Posts Tagged ‘ Rudolf Steiner

Vet du vad en antropofob är?

♦ ♦ ♦ Den som googlar på antroposofi och vad är antroposofi?, kan hitta ett och annat av intresse, till exempel att domänen antroposofi.com fortfarande är till salu, att det finns 669 ord som rimmar på antroposofi och att begreppet antropofob inte betyder det man skulle förvänta sig.

Antroposofi uppläst av automatisk röst
En märklig sammanfattning på video av vad antroposofi står för kan man hitta på http://www.quickiwiki.com/sv/Antroposofi (scrolla ned till Videos). Det paradoxala är att den sammanfattning som syns på filmen läses av en datorröst. Som den naturligaste sak i världen. Är tilltaget avsett som en ironisk blinkning till de traditionellt teknikfientliga antroposoferna? Det får vi inte veta. Det finns en till videosnutt på samma sida med en skäggig antroposof som bl a talar om dubbelgångaren och Valentin Tomberg som ger ett lite exotiskt intryck.

Kurt Wegner

Kurt Wegner

Vid närmare betraktande visar sidan upp informativa texter, bland annat om ”kända antroposofer” med presentationer av namn som Arne Klingborg, Göran Fant, Erik Asmussen, Kurt Wegner. Under rubriken ”litteratur om antroposofin” listas bara två titlar; Håkan Leijons Historien om den antroposofiska humanismen, en bok negligerad av tongivande inom rörelsen, och Jesper Jerkers Antroposofin – en kritisk granskning, som är ett ifrågasättande av den antroposofiska impulsen.

Förteckning på ord som rimmar på antroposofi
Vad har begreppen allergi, alibi, amnesi och misantropi gemensamt? De rimmar på antroposofi! För de som behöver en lista på sådana ord för julklappsrimmandet finns den på http://dblex.com/rimlexikon/index.php?rim=antroposofi. Flera hundra (669) ord!

Dubbelgångaren

Dubbelgångaren

Antroposofer är präglade av social konformism, anspråksfullhet och besserwissertendenser
»Några vet till exempel att yttrandefrihetens största anhängare inte är antroposofer och waldorfanställda; en grupp präglad av social konformism och emellanåt av anspråksfullhet och besserwissertendenser. Den antroposofiska litteraturen studeras och lämnas vidare närapå som heliga ord  (fast dom alltid säger att det inte är fallet)«, skriver en anonym på bloggen http://steinerskole.blogg.no/1421067872_charlie_og_oss_andre.html

Och h*n fortsätter: »Antroposoferna sitter så självbelåtna och pretentiöst och parerar så lätt varje argument som inte begrundas i den antroposofiska världsåskådningen som ju faktiskt representerar `den egentliga sanningen´. Det är faktiskt för alla andra bara en fråga om att studera antroposofin tillräckligt. Gör du det uppriktigt, så kommer också du att se att antroposofin är sanningen per se. Bedömare och kritiker anses därför som antagonistiska eller insiktslösa och dumma tills man slutligen ser sanningen om verkligheten.«

Antroposofi-frågesport
För de som vill ha en liten kul grej på slutet av gruppaftonen finns sajten http://www.trivia.se/index.php?trivia=3516&go=1 där man får svara på tio frågor om antroposofi. Det är lätta frågor så alla kommer att vinna!

Andrej Belyj

Andrej Belyj

Då Belyj besökte Norrköping
»Anledningen till att Belyj besökte Norrköping den 10–18 juli 1914 var att antroposofins grundare Rudolf Steiner var på besök och höll föredrag. Belyj hade varit medlem i ett teosofiskt sällskap i Moskva sedan 1903. Det är lätt att hitta Steiners idéer i romanen Petersburg,« skriver Norrköpings Tidningar.

»Den som vill kan besöka Belyjmuseet på Arbatgatan 55 i Moskva. På en vägg sitter de livslinjer, eller kartor, över sitt liv som Belyj ritade. På dem noterade han betydelsefulla händelser och platser han besökt. På en av kartorna kan man ana att Norrköpingsvistelsen varit viktig för honom, för intill städer som Berlin och Köln kan man också läsa ”Nord-Tjioping”.

Vet ni vad en antropofob är? 
På nätlexikonet http://synonymer.woxikon.se/sv/antroposofi listas synonymer för ordet antroposofi. Fast det handlar inte om synonymer utan ord som låter likadant som antroposofi. Mest likt är begreppet antropofag som betyder kannibal eller människoätare.  Sen kommer antropofob som man kunde tro skulle betyda rädsla, hat eller fördomar riktade mot antroposofer i likhet med vad islamofobi innebär för islam. Men icke. Antropofob betyder ”enstörig, eremitisk, misantropisk eller människoskygg”. Så använd inte ordet antropofob om den som tycker illa om antroposofin!

Antroposofins ockulta smörgåsbord ett framgångsrikt recept
Den framgångsrika antroposofin är rubriken på en bitvis riktigt hyfsad sammanfattning av antroposofins framtoning i det svenska kulturklimatet med tanke på att texten är skriven av förgrundsfigurer inom Vetenskap & Folkbildning, som i decennier kritiserat antroposofin utifrån ett markerat materialistiskt förhållningssätt.

»”Smörgåsbordet” av antroposofiska verksamheter utgör antroposofins rekryteringsbas. Därför har antroposofin en mycket större kontaktyta mot allmänheten än andra riktningar med ursprung inom teosofin. Med sina cirka 1200 medlemmar är det antroposofiska sällskapet den ojämförligt största av teosofifamiljens organisationer i Sverige. Ökningen har ändå varit ganska liten, satt i relation till hur snabbt de antroposofiska verksamheterna har vuxit. Det verkar som om de flesta som kommer i kontakt med ”smörgåsbordet” nöjer sig med detta och inte dras särskilt mycket till läran i dess helhet.

(…) Det finns ett naturligt urval bland de ockulta rörelserna: De flesta dör med sina grundare, medan andra växer sig starka. Antroposofins kombination av ett traditionellt esoteriskt sällskap och ett allmänt ”smörgåsbord” för sökare verkar vara ett framgångsrecept för ockulta rörelser.« Folkvett nr 2/1992

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

”En antis på fullblås har en ganska extrem världsbild”

♦ ♦ ♦ Ordet antroposofi ger 132 000 träffar på Google. Mycket är förutsägbart som till exempel texter skrivna av antroposofer som mest består av panegyriska betraktelser över den egna rörelsens förträfflighet, liksom antroposofi-motståndarna som å sin sida aldrig förtröttas att utgjuta sig över de påstådda dåligheterna. Sen finns mellanlägen och oförutsägbarheter som är intressanta – och ibland roliga. Här är några.

