Posts Tagged ‘ Rudolf Steiner

Walter Ljungquist om sitt förhållande till antroposofin

♦ ♦ ♦ Att författaren Walter Ljungquist (1900-1974) var antroposof är allmänt känt i antroposofiska kretsar. Också bland samtidens litteraturkritiker, som trots stor respekt och erkänsla för hans författarskap ”såg antroposofi i varje buske”, som Walter en gång uppgivet sa. Att vara antroposof är knappast en fördel för en som vill tas på allvar som konstnär. Snarare tvärtom. Det var mer ”trots” än ”tack vare” antroposofin han betraktades som ”författarnas författare”, som en kritiker en gång uttryckte det.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg 1933.

Walter Ljungquist deltog aldrig i det officiella antroposofiska umgängeslivet, han levde ett stilla liv på landet med sin fru Gerda Antti där han fick arbetsro. Han deltog sällan med texter om sitt antroposofiska engagemang. Men det fanns undantag. Då Bonniers 1963 gav ut antologin Antroposofin i teori och praktik, ett urval av Rudolf Steiners uppsatser, fick han i uppdrag av sitt förlag att skriva ett introducerande förord.

»Ställd inför uppgiften att i ett kort förord ge en bild av Rudolf Steiner och antroposofin inser jag genast det hopplösa i detta – på grund av materialets rikedom och min egen inkompetens.«

Trots det ödmjuka anslaget kom förordet att bli ett intressant vittnesmål om hur han i sitt liv närmat sig antroposofin.

»Jag var i trettioårsåldern och hade efter många metamorfoser hamnat i ett slags defaitistiskt, ödsligt undergångssvärmeri, en kulturpessimistisk nederlagskult, som jag trodde var definitiv. Detta skede var dolt för yttervärlden och fick aldrig något litterärt uttryck, men i Oswald Spenglers filosofi sökte jag min ”näring” och i Bertil Malmbergs Dikter vid gränsen såg jag mitt – skulle man kunna säga – ”evangelium”.

Jag började läsa Rudolf Steiners skrifter inte i något behov av ”tröst” och ledning, utan i den halvmedvetna avsikten att försöka ”avslöja” honom och ”frigöra” mig från antroposofin: eftersom jag i viss mån var uppvuxen med den, enär min far och ett par av mina bröder var antroposofer, ”måste” jag revoltera mot den.

Men när jag under loppet av omkring tre-fyra år genom läsning, diskussioner med en av mina bröder, åhörandet av en mängd föredrag av (…) och umgänge med antroposofer satt mig in i något mer än vad man kan anse vara de första grunderna till kännedom om antroposofin fann jag att allt jag ”trott” om den var fel, och jag insåg nästan förfärad att jag – alltjämt under motstånd – bara allt oftare måste böja mig för dess obönhörliga konsekvens mitt i den svåröverskådliga mångsidigheten, dess logiska sammanhang ”ovanför” alla skenbara motsägelser, dess stränga krav på en rent andlig aktivitet och den outtömliga, skiftningsrika livs- och världskännedom man mötte där, kort sagt: dess sanningsprägel.

Jag erfor den motvilja och olustkänsla man känner när ens önsketänkande avslöjas. Slutet blev – kan man säga – att det inte var jag som avslöjade Rudolf Steiner, utan han som avslöjade mig. (…)

Jag hade alltjämt min fria vilja att protestera, förneka och ge upp, men jag kunde inte komma ifrån att jag inte längre var densamme som när jag började. Jag hade mött något som gjorde att det var mig omöjligt att återvända till min utgångspunkt. Där fanns inte längre något att hämta. Jag hade ”vuxit ifrån” den. Jag hade börjat ”tänka om” – från grunden. Och med detta nya tänkande kunde jag bara gå vidare. Och än idag är jag ”på väg”. (…)

Men det var nu som jag erfor den djupa förvåning, som förr eller senare alltid griper den som trängt tillräckligt djupt in i Rudolf Steiners tankevärld: en förvåning att någonting sådant har kunnat existera så länge – nu, idag, över ett halvsekel – och funnits tillgängligt för alla utan att uppmärksammas mer av en hopplös förtvivlad och sökande värld. Har den västerländska kulturen råd att undvara Rudolf Steiner? (…) Tekniskt-materiellt har mänskan nått därhän där vi andligt borde befinna oss nu: i världsrymden.«

Att Walter Ljungquist trots sin antroposofiska hemvist ändå togs på allvar av det litterära etablissemanget visar att antroposofin bidragit till en fördjupning av personskildringar och sammanhang i hans böcker på ett sätt som kanske inte varit möjligt utan den. Ett bevis så gott som något på dess giltighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Dunkla budskap i antroposofisk rapport

♦ ♦ ♦ Vid Antroposofiska sällskapets (AS) årsmöte i Goetheanum träffas generalsekreterarna för de olika länderna och samråder. I medlemstidningens referat från årets möte får vi av den svenska generalsekreteraren veta att man där tagit fram tre ”målbilder” för arbetet i AS i världen under det kommande året. I den första bilden konstateras det alla redan vet att Fria högskolan (FH), AS och de praktiska verksamheterna ”har kommit till att bli åtskilda från varandra”. En situation som varit förhanden i närmare hundra år vid det här laget.

