklaras inte. Istället får vi strömlinjeformade abstraktioner som inte säger något konkret. Också typiskt för antroposofisk retorik.

»Den kroppsliga utvecklingen ger individuella förutsättningar i varje människas biografi. Själen präglas mer eller mindre av dessa förutsättningar och för individen och människans andliga kraft kan de vara drivkraft i utvecklingen.«

Här beskrivs ingenting av antroposofisk särart. Förutom begrepp som andligt och själsligt kunde texten vara en beskrivning av ett vanligt äldreboende.

»Tanken på åldrandet som den omvända barndomen kan ge inspiration till en fördjupad syn på livet, men den kan även ge nya insikter och riktlinjer till en förnyelse av senior- och äldreboende, samt nya aspekter på äldrevård, palliativ vård och demensboende.«

Kan ja – men hur? Vad har de åstadkommit konkret? Vad tycker vårdtagarna? Hur förhåller sig denna vårdform till andra? Det berättar inte artikelförfattaren. Allt vi får är intetsägande förmodanden och floskler.

I en text om mysteriedramerna omnämns de entusiastiskt som ett ”oumbärligt inslag i antroposofin”. Författaren Colin Wilson som i sin bok om Rudolf Steiner är välvillig till antroposofin, betraktar mysteriedramerna som urtråkiga. Här hade Steiner chansen att levandegöra antroposofin, säger han, men istället är texterna ”torra som franskbröd”. Och den som har sett inledningsscenerna med skådespelare som står uppställda på rad och pratar med varandra förstår honom. Dialogen är stel och skådespeleriet under all kritik. Ändå talas det alltid panegyriskt om dessa blodfattiga teaterföreställningar.

I verksamhetsberättelsen där förra året summeras har Antroposofiska sällskapets ordförande Dick Tibbling upptäckt att det finns en allmän tendens av ”en fragmentering av det antroposofiska arbetet”. Därför har en grupp medlemmar klurat på varför. Men de har inte kommit på några svar (vad trodde ni), bara de vanliga frågorna vi hört upprepas i decennier:

»Hur ser relationen ut mellan de antroposofiskt orienterade verksamheterna och Antroposofiska sällskapet i Sverige? Hur ser relationen ut mellan verksamheterna och de olika sektionerna inom den ”Fria Högskolan för Antroposofi”? Hur ser relationen ut mellan sektionerna i Högskolan? Vad innebär det att Antroposofiska sällskapet ska ”bära” en fri högskola för antroposofi?«

Hur förhållandet mellan en förenings olika enheter fungerar brukar normalt inte vara något problem. Men den antroposofiska rörelsen har efter mer än hundra år ännu inte kommit till klarhet i frågan.

Allt är med andra ord som vanligt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 2 votes)

Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?

♦ ♦ ♦ En tillbakablick på livet visar en rad händelser och beslut tagna i olika situationer. Bedömningar färgade av personligheten. Man har gått sin väg – I did it my way. Personliga avtryck som bildat ett livsmönster – en biografi.

Så kunde Jörgen Smit börja ett föredrag på Rudolf Steinerseminariet. Han talade ofta om livet ur ett fenomenologiskt perspektiv som här i ett föredrag från 1981. Och som så ofta förr försökte han komma åt det antroposofin är så upptagen av – människans jag. Vad är det? Vad är det som under livet verkar helt omedvetet men som i slutet av levnaden ändå bildar ett bestämt mönster? Hur kommer det sig att det man i stunden knappt ens märker senare i livet kommer framstå som viktiga steg?

Jörgen SmitJagbegreppet är ett närmast outtömligt ämnesområde. Den egna upplevelsen är att jag är världens centrum. Men det betyder inte att andra människor är betydelselösa statister. De påverkar en ständigt känslomässigt, idémässigt, i tankar och omdömesbildning, vilket gör att man måste betrakta dem som ”bidragsgivare” till den egna jagupplevelsen. Leverantörer av medvetande. Vem har inte varit med om att en god vän säger sig har tagit intryck av något man en gång sagt eller gjort. Själv har man glömt det.

Vårt jag är på det sättet betraktat också ett vi. Utan de andra hade jag inte blivit den jag är. Samtidigt känns det egna jaget otvetydigt som personlighetens herre. En fast punkt. Men ändå rörlig. Och uppenbarligen stadd i långsam förvandling. Inte bara på grund av intryck utifrån, utan också av något så märkligt som en inre rådgivare – samvetet. Och skammen. Nog är det märkligt att något inom mej kan tala moraliskt till mej. Och att till exempel psykopater saknar denna förmåga.

Samvetet, menade Jörgen, är något som säger mig vad som skall vara eller inte vara. Utan diskussion. Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?

Det var de spännande frågeställningarna mer än svaren som gjorde Jörgen till den folkpedagog han var. Att väcka frågeställningar är ofta intressantare än att servera svar. Det fungerar lite som en inbjudan att delta som medaktör istället för att vara en passiv mottagare. Man får en kreativ stimulans.

För mycket länge sedan existerade samvetet utanför människan, menade Jörgen. Detta kan vi ta del av i mytologiska berättelser och gamla gudasagor. Och han berättade om det antroposofiska perspektivet på samvetet som en konsekvens av erfarenheter i tidigare liv.

