Den fria högskolan för andevetenskap hette det tidigare. Men ”andevetenskap” (från tyskans Geisteswissenschaft) lät så hopplöst att man på senare år har ersatt det med antroposofi kort och gott. Håkan Leijon må ha kallat den för den fria högskolan för humanvetenskap, men trots att han är landets enda doktor i antroposofi har hans beteckning aldrig vunnit gehör internt. Den fria högskolan för antroposofi är den officiella beteckningen.

Medlem i Antroposofiska sällskapet kan var och en bli som är intresserad av antroposofi och som betalar en årlig medlemsavgift. Den som gjort antroposofins sak till sin egen och därför vill representera antroposofin kan efter två års medlemskap i sällskapet ansöka om  att bli högskolemedlem. Genom att ta detta steg ikläder man sig ett mer personligt ansvar att ”bära” antroposofin, som man brukar uttrycka det.

I en rörelse som saknar ledarskap i vanlig bemärkelse markerar detta en viktig poäng. Rörelsens centrum i Schweiz har visserligen en styrelse som leds av en ordförande, liksom i andra landssällskap i världen, men det är en ledarfunktion som i väsentlig grad är kollektivt styrd. Av högskolemedlemmar. Denna idealistiska princip må se bra ut på papperet, men i praktiken har det lett till handlingsförlamning, något vi ofta återkommit till här på Mummel i kön.

Eftersom högskolemedlemmarna skulle företräda den antroposofiska kulturimpulsen höll Rudolf Steiner ett antal klasstimmar, en sorts  esoteriska föreläsningar med ett meditativt innehåll vars avsikt var att förädla personligheten. Dessa klasstimmar skrevs ned och  läses fortfarande regelbundet för högskolemedlemmarna.

För inte så länge sedan uppfattades högskolan som något nästan hemligt. Man avslöjade inte för någon att man var klassmedlem. Detta för att det inte skulle kännas tvingande för de antroposofer som inte tagit detta steg. Medlemskapet är numer avdramatiserat och de hemliga texterna sedan länge offentliggjorda.

Till begreppet högskolan hör sektionerna, de praktiska grenarna på antroposofins träd. De är

• allmänna antroposofiska sektionen
• pedagogiska sektionen
• naturvetenskapliga sektionen
• matematisk-astronomiska sektionen
• medicinska sektionen (som inkluderar det läkepedagogiska/socialterapeutiska arbetet)
• socialvetenskapliga sektionen
• sektionen för humaniora (”de sköna vetenskaperna”)
• sektionen för lantbruk
• sektionen för scenkonst
• sektionen för konst, skulptur och arkitektur
• ungdomssektionen

Sektionerna är en sorts ansvarsgemenskaper för olika yrkesområden (utom ungdoms- och allmänna sektionen). Dessa är de högsta instanserna för bland andra waldorfpedagogiken, biodynamisk odling och läkepedagogiken. ”Att bli medlem i den fria högskolan för antroposofi är att bli medarbetare i uppbyggandet av en civilisationsprincip grundad på det andliga i människan”, som det sägs på sällskapets hemsida.

Sektionerna i högskolan förvaltar de kvalitativa aspekterna av antroposofins praktiska tillämpningar. Här sker forskning, skrivs böcker, anordnas kurser och föredrag. Det är till pedagogiska sektionen waldorflärare vänder sig för rådgivning i principiella spörsmål, för att ta ett exempel. Sektionens funktion har en utpräglat intern karaktär. Mer offentligt-politiska angelägenheter hanteras i Sverige av Waldorfskolefederationen som förhandlar med skolpolitiker, är remissinstans etc.

Till detta skall tillfogas ytterligare ett organ – Högskolekretsen, vilket är en sammanslutning av högskolemedlemmar som regelbundet träffas för att hålla varandra informerade om respektive sektionsområden.

De nutida religiösa och esoteriska traditionerna kan ses som en sorts ”minne” från den tiden. Rudolf Steiner såg sin egen samtid som en mörk epok som var en motpol till denna guldålder, men också som en frihetsperiod där människan kunde göra sig fri från religiösa och kulturella traditioner och välja sin egen individuella bildningsväg.