Antroposofin är inbäddad i ett skimmer av snällism
»Varför är det så svårt att skriva en stor, avslöjande artikel om antroposoferna? Jag kan ju se rubrikerna framför mig: ”KULTURSEKT KONTROLLERAR SUCCÉFÖRETAG” eller kanske ”OCKULTA RITER BAKOM KONSUMBRÖDET”. Varför har ingen skrivit en bästsäljande bok som heter ”Den hemlige nazikocken” som avslöjar alla ockulta tillsatser som finns i de där Saltå Kvarn-produkterna man köper på Ica?

Men nä, det funkar bara inte. Antroposofin är inbäddad i ett skimmer av snällism, miljömedvetenhet och fingerfärgsfrejdig kreativitet som gör det helt omöjligt att tycka att de ägnar sig åt någon skadlig verksamhet. Den som träffat en antroposof invirad i tygsjok i regnbågens alla färger, vet att det är svårt att hitta något ondskefullt i dem.« (Martin Aagård, Aftonbladet 27.5.2011)

Vad är egentligen vitsen med eurytmi?

Vad är egentligen vitsen med eurytmi?

Vad är poängen med eurytmilektionerna?
»På det hela taget döljer Waldorfskolan sin filosofi och sina föreställningar för utomstående. Som före detta Waldorfelev har jag själv ofta frågat vad som egentligen är poängen med eurytmilektionerna, varför jag var tvungen att lämna in alla uppgifter handskrivna och varför jag dessutom tvingades skriva dem med en oergonomisk färgpenna. Svaren var svävande eller kom inte alls. Steiners ”andevetenskap” fick inte kommuniceras utåt.« (Osignerad ledare, Arbetarmakt, 23.2.2013)

Den senaste massvaccineringen ledde till narkolepsi
»För vad många antroposofer gjort är vad fler bör göra, överväga fördelar och nackdelar med vaccination.Samtala med läkare och ta sedan ditt eget beslut.
Tänk på den senaste massvaccineringen mot svininfluensan där stora delar av Sverige vallfärdade för att få sin spruta bara för att smittskyddsexpertisen kallade. De många svenskar som i dag har drabbats av narkolepsi på grund av den illa testade medicinen ångrar sig i dag.« (Tomas Karlsson, LT, 17.7.2012)

Vad fasiken är antroposofi?
»Vad fasiken är antroposofi? Jag har suttit i två timmar och försökt klura ut vad antroposofi handlar om genom att läsa diverse förklaringar tillgängliga på internet. Men efter att ha läst klart beskrivningarna så känner jag mig som ett stort frågetecken som läst flummig byråkratisk grekiska – jag förstår ärligt talat ingenting och börjar bli frustrerad. Så, någon som kan förklara på ett sätt som inte låter såhär; ”Antroposofi är att tro på människans förmåga att utveckla sig själv till att bli mera mänsklig. Det är frukten av att utforska det egna varats höjder och avgrunder. I det yttre blir konsekvensen en mer mänsklig tillvaro.”« (Warg, Flashback, 12.12.2012)

Jag pluggade på en konstskola ledd av ett par fullblodiga antisar
»Jag gillar bitar av antisarnas filosofi och deras leva-nära-naturen-ideologi. Men man ska inte glömma att Rudolf Steiner, som alla deras ”läror” kommer ifrån, är starkt Guds-troende och spiritist. De talar mycket om andar, reinkarnation osv. En antis på fullblås har en ganska extrem världsbild dom också. (…)

Men jag gillar antisar i det stora hela och bodde själv i Järna i en 4 år. Jobbade också på ett av deras boende för autistiska ungdomar och var sen med och startade upp ett vuxenboende 2001 nånstans. Jag har också en 1-årig utbildning inom deras ”socialterapi” vilket fick mig att inse att deras pedagogik kring hur de vårdar en person som ser världen ur ett eget perspektiv (läs autist) är ganska avancerat.

Men jo, antisungar är sällan vaccinerade och de knaprar örtpiller hellre än vanlig medicin. Just fan, jag pluggade på en konstskola ledd av par fullblodiga antisar… en av de mest krävande perioder i mitt liv. Där handlade konst inte om att kladda lite färg och införskaffa palestinasjal som vanliga folkhögskolor… hela utbildningen handlade om att öka sitt seende genom hårt arbete med disciplin och genom att hela tiden höja ribban för vad du var kapabel till att prestera. Det var roliga tider det…« (Kris Karlsson), Bulletin, 9.9. 2012

Idiotins epicentrum?

Idiotins epicentrum?

Vått-i-vått går ut på att måla cirklar
»I grundskolan är endast färgerna rött, blått och gult tillåtna. Eleverna målar sedan med en teknik som kallas vått-i-vått, som går ut på att måla cirklar, inifrån och ut, på blöta papper. Tekniken är utformad för att bilderna ska efterlikna de visioner som Steiner fick av de andliga dimensionerna.« (Anna Linnéa Persson, Sans nr 2 2013, sedermera bemött i Mummel i kön 17.4. 2013)

Vidarkliniken är idiotins epicentrum

»Vidarkliniken, som ägs av antroposoferna, är idiotins epicentrum. Här sitter farbröder och gummor och spånar på hur man kan undvika att bevisa att deras medicin fungerar och hålla sig undan strålkastaren från svensk lagstiftning. Och anledningen till detta är den enklast tänkbara. Den alternativmedicinska industrin omsätter tonvis med pengar.« (Peter Dahlgren, Backend Media, 14.3,2010)

Kontakt med hinsides värld genom skönskrift
»Steiner kom fram till att det i varje människa slumrar en förmåga att komma i kontakt med en hinsides värld. Den aktiveras av musik, vacker arkitektur, harmoniska rörelser och skönskrift.« (Psykologiguiden)

Skillnad mellan skolmedicin och antroposofi
»Det föreligger klara skillnader i begreppet vetenskaplighet mellan skolmedicinen och antroposofin. Skillnader som idag inte har överbryggats. Den naturvetenskapliga evidensbaserade medicinen forskar för att få fram mätbara reproducerbara fakta. Antroposoferna talar istället om en andevetenskap vilken alla kan få tillgång till genom att följa den antroposofiska kunskapvägen.« (Jessica Lindh Sundquist, Uppsats i religionsvetenskap 2o12)

Medicindebatten förs på en för låg nivå
»Om antroposofisk medicin inte hade haft verkningar hade den knappast efterfrågats? Jo, menar företrädare för skolmedicinen: ”Vidarkliniken är så bra på att ta hand om sina patienter att de mår bättre.”  Jaha, men är inte det syftet med all vård?