Något annat som kännetecknar ett jag är osäkerheten, något man inte känner hos djuren. ”Det är något majestätiskt över en koflock. De oroar sig inte över vad de ska göra om en halvtimme. Katten har inga samvetsbetänkligheter inför fångandet av råttan”, menade Jörgen. I det mänskliga jaget finns hela tiden problem och osäkerheter. Jörgen kunde till och med uppmana oss att ”vila i osäkerheten” tills omdömesprocessen klarnat. Förhastade slutsatser ger inget moget intryck.

Jörgen var en mästerlig föredragshållare. Hans föreläsningar på Steinerseminariets allmänna linje var alltid fullsatta. Alla på området deltog, även medarbetarna på Robygge som stängde affären nån timme på förmiddagen för att lyssna.

För att lätta upp allvarliga teman kunde han ibland berätta en anekdot. En sådan var den vikt Rudolf Steiner lade vid medvetandet om värdet av hans föredrag. Inför en föredragsserie kunde han fråga arrangören vad de gav för arvode. Då denne förvånat stammade fram att de nog inte hade råd att betala så mycket, svarade han att han visste det. Det viktiga var att de skulle nämna den summa de ansåg att hans föredrag var värt – hur mycket de skulle vilja betala. Sen skulle han efterskänka summan.

För att tydliggöra poängen berättade han om vad en annan föredragshållaren sa då han fick reda på att han skulle få ett mycket blygsamt arvode: ”Så dåligt kan jag inte tala!”

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Hitlers mordkomplott mot Rudolf Steiner

»Utan ett visst mått av ockult insikt är det inte troligt att Hitler, som steg till maktens tinnar i Tyskland och nästan erövrade världen, skulle ha betraktat en nästan okänd österrikisk filosof vid namn Rudolf Steiner som sin värste fiende.«

Så skriver Trevor Ravenscroft i sin bok Ödets spjut, som vi skrivit om tidigare. Den luciferiska ande som bemäktigat sig Hitlers själ, skriver han, ”försökte leda mänskligheten bort från ett inre erkännande av den individuella mänskliga anden”. Och det faktum att Steiner i Kristi anda verkade för motsatsen förklarar führerns vrede. Hitler rasade mot Steiner vid politiska möten under nazisternas första år för att generalsekreteraren i Antroposofiska sällskapet genom sin vänskap med generalen von Moltke hade påverkat krigsskeendet för Tyskland i negativ riktning. Hitler kände sig därför tvungen att vidta mått och steg. Och här börjar intrigen tätna i bästa Da Vincikoden-stil.

»Dietrich Eckart hade identifierat Steiner som ledarfiguren i en krets Graalinvigda, som upptäckt Thulesällskapets sataniska natur och övervakade alla dess möten och invigningsriter på astralplanet. Eckart var övertygad om att ingenting gick att dölja för Steiners genomträngande ockulta förmågor. Och eftersom Steiner öppet varnade Tyskland för nazistpartiets hemliga syften hade han hamnat högst upp på listan över de offer som snarast möjligt skulle likvideras av Thulemördarna.«

Man planerade att mörda Steiner i en järnvägsvagn på stationen i München genom att på kort håll fyra av båda piporna på ett avsågat hagelgevär i hans ansikte. Och Ravenscroft fortsätter:

Walter Johannes Stein»Steiner anlände punktligt till järnvägsstationen för att ta middagståget till Basel. Han medgav senare att han visste att han skulle utsättas för ett attentat samma morgon, men han vägrade inställa sin resa eftersom det endast var hans ockulta förmåga som förvarnat honom om mordplanen. Enligt hans etik skulle det vara svart magi att försöka undvika kommande händelser med ockulta medel. Han vidtog därför inga åtgärder för att skydda sig.

Han skulle säkerligen ha gått en snabb och blodig död till mötes denna vårmorgon 1922 om inte Walter Johannes Stein (bilden) och några vänner kommit precis i rätt tid. Stein hade infiltrerat Thulesällskapet och avslöjat detaljerna i mordkomplotten. Steiner ansåg nu att han var moraliskt berättigad att lämna platsen så fort han kunde, och hans vänner omgav honom på alla sidor när han skyndade från stationen. Samma kväll kördes han över gränsen till Schweiz och satte aldrig mer sin fot i München.«

1933 hade Walter Johannes Stein blivit den största auktoriteten på nazistpartiets ockultism. Då han fick reda på att Heinrich Himmler tänkte arrestera honom för att tvångsrekrytera honom till SS ockulta byrå Ahnenerbe, flydde han till England där han sedan kom att fungera som hemlig rådgivare till Churchill då det gällde de ledande nazisternas tankar och motiv.

Longinus spjutStrax efter de tyska truppernas inmarsch i Österrike genom Anschluss besökte Hitler skattkammaren i Hofburg i Wien där Longinus spjut förvarades. Han var exalterad och vistades en timme ensam med spjutet. Vid Nürnbergrättegången kom det fram att det var i denna veva Hitler fattade sitt beslut att genomföra den slutgiltiga lösningen. Spjutet fördes sedan under bepansrad transport till Nürnberg där medlemmar av Thulegruppen var de första att avlägga ett besök i Mästersångarnas sal där det kom att förvaras.