Steiner anknyter i sin historiesyn till gamla föreställningar om det platonska världsåret som är 25.920 år långt. Det vill säga den tid det tar för solen att passera genom zodiakens alla tolv stjärnbilder. Delar man det platonska världsåret i tolv delar omfattar varje epok 2.160 år. En sådan tolftedel omfattade enligt Steiner en kulturepok, vilket han såg som ett historiskt basintervall. Dessa kulturepoker benämnde han efter de områden på jorden som haft/har/skall få en högkultur:

1. Urindiska kulturepoken  (7.227 – 5.067 f. Kr.)
2. Urpersiska kulturepoken  (5.067 – 2.907 f. Kr)
3. Egyptisk-kaldeiska kulturepoken  (2.907 – 747 f. Kr.)
4. Grekisk-romerska kulturepoken  (747 f. Kr. – 1413 e. Kr.)
5. Nuvarande kulturepoken  (1413 – 3.573 e. Kr.)
6. Rysk-slaviska kulturepoken  (3.573 – 7.573 e. Kr.)
7. Amerikanska kulturepoken (under 8:e och 9:e årtusendet)

Denna esoteriska historieindelning föregås (precis som i gängse historiesyn) av förmänskliga epoker. Men planeten jorden är i sig en del av ett ännu större utvecklingssammanhang, de så kallade planettillstånden, som kommer att efterträdas av fler.

Genom att människan inkarnerar i varje kulturepok är hon en aktiv medaktör i världshistorien. Och detta mäktiga skeende speglas i den enskilda människans liv. Om man delar världsåret (25.920 år) med 360 får man 72 år – en ungefärlig mansålder. Var och en av dagarna i världsåret motsvarar alltså ett människoliv.  Man kan också säga att en människas levnad utgör en världsårsdag.

Antalet andetag för en människa i vila är cirka 18  i minuten. Tar man detta gånger 60 blir det 1.080 andetag i timmen. Och detta multiplicerat med 24 timmar blir 25.920 andetag per dygn, det vill säga samma summa som antalet år i världsåret.

Om detta kan man läsa i Historien om den antroposofiska humanismen – den antroposofiska bildningsidén i idéhistoriskt perspektiv 1880 – 1980, skriven av Håkan Leijon. Boken, som är en akademisk avhandling för filosofie doktorsexamen vid Stockholms universitet 1997, är mycket läsvärd. Inte svårläst som många andra doktorsavhandlingar. Här får man en inblick i hur Rudolf Steiner konstruerade antroposofin från kunskapsteori till bildningsrörelse. Slutet av boken behandlar den svenska antroposofins utveckling fram till 1985.

Boken, som är sorgligt negligerad i den antroposofiska rörelsen, är sedan länge utgången på förlaget. Med sina drygt trehundra sidor är den en lysande sammanfattning av de väsentliga dragen i denna komplicerade världsåskådning. Vi lär återkomma i ämnet.

Detta uttalade Rudolf Steiner  med anledning av att sionismens program hade antagits på den första sionistkongressen 1897. Året innan hade sionismens grundare Theodor Herzl publicerat boken Der Judenstaat som av många judar sågs som en uppenbarelse och Herzl som en ny Moses. Bakgrunden var Europas och Rysslands ingrodda, skamliga antisemitism som på ett flagrant sätt exponerades i den berömda Dreyfus-processen 1894 där en judisk kapten oskyldigt dömdes av politiska skäl.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 16

På kongressen antogs ett program som sa att judarna liksom andra hade rätt till en nationalstat. Efter att man ett tag funderat på Uganda, bestämde kongressen att Palestina skulle vara ”det förlovade landet”. Man talade om att ge ”folket utan land till landet utan folk” och invandringen satte fart. Men man kom inte till ett folktomt land utan till ett land där en arabisk befolkning bott i ett årtusende.

En av de första som insåg det ödesdigra i sionismens program var Rudolf Steiner som menade att trots att antisemitismen var en ”kultursjukdom” var sionismen en olycka, inte bara för dem som skulle koloniseras, utan för judarna själva. Han talar i en artikel bara några dagar efter sionistkongressen om att ”nationalistiska staminstinkter” blossat upp frammanade av Herzl´s förledande retorik i boken:

”Man kommer att be i templen för vår framgång. Men även i kyrkorna! Ty det är en förlösning ur ett gammalt förtryck. Och vilken berömmelse väntar inte de osjälviska kämparna för saken! Jag hoppas att en ny släkt av underbara judar skall växa ur jorden.”