Tyvärr har många skolmediciner kraftfulla biverkningar, vilket förmodligen är anledningen till att så många vänder sig till kompletterande läkekonst. Trots att medierna ofta försöker misstänkliggöra alternativa terapier minskar inte efterfrågan. Vad beror detta på? Är 100 000-tals människor förda bakom ljuset när de har fått hälsoförbättringar av att lägga om kosten, använda naturmedel, behandlas med akupunktur m fl terapier? Enbart placebo? (…)

Jag skulle önska att någon ville fördjupa sig i frågan om varför så många väljer kompletterande metoder. Jag vill också veta hur läkare och sjuksköterskor som utmanar det rådande medicinska paradigmet behandlas i Sverige i dag. Vad får läkarstuderande lära sig om kost och huskurer? Ytterst få medicinska journalister verkar intresserade. Vad beror det på? Här finns ett fantastiskt viktigt och intressant fält att studera, nyfiket och utan förutfattade meningar.

Nu finns en ny chans, tack vare det aktuella dilemmat med Vidarkliniken och de antroposofiska medicinerna. Det räcker inte med korta snuttar i SVT där kombattanterna ges några minuter för att utveckla sina ståndpunkter. Debatten förs på för låg nivå. Alltför ofta får företrädare för skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning framträda. Har dessa infiltrerat journalistkåren med sina tankar? Var finns mångfalden av tankar?« (Ulla Premmert, Journalisten.se, 2.2.2015)   

Så kan det se ut om man gör ett axplock. Vi kanske återkommer med ytterligare godbitar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Hur en Kristensamfundspräst kan mjuka upp en antroposofkritiker

♦ ♦ ♦ Som kritiker av antroposofin intar före detta waldorfeleven Alicia Hamberg en särställning. Med utgångspunkt i sina dåliga erfarenheter som elev i en waldorfskola har hon ägnat mångåriga studier av antroposofi, vilket gjort henne till en av landets mest kunniga kritiker av waldorfpedagogik och antroposofi, framför allt då tillämpningen av dessa.

Robygge i Järna.

Robygge i Järna.

Hon tror inte på den antroposofiska världsåskådningen – hon är ideologisk materialist – men hon respekterar Rudolf Steiner. Detta kan förefalla paradoxalt men är en närmast akademisk hållning där hon ser Steiners förhållningssätt till sin egen världsåskådning som konsekvent och rimlig utifrån hans egna utgångspunkter.

Kritiken av antroposoferna är däremot kompromisslös. I en nyligen publicerad text på hennes blogg preciserar hon varför.

»Som utomstående till denna rörelse – antroposofin som helhet, inte just Kristensamfundet – stör det mig hur uttråkad man kan bli av den, hur den antingen framstår som en skickligt putsad pr-produkt, presenterad av dem som inte säger för mycket eller fel saker och vars nitiska tillrättaläggande av fasaden gör antroposofin intetsägande och färglös, eller som en pseudovetenskaplig, konspiratorisk new age-uppblandad Steiner-gegga som i bästa fall passar lallande knäppgökar oförmögna till kritiskt tänkande.«

Hon sparar inte på krutet här. Men trots att hon är ateist säger hon sig ha »en djupare fascination för antroposofins esoteriska sida, och även för dess ”religiösa” aspekter, än för de teoretiskt-filosofiska element eller den av så många omhuldade ”kunskapsteorin”«.

»Det finns, upplever jag, en missriktad anständighetsiver bland de sofistikerade som leder till förnekelse av den ockulta sidan. Och samtidigt, nästgårds, en stinkande sumpmark av allsköns dravel, en hel new age-värld som tror på precis allt, där orimlighet aldrig förhindrar trovärdighet och förnuftet alltid är bannlyst till förmån för känslan.«

Satellitbild över den antroposofiska delen av Ytterjärna.

Satellitbild över den antroposofiska delen av Ytterjärna.

Men så stötte hon på ett program på finska YLE som föll henne på läppen där Kristensamfundsprästen Lars Karlsson på klingande finlandssvenska stillsamt redogör för sin syn på antroposofin. Mycket representativt men lite old school som mer ger en känsla av nybörjarinstruktioner än antroposofiskt gestaltade livserfarenheter. En korrekt beskrivning befriad från personliga erfarenheter och tankar.

Nu är det precis detta Alicia är ute efter. Hon är trött på de som ”låtsas att antroposofi skall vara någon lättsmält konsumtionsprodukt” Hon uppfattar Lars Karlssons framställning som mer ”äkta”, paradoxalt nog. Vilket man kan göra sig en del tankar om (för att uttrycka sig antroposofiskt).

För det första. Att inte tala fack-antroposofiska med en allmänhet som inte vet vad astralkropp, hierarkiska väsen eller salamandrar är, är en av de första saker man som duktig nybörjar-antroposof får lära sig. Detta uppfattas av Alicia och hennes vänner i den lilla föreningen Vetenskap & Folkbildning som hyckleri och att man medvetet döljer det som kan uppfattas som kontroversiellt. Men det är inte mer hyckleri än att läkare, vetenskapsmän och andra yrkesgrupper inte talar fackspråk då de vänder sig till en bred allmänhet.

Det är en självklarhet att man anpassar budskapet till den publik man vänder sig till. Att en vetenskapsman är tvungen att förenkla och generalisera för att få det väsentliga att gå fram till en okunnig allmänhet betraktas inte som att ”man tillrättalägger bilden” eller ser det som ”PR- och luftslottsantroposofi” som Alicia anklagar antroposoferna för. Det är så man gör, man förenklar när saker är komplicerade. Det är inget ”förljuget” i det, som Alicia anser.

För det andra. Antroposofer som varit med ett tag vill gå längre än att bara rensa bort facktermer då de talar med folk. Man vill framställa antroposofin som en rimlig livshållning. Detta gör Alicia & Co minst sagt irriterade, eftersom de menar att antroposofin är allt annat än rimlig. Det är tvärtom en religion som är förnuftsvidrig, menar de. Att antroposoferna inte framhåller detta tydligt är ett svek och en skönmålning som de aldrig kan förlåta oss för.

Provuppstrykningar av lasyrfärg på trä från Färgbygge i Järna.

Provuppstrykningar av lasyrfärg på trä från Färgbygge i Järna.

För det tredje. Alicia stör sig på att antroposoferna sällan går ut med den ockulta sidan av denna världsåskådning, eller ”erkänner” dess religiösa implikationer. Men om antroposofins image uppfattades som ockult/religiös skulle det ligga de praktiska verksamheterna i fatet. Naturligtvis. Om waldorfskolorna skulle betraktas som religiösa skulle elevunderlaget gå ned. Men framför allt skulle det vara osant.

Dessa skolor är inte mer religiösa än andra skolor, men de har en annan metodik byggd på en världsbild som är annorlunda. Men man undervisar inte om den. De lite annorlunda vinklarna på tillvaron är just det föräldrarna är ute efter, vare sig det är antroposofer eller ej. De flesta föräldrar är inte intresserade av antroposofi.