Steins planer strax efter kriget att skriva en bok i ämnet kritiserades från alla håll, inte minst av Churchill själv som var ytterligt mån om att allmänheten ingenting skulle få veta om nazistpartiets ockultism. Och när Nürnbergsrättegången sedan inte lyckades klargöra vilka onda krafter som verkade bakom nationalsocialismens yttre fasad insåg Stein själv att det måste förflyta lång tid innan en bred publik skulle förstå de invigningsriter och den svarta magi som utövades i de ledande nazisternas innersta krets.

»Han såg med sorg i hjärtat hur de allierade åklagarna i dessa rättegångar saknade moralisk fantasi att förstå att den civilisation som uppstått i Tyskland under mellankrigstiden – en civilisation som byggde på en magisk Weltanshauung som ersatt korset med hakkorset – var av apokalyptisk karaktär. (…) Om domarna ens för ett ögonblick erkänt vilka deras besegrade fiender egentligen var, lyft på slöjan och röjt de verkliga motiven bakom denna förbluffande omkastning av alla värden, skulle det ha utsatt miljoner människor för risken av en total sedlig förvildning.«

För Stein stod det klart att man på högsta politiska nivå därför bestämt sig för att förklara de ohyggligaste brotten i mänsklighetens historia som följden av mentala rubbningar och systematisk pervertering. Man trodde det var bättre att tala i torra psykoanalytiska termer när det gällde att förklara motiven till att man spärrat in miljoner människor i gaskammare, istället för att avslöja att detta var ett resultat av ett hängivet tjänande av onda makter.

RavenscroftMenar alltså Ravenscroft i Ödets spjut. Läsningen av boken då den kom ut i början på 70-talet gav blandade känslor – å ena sidan verkade den mycket initierad, å andra sidan var en rad uppgifter så fantasifulla att man kände sig klentrogen. Varför hade man inte hört talas om detta förr? Numera har man facit.

Det visar sig nämligen att Ravenscroft (bilden) aldrig träffat Stein och att han skrev Ödets spjut avsedd som fiction, men att förläggaren övertalade honom att publicera den som en dokumentär, för att den då skulle sälja bättre, och då Ravenscroft var alkoholist och behövde pengarna föll han till föga. Att Stein skulle haft ett vänskapsförhållande till Hitler avvisas också av experter. Stein ska själv ha sagt att den enda gången han såg Hitler var på ett hotell 1932 och att han aldrig talat med honom.

Och skulle Hitler organiserat en sammansvärjning mot Steiner är det svårt att tänka sig att detta inte skulle ha avslöjats i den omfattande litterära produktion antroposofer åstadkommit. Men det är fortfarande en bra story. Det är märkligt att den ännu inte filmatiserats.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Om Hitler och nazistpartiets ockulta bakgrund

♦ ♦ ♦ Då den romerske soldaten Gaius Cassius stack sitt spjut i Kristus högra sida föddes en legend. Gaius Cassius blev känd som Longinus Spjutbäraren och spjutet, som kom att kallas Longinus spjut, sades sedan ha vandrat genom världshistorien där det kom att spela en egenartad roll enligt vad författaren Trevor Ravenscroft berättar i sin bok Ödets spjut, en bok som kom att skaka om ockulta kretsar i början på 1970-talet. Legenden säger att den som ägde Longinus spjut, och insåg vilka makter det tjänade, höll världens öde i sina händer.

ThulesällskapetMycket som stod i boken hade man inte hört om förut och perspektiven var djärva, för att inte säga sensationella. Den österrikiske filosofen Walter Johannes Stein, nära vän till Rudolf Steiner och en av pionjärerna inom antroposofin, hade enligt Ravenscroft känt Hitler då denne ännu var okänd och levde som fattiglapp i Wien. De hade förenats i ett lidelsefullt intresse för den heliga Graal och Longinus spjut som Hitler drömde att en dag få ”göra anspråk på” som en talisman för sin världserövring.

Detta och mycket annat berättade Stein för Ravenscroft. Enligt Stein var Hitler intresserad av medeltida ockultism och rituell magi och nådde allt högre medvetandenivåer med hjälp av narkotika. Ravenscroft:

»Att Hitler vid denna tid uppnådde trancendent medvetande och formulerade sin Weltanschauung med hjälp av narkotika, blev faktiskt en av de bäst bevarade hemligheterna i hans liv. Men han berättade tillräckligt om sina upplevelser för Stein för att denne skulle kunna få en föreställning om de slag av medvetande han nådde med hjälp av peyotl.«

EckartInga småsaker alltså. Och det kommer mer. Stein påstår att han på nära håll följde nazistpartiets bildande och Hitlers umgänge med de tre personer som hjälpte honom till makten – Dietrich Eckart, Houston Stewart Chamberlain och Karl Haushofer. Eckart (bilden) var en av dem som grundade nazistpartiet. Han var poet, historiker – och en hängiven satanist. Han hade nått den högsta invigningen i den svarta magins konst och var centralgestalt i en mäktig och bred krets av ockultister som kallade sig Thulesällskapet.

»Thulegruppens hemliga verksamhet sträckte ut sina tentakler bakom allt i Bayern, särskilt den politiska scenen, där den bar ansvaret för mycket av den terroristiska verksamheten och rashatet, och de flesta av de kallblodiga mord som skedde så gott som dagligen.«

Engelskfödde Houston Stewart Chamberlain (bilden nedan t v) var den man som smälte samman Wagners rasistiska läror med Nietsches idé Chamberlainom övermänniskan och därmed skapade drömmen om den ariska rasens överhöghet. Han var en av de första intellektuella i Tyskland som insåg att Hitler hade en stor framtid – och som såg nya möjligheter för tyskarna om de följde honom. Han skrev den nazistiska rörelsens evangelium Die Grundlagen des 19. Jahrhunderts.