Generalsekreterare Mats-Ola Ohlsson tycker att vi skulle se dessa tre områden ”inte som åtskilda från varandra, utan som en differentierad enhet med många facetter.” En hårfin skillnad som mer känns som pep talk från en idrottsledare. Icke desto mindre kan där ”en grund läggas som kan ge möjlighet till innovativa och konstruktiva bidrag till tidens frågor, för människors existentiella behov och för jorden”.

Den bombastiska formuleringen saknar dessvärre konkretion. Vad anser man vara ”tidens frågor”? Mellanösternkrisen? Plastnedskräpningen av världshaven? Your guess is as good as mine. Förväntas det att antroposofer ska lösa detta med sina ”innovativa och konstruktiva bidrag”? I ”målbild 2” efterlyser man en samarbetskultur inom AS och FH, något som inte finns idag, vilket är känt sedan länge. En samarbetskultur är nödvändig

»för att kunna möta de utmaningar vi ställs inför idag. Nya kvaliteter behöver sökas i det sociala livet och en öppenhet odlas för tidens och den enskilda människans ödesfrågor.«

Det låter visserligen tjusigt men även här saknas konkretion. Vilka utmaningar menas? Och vilka ”kvaliteter” talar vi om i det sociala livet? Umgänget på fredagsmyset med familjen? Ska vi sträva efter ett mer vårdat språk i fikapausen på arbetsplatsen? Kanske till och med lansera andevetenskapliga sanningar i smyg?

Och hur ska man förstå ”den enskilda människans ödesfrågor”? Vad är en ödesfråga? Vilken ödesfråga har du? Att det blev si och inte så i ditt liv? Eller frågan hur du ska undvika att ständigt somna under meditationen? Är det en ödesfråga? Vad generalsekreteraren menar med begreppet är oklart. Man börjar befara att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Denna rapport från generalsekreterarnas möte i Schweiz vimlar av floskler, luddiga formuleringar och abstrakta generaliseringar som inte betyder någonting. Det bara ser snyggt ut. Djupsinnigt. Avsikten är att ge oss intrycket att det var ett betydelsefullt möte. Det är samma teknik som politikerna använder – ett politiskt språk som idag är allmänt förekommande i många av våra sammanhang. Sa inte Rudolf Steiner att AS inte skulle sysselsätta sig med politik?

Den tredje målbilden påvisar de ekonomiska bekymren för världssällskapet. Och här är man plötsligen föredömligt konkret. Att medlemsantalen i världen sjunker får naturligtvis ekonomiska konsekvenser och man uppmanar alla att stödja ”Goetheanum-impulsen”. Klart som korvspad.

Intill denna rapport fogas en annan från styrelse- och skattmästarträffen vid samma tillfälle. författad av nya styrelsemedlemmen Elisabeth Ehrlich. Hon funderar över världssällskapets dåliga ekonomi.

»Världen [har] explosionsartat utvecklats inom vissa områden de senaste åren så att vi inom Sällskapet nog knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen och som får respons bland unga människor (…). Konsekvensen är att AS blir äldre och äldre, både när vi ser på medlemmarnas genomsnittsålder, men även i sättet på hur Sällskapet engagerar sig i världen.«

En analys som känns överraskande sanningsenlig för att komma från en styrelse som annars döljer verkligheten bakom eufemismer och politiskt korrekta uttalanden. Formuleringen att AS ”knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen” är en lysande sammanfattning av Sällskapets problem. Den formuleringen får förlåta den traditionella och politiskt korrekta avslutningen:

»Vi kan samtidigt märka både en vilja till förändring och även en stämning bland många medlemmar inom Sällskapet som präglas av en helt ny och spännande anda som har en tydlig riktning mot framtiden.«

Aber natürlich, antroposofin är ju en framtidsimpuls. Det vet väl alla vid det här laget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Från kultiverad samvaro på Sällskapet i New York till öronbedövande metal-konsert i Baltimore

♦ ♦ ♦ New York har ett eget Antroposofiskt sällskap. I en källarlokal en halv trappa ned på 138 West 15th Street ståtar entrén med både planetsigill och logotype stilenligt i trä. Man känner igen sig direkt trots att vi befinner oss i en stad med stark representation av både Ahriman och Lucifer. Det är egentligen en bokhandel men i det inre finns en stor samlingssal där eurytmi, föredrag och andra föranstaltningar äger rum regelbundet.