Att framhålla den ockulta sidan av antroposofin som något viktigt för allmänheten att känna till är att missförstå antroposofins intentioner i samhället. Steiner önskade minst av allt att biodynamiskt jordbruk, läkepedagogik, antroposofisk medicin och waldorfpedagogik skulle ses som religiöst/ockulta institutioner. Det skulle marginalisera deras relevans för samhället.

Inte för att man inte skulle kunna ”erkänna” deras del i verksamheterna. Utan för de felaktiga föreställningar detta skulle framkalla. De flesta dömer rent reflexmässigt ut vilken verksamhet som helst som inte är del av den gängse världsåskådningen. Så fungerar det ju.

De föräldrar som intresserar sig för waldorfpedagogiken får en ytlig redovisning av bakgrunden då de söker sig till skolan. De som blir intresserade kan då fördjupa sig på egen hand. Men för de flesta räcker det gott med att barnen får gå i en waldorfskola för att de har förtroende för skolformen. Ett förtroendekapital som inte funnits om skolformen bara vänt sig till enbart antroposofer.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.8/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 6 votes)

Hur släkten Ljungquist blev antroposofer

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

♦ ♦ ♦ Det började redan med farfar Josef Ljungquist. Han var köpman i Kisa, söder om Linköping och drev en butik vid Skvallertorget där man sålde matvaror och allt möjligt annat. Han deltog också i det lokala brandförsvaret, var passionerad fotograf – både ovanligt och märkvärdigt så där i början av 1900-talet – spelade kornett i mässingsorkestern, drev ett tryckeri och var dessutom en skicklig amatörmålare. Som ”fritänkare” upptäckte han tidigt teosofin och var en av dem som gick över till Antroposofiska sällskapet då det bildades 1913.

Med sin hustru Edla hade han fem barn – Birger, konstnär; Walter författare; Bernt statskyrkopräst; Folke tryckeriägare och Vera sömmerska. Alla anammade antroposofin i växlande grad.

Bernt kanske mest helhjärtat. Redan under prästutbildningen (där han till sin bestörtning fick klart för sig att det fanns studiekamrater som inte trodde på Gud) betraktade han sig som rosenkreuzare. Då han 1920 åkte till Dornach för att fråga Rudolf Steiner om det var OK att vara statskyrkopräst och samtidigt antroposof fick han svaret ”ja i Sverige går det bra”. I Tyskland hade det av olika orsaker varit mer problematiskt.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Bernt passade på att skriva en artikel för Dagens Nyheter där han introducerade antroposofin och Rudolf Steiner för en svensk publik. Hans reportage fick en helsida i tidningen med stor bild på Goetheanum.

Äldste brodern, konstnären Birger, var också entusiastisk antroposof även om hans engagemang med tiden svalnade något. Men även han åkte för att lyssna på Steiner, men inte till Dornach utan till Ståthöga i Norrköping tillsammans med pappa Josef där de bevistade ett föredrag av Steiner. Han läste med intresse Goethes färglära tills han slutade av rädsla att Goethes (och Steiners) analytiska förhållande till färgerna skulle döda hans egen intuitiva upplevelse. Han såg omedvetenheten som en förutsättning för sitt konstnärliga skapande.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Författaren Walter var i början skeptisk till antroposofin och besvärad av Bernts ständiga pratande i ämnet. Till slut läste han en bok av Steiner ”för att överbevisa honom” – och föll som en mogen frukt. Antroposofin förändrade inte hans författarskap utan kom snarare att bilda en osynlig fond bakom hans komplexa personskildringar och existentiella skeenden.

Tryckeriägaren Folke, som också var en skicklig amatörskulptör, och syster Vera stannade båda i Kisa hela livet. Och deras antroposofiska världsbild var kanske inte lika passionerad som Walters och Bernts men i alla fall en del av den ljungquistska antroposofiska gruppsjälen som måste ha framstått som apart i den lilla landsortshålan i Östergötland.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist åkte till Paris och studerade konst och bosatte sig senare i Stockholm där han blev framgångsrik konstnär. Bernt Ljungquist flyttade till Norrköping där han verkade som statskyrkopräst samtidigt som han ledde en rosenkreuzer-grupp där ”Janssönerna”, en annan antroposofsläkt, också deltog.

Efter att ha tagit över faderns tryckeri och drivit det i tio år flyttade Walter Ljungquist också till Stockholm för att kunna ägna sig på heltid åt sitt författarskap. Han publicerade noveller i litterära tidskrifter, men trots att han vann en romanpristävlan 1933 och blev uppmärksammad i de litterära kretsarna var han fattig. Han lärde sig att dämpa hungern med att dricka vatten. Då han blev bjuden på flotta förlagsmiddagar på Djurgården hade han inte ens råd till en spårvagnsbiljett utan fick gå ett par timmar för att komma fram. Men han fick då i alla fall chansen att äta upp sig!

Walter Ljungquist

Walter Ljungquist

För att överleva skrev han periodvis filmmanus för den tidens store filmregissör Hasse Ekman. Hans styrka var dialogen. Flera av hans egna böcker skrev han filmmanus till, framförallt kanske Ombyte av tåg och Vandring med månen som blev stora framgångar på biograferna.

Han kom snart in i de antroposofiska kretsarna kring Kristet Samfund på Västmannagatan i Stockholm där han lärde känna Arne Klingborg, Karl Engqvist, Helmut Giese och andra som rörde sig i detta kristologiskt färgade antroposofiska centrum. I början hade man vissa förhoppningar på honom som `antroposofisk författare´, något han med viss möda fick värja sig emot för att kunna behålla sin konstnärliga integritet.

Men den 22 november 1939 fick han ett brev som kom att förändra hans liv. Ett brev som i förlängningen skulle bli min biljett in i jordelivet. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Antroposofin är en religion – i praktiken

♦ ♦ ♦ Interngranskning av den antroposofiska rörelsen sker mycket sällan. Kritiska tongångar över sakernas tillstånd kan i och för sig luftas mellan skål och vägg – men stannar alltid där. Att antroposofer inte debatterar rörelsen offentligt ses närmast som en självklarhet. Ett lysande undantag var den norske waldorfläraren Arve Mathisen som i en artikel i Balder 2004 skisserade nya förhållningssätt till Rudolf Steiner och antroposofin. Detta var något helt nytt inom nordisk antroposofi.

Cato Schiøtz, advokat och antroposof

Cato Schiøtz, advokat och antroposof

Ett annat undantag vi tidigare uppmärksammat är stjärnadvokaten Cato Schiøtz, en av de ledande antroposoferna i Norge. I en Balder-artikel 2011 gör han något mycket ovanligt – han kritiserar Högskolan för antroposofi, den centrala instansen inom rörelsen. Huvuddragen i denna kritik tog vi upp i en krönika för två år sedan. Men redan i en Balder-artikel 2005 diskuterar han, inspirerad av Mathisen, de eviga frågorna om antroposofins särart – handlar det om en vetenskap, lära, tro, religion, metod eller konst?