Karl Haushofer (nedan t h) var professor i geopolitik, general och den som skapade begreppet Lebensraum. Han förordade den tyska nationens utbredning österut, en idé som spred sig i det tyska riket efter kapitulationen i första världskriget, en propagandaidé inte ens Goebbels kunde överträffa. Haushofer var dessutom Rudolf Hess lärare vid geopolitiska institutionen i München. Haushofer invigde Hitler i den hemliga läran om världens och mänsklighetens utveckling. Detta ägde rum i Landsbergsfängelset som han besökte många gånger under den tid Hitler skrev sin bok Mein Kampf.

Haushofer 2Hitlers omvittnade fascination för Wagners musik förstärktes av vetskapen att tonsättaren spunnit hela tematiken i sin opera Parsifal kring Longinus spjut. I de samtal Stein hade med Hitler dessa ungdomsår intog hans studier av spjutets ockulta betydelse en särställning. Enligt Ravenscroft var Hitler väl förtrogen med både reinkarnationstanken, det tredje ögat och den kosmiska krönikan, Akashakrönikan.

Var fick Ravenscroft dessa sensationella uppgifter ifrån? Han framhåller själv i boken att Haushofer & Hessdet var från Walter Johannes Stein, som hade tänkt publicera sina erfarenheter i en bok. Men eftersom Stein hann avlida innan han börjat skriva boken beslutade sig Ravenscroft att ta över projektet. (Bilden t v: Karl Haushofer och Rudolf Hess).

Efter invigningen i Landsbergsfängelset blev Hitler ledargestalt i ett hemligt sällskap som kallades Vril, eller Lysande logen som grundades i Berlin och som kom att inrymma invigda från ockulta rörelser i Europa och stora delar av världen. Här ingick också svartmagikern Aleister Crowleys Ordo Templi Orientis. Lysande logens syfte var att bedriva forskning kring den ariska rasens ursprung och hur de förmågor som slumrade i det ariska blodet skulle kunna reaktiveras för att bli övermänskliga krafters redskap. Ledningen för Lysande Logen skulle senare övertas av Himmler och införlivas i Ahnenerbe, nazistpartiets ockulta byrå.

Men innan detta måste en viktig motståndare röjas ur vägen – Rudolf Steiner. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofin – en åldrande rörelse på dekis som saknar förmåga att förnya sig

♦ ♦ ♦ Från den bok om waldorfpedagogik Christine och Örjan Liebendörfer nyss publicerat lade Alicia Hamberg nyligen ut ett citat på Facebook som orsakade en stor debatt. Citatet löd:

»… att vara antroposof är en fullständigt frivillig handling där man själv definierar vad det innebär.«

De över hundra kommentarerna var eniga i uppfattningen om att detta är en ovanligt ytlig och intetsägande formulering, en i raden av uttalanden som suddar ut antroposofins särart. Man blir antroposof frivilligt! Hur kan man göra en poäng av en sådan självklarhet? Och att själv definiera vad antroposofin handlar om – vad menas? Är det hittepå det handlar om?

Det är vanligt i antroposofiska kretsar att man gör så här i en strävan efter acceptans. Andra formuleringar i samma stil är ”antroposofin är en försöksmetod i det allmänmänskliga”, eller ”antroposofi är en kunskapsväg som vill förena det andliga i människan med det andliga i världsalltet”. Det låter poetiskt – och antroposofer älskar sådana formuleringar – men de är naturligtvis obegripliga för de flesta andra. Det ger ingen aning om det centrala i antroposofin.

Den norska antroposofiska sajten Dialogos är ett bra exempel på denna urvattning. Man vill upplysa om antroposofin och har därför gjort en lista på det man menar är de väsentliga punkterna. Men istället för att greppa särarten formuleras inget annat än allmänna förhållningssätt och perifera uppgifter. Här är listan i svensk översättning med kommentarer i rött.