”Man berusar sig med ord”, kommenterar Steiner. Att grunda en nation byggd på blodet och tron är helt otidsenligt:

”I Basel har i själva verket den avgörande frågan blivit: Vad kan göras för att göra en lösning av judefrågan så omöjlig som den bara går. (…) Den sionistiska rörelsen är en fiende till judendomen.”

Han ansåg att den sionistiska rörelsen skulle komma att vålla judarna mer skada än själva antisemitismen. Tvärtom borde  judarna följa den moderna jagutvecklingen och låta varje individ välja väg. Det avgörande för framtiden är om det kan uppstå individuella band mellan judar och icke-judar. Endast detta kan övervinna ”den ynkliga” antisemitismen ”som är ett hån mot idén att mänskligheten står högre än varje enskild form (stam, folk). Tron på makt har tagit över.”

I den artikel* som denna text är ett utdrag från summerar Hans Möller:

”Det har nu gått drygt hundra år sedan Rudolf Steiner gjorde sina uttalanden. Konflikten i Mellanöstern har utvecklats till en katastrof. Hela den muslimska världen sätts i harnesk mot staten Israel, dess judiska befolkning och dess mäktige skyddspatron USA. Därigenom sprids terrorismens virus ut över hela världen. I Jerusalem, tre världsreligioners heliga stad, tycks demonerna vara lösa.”

*Forum för antroposofi juni 2004

Att ett seriöst förhållningssätt gentemot antroposofin förädlar karaktären kan man väl förmoda. Men att antroposofer därför skulle vara invigda är att ta i. Efter några decennier i rörelsen känns det snarare som att de i stort sett är som folk är mest. Med några extraordinära undantag.

Kan man förmoda att detta var Steiners avsikt då han introducerade antroposofin? Skulle han idag nickat gillande åt utvecklingen inom den antroposofiska rörelsen? Jag har svårt att tro det. Överallt i hans texter är ambitionsnivån hög och förtroendet för lärjungarnas andliga potential orubblig. Han förväntade sig mycket, men många menar att det fanns tecken – särskilt på slutet av hans liv – att han upplevde att dessa förväntningar inte infriats.

Men detta behöver ju inte betyda att han därför betraktade sin gärning som misslyckad. Man kan förmoda att det viktigaste var att antroposofin hade introducerats. Oavsett hur den mottagits var den ett faktum att räkna med. Alla praktiska verksamheter inom odling, vård och omsorg har ändå haft en stor betydelse – utan högt ställda andliga krav på enskilda. Att hans egen generation inte hade den nödvändiga mognaden var kanske en besvikelse, men han hade en plan B – framtidens människor. Fast frågan är om inte detta i själva verket var plan A.

Han talade själv om att hans generation antroposofer var ”förtrupp till förtrupperna”, vilket något avdramatiserade förväntningarna på personlig andlig utveckling, samtidigt som det gav lärjungarna en känsla av exklusivitet. Huvuduppgiften var att bereda marken för det som skall komma.

Steiners generation och generationen efter har i mångt och mycket tagit emot hans antroposofi som en receptsamling där man lydigt följer doseringar och tillagningstider. Kanske en naturlig följd av det överväldigande intryck en sådan personlighet som Steiner gav. Han måste ha insett hur osjälvständiga lärjungar blir inför en karismatisk lärare med ett kraftfullt budskap.

Detta är inte dåligt. Det är en nödvändig början. Vi måste bara förstå detta och inte bli nedslagna för att vi inte lyckats nå de andliga höjder vi förväntat av oss själva. Vi ingår visserligen bara i förtruppen, men en viktig sådan. Nästa inkarnation är vi förberedda och kan verka på ett helt annat sätt. Rimligtvis.

Rudolf Steiners antroposofi erbjöds världen i god tid innan den av en framtida mänsklighet kan realiseras som en kraftfullt förnyad humanism. Den antroposofiska idén kräver tid att mogna. Den osjälvständiga receptantroposofi som dominerar i vår tid måste i framtiden omvandlas till en mer mogen livskonst. Detta måste Steiner ha räknat med.