»Situationen i dag är att antroposofin har ett underskott i förhållande till offentligheten i det avseendet att antroposofin generellt lider under en oklar och tvetydig offentlig profil. Vi ger kort och gott inte adekvata svar på de frågor och de utmaningar som är helt naturliga. Det här gäller särskilt med hänsyn till antroposofins anspråk på att vara vetenskaplig.«

Schiøtz menar att man får ett ”gult kort” om man påstår att antroposofin är en lära. Ändå är det ju så den i allmänhet uppfattas. Man säger reinkarnationsläran, varför är det då fel att kalla antroposofin för en lära där reinkarnationen är ett så centralt inslag? Och så har vi läran om änglahierarkier, väsensled, kulturepoker, synen på de två Jesusbarnen, för att nämna annat av läromässig karaktär. Dessutom uppfattas Steiner som en lärare och han använde ibland själv benämningen  ”lära” om antroposofin.

Arve Mathisen, antroposof, eurytmist och waldorflärare

Arve Mathisen, antroposof, eurytmist och waldorflärare

Däremot var han sträng då det gällde begreppet tro. Han såg antroposofin som ett incitament till kunskap och självförändring. Men hur är det med den här saken i praktiken, frågar sig Schiøtz. Är det inte så att vi har svårt att komma bort från troselement när det gäller vårt förhållande till antroposofin?

»För min egen del måste jag bara medge att jag är en troende. Jag tror. Jag har självfallet mycket goda grunder för min tro. Bevare mig – jag är ju medlem av Antroposofiska sällskapet. Men jag tror. Jag har ju också lärt mig att när jag blir pressad på det här kan jag säga att det inte är någon tro – det är arbetshypoteser. Det låter åtminstone bra. Men realiteten är densamma. Jag tror på reinkarnation. Jag tror på eter- och astralkroppar. Jag tror, död och pina, till och med på skyddsänglar. Jag vet att det inte borde vara så, och att jag är en eländig elev till Steiner som borde vara svartlistad. Men så är det alltså. Dessvärre.

Det är med andra ord inte konstigt att folk betraktar antroposofin som en lära. Och en tro – av den enkla anledningen att den framstår som det. Men den kanske vanligaste föreställningen är att antroposofin uppfattas som en religion. Detta förorsakar alltid en viss irritation i antroposofiska kretsar.

För varje antroposof vet att antroposofin inte är en religion, det handlar om esoterik. Och ockultism, även om man numer ligger lite lågt med detta begrepp då det med tiden fått en lite dålig klang. Problemet är att Steiner lägger stor uppmärksamhet på Kristus, treenigheten, skapelseberättelsen, Kristi återkomst, evangelierna, för att nämna något av de traditionellt religiösa ämnesområdena. För att inte tala om att Kristus ses som jordinkarnationens högsta väsen. Håller det därför att hävda att antroposofin inte är en religion, frågar sig Schiøtz. Hans svar är nekande.

»Antroposofin framträder ofta som ett rent religionssurrogat, som den `stora´ berättelsen som ger svar på alla de frågor man kan ställa. Antroposofin är därför till sin art i kvalificerad grad ägnad att tillfredsställa ett religiöst behov på samma sätt som marxism-leninismen för 40 år sedan.«

Men i Sverige betraktas antroposofin som enbart en metod. Begreppet den antroposofiska skolningsvägen har närmast ikonisk status där utveckling av personligheten ses som prio ett i ett arbete med grundövningarna. Att tala om antroposofin som en metod ser också bättre ut i offentlighetens ögon. Ungefär som yoga. Ingen mysticism som riskerar ge ett tvivelaktigt rykte.

Problemet är snacket om metodens vetenskaplighet. Det är nu det blir komplicerat. Här måste man för det första skilja på den meditativa metoden och den fenomenologiska – goetheanismen. I båda fallen uppstår problem med intersubjektiviteten, det vill säga att resultatet kan bedömas lika oavsett vem som undersöker dess riktighet, vilket är grunddogmen inom vetenskapen. Det kravet kan knappast tillfredsställas inom antroposofins översinnliga ”forskning”.

»En helt avgörande fråga är naturligtvis om de anvisningar Steiner ger fungerar. Brist på resultat har ställt antroposoferna i förlägenhet i tre generationer. Hur förklarar man de magra resultaten på ett trovärdigt sätt? Är det inte så att om man på andra områden skulle ha argumenterat för en metod som gav så magra resultat, skulle man ha förkastat metoden?«

Delar av Steiners verk låter sig knappast kontrolleras, menar Schiøtz, varken på det ena eller andra sättet. Varför envisas man då att kalla det för vetenskap? Det ligger i själva vetenskapsbegreppet att den ska kunna kontrolleras. Vetenskapen utvecklas ständigt – men inte den antroposofiska motsvarigheten som stått stilla sen Steiner dog. Till råga på allt råder det på område efter område en väsentlig motsägelse mellan det Steiner lade fram och den världsbild som idag framträder som ett resultat av just forskning.

Cato Schiøtz är noga med att framhålla att hans ärende inte är att kritisera Steiner, bara att peka på de frågor Steiners livsverk aktualiserar i förhållande till samhällslivet och den akademiska världen. Det handlar om trovärdighet, menar han. ”Man kan inte låtsas som om dessa frågor inte existerar eller låtsas som om de inte är berättigade”. Och man löser inte frågan om antroposofins vetenskaplighet genom att lyfta över det hela in i det konstnärliga som Arve Mathisen gör i sin uppsats. Han subjektiviserar därmed hela Steiners livsverk, menar Schiøtz, och då tar vi inte Steiners intentioner på allvar.

Så svaret på den eviga frågan om antroposofin är en religion skulle då kanske vara – nej inte i teorin, men i praktiken.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Om hur krig ska stoppas med esoterik och förnuftsresonemang

♦ ♦ ♦ En antroposofisk idealbildning drar till sig speciella tankeriktningar och förhållningssätt. Till exempel sådana som att egoism är dåligt, materialism är ännu värre, Rudolf Steiner var ofelbar, klarseende är visserligen intressant men skall misstros, och att om tregreningen genomfördes skulle samhällsproblemen upphöra. Alla inom rörelsen tycker inte så här, naturligtvis – men det är vanliga förhållningssätt i antroposofiska kretsar. Pacifismens idé är också omhuldad, trots att dess utopiska karaktär ställer höga krav på konkretion och trovärdighet. På Facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant fördes nyligen ett typiskt resonemang i saken.