  1. Antroposofi kommer från grekiskan och betyder kunskap eller visdom om människan. Istället för något centralt för egenarten kommer  här en uppgift som mer har karaktär av fotnot. En märklig prioritering. 
  2. Antroposofin grundades av Rudolf Steiner (1861-1925). Likadant här. Att upphovsmannen är älskad av sina anhängare försvarar inte en placering så här högt i en presentation av antroposofin. 
  3. Antroposofi är att bli klar över det specifikt mänskliga i sig själv: Jag är inte bara en produkt av biologi och miljö, utan är en produktiv och skapande andlig individualitet. ”Att bli klar över det specifikt mänskliga i sig själv” är en gammal antroposofisk klyscha som känns banal utanför våra sammanhang. Likaså att människan inte bara är en produkt av arv och miljö. Detta är i dag allmängods inom new age.
  4. Antroposofin sätter människan i centrum, oavsett kön, kultur, religion eller annan grupptillhörighet. Att ”sätta människan i centrum” låter som en trött partipolitisk floskel som egentligen inte betyder någonting. Den märkliga fortsättningen – ”oavsett kön, religion, kultur eller annan grupptillhörighet” har historiska orsaker. Att Steiner framhöll vikten av antroposofins allmängiltighet var viktigt för hundra år sedan. Men idag känns det lika föråldrat som irrelevant. För att inte säga genant.
  5. Antroposofin betraktar jorden som en levande organism som det är människans ansvar att värna och vårda. Den mest utslätade formuleringen av dem alla. På vad sätt skiljer sig detta förhållningssätt från resten av mänsklighetens uppfattning i frågan?
  6. Därför ligger det i antroposofin en sporre till praktiska insatser för ett människovärdigt samhälle. Detta kommer till uttryck i sociala initiativ som förskolor och skolor i alla delar av världen, biodynamisk odling, läkekonst och socialterapi, etiska banker och mycket mer. Här nämns för första gången något unikt för antroposofin – de praktiska verksamheterna – men på ett oengagerat och småtråkigt sätt.
  7. Antroposofin betraktar konst, vetenskap och religion som likvärdiga aspekter av vår verklighetsuppfattning. De försöker förena de tre i ett helhetsperspektiv. Att konst, vetenskap och religion är ”likvärdiga aspekter av vår verklighetsuppfattning” är ett av dessa uttryck antroposofer svänger sig med men som är obegripliga för en nybörjare. Och att man ”försöker förena de tre i ett helhetsbegrepp” skingrar knappast förståelsedimman. Snarare tvärtom. Troligen skulle även en antroposof ha svårt att förklara vad man här menar.
  8. Enligt antroposofin kan varje människa utveckla förmågor att iaktta den andliga världen. Genom antroposofisk meditativ praxis kan människan från att tro på det andliga utveckla andliga erfarenheter. Här gör man ett försök att göra en distinktion mellan tro och erfarenhet. Att förstå detta är långt ifrån självklart. Och frågan hur detta går till besvaras heller inte.
  9. Antroposofin vädjar till självständigt tänkande och omdöme, och avvisar allt som har att göra med dogmatik eller sekterism. Att formulera självklarheter som något unikt för antroposofin är både häpnadsväckande och pinsamt. 
  10. Därför kan vem som helst, oavhängig av kulturell bakgrund eller religiös och vetenskaplig övertygelse, bli medlem av Antroposofiska sällskapet. Att påpeka att vem som helst kan bli medlem betyder att man inte betraktar detta som självklart – varför skulle man annars formulera det? Och vad sjutton menas med ”vetenskaplig övertygelse”, frågar sig en läsare idag. Förklaringen är att uttrycket är ett arv från Steiners tid då olika vetenskapliga synsätt existerade.

Listan ger ett ålderdomligt intryck. Antroposofer känner igen mycket här som formulerats redan för hundra år sedan av Rudolf Steiner. Listan blir därmed något av en illustration av rörelsens problem idag. Man talar om antroposofin som en framtidsinpuls men märker inte att man i texter och förhållningssätt signalerar det motsatta. Upplevelsen av texten blir att vi här har att göra med en åldrande rörelse på dekis som saknar förmåga att förnya sig.

Dessutom visar denna presentation av antroposofin – liksom så många andra – att man försöker mörka den andliga dimensionen för att få livsåskådningen att verka så ”normal” som möjligt. Som ville man framställa det hela som bara en mer fördjupad humanism som vem som helst skulle kunna känna sympati för. Problemet är att man istället blandar bort korten. Den som läser listan har svårt att få en förståelse av vad antroposofin handlar om. Tvärtom – man blir förvirrad.

Nästa krönika ska vi försöka komma åt ett annat sätt att beskriva antroposofin på. Förhoppningsvis mer begripligt – och modernt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Om hur vi planerar vårt liv före födelsen

♦ ♦ ♦ I det livsprojekt antroposofin är kvarstår centrala frågeställningar. För i denna ocean av kunskap och aspekter på tillvaron är det inte helt lätt att få grepp om själva grundidén.  Människans idé. Varför vi inkarnerar stannar vid ett mer allmänt konstaterande att det är för att vi skall utvecklas. Vi är under utbildning till att bli änglar längre fram i ett annat stadium av världsutvecklingen. Men det är samtidigt ett så långt perspektiv att det är svårt att få ett vettigt förhållande till det.

En mer fokuserad insikt i hur inkarnationen fungerar så att säga ”till vardags” är svår att hitta exempel på inom den antroposofiska världsbilden. Steiner talar visserligen en hel del om ”livet mellan död och ny födelse”, ”midnattstimmen” mellan två inkarnationer, att vi väljer våra föräldrar och liknande, men mer konkreta uppgifter förlorar sig i den gigantiska kvarlåtenskapens texthav, man får nöja sig med en tro på att bara man går den antroposofiska kunskapsvägen med sina meditationer och ”bredvidövningar” ska man på sikt förstå bättre.

Men detta är lättare sagt än gjort och de eventuella resultaten är för de flesta magra – även idogt arbete ger sällan access till mer avancerade insikter.  Tvärtom  berättas ofta att man får vara beredd att vänta ”ett helt liv” utan påtagliga resultat – och vara nöjd med det, och de fåtaliga som uppnått något talar sällan om det.  Så den antroposofiska skolningsvägen är en slitsam och otacksam väg för de som väntar sig mer än att ”skärpa tänkandet”, få kroppen och själen att kännas som ”en stämgaffel”, som Frode Barkved skriver om i en rapport från lärarmötet i Järna i våras. Att komma nån vart på skolningsvägen kräver engagemang full time  – bara att göra den dagliga återblicken tar minst en timme, berättar Frode.