Den svenska beteckningen andevetenskap ger intrycket att det handlar om en vetenskap i ordets allmänt vedertagna betydelse. Det är också många antroposofer som på fullt allvar menar att detta är den riktiga definitionen av antroposofin. Inte för att Rudolf Steiner skulle haft fel när han betecknade antroposofin som en Geisteswissenschaft, utan för att vår tid lägger en mycket mer begränsad betydelse i begreppet.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 12

Vetenskap är människor i vita rockar som mixtrar med provrör i laboratorier och sammanställer siffror på dataskärmar. Vetenskapliga resultat skall kunna falsifieras och verifieras, det vill säga upprepas av andra och framförallt bevisas kvantitativt. Detta var i Steiners mening ett begränsat kriterium på vetenskap. Han menade att den som undersöker andliga fakta skulle gå tillväga lika vetenskapligt och vara lika seriös. Men detta utvidgade vetenskapsbegrepp är okänt och att i det läget påstå att antroposofin är en vetenskap är för de flesta förvirrande, för att inte säga löjeväckande.

För våra belackare är detta naturligtvis gefundenes fressen. Religionsforskaren Olav Hammer sätter det hela på sin spets.

”Innan man själv har nått så långt att man kan betrakta de högre världarna skall man vördnadsfullt fylla sitt sinne med den kunskap som de redan invigda förmedlat. En mera tvivlande sätter genast stämpeln självsuggestion på en sådan attityd. Om antroposofin verkligen är en andlig vetenskap är rådet absurt. Man har ju genom att programmera sig med rätt åsikter garanterat att upplevelserna blir rättroget antroposofiska.”

Tidigare har både Sven Ove Hansson och Håkan Blomqvist raljerat över detta. Man kan tycka vad man vill om dessa herrars hållning i frågan, det vanligaste synsättet från antroposofiskt håll är naturligtvis att man diskvalificerar dem för att de inte vet vad de talar om. Men det hjälper inte den antroposofiska saken att vi avvisar de som inte förstått den. Vi måste ta dem på allvar genom att se problemställningen som en uppgift.

Antroposofin har ett trovärdighetsproblem så länge vi talar om den som en vetenskap. Något våra kritiker plockar poäng på i en strid vi har små chanser att vinna. Vi riskerar inte bara att buntas ihop med New Age, som utan åtskillnad kallar allt möjligt för vetenskap och forskning – vi får problem att lansera den antroposofiska vetenskapssynen goetheanismen, som med tiden har goda chanser att göra sig gällande genom fullt påvisbara forskningsresultat i en mer klassisk mening.

Det råder delade meningar om hur man skall definiera antroposofin. Men envisas man med att beteckna den som en vetenskap blir man tvungen att lägga ned avsevärd möda på att klargöra vad Steiner lade i begreppet.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 9

I artikeln med rubriken Antroposofin och Steiners svärmare skriver Reberg om intresset för Steiner i mer namnkunniga sammanhang.

”Fastän Rudolf Steiner stod utanför alla avantgardekotterier attraherade han många konstnärer. Ryssen Wassily Kandinsky blev banbrytande inom den abstrakta konsten, genomstrålad av Steiner. Det var med Steiners hjälp han gav upp det föreställande måleriet och vågade språnget in i det abstrakta. Kandinsky skrev ett tack till Steiner sedan han lyckats med den berömda första akvarellen Improvisation 7, i vilken ett vattenfall av färger störtar ned från himlen.”

Den berömde ryske teaterregissören Michail Tjechov tvingades fly från Ryssland undan säkerhetspolisen för att han gestaltade Hamlet med antroposofiska undertoner. I Berlin sökte han upp Steiner. Sen flyttade han till Hollywood där han startade en berömd teaterskola. Till hans närmaste adepter hörde Yul Brynner. I hans teaterskola ingick även eurytmi. Enligt uppgift har flera av de stora filmskådisarna därför övat eurytmi, inte minst tuffingen Clint Eastwood.