Gandhi»Kobane. Att bidra med flera soldater, intensivare flygbombning, gör inte situationen bättre, bara mycket värre. Snart finns inte ett hus kvar i Kobane. Vad finns då att erövra? Bara ett hundratal utbrända militära fordon och förvridna kanonrör i ett utbränt ökenlandskap står kvar då operationen är avslutad och alla är döda. Vilken seger skulle detta vara? Jag menar att det är bättre och långt mera verkningsfullt med icke-militärt motstånd. Västvärldens krigföring kommer bara leda till att IS får flera medlemmar.«

Krig är dåligt, alltså bör vi sluta med det. Den krigförande parten skall stoppas med förnuftsresonemang. Brotten mot mänskligheten, halshuggningarna, våldtäkterna och terrorismen kommer att upphöra i och med att fanatikerna i förhandlingar blir övertygade om att de gör fel. För att sätta verklig tyngd bakom orden åberopa vår pacifistiske antroposof den esoteriska traditionen.

»Du glömmer att IS-medlemmarna är människor som du och jag. Islam angrips inifrån som en kräftsvulst av IS. På samma vis angrips den västerländska esoteriska traditionen som blir smittad och perverterad av den militära ideologi som menar att allt handlar om militära lösningar, om destruktion och eldkraft. Detta är också en kräftsvulst.«

Oklart är varför den esoteriska traditionen skulle bli perverterad av militärens krigiska sinnelag bara för att man anser att IS-mördandet måste stoppas med vapenmakt. En övergripande tidlös dimension sammanblandas här med handfast slagfältslogik. Med ett darrande pekfinger undervisas vi.

»Jag är realist, och jag påpekar att det finns vissa andliga lagbundenheter. Ser du inte att den nuvarande strategin förstärker lidandet?«

PacifismVi är visserligen medvetna om att det finns andliga lagbundenheter men ser fortfarande inte vad de har i resonemanget att göra. Att stoppa IS med vapenmakt skulle säkert ”förstärka” lidandet – men då framförallt för IS. Att det skulle innebära ett slut på lidandet hos deras motståndare får inte plats i den ensidiga pacifistiska idealbilden. Hur menar han egentligen?

»Att det yttre inte bara kan bekämpas med yttre och ytliga medel.«

Vid det här laget anar vi vad som komma skall, och mycket riktigt:

»Det som du nu ser manifesterat i världen som ett problem (läs: IS), har det inget att göra med din egen uppfattning? Alltså menar du att detta bara är ett resultat förorsakat av ”de andra” (läs: de mörkhyade muslimernas)?«

IS härjningar är alltså mitt fel. Åtminstone delvis. Och nu kommer ett resonemang som går ut på att IS krigföring är en konsekvens av det första Irakkriget 1991, vilket säkert har en del för sig – även om konklusionen är egendomlig.

»Har inte ditt tänkande en rent repetitiv karaktär baserat på ideologin från 1991 och det dåvarande kriget mot terrorismen?«

Vid det här laget har vår pacifist trasslat in sig i ett kvasifilosofiskt resonemang som börjar bli svårt att följa. Han frågar sig om det inte finns en bättre lösning än att ”alla dessa unga män skall dödas”.

»Är vi så förblindade att vi anammar den offentliga uppfattningen i tron att vi kommit fram till denna hållning genom självständigt tänkande?«

Att bekriga IS kommer bara leda till att de får flera medlemmar, menar han. Detta är hans argument att inte ingripa i kriget. Inte i ifrågasättandet av IS fruktansvärda våldsdåd. Det är en pacifism som stöder förövarna och struntar i offren. En argumentation som hade lett till att Hitler ostört hade kunnat förverkliga det tredje riket. Det är en pacifism som lever på förenklingar. I konsekvens med detta sammanfattar vår pacifist debatten:

»Du vill att vi skall handla, inte tänka.«

Så var det med den saken. Han verkar inte förstå att hans ”lösningar” ger pacifismen dåligt rykte. Av detta behöver man inte nödvändigtvis dra slutsatsen att alla pacifistiska antroposofer saknar verklighetsanknytning. Fast jag måste tillstå att jag ännu inte hört talas om en pacifism som är realistisk. Jo Gandhi, han var det lysande undantaget.

Nu är inte vår pacifistiske antroposof ensam om att vara verklighetsfrämmande. Gudrun Schyman, partiledare för flumpartiet Feministiskt initiativ, menar att orsaken till krig beror på mäns våld mot kvinnor. Hon menar att krig är att betrakta som ”julafton för patriarkala försvarsromantiker”.

»Våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. Liksom FN uppmanar Feministiskt initiativ till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.«

Att vuxna människor på allvar tror att krigförande parter som till exempel IS kan övertygas att lägga ned vapnen genom diplomati, esoterik och ”konfliktlösande arbete” är en gåta. Men man måste konstatera att Gudrun Schymans ”lösning” är mer verklighetsfrämmande än vissa antroposofers pacifism. För hon har makt. Hennes parti var en hårsmån från att komma in i riksdagen senaste valet. Lyckas de nästa gång får vi problem.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Du planerar ditt liv före födelsen – även din egen död

♦ ♦ ♦ I tre krönikor (här, här och här) har vi berättat om vad klarseende haft att säga om hur vi före födelsen planerar vår inkarnation. Författaren Robert Schwartz, som skrivit boken Your Soul´s Plan, menar att inkarnationens själva idé är att vi lär genom motsatser. I vår förfödsliga tillvaro av glädje, ljus och kärlek kan vi inte uppleva kontraster och motsatser. Vi längtar därför efter jordiska erfarenheter som ger just detta – till exempel upp och ned, varmt och kallt, gott och ont, kärlek och kärlekslöshet.

Och den kanske mest påtagliga gränsdragningen av dem alla – att befinna sig i en kropp. Jag är här, världen är därute.

InkarnationenKontraster hjälper oss förstå bättre vilka vi är, och de genererar intensiva känslor. Det är genom känslor vi växer och kunskapar. Livsplaneringen före födelsen inriktas därför på erfarenheter av motsatsen till vad man vill lära sig, eftersom detta skapar en vilja att kompensera detta. Så kan man kortfattat karakterisera intentionerna bakom livsplaneringen. Det viktiga bakom det vi råkar ut för i livet är vilka känslor detta väcker i vårt inre. Det är detta vi vill med inkarnationen.

I sin andra bok Your Soul´s Gift* fördjupar Schwartz tematiken, inte minst frågan man ställer sig – varför känner vi inte till dessa saker? Varför minns vi inte tillståndet före födelsen? Svaret är lika enkelt som självklart.

»Att vi inte minns ”den andra sidan” gör att livet på jorden känns mer verkligt, och den uppfattningen gör att vi kan uppleva intensiva känslor som lär oss mycket under en inkarnation.«

Att inkarnera fullt medvetna om planen för vårt liv skulle vara liktydigt med en skrivning i skolan där man fick använda facit. Visste vi svaren skulle vi inte söka frågorna. Om facit saknas tvingas vi söka svaren själva.