Det känns därför som något av en befrielse då man kan ta del av mer konkreta redogörelser för reinkarnationens själva grundidé. I boken Your Soul´s Plan. Discovering the Real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born av Robert Schwartz finns en sådan. Här får man ta del av något så sällsynt som människors livsplanering före födelsen.

Trots den närmast sensationella tematiken ger boken ett seriöst intryck. En rad personer berättar om sina liv med olyckor, missbruk och svåra upplevelser. Därefter redogörs för hur de i samarbete med höga väsen före sin födelse själva faktiskt planerat sina lidanden och även sin död. Detta låter naturligtvis helt otroligt så för att förstå  själva motivet till inkarnationen tecknas i början av boken ett intressant perspektiv.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Att lära genom motsatser är inkarnationens idé, menar författaren. En djupt medkännande själ som vill känna sig själv som medkännande kanske väljer att inkarnera i en dysfunktionell familj. När hon behandlas med en brist på medkänsla kommer hon uppskatta medkänsla djupare. Det är bristen på något som bäst lär oss värde och mening. Kontrasten mellan bristen på medkänsla i den fysiska världen och hennes egna inre medkänsla ger henne en fördjupad förståelse av medkänsla – och därmed större självförståelse.

Från ett själsligt perspektiv är smärtan detta innebär tillfällig och kortvarig – men erfarenheten evig.   Skador vi åsamkas i t ex olyckor, missbruk och sjukdom är skador på den fysiska kroppen som vi lämnar vid döden. Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Synsättet i boken ställer invanda begrepp på huvudet. Eftersom det är vi själva som så att säga ”skriver manus” till våra liv är vi inga offer. Oavsett öde har vi själva önskat dessa erfarenheter. Därför är ingen ”skyldig” – i själva verket existerar ingen skuld. Och universum eller Gud bestraffar oss inte genom att låta ”onda” saker hända. Precis som gravitationen är karma en neutral, opersonlig lagbundenhet som styr världen.

I nästa krönika återkommer vi till tematiken.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Den antroposofiska rörelsen riskerar att betraktas som en sekt

♦ ♦ ♦ Man kan säga att antroposofin är en moderniserad form av det man kallar mystik, åskådningen att människan kan nå en icke-sinnlig kunskap om den andliga världen. Begreppet ockultism har ungefär samma betydelse. Poängen är att individen genom egenaktivitet söker denna kunskap – till skillnad från religionens tro på fastlagda påståenden.

Detta inre sökande är inget man klarar av på en kafferast. Det är en mödosam och livslång väg av självreflektion, meditation och strävan att förädla den egna personligheten. Det har alltid funnits människor som av egen kraft hittat sin väg till detta kunskapande. Det storslagna med Rudolf Steiners livsgärning var att han breddade denna krets med sin antroposofi. Han upplevdes som trovärdig, det han sa hade tyngd och substans.

Den som i dag ser tecken på antroposofins tillbakagång och funderar på orsakerna kan nog hålla med om att det är just trovärdighet och substans som saknas. Antroposofin har ingen dragningskraft, inga karismatiska personligheter som tar kraftfulla initiativ. Och en svag representation av det centrala – den inre skolningsvägen. Därmed framstår antroposofin som otydlig och ointressant.

Detta märks inte minst då man tittar på det senaste numret av det svenska medlemsbladet Forum antroposofi (2/13) där generalsekreteraren för det svenska antroposofiska sällskapet Mats-Ola Ohlsson i ett nedtecknat samtal funderar kring ”vilka stämningar och möjligheter som idag råder inom Antroposofiska sällskapet”.

Här väntar man sig någon sorts intentionsförklaring och allmänt insiktsfulla betraktelser om sällskapets väg framåt. Istället yttras till intet förpliktigande schabloner typiska för den antroposofiska jargongen. Man vill ge intryck av klokt eftersinnande när det i själva verket bara är tomt prat. Inledningsvis menar Mats-Ola att det ligger ”en slags gåtfull lagbundenhet” i de hundra år som gått sedan sällskapet bildades, och han fortsätter:

»Då kan något nytt uppstå, det kan komma fram nya groningskrafter. Vi kan stå friare inför det vi traditionsenligt skulle kunna förvalta vidare. Vi är fria att förbinda oss ur hjärtekrafter och impulsera varandra och göra det som behöver göras och inte fastna i undringen över hur man egentligen ska göra det. Ett friare sätt, mera ur våra egna individualiteter. Vi befruktar varandra, vi skapar nytt. Marken är förberedd, luckrad, bearbetad. Vi har erfarenheter, insikter från 100 år med oss. Det är som en jordmån för det här nya som kan spira, som jag tror har att göra med att på ett fritt sätt möta varandra ur hjärtekrafter.«

Hade antroposofin varit mer känd skulle ståuppare läsa upp såna här textpassager från scen. Och fått rungande skrattsalvor. För detta uttryckssätt är en tacksam parodi på hur man kan tala om antroposofi. Det är ett verbalt broderi kring ingenting, en språklig variant av kejsarens nya kläder. Istället för substans finner man här en provkarta på många av de vanligaste antroposofiska språkmarkörerna: något nytt kan uppstå, groningskrafter, stå fri, hjärtekrafter, impulsera, individualitet, befrukta, skapa nytt, jordmån, det nya som kan spira. Dessa metaforer är bara tomma åtbörder som skall dölja att här inte finns några idéer, inga djärva initiativ, här saknas spännande perspektiv och planer för framtiden. Kort sagt – här pratas mycket men sägs lite.