Elsa Beskow, högt älskad av antroposofer över hela världen, har hedersplats på skyltbordet.

Det visar sig att vi har gemensamma problem. Vi tycker att det svenska medlemsantalet på uppskattningsvis 1 700 medlemmar är lite klent, men det är ingenting mot New Yorks 80 medlemmar – och detta i en världsstad på närmare 20 miljoner. Det är bekymmersamt, tycker Joshua Kelberman som står i butiken, men tror det beror på att det finns så mycket andra livsåskådningar som är mer lättillgängliga.

Försäljningen av böcker är klen, precis som i Stockholm, men eftersom man varit förutseende nog att köpa huset, tjänar man tillräckligt på hyror så att lokalen är säkrad. Av de åttio medlemmarna är det 30 som kommer regelbundet för att bevista föredrag, medlemsaftnar och att köpa böcker. Till höger vid disken står en trästol med karakteristiskt utseende tillverkad av en medlem efter Rudolf Steiners ritningar.

Vid våra strövtåg i New York stöter vi på berömda platser som till exempel Radio City och den lokal där Jimmy Fallon spelar in sin The Tonight Show, känd av alla som följer de stora amerikanska tv-profilerna. För mig som gammal popdåre var det viktigt att se det hus där sextiotalets popmusik tillverkades mellan 1958-1964 och spreds över världen. Det var kända låtskrivare som Goffin-King, Sedaka-Greenfield, Mann Weill och flera andra som under kontorstid komponerade hits som The Loco-Motion, Stupid Cupid, Calendar Girl, Take Good Care Of My Baby och liknande som dåtidens popidoler sedan spelade in och gjorde världsberömda.

The Brill Building, den tidiga popens drömfabrik.

Vi hittade The Brill Building, som huset heter, på Broadway. Huset såg ut som den kontorsbyggnad det alltid varit, inte speciellt högt eller vackert, men jag kände mig som en pilgrim som kommit till Mekka.

 

 

 

 

 

 

 

The High Line är en park skapad på ett nedlagt järnvägsspår tio meter över gatunivån mitt i stan vid Hudsonfloden på sydvästra Manhattan. Mellan järnvägsspåren har man anlagt olika sorters planteringar med caféer och försäljningsstånd. En fantastisk idé – och mycket välbesökt.

Högt över staden svävar The High Line Park.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen tåg till Baltimore för att bevista sista giget på det norska black metal-bandet Nordjevels Amerikaturné där Felix var inhyrd så kallad sessiontrummis. De hade turnerat i drygt två veckor med spelningar i bland annat New York, Pittsburg, Nashville, New Orleans, Atlanta och Miami i Florida. Det var publikrekord – norsk metal är världsberömd och i USA uppfattas band därifrån som närmast mytiska.

I ett furiöst tempo på högsta volym framträdde Nordjevel i Baltimore med Felix vid trummorna.

En selfie på Felix, Johannes och Nina från Baltimore får avsluta intrycken på vår resa i väst.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.6/10 (15 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Steiners filosofi utgår från tänkandets egenart

♦ ♦ ♦ Sökandet efter en förståelse av världens fenomen var filosofins ursprung. Och eftersom filosofi och vetenskap då betraktades som samma sak var detta även den vetenskapliga ursprungsintentionen. Men hur formar vi vår förståelse av världen? Hur objektiva är vi i vår uppfattning? Descartes formulerade sin berömda sats jag tänker alltså är jag. Men om denna sats bevisar att vi existerar, vad är då tänkandet som aktivitet? Vad är dess egenart?

Immanuel Kant

Immanuel Kant

Filosofen Kant menade att vi får kunskap om världen på två sätt; dels genom sinnesåskådning, dels genom förnuftet. Dessa två källor är lika betydelsefulla för att nå kunskap,”begrepp utan sinnesåskådningar är tomma medan sinnesåskådningar utan begrepp är blinda”, säger han. Rudolf Steiner anknyter till dessa tankar i sin kunskapssyn. Men om Kant skiljer mellan erfarenhet och begrepp, där erfarenhet enbart betyder sinneserfarenhet, ser Steiner att skiljelinjen går mellan iakttagelse och tänkande där både inre och yttre skeenden iakttas innan de blir tankeaktivitet.