Vi skriver alltså själva manus till vårt liv. Där gör vi upp ritningarna till vad vi ska råka ut för. Men den fria viljan gör att vi i planeringsstadiet inte säkert kan veta hur vi senare i jordetillvaron kommer att reagera inför ”utmaningarna” som Schwartz kallar dem. För det är ju många gånger svåra upplevelser man planerar in. Något vi i vår tillvaros dämpade medvetande minst av allt ser som önskvärda. Tvärtom, man gör allt för att undvika dem – inte minst (den i förväg planerade) döden.

»Livets utmaningar kolliderar vanligtvis med dina förhoppningar och förväntningar. Även om din själ planerat dem känns de ofta som om de inte borde ha hänt. Tvärtom, de förbryllar och förvirrar dig. För dig, som vill känna kontroll, känns dessa utmaningar nästan som om det inte var meningen att de skulle hända. De framstår som oväntade, orättvisa och alltför svåra att hantera. De framkallar i allmänhet motstånd, rädsla förvirring och en känsla av maktlöshet.«

Smärta innebär utveckling, men du har en valmöjlighet. Även om det ofta är omedvetet väljer du förhållningssätt till det inträffade. För att ta ett exempel. Ett brutet förhållande är varken bra eller dåligt, frågan är hur du förhåller dig. Om du tänker `ingen kommer nånsin mer att älska mig´ eller `jag kommer aldrig att bli lycklig igen´ har du valt offerrollen. Du hade också kunnat välja ett annat förhållningssätt, och är du medveten om detta frihetsrum kan du också förstå vem du verkligen är – inte ett offer utan en kraftfull gestaltare av ditt eget öde.

Själen använder utmaningar och kriser till att skapa ett behov att välja. Om man är omgiven av kärleksfulla människor och fridfulla omständigheter skulle man inte behöva välja. Din jordiska personlighet skulle vara lycklig – men inte vara motiverad att söka i sitt inre, se vem du i verkligheten är när du tvingas välja förhållningssätt.

Detta ställer det vi brukar kalla för offermentalitet i ett nytt ljus. Föreställningen att man blivit ett offer för en person, händelse eller livet i största allmänhet ställer sig helt annorlunda om man inser att man själv skapat situationen.

Detta innebär naturligtvis inte att människor i svåra livsomständigheter får `skylla sig själva´. Det är ett både ytligt och hjärtlöst betraktelsesätt. Medkänsla och respekt för andras lidande är en självklar reaktion. Att människor valt detta visar på ett stort mod. Inkarnationen är ingen tebjudning.

Robert Schwartz två böcker motsäger inte Rudolf Steiners forskning. Men det Steiner säger om livsplaneringen före födelsen har en mer principiell och översiktlig karaktär. Schwartz fördjupar och konkretiserar ämnet.

                                                                                                                     Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
*Your Soul´s Gift, The Healing Power of the Life you Planned Before You Were Born/Whispering Winds Press
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Steiner som seriefigur

♦ ♦ ♦ »Mina föräldrar älskade det land de föddes i och när de talade om sina erfarenheter där kunde man förnimma att deras själar aldrig hade lämnat detta lilla land (Österrike), trots att deras öde blivit att leva huvuddelen av sina liv långt därifrån.»

2014-11-05 11.02.38Så skriver Rudolf Steiner i sin självbiografi Mitt liv om sina föräldrar Johann Steiner och Franziska Blie. Även andra har skrivit om Steiners liv, kanske inte alltid tillgängligt för den breda allmänheten. Detta ville ett amerikanskt bokförlag råda bot på då man 2001 i sin serie Beginners Documentary Comic Books gav ut Rudolf Steiner and Anthroposophy For Beginners.

Det är något i antroposofiska sammanhang så ovanligt som en biografi i serieform. Här framträder en tecknad Rudolf Steiner uttalandes klokheter i pratbubblor. Hans anletsdrag är tecknade av en argentinsk serietecknare efter kända foton, och texten är författad av Lia Tummer, en amerikansk antroposof och waldorflärare.

Denna typ av publikation lever på att dramatisera torra faktauppgifter. Då pappa Johann Steiner som telegrafist vid järnvägen möter Franziska uppstår ljuv musik. Det måste visualiseras – liksom naturligtvis också lille Rudolfs födelse. Här kan till och 2014-11-05 11.00.54med erfarna antroposofer överraskas av att tilltalsnamnet Rudolf också ledsagades av Joseph och Lorenz.

Boken behandlar naturligtvis de olika praktiska utflödena av antroposofin, också de i dramatisk form, som när doktorn i en monolog till en flaska uttalar några grundläggande reflektioner om farmacevtiska substansers egenart.

2014-11-05 10.57.15Eller det centrala då Steiner uttalar sig om att det talade ordet inte lämpar sig för trycket och att han därför inte såg det som lämpligt med avskrifter. Här har man iscensatt det som en dialog mellan honom och Marie Steiner.

2014-11-05 10.59.25

I denna antroposofi för nybörjare väjer man inte för det komplicerade – även om det blir väldigt kortfattat, som när han i en tankebubbla yttrar sig över sin nyss utkomna bok Frihetens filosofi: ”I denna bok ligger fröet till det som skall bli min `andliga vetenskap´ eller `antroposofi´”.

Så har då Steiner fogats till raden av kända gestalter i For Beginners Books – Foucault, Sartre, Shakespeare, Dante, Buddha, Platon och Che Guevara, för att nämna några. Vem hade trott det!

                                                                                                                                      Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Hur mycket av storhetstiden i Järna var ett resultat av inre skolning?

♦ ♦ ♦ Krönikan Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare väckte en debatt där flera frågeställningar aktualiserades. En del inlägg finns i krönikans kommentarsfält, men huvudsakligen ägde diskussionen rum på facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant. Här vill jag sammanfatta och diskutera en intressant aspekt.

Jostein Saether

Jostein Saether

Jostein Sæter, skapare av facebooksidan, menar att de ledande personligheterna under storhetstiden i Järna individualiserade sig själva genom meditativt arbete. Det skulle vara den verkliga orsaken till fenomenet i Järna. Men är den slutsatsen självklar? Redan som mycket ung (och oskolad) beskrev Arne Klingborg i en skoluppsats sin vision av den pedagogiska provins han många år senare skulle komma att förverkliga i en krets av likasinnade på järnaslätten. Hans sociala begåvning och breda bildning skulle i alla andra sammanhang räcka som förklaring till framgångarna.

Och visserligen försökte alla vi andra jobba med vårt inre, men jag skulle inte hålla för troligt att det var detta knaggliga arbete som var den direkta orsaken bakom järnafenomenet. Det var framför allt entusiasmen och dådkraften Arne genererade som inspirerade oss alla. Resten läste vi oss till genom Steiners böcker som fungerade som något av receptsamlingar med sina detaljerade beskrivningar av praxis inom jordbruk, pedagogik, omsorgsvård och annat.