Att på detta sätt koka soppa på en spik har funnits länge inom sammanhangen, det är en sorts järnajargong som blivit starkare ju svagare ”impulsen” blivit. Och det är inte bara generalsekreteraren som använder sig av detta språkbruk, det finns inom breda lager av den antroposofiska rörelsen.

Lite längre fram i samma nummer uttalar sig Mats-Ola om meditation. Den metaforstinna orddimman får då stå tillbaka för ett annat märkligt fenomen som också är typiskt för den antroposofiska järnaretoriken – de obesvarade frågorna: 

»Vad menar vi med antroposofisk meditation, i allmänhet och för mig personligen? Vad är vår ansats, våra motiv till kontemplativt, fördjupande arbete? Hur kan vi utveckla en lyssnande och frågande hållning? Vad händer när man mediterar? Var möts och skiljer sig antroposofisk meditation från andra kontemplativa övningsvägar? (…) Vad är drivkraften i mitt sökande? Vart vill jag komma? Få ordning på mitt liv, komma i harmoni och bli väl ”instämd”? Kan ytterligare ett element finnas med i det existentiella sökandet som människor idag har för att känna sig hela?«

Frågorna är retoriska, det vill säga inte avsedda att besvaras av artikelförfattaren/föredragshållaren, de är avsedda att bli frågor hos publiken/läsaren. En teknik som är berättigad i vissa fall. Men i antroposofiska sammanhang har detta blivit en allmänt förekommande rutin för att kamouflera en brist på kunskap och idéer. Vilket är allvarligt, inte minst när det gäller frågor om meditation som alltid rönt intresse för frågan om hur. Men istället för upplysning får man trötta fraser. De intressanta frågorna besvaras aldrig.

Att en ledande företrädare för sällskapet inte har något att säga tror jag är en av orsakerna till antroposofins kris i det här landet. Att ovanstående synpunkter aldrig tidigare framförts beror på den markant konsensuspräglade antroposofiska kulturen som givit upphov till en rad tabun. Ett av dem är att man inte talar om sådana här saker. Man kritiserar varken personer eller fenomen inom rörelsen offentligt, det betraktas som ett utslag av dåligt omdöme.

Detta gör inte kritiken mindre relevant – tvärtom. Vissa saker måste sägas så att rörelsen inte helt förlorar verklighetssinnet. Med sin blandning av urvattnad låtsasantroposofi, konstiga synsätt och språkliga egenheter är det knappast märkligt att den antroposofiska rörelsen ofta kommit att betraktas som det den avskyr mest – en sekt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.4/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 7 votes)

Materialismen förmår inte ge en heltäckande världsförklaring

♦ ♦ ♦ Materialismen är den dominerande världsåskådningen i vår tid. Inom antroposofin betraktas den som ett nödvändigt stadium av många skäl. Det viktigaste är att den är förutsättningen för människans frihet. Hon står på sig själv frigjord från religionens dogmatiska föreställningar om verkligheten. Naturvetenskapen har därmed blivit materialismens självklara grundsten som utvecklats från metodik till fullskalig världsåskådning.

Denna världsåskådnings huvudbudskap är att världen innehåller endast materia och existerar oberoende av oss människor och vår betraktelse av den.

Ett sådant synsätt för naturligtvis med sig problem. Existensen av den mänskliga tanken till exempel. Den sägs frambringas av hjärnan, även om miljoner människor som haft nära döden-upplevelser menar att tankarna är kroppsfria och inte skapas av hjärnan – hjärnan fungerar istället som en mottagare av tankar.

Men oavsett om hjärnan kan anses vara en sändare eller mottagare – tankarna är inget man kan ta på, de är immateriella, ett faktum som materialismen inte hittat godtagbara förklaringar på. Hur kan en materieklump framställa immateriella produkter? Och vilka produkter! Att teorierna härvidlag är lama måste betraktas som minst sagt anmärkningsvärt med tanke på att utan denna tankeverksamhet hade ingen civilisation existerat. Människan hade bara varit en djurart bland alla andra, enbart styrd av sina instinkter och drifter.

Nu är det i och för sig många som inte ser någon principiell skillnad mellan djur och människa. Faktiskt. Tvärtom är det populärt att snarare framhålla likheten framför skillnaden mellan människan och exempelvis apor och delfiner. Man tycker det är mycket intressantare att vi har så många likheter med djuren än att uppmärksamma vår unika särart. Märkligt nog.

Att inte ha en godtagbar teori om människans särart – som förändrat världen – gör att materialismen inte förmår ge en heltäckande världsförklaring. Det kanske mest väsentliga saknas i modellen. Det märkliga är att detta inte tycks bekymra större delen av mänskligheten. För en antroposof är detta däremot svårbegripligt. ”Den suggestion som utgår från materialismen är så stark att den leder till en slags bedövning av medvetandet”, skriver Dick Tibbling och Mats-Ola Ohlsson i nr 3 2012 av Forum.