Gérard Lartaud

Gérard Lartaud

Om detta kan vi läsa i en nyutkommen bok på Kosmos Förlag av Gérard Lartaud; En orientering i antroposofins filosofiska grunder. Författaren är verksam vid Saltå By i Järna och kommer ursprungligen från Frankrike där han läst filosofi. Hans bok är en lättläst sammanfattning av Steiners filosofiska synsätt.

Steiner är intresserad av själva tänkandet, tankeaktiviteten. För honom handlar det filosofiska arbetet om att analysera medvetandefakta där den tänkande aktiviteten är det primära, inte

Descartes

Descartes

Descartes självmedvetande (”jag tänker alltså är jag”) som han menar är ett uttryck för subjektivism. Steiner fokuserar på tankeaktiviteten som föregår den berömda satsen. Så uppfattat blir tänkandet varken subjektivt eller objektivt, eftersom den tänkande aktiviteten är primär. Tvärtom är denna aktivitet grunden till kategorierna subjekt och objekt.

Tänkandet som ”existerar genom sig själv” blir därför för Steiner själva utgångspunkten i förståelsen av världen. Han kallar denna sin filosofiska åskådning för objektiv idealism.

Varseblivning kommer före själva iakttagelseprocessen, innan tänkandet börjat arbeta. Varseblivningen är en många gånger kaotisk värld av sinnesförnimmelser eller inre upplevelser. Vi är sällan uppmärksamma på detta då tanken omedelbart börjar bearbeta intrycken. Steiner illustrerar detta med ett exempel.

»Vi sitter i en tågvagn som står stilla. Utanför fönstret ser vi ett annat tåg som också står stilla. Plötsligt rör sig tåget och först kan vi inte avgöra vilka av tågen som rör sig. Plötsligt är världen som ett gungfly utan fasta hållpunkter. Det är först när vi, genom snabba och till stor del omedvetna slutledningar, kan avgöra vilken av tågen som rör på sig, som vi åter får fäste i verkligheten.«

Här kan vi se hur tankens ordnande kraft bokstavligen ger oss fast mark under fötterna. Det är genom tänkandet och dess förmåga att ordna varseblivningarna som världen återigen blir begriplig. Detta är tänkandets uppgift, menar Steiner. Genom slutledningar, begrepp och idéer, förbinder tänkandet varseblivningarna och ”ordnar” dem till en för oss begriplig enhet. Varseblivningarna utmanar tänkandet. En varseblivning är inget färdigt eller avslutat, utan bara den ena sidan av den totala verkligheten. Den andra sidan är begreppet. Kunskapsakten är syntesen av varseblivning och begrepp.

Det är genom särskiljandet av världen i varseblivningen och återskapandet av världens helhet i tänkandet som människan når självmedvetande. Men kunskap är inte neutral och en vetenskap som bara uppfattar världen utifrån sin kvantitativa/matematiska lagbundenhet är det inte heller.

»Vad menar man då när man talar om det vetenskapliga experimentets villkor? Vilka är dessa villkor? Det är den materiella världens villkor (…), det vill säga kvantitetens villkor. Fenomenet måste vara beräkningsbart, vägbart eller mätbart för att kunna utgöra underlag för en vetenskaplig utsaga. Den moderna vetenskapens villkor är sålunda att världen blir föremål för vetenskapen i den mån den låter sig kvantifieras. Följaktligen innebär detta att det som inte låter sig kvantifieras i världen inte kan vara föremål för vetenskapen.«

Vetenskapens dogm är att enbart förlita sig på erfarenheten som kunskapskälla medan mystikens dogm är att den sanna kunskapen om verkligheten endast finns i den inre upplevelsen av världsvarat. Steget från filosofi till antroposofi ligger i en utvidgning av kunskapsbegreppet genom ett meditativt övande. Då utvecklas det vanliga självmedvetandet till ett kroppsfritt medvetande, menar Steiner. Det är ett förhöjt medvetande som förhåller sig till det vanliga medvetandet på samma sätt som det vanliga medvetandet förhåller sig till drömmedvetandet.

Steiners benämning på detta är Geisteswissenschaft, på svenska närmast humanvetenskap. Den tyske filosofen Wilhelm Dilthey menade att humanvetenskapens mål är att förstå världen till skillnad från naturvetenskapen vars mål är att förklara världen. Steiner var av den uppfattningen att klyftan mellan de båda bara kan övervinnas om människan inte hålls utanför själva kunskapsprocessen.