I artikeln påstår Reberg saker som inte kunnat bekräftas på annat håll, som att Alexander Dubcek var inspirerad av antroposofiska samhällsidéer då han bröt med Sovjet under den så kallade Pragvåren och att Nelson Mandela ”gått förunderligt obruten genom sin långa fängelsetid tack vare antroposofin”. Helt klarlagt är ändå att den amerikanske nobelpristagaren i litteratur Saul Bellow var antroposof. Han passade därför på att besöka Kristofferskolan några dagar innan han tog emot priset av kungen.

Den berömda diktaren Edith Södergran var en stor beundrare av Steiner, som idéhistorikern Jan Häll visar i sin bok Vägen till landet som icke är. En essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner. I ett av sina brev till Hagar Olsson skriver hon: ”Jag behöver Steiner varje ögonblick, han är min största räddare och min farligaste fiende. Tror vart eviga ord Steiner säger”. En annan författare som tog djupa intryck av antroposofin var Selma Lagerlöf. Hon skriver i ett av sina brev om Rudolf Steiner:

”Ett högst märkligt fenomen, förtroendegivande och klok utan charlatanism. Om några år kommer hans lära att förkunnas från predikstolarna.”

I början på nittiotalet blev det bekant att antroposofi hade blivit något av en livsåskådningstrend i den italienska överklassen. Bland andra det (dåvarande) äkta paret Veronica och Silvio Berlusconi. Men tv-magnatens barn fick inte titta på tv – utom på söndagarna då de inte gick i waldorfskola.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 8

”Rudolf Steiner låter som nåt som Ingvar Kamprad såg upp till på 40-talet. Aber nein. Rudolf var en österrikisk tänkare som gick till de sälla antroposofmarkerna redan 1925.” Reportern hinner inte gå många steg förrän han har ”waldorfiglar över hela plånboken”.

”Jag lyckas undvika att köpa ett handrullat bivaxljus, åker på en mugg brända mandlar à fem spänn, dras ned i spöklabyrinten, men flyr av rädsla för att utsättas för eurytmispöken, torskar på pepparkakshuslotteriet och springer med andan i halsen in i ett klassrum där skolbyggprojektet finns som modelldröm. Den enda ickekommersiella oas jag hittills hittat.

Ska du inte köpa den där, hojtar flickorna och pekar på ett något bränt pepparkakshjärta som dinglar framför näsan på mig. Jag skyller på en ovanlig form av allergi och kontrar istället med den naturliga testfrågan: Vet ni vem Rudolf Steiner är? Tjejerna tittar förvånat på varann. Men går ni inte här på skolan? fortsätter jag. Tjejerna tittar förbryllat på mig och erkänner att de går i fyran och femman.

Men då måste ni väl veta vem gamle Rudolf är? Tjejerna tittar förskräckt på varann och konfererar. Till slut har de enat sig om ett svar: Det var väl han som byggde det här huset va?”

Roliga historier om antroposofer är få, men de som trots allt existerar pekar på typiska mentalitetsfenomen  inom rörelsen. Som dessa korta glimtar kring antroposofins komplexitet och antroposofers anspråksfullhet som är hämtade från några nummer av Medlemsbladet från början av 1990-talet:

Rudolf Steiners böcker är inte så lätta att förstå för alla. Därför går Sven en kurs som ska introducera boken Vetenskapen om det fördolda för deltagarna. Efter kursen frågar en vän: ”Nå, vad har kursen givit dig?” Sven tänker efter lite och svarar: ”Jag är lika förvirrad som förut, men på ett högre plan.”

En mor som var mycket stolt över sina båda söner frågade Rudolf Steiner vilka personer de hade varit i ett tidigare liv. Utan att blinka svarade han: ”Schiller och Goethe!”

Och så var det antroposofen som märkte att han började uppnå konkreta resultat med sina andevetenskapligt baserade drömtolkningar. Hans meditativa arbete började bära frukt, hans drömmar blev mer och mer levande. En kväll hade han en stark upplevelse. Han drömde att han deltog i ett antroposofiskt grupparbete – då han plötsligt vaknade och upptäckte att han faktiskt gjorde det.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 7

I septembernumret 1993 av Medlemsbladet publicerades en kritisk granskning av eurytmin, något som knappast förekommit tidigare i ett sammanhang där internkritik och idédebatt är ytterst sällsynt. Den antroposofiska rörelsen är starkt idéburen med fokus på höga ideal, mycket sällan ägnas intresse åt faktiska utfall. Lite tillspetsat kan man säga att intresset ligger mer på hur saker borde vara – mindre på hur de ser ut i verkligheten.