Ja någonting är det som flyttat fokus från det kanske intressantaste forskningsområdet i världen. En av naturvetenskapens mest grundläggande principer – förutsättningslösheten – har gjort halt inför människans gåtfulla tankeförmåga. Det får religionen och andliga vishetsläror ta hand om, eftersom det uppenbarligen inte anses vara möjligt att forska om.

Det är ett grundligt underbetyg åt en världsåskådning som anses vara den enda sanna.

”Vår civilisation har blivit övertäckt av en `ishinna´ bestående av fraser, konventioner och rutiner som förhindrar att människan vaknar upp inför sitt eget inre väsen”, sa Rudolf Steiner en gång. Men de miljontals förekommande nära döden-upplevelserna kommer ändå rimligtvis att förändra detta. I det långa loppet.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Tregreningen – mycket snack men lite verkstad

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposofin i ungdomen ändrade mitt liv. Äntligen en världsbild som satte allt i ett sammanhang. Krafterna bakom tillvaron blottlades, människans komplexa väsen undersöktes, världshistoriens krumbukter kom i ett förklarat sken och inte minst – reinkarnationsidén visade på människan som ett evighetsväsen. Min entusiasm visste inga gränser.

Det unika med denna världsåskådning, och som gav den tyngd, var dess konsekvenser i det praktiska livet inom sjukvård, jordbruk, omsorg och pedagogik. Men det som mest fångade mitt intresse i början var Steiners samhällsanalys som jag tyckte var suverän. Tregreningen av den sociala organismen, som han kallade sin samhällsmodell, var ett försök att betrakta samhällsskeendet fenomenologiskt – befriat från ideologi och intressegrupperingars manövrerande. För en som var hjärtligt trött på det partipolitiska tjafset var detta ljuv musik.

Men en omläsning av Kärnpunkterna i den sociala frågan, boken där Steiner lanserade sin samhällssyn, är idag dessvärre en besvikelse. Den anarkosyndikalistiska grundtanken känns visserligen fortfarande sympatisk, men långtifrån realistisk – och den har heller aldrig vidareutvecklats. Ändå är idén fortfarande allmänt förekommande i antroposofiska sammanhang, som nu senast i Forum (nr 4,2012).

Social poesi, social skulptur är rubriken på en artikel av belgiskan Melanie Lauwaert som studerar på YIP (Youth Initiative Program) på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Rubrikens poetiska formulering är typisk. Den följs av en lika poetisk betraktelse. ”Vår sociala kropps alla organ står under hot från flera håll samtidigt”, heter det. ”Allt verkar utmanas av ett gammalt och invant tänkesätt och genom en växande materialism som tillsammans leder till en stark stagnation och ett slags förhärdningsprocess.”

Detta känner vi igen, vi som har varit med ett tag. Och artikelförfattaren fortsätter:

»För att den sociala kroppen ska bli en frisk organism måste människan utveckla en `medkänslans ekologi´ genom att kultivera vårt tänkande och vår kreativa kapacitet. Ett paradigmskifte är avgörande. Människan längtar efter att skapa verklig frihet, gemenskap och samförstånd, men detta är inget som är oss av naturen givet. Vi måste aktivt arbeta för att skapa en skulptural social process.«

Vackra ord, men inget konkret. Vad en ekologisk medkänsla är utvecklas nämligen inte närmare, inte heller hur det kommande paradigmskiftet kan se ut. Sen är det ju svårt att skapa ”en skulptural social process” om det inte närmare förklaras vad den innebär. Och så fortsätter det. Vi uppmanas att utveckla ”social poesi”, det vill säga ”upplivandet och stärkandet av fantasin och den fria, kreativa, levande tanken, känslan och viljan genom att medvetet och aktivt vara i kontakt med den poetiska sfären av holistisk fantasi, inspiration och intuition”.

Holistisk fantasi – det är ingen hejd på de nyskapande begreppen. Problemet är bara att de är tomma, de står inte för någonting. För artikelförfattaren gitter inte förklara, det hon menar är därför höljt i dunkel. Och det blir knappast klarare längre fram:

»Vi måste börja med att i tanken aktivt om- och återskapa den värld vi vill leva i, men inte på ett intellektuellt sätt, utan ett visionärt och holistiskt sätt.«

Detta är snömos, till intet förpliktigande eufemismer. Man kan naturligtvis ursäkta det hela med att det är ett resultat av en ung människas svärmiska sinnelag – jag var likadan själv en gång – men problemet är att denna typ av texter är vanlig även hos äldre antroposofer. Istället för att ta itu med att förverkliga tregreningens från början spännande sociala idéer har man stannat upp i ett ofruktbart amatörfilosoferande – decennium efter decennium.

Man kommer osökt att tänka på uttrycket `det är lätt att säga tulipanaros´, det vill säga det är lättare sagt än gjort. Man kan också säga `mycket snack men lite verkstad´. För så är det med tregreningen. Trots att Rudolf Steiner misslyckades lansera sin samhällsmodell i början på förra seklet, lever drömmen kvar om tregreningens giltighet.

Men knappt hundra års handlingsförlamning har visat att tregreningen är en tulipanaros, en orealistisk utopi. Allt som återstår är verklighetsfrämmande retorik.

»Men om vi vill uppmuntra vår sociala kropp att verkligen återhämta sig och läka, så måste vi ge den dess rätta medicin. En medicin som inte bara botar en del, utan behandlar kroppen som en helhet och uppmuntrar de självläkande krafter som redan finns i den.«

 OK, men hur?

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)