Fleck

Ludwik Fleck

Biologen Ludwik Fleck visade redan 1935 att det är teorierna som skapar fakta, inte tvärtom. Självfallet återverkar fakta på teorierna, men i grund och botten upptäcks aldrig ”rena” fakta, då dessa svarar mot en teori, en idé, en målsättning. Vetenskapliga kunskaper beror på kontexten i vilken de produceras. Det är enligt Fleck ”tankekollektivet”, det vill säga forskarnas gemensamma försök, tvivel, utbyte och debatter som leder till det som sedan ”alltför lätt” betraktas som odiskutabla vetenskapliga fakta. Dessa fakta är resultat av en konsensus som till stor del inte uppnåtts med vetenskapliga metoder. Inte minst de ekonomiska intressena, där läkemedelsindustrin är ett talande exempel.

Är det inte dags att ifrågasätta ensamrätten som det materiellt/kvantitativa vetenskapliga betraktelsesättet har skaffat sig, frågar sig Gérard Lartaud. Detta tänkande är inte neutralt, eftersom människan och världen bär på helt andra dimensioner. Livet är fortfarande ett mysterium för vetenskapen. Den amerikanska vetenskapsfilosofen Evelyn Fox Keller säger:

»Jag menar att de levande organismernas komplexitet samt deras utveckling är för komplicerad för att kunna uppfattas med utgångspunkt i våra elementära fysiska/kemiska principer.«

Rupert Sheldrake

Rupert Sheldrake

Till detta ansluter sig forskaren Rupert Sheldrake som menar att dagens vetenskaper har förlorat sin vitalitet, nyfikenhet och nytänkande och hamnat i en utbredd konservatism, en dogmatisk återvändsgränd som blivit världens nya religion. Det är dags för ett nytt vetenskapligt paradigm som baseras på komplexitet istället för reduktionism. Frågor om livet, om livets och kosmos ursprung och mening, om människans medvetande kontra maskinernas logiska funktion, kräver en helt annan form av kunskap än den som de nuvarande vetenskaperna tillhandahåller, summerar författaren.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Karmiska strömmingar på antroposofisk världskongress

♦ ♦ ♦ »Det är en öppen fråga om det är Antroposofiska Sällskapet (AS) som kommer att kunna besvara de avgörande frågorna i världen idag eller ej«, var den överraskande summeringen av den antroposofiska världskonferensen i september, redogjort för i Forum Antroposofi (4/16). Låter det pretentiöst och överdrivet? Många skulle säga det – men knappast antroposofer. AS är nämligen inte vilken liten förening som helst, det ses som själva navet kring vilket det antroposofiska livet kretsar.

Frågor rörande AS är viktiga för varje seriös antroposof. Och uttalanden därifrån om tidsskeendet tas på blodigt allvar, även om det som här närmast har karaktär av hybris. Centralt är julmötet, en omstrukturering av AS som Steiner genomförde för drygt hundra år sedan och som man ständigt återkommer till, eller som den svenske generalsekreteraren skriver i sin rapport från mötet.

»En fråga som genomströmmade mötet var om vi kan använda de kommande sju åren till att arbeta för en konsolidering som gör att vi kommer närmare de impulser som då gavs.«

För att kunna ”besvara de avgörande frågorna i världen i dag” borde man rimligtvis sysselsätta sig med dem, kan tyckas. Men i antroposofernas medlemsblad nämns inte ens vilka frågorna är. Och så har det varit för det mesta. I AS tyskspråkiga medlemstidning Das Goetheanum nämndes till exempel inte ett ord om andra världskriget medan det pågick (1939-1945). Därför kunde knappast ”de avgörande frågorna” besvaras eftersom de inte existerade. Det är som om den antroposofiska verkligheten befinner sig i en bubbla utanför tidsskeendet.

Ändå vill man ge intryck av att stå mitt inne i tidsproblematiken. Många tror nog att det är så. I den rapport den svenske generalsekreteraren skrivit i medlemstidningen staplas fraserna på varandra, ”man vill arbeta för att se tidsfrågorna, stå i öppet utbyte och ansvara för antroposofin i världen”. Och man ställer de ständigt återkommande frågorna.

»Vad är brännpunkten i våra uppgifter de närmaste åren? Vad är utmaningen i den tid vi lever i? Kan vi idag komma till att arbeta mer inkluderande, utjämnande och förbindande? Vilka impulser kan vi se som pekar mot framtiden? Vad kan vi göra tillsammans? Kan vi skapa en vändpunkt som har följder, konsekvenser?«

img_4504Så håller det på. Ständigt dessa frågor som aldrig får några svar. Men mitt i det högtravande kommer en ofrivillig lustighet då man talar om sammanstrålandet av olika karmiska strömningar, som tryckfelsnisse gör om till ”strömmingar”. Ett uppiggande avbrott i de pretentiösa högtidligheterna.