Vidare i artikeln om eurytmi:

Eurytmin dras med ett trovärdighetsproblem. Rudolf Steiner talade om eurytmin som en ny konstart. Men i en modern tid där sofistikerade bildspråk passerar revy i film, teater och tv, står det kring eurytmin en besvärande doft av anno dazumal. Med en minimal dekor, gammaldags ljussättning och långsamt skridande gestalter med nollställda anleten har man svårt att förstå eurytmins anspråk på att företräda något modernt.

Synpunkterna ovan avser sceneurytmi, inte den terapeutiska läkeeurytmin, eller den ”vardagseurytmi” man gör på kurser, i waldorfskolor eller med barn och amatörer.

Den som ser konsten som något experimentellt, något som har att göra med att tänja gränser och pröva nya grepp ska inte gå på en eurytmiföreställning. Här finns inget utmanande, ingen existentiell kamp, ingen smärta, inget mod. Vad man finner är i bästa fall en rofylld innerlighet, en stilla outsäglighet. Och så naturligtvis skönhet. Eurytmi är alltid vackert.

Waldorfskoleelever har eurytmi på schemat och det är ingen hemlighet att de flesta avskyr ämnet. Inte de minsta barnen, de älskar allt som har med lek och rörelse att göra. Men för ungdomar i den begynnande puberteten känns ämnet ofta plågsamt, speciellt ynglingarna som har svårt att känna sig motiverade i en ålder då det gäller att uppträda coolt. Detta är ett känt problem som få lärare lyckas bemästra, men undantag finns.

Om eurytmin inte ska kvarstå som en angelägenhet för enbart antroposofer måste den göra upp med den framtoning av finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie som den aldrig riktigt kommit ifrån. Det är inget fel att eurytmisera klassiska musikstycken eller dikter av Goethe, men det understryker inte precis karaktären av modern konstart. Och att det lite introverta och outgrundliga i dagens eurytmi kommer att begeistra en andligt mer fullgången framtida  publik är knappast en tröst för nutida biljettköpare. Eurytmin har helt enkelt behov av former som får den att landa i vår tid.

Det finns ett problem med att kritisera sceneurytmin som förklarar varför det aldrig förekommer – den utförs nämligen alltid av amatörer. Eurytmiföreställningar instuderas på kvällar, helger och annan fritid av djupt engagerade människor. Eurytmi är mycket sällan något man tjänar pengar på, i alla fall inte i Sverige. Det måste man komma ihåg – och respektera. Men feedback i en konstruktiv anda är också viktig.

Dessutom ska sägas att en del spännande saker har hänt på senare år som ändå inger ett visst hopp inför framtiden.

Detta stod att läsa i den tyska tidningen Hamburger Fremdenblatt 16 november 1935, återgivet i decembernumret av Medlemsbladet 1989 med anledning av att det i några svenska tidningar förekommit anspelningar om rasistiska inslag i antroposofin.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 3

Frågan om antroposofin är rasistisk har följt rörelsen i decennier. Många kritiker glömmer att det i början av 1900-talet i alla samhällsskikt fanns ett stort intresse för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner därför  även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet.  Men i den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag.

Åter till Hamburger Fremdenblatt:

Anledningen till myndigheternas inskridande mot det Antroposofiska Sällskapet är att detta sällskap är internationellt inriktat och fram till idag har haft nära förbindelser till utländska frimurare, judar och pacifister. De på grundaren Steiners pedagogik uppbyggda och i de idag ännu existerande antroposofiska skolorna tillämpade undervisningsmetoderna är inriktade på en individualistisk, på den enskilda människan inriktad uppfostran, som inget har gemensamt med de nationalsocialistiska uppfostringsprinciperna.

Att ha en segregerad rassyn är naturligtvis oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet – liksom det var för Steiner. Att antroposofin ändå beskylls för att vara rasistisk kommer från att mindre nogräknade vill framställa den så med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser då medvetet från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor. Och ingenstans i världen idag har någon antroposofisk verksamhet anklagats för rasism.