Säkert fanns en och annan som nådde längre på skolningsvägen än vi andra men är detta en trolig förklaring till framgångarna i Järna?

Arne Klingborg

Arne Klingborg

Visst utvecklades självständighet och nyskapande som till exempel Solvikskolans intuitiva pedagogik och Fritz Fuchs lasyrmetod, men huruvida detta åstadkommits genom meditation kan naturligtvis diskuteras. Det görs ju inga utvärderingar av sånt här. Men då måste också begåvningsprofil, erfarenhet och förvärvad yrkesskicklighet vägas in i bedömningen. För de flesta följde bara de manualer Steiner givit. Allt var uppbyggt på detta, det var inte tal om annat.

Dessutom har många vittnat om bristen på resultat trots mångåriga ansträngningar att meditera. Detta var en så allmän erfarenhet att man gjort en dygd av nödvändigheten genom att framhålla själva ansträngningen som huvudsaken med den antroposofiska skolningsvägen. Det framhölls till och med att resultat inte var att räkna med förrän nästa inkarnation! Det är svårt att tro att en så uppgiven inställning legat bakom framgångarna i Järna.

Detta om de förmodade orsakerna till järnaantroposofins uppgång. Vad kan då tilläggas vad gäller tillbakagången? Här menar Jostein att ledande företrädare inte tillräckligt uppmärksammade den inre skolningen av individen utan istället kom att koncentrera sig på att utveckla en gruppmentalitet i den antroposofiska rörelsen. Detta har skapat ett pseudo-vi som idag förlamar den antroposofiska drivkraften, menar han.

»Under årtionden fanns en stark önskan att den antroposofiska saken skulle nå ut i världen. Man önskade att den antroposofiska rörelsen skulle bli en slags folkrörelse, en NGO. Man ville att antroposofin borde bli mer tillgänglig. Man önskade en popularisering. Hur berättigat är detta?«

Ja det kan ju alltid diskuteras, fast ledande företrädare skulle inte hålla med om den analysen. Man hävdade alltid att båda intentionerna var lika viktiga. Men det ligger säkert en del i Josteins syn på det hela.

Men hur man skiljer på en personlighets medfödda förmågor före och efter antroposofins påverkan blir för Jostein en icke-fråga.

»När du ställer en sådan fråga menar du att det kunde finnas en skillnad. För mig ligger det till så att vi är påverkade av antroposofi (det vill säga andliga väsens välvilja med oss människor) före födelsen. Sen börjar vi leta efter det som kan bekräfta det inre vetande vi redan har.«

Det ligger i karmat att man ska bli antroposof, meditationen bara förstärker. En fin tanke man gärna tror är sann. Men då framstår inte den antroposofiska skolningsvägen som den direkta orsaken till järnaantroposofins framgångar. Utan det blotta faktum att en hoper antroposofer utvecklade ett karmiskt samarbete på en plats. Och då är det inte heller meningsfullt att framhålla Arne Klingborgs inre skolning som en förklaring till hans begåvning. Den låg redan i korten då han föddes.

Och därmed också miraklet i Järna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Jag har översinnliga upplevelser

♦ ♦ ♦ Många antroposofer har grubblat över Rudolf Steiners uttalande om att alla människor har översinnliga upplevelser. Utan att de vet om det. Vad kan det vara? Tänkandet förstås. Att det är en översinnlig aktivitet är vi alla överens om. Det är ju inte kroppsbundet, det är non local som NDU-forskare brukar säga. Men i övrigt, vad är det vi upplever i det dagliga som har en översinnlig kvalitet?

Känslor naturligtvis. Och vilja. Men dessa yttringar förlorar sig liksom tänkandet i krassa vetenskapliga förklaringsmodeller som stör ett förutsättningslöst kunskapande. Dock finns en upplevelsevärld vi alla erfar dagligdags utan att vi funderar över det och som ständigt färgar vår vardag. Helt befriat från beskäftiga vetenskapliga teorier.

Nämligen stämningar.

Stämningen utgör en sorts sinnestillstånd där man känner en svårdefinierbar atmosfär. Ofta upplever man det på en plats, i en film, i ett landskap, vid en solnedgång. Men kanske mest koncentrerat i drömmen där stämningen inte bara ger färg åt ett skeende – det är stämningen som är budskapet. Detta blir tydligt då man ska återberätta drömmen och man märker att skeendet bara är en del. Innebörden är tydlig i drömmen, men efteråt är man oförmögen att riktigt förstå den, än mindre berätta om den för andra.

Hur beskriver man en stämning?

Just svårigheten att sätta ord på upplevelsen påminner om uttalanden från Steiner och andra klarseende som säger att det är nästan omöjligt att sätta ord på översinnliga upplevelser. Man får ge en beskrivning som är starkt reducerad där viktiga kvalitéer gått förlorade.

Såvitt jag vet finns inga vetenskapliga förklaringsmodeller på vad en stämning är. Inte tror jag heller Darwin placerat in fenomenet i sin evolutionsteori. Vad skulle en stämning tjäna för syfte i kampen för tillvaron?

En stämning är en känslomässig sammanfattning av en kvalitetsupplevelse. Som uppstår av sig själv då man befinner sig på en plats eller då man tänker över en period i sitt liv.

Alla har väl upplevt hur starkt det är att besöka platserna man lekt på som barn. Spontant uppstår en sorts övergripande känslostämning kännetecknande för perioden. Också när man tänker tillbaka på sitt liv blir skillnaden tydlig mellan varje tidsperiods egenart. Men även om vardagen är fylld av olika stämningsupplevelser upplever man den tidsperiod man just befinner sig i som något undflyende. Den går inte att sammanfatta ännu. Den pågående tidsstämningen är man blind för.

Hur ljuset faller på ett underlag spelar en stor roll för en stämning. De olika ljusdagrarna som uppstår då moln är belysta av en nedgående sol kan ge en svårförklarlig lyckoupplevelse av ett upphöjt immateriellt tillstånd som inte liknar något jordiskt. Det känns som en sorts erinring från en annan värld som egendomligt nog känns bekant.

Liknande upplevelser kan komma på promenad då ett speciellt ljusförhållande på en plats plötsligt ger en innehållsmättad känsla av igenkännande som är obegriplig. Det är inte platsen man känner igen utan stämningen som uppstår av hur ljuset faller. Hur kan man känna igen något man inte vet vad det är? Det hela är över på några sekunder. Trots att jag tvärbromsar och försöker stanna kvar i upplevelsen står jag bara där och fånstirrar.

Upplevelsen av stämningar grundar sig inte i ett förnuftsmässigt resonemang. Det är att känslomässigt erfara närvaron av själva essensen i något påtagligt icke-materiellt.

Att beteckna detta som en översinnlig upplevelse känns därför inte särskilt djärvt. Vilket leder till den självklara konklusionen att jag har översinnliga upplevelser. Varje dag. Precis som du.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)