De ständiga upprepningarna kommer mig osökt att tänka på tidskriften Kvällsstunden, en tidning avsedd för svenskamerikaner i kvallsstundenUSA med ett sentimentalt förhållande till sitt gamla hemland. Tidningen består mest av gamla berättelser från hembygden i en svunnen tid. Efter några årgångar återpubliceras samma berättelser igen. Ingen märker något. Och även om de gör det spelar det ingen roll, det viktiga är att vidmakthålla drömmen om det gamla landet.

Och så är det på sätt och vis även med AS:s svenska medlemsblad. Önskeföreställningar om antroposofins stora betydelse i världen upprepas ständigt i förutsägbara klyschor och politiskt korrekta frågeställningar i framställningar där tiden tycks ha stannat vid Rudolf Steiners död 1925.

För en utomstående torde de pretentiösa anspråken i antroposofin vara svårförståeliga. För en antroposof är de en självklarhet. De betraktar inte denna världsåskådning från den undanskymda plats samhället tilldelat den utan som en framtidsmodell i vardande. Och kanske är denna typ av texter trots sina brister ett försök att manifestera en antroposofisk själskultur.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Jag var en antroposofisk fanatiker

♦ ♦ ♦ Själva grundbulten i antroposofin är att Rudolf Steiner var invigd. Är man inte övertygad om detta saknar hans texter rim och reson. Får man däremot förtroende för hans redogörelser för existensens djupare villkor förändras allt. Det spelar ingen roll att majoritetssamhället tycker att antroposofin är tokerier. Du är på andra sidan. I en krets av likasinnade. Du kallas antroposof.

jarna-hotellJag minns att upptäckten av denna spännande världsförklaring var upphetsande. Och det sofistikerade i antroposofin med sin intellektuella framtoning var utmanande. Komplexiteten skänkte trovärdighet. Svårlästa böcker (ofta i usla översättningar) tragglade jag igenom med entusiasm. Man befann sig i en utvald skara.

När jag tittar tillbaka på mitt antroposofiska engagemang i ungdomen kan jag konstatera att skillnaden till mitt förhållningssätt idag är avsevärt. Mitt engagemang då var idealistiskt med tydliga drag av fanatism. Det är bara att konstatera. Det var vi mot dom. Men det var en godartad fanatism, den drabbade ingen oskyldig. Tvärtom åstadkom vårt engagemang mycket gott. Vi var inspirerade. Och beredda att satsa allt.

Ett par år efter lumpen började jag ägna antroposofin ett allt större intresse.

Ett par år efter lumpen började jag ägna antroposofin ett allt större intresse.

Vardagen var meningsfull som aldrig förr. Man var naiv men lycklig. Och den ständiga misstanken att andra kommit längre i personlighetsutvecklingen triggade till ändlösa försök i mediterandets tristess med ständiga insomnanden. Jag hade länge dåligt samvete för mina allt längre uppehåll, även om jag kan säga att jag haft vissa upplevelser, men först på senare år, när ledande företrädare helt frankt tillstod att misslyckanden på denna stenbelagda väg är helt OK – ansträngningarna gynnar nästa liv – förstod jag att jag inte hade något att skämmas för.

Men min identitet som esoteriker,  min älsklingsföreställning, fick därmed överges. Det var uppenbart att den inte stämde med verkligheten, en insikt som kändes lite snopen, men samtidigt befriande. Jag var vanligare än jag trott. Det väsentliga var min inkarnation, inte vad jag gjorde med den. Och jag var ju i gott sällskap – resten av jordens befolkning.

Den insikten var tvivelsutan mindre sekteristisk. För att inte säga mer demokratisk. Fortfarande kan jag hålla med om att antroposofer kan betraktas som ”förtruppen till förtrupperna” som Steiner sa. Men de nyanser av att antroposofer kommit längre, som varit en känslomässig underström i antroposofisk förkunnelse, håller jag inte längre med om. Som antroposofer är vi visserligen karmiskt förbundna, men våra individuella öden är fortfarande huvuduppgiften. Precis som för alla andra människor.

Jag är fortfarande antroposof, men tror inte längre att antroposofin utgör den allenarådande sanningen om tillvaron, ett påstående jag i min ungdom hade haft svårt att hålla med om.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Den svenska antroposofin marginaliseras mer och mer

♦ ♦ ♦ I en krönika nyligen ställdes frågan om den biodynamiska odlingen blivit omodern – Sverige har bara 15 registrerade biodynamiska jordbruk kvar och Saltå Kvarn har sedan länge slutat marknadsföra biodynamiska produkter. I alla andra sammanhang hade detta påkallat kraftfulla åtgärder från ansvarigt  håll. Men i antroposofiska sammanhang är det annorlunda. Här är det ingen som bryr sig.