Till följd av motsatserna mellan det Antroposofiska sällskapets uppfattningar och de av nationalsocialismen företrädda tankarna, som sätter folket i centrum, förelåg faran att en fortsatt verksamhet av det Antroposofiska sällskapet skulle ha skadat den nationalsocialistiska statens intressen. Organisationen upplöstes därför på grund av sin statsfientliga och staten hotande karaktär.

Nazisterna skulle knappast förbjudit Antroposofiska Sällskapet om det varit rasistiskt. Istället betraktades det som statsfientligt. Är inte det bevis nog?

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 2

Fundamentalismen inom antroposofin fanns naturligtvis redan under Steiners levnad. Han avgudades av många. Men kanske blev den tydligare efter hans frånfälle. Som alltid efter det att en stor personlighet lämnat arenan försöker efterföljarna  göra så gott de kan trots bristande förmågor. En del följer bokstaven, andra försöker mer självständigt fullfölja den påbörjade intentionen. Det var tydligt att vissa grupperingar i Sverige i slutet av 80-talet uppfattade antroposofer som en samling osjälvständiga bokstavstroende.

Om detta skriver Medlemsbladet i december 1989. Under rubriken ”massiva angrepp mot antroposofin” finns en redogörelse för vad som hänt. I augusti det året publicerade tidskriften Folkvett, föreningen Vetenskap och folkbildnings husorgan, ett temanummer som var starkt kritiskt till antroposofin. Därefter, i september publicerar den gamla vänstertidskriften Clarté ett 14-sidigt frontalangrepp på antroposofin av Håkan Blomqvist under rubriken ”Se upp för antroposofin!” Artikeln publiceras också i tidskriften Sökaren. I kölvattnet kommer en rad hatiska artiklar i ämnet från olika håll i landsorten.

Vetenskap och folkbildning var ”oroade över att ockultism och pseudovetenskap så ofta fått stå oemotsagda, och att vetenskapens metoder är så dåligt kända”, skrev de i sin programförklaring. De skulle komma att publicera fler kritiska artiklar i ämnet. Håkan Blomqvist tillhörde Human-etiska förbundet, nuvarande förbundet Humanisterna. Han berättar i sin artikel att han hade växt upp i ett antroposofiskt/teosofiskt hem och börjat studera Steiners grundläggande verk redan vid 12 års ålder. Beledsagad av föräldrarnas trångsynthet leds han in i en världsbild präglad av skuld och sexualskräck. I sin artikel målar han upp en bild av Steiner som den store despoten som styr sina medlemmars liv via dekret och antroposofin som en auktoritär troslära med en tankevärld präglad av fria fantasier och självsuggestion.

Samtidigheten i dessa angrepp under några höstmånader var förbluffande. Och som om detta inte var tillräckligt publicerade pingstpastor Sigvard Svärd sin andra bok om antroposofin, ”Meditation och magi i antroposofin”. Denna pastor, som tidigare varit verksam i Järnas pingstförsamling, hade redan hållit på några år med någon sorts korståg mot ”irrläran” antroposofin. Jämfört med de materialistiska fanatikerna som ändå noggrant studerat antroposofi hade denna kristna missionär missförstått det mesta:

”Eurytmin är en antroposofisk astrologi med en slags möjlighet att ställa horoskop”, skriver han. Eller: ”Enligt Steiner är Christian Rosenkreuz ett jag som verkar såväl när han är återfödd som när han är inkarnerad i en fysisk kropp.” Men waldorfdockan är det verkliga kruxet: ”Lek med waldorfdockor blir i sin konsekvens en seans där dockan är mediet som förmedlar det andliga budskapet. Waldorfdockor binder kvar i antroposofin – om man inte gör sig av med dem. Förtrollningen och mystiken finns nämligen kvar i dem, aktivt eller vilande.” Och mer i den stilen.

Men huvudinvändningen mot föreningen Vetenskap och folkbildning, Humanisterna och pingstvännernas kritik är deras analys av antroposofin som en fundamentalistisk lära. Det är svårt att inse hur antroposofin i så fall kunnat uppnå ett så gott rykte som den har inom framförallt omsorgsvård, sjukvård och pedagogik.