Bio-odlingInga bekymrade betraktelser över sakernas tillstånd från ledande företrädare. Inga krav på resoluta tag från antroposofer i allmänhet. De få som vet om det tar det med ro. Man ser läget bara som en betydelselös fluktuation i mänsklighetsutvecklingen. I ett större tidsperspektiv, tusen år eller så, har saker och ting ordnat sig till det bästa menar man. Detta exponeras i den Facebook-diskussion som följde på krönikan. Att den biodynamiska jordbruksmetoden är på fallrepet kan till och med uppfattas som något positivt, som en uttryckte det.

»Metoden är för avancerad och kan därför inte verkliggöras i vår tidsålder. Det är bara en sak som kan göras – var och en skapar nätverk som arbetar vidare med idén. Det är en process som har en homeopatisk verkan! Tidsanden har sin egen dynamik och tempot är så högt att folk inte hänger med!«

Det är alltså kommentaren till varför biodynamisk odling håller på att dö sotdöden. Evighetsperspektivet gör att den aktuella situationen känns futtig, ja nästan betydelselös. En icke-antroposof undrar då sarkastiskt vilka ”tragikomiska ting som kommer att uttalas såsom förklaringar när hela det antroposofiska `projektet´ väl har havererat”. Och får svaret av en annan mer trosviss som opponerar sig mot begreppet antroposofiskt projekt. ”Jag kallar det för en beskrivning av det levande livet vars upprinnelse är ljuset”, i det han undrar var hon bygger sin ”svartsynta, halvt ironiska pessimism på”.

»Jag menar att tiden arbetar för antroposofin. För varje decennium som går mognar mottagligheten för en mer spirituell verklighetsförståelse.«

Den kritiska kvinnan svarar att det är ”tämligen världsfrånvänt” att ha uppfattningen att tiden arbetar för antroposofin.

»För även om det vore sant (vilket jag inte alls är övertygad om) innebär det inte nödvändigtvis en chans för antroposofin – i all synnerhet inte en antroposofi som är på borttynande.«

Men detta håller inte antroposofen med om. Bara ytligt sett kan man betrakta antroposofin som något på nedåtgående, menar han.

»Begrepp och föreställningar från antroposofi (…) vinner gehör hos alltfler människor. Det avgörande är att Rudolf Steiner och andra skapat ett ”rum” som med tiden kommer att påverka tankeklimatet.«

Skapandet av detta ”rum” kan liknas vid en jordmån med de rätta växtbetingelserna för grödor, menar debattören. ”Här är det utvecklingen i ett långt perspektiv man har för ögonen.” Den tråkiga verkligheten ersätts alltså med en utopi, en antroposofisk feberdröm. Realism byts mot trosvisshet. Den av debattörerna som tidigare talat om ”homeopatisk verkan” kommer nu till undsättning.

»Jag ser den biodynamiska principen som en homeopatisk medicin som lindrar jordens dödsprocess. Den egentliga utvecklingen ligger i människans etiska utveckling – och denna testas nu i upptakten till det stora kriget alla mot alla.«

”Allas krig mot alla” är en förutsägelse av Steiner som alla antroposofer känner till. Många menar att detta krig redan inletts med terrorismen. Skeptikern svarar:

»Det fina med det här perspektivet är att man inte behöver ta den blekaste hänsyn till verkligheten men kan ändå skapa illusionen av att stå mitt inne i ett gigantiskt och spännande, ja världsomvandlande, drama.«

Detta håller de båda antroposoferna med om, för de ser evighetsperspektivet som en mer ”objektiv” verklighet. De menar att kritikern har ”ett mycket kort tidsperspektiv”, och att det samtidigt är uttryck för ”en mycket modern människa”.

»Men Gud är ingen politiker. Han är mer som bonden som tänker på släktena som skall följa. Jag ser det som att antroposofin bara ytligt sett kan betraktas som på nedåtgående. Här är det de långa historiska förloppen som är betydelsefulla.«

Kritikern insisterar, ”ett långt tidsperspektiv är ju sällan en god anledning att ignorera verkligheten här och nu”. Och får svaret att det är ”korttänkt och mycket ytligt att inte vilja se impulserna i en större kontext”.

Att många antroposofer resonerar så här måste för de flesta utanför rörelsen uppfattas som fanatisk sekterism. Verkligheten behöver man inte bry sig om, det är bara en futilitet i evighetens belysning. Då jag skrivit en krönika om den svenska biodynamikens kris får man en klapp på axeln och en mästrande kommentar om att det är betydelselöst för man ”vet” att i det långa perspektivet är det andra saker som gäller. Så kommer det att vara även när den sista biodynamiska odlingen lagt ned. Så går det när man inte tar ansvar utan bara filosoferar.

Med att ta ansvar menar jag att som antroposof bry sig om en kris i en av dotterrörelserna. Vad beror den på? Kan vi som antroposofiskt kollektiv agera? Varför informeras inte medlemmarna? Det är som om man från ansvarigt håll inte bryr sig. Denna likgiltighet delas uppenbarligen också av den antroposofiska populasen. Jag menar att detta är ett märkligt beteende. Det är precis som om det inte spelar någon roll att den biodynamiska odlingen nått vägs ände. Det möts bara av en gäspning och snusförnuftiga kommentarer om att allt är i sin ordning.

Arne KDet hela speglar en ledarskapskris och brist på ansvar inom ledande kretsar som är kännetecknande för antroposofiska sammanhang. Arne Klingborg agerade samlande, dådkraftigt och inspirerande. Detta existerar inte längre. I vår tid ska vi inte ha någon ledare är det vanliga synsättet i våra kretsar. Var och en tar ansvar, menar man. Resultatet är ju då att ingen tar ansvar. Vi har ett naivt förhållningssätt i ledarskapsfrågor.

Om Arne Klingborg inte utövat sitt inspirerande ledarskap hade Järna-antroposofin aldrig blivit något annat än några läkepedagogiska verksamheter och biodynamiska odlingar. Utan hans storartade visioner och sällsynta initiativrikedom hade Järna aldrig spelat den roll för antroposofin som denna lilla ort gjort. Nu när ett sådant ledarskap saknas marginaliseras den svenska antroposofin mer och mer. 

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Forskarsamhället ignorerar medvetandet

♦ ♦ ♦ »När naturvetenskapen väl hade mätt upp allt i den ”yttre” materiella världen ansåg Newton och samtidens andra forskare att de visste allt som man kunde veta. De utelämnade medvetandet. Varför skulle de ta hänsyn till det? Det gick inte att avgränsa och mäta. Det gick inte att väga. Alltså kunde det inte vara verkligt.«

Orden är Eben Alexanders i boken Vägvisaren till himlen som vi anmälde i förra krönikan.

Medvetandet är så djupt sammanlänkat med verkligheten att det inte är möjligt att uppfatta det – ungefär som vattnet är för fisken. Medvetandet är själva grundvalen för existensen. Men detta enkla faktum är samtidigt det svåraste att forska i. Ingen i forskarsamhället hade tidigare en blekaste aning om vad medvetande är. Men i början på förra seklet tog man nya steg i frågan.

Werner Heisenberg (1901-1976)

Werner Heisenberg (1901-1976)

»På 1920-talet visade kvantmekaniska försök inte bara att det var möjligt att spåra medvetandet, utan också att det var omöjligt att inte spåra det på subatomär nivå, eftersom iakttagarens medvetande i själva verket binder iakttagaren till allt som observeras. Medvetandet var en oupplöslig del av alla vetenskapliga experiment. Det var en revolutionerande upptäckt, men trots det väljer många forskare fortfarande att bortse från denna faktor. Till alla de forskares förtret som trott att de var precis på gränsen till att kunna förklara allt i universum ur ett helt och hållet materialistiskt perspektiv, steg nu medvetandet rakt in på scenen; det vägrade att bli åsidosatt.«

Nicola Tesla (1856-1943)

Nicola Tesla (1856-1943)

Det är omöjligt att formulera kvantmekanikens lagar på ett sammanhängande och meningsfullt sätt utan att ta upp frågan om medvetandet. ”Observationer stör inte bara det som ska mätas – de producerar det också”, säger den spanske fysikern Ernst Pascual Jordan. Grundarna av kvantmekaniken Werner Heisenberg, Louis de Broglie, James Jeans, Erwin Schrödinger, Wolfgang Pauli och Max Planck, drevs allt närmare mysticismen när de försökte förstå resultaten av experiment som rörde den subatomära världens funktion. Eller som neurofysiologen Sir John C Eccles formulerade det:

»Jag anser att det mänskliga mysteriet blivit ofattbart nedvärderat av vetenskaplig reduktionism, med dess anspråk på att en löftesrik materialism med tiden ska kunna förklara hela den andliga världen i termer av nervcellsaktivitet. Den sortens resonemang bör klassas som vidskepelse… vi måste inse att vi är andliga varelser och att våra själar existerar i en andlig värld, samtidigt som vi är materiella varelser med kroppar och hjärnor som existerar i en materiell värld.«

Den världsberömde uppfinnaren och elektroingenjören Nicola Tesla var inne på samma spår.

»Den dag då naturvetenskapen börjar studera de icke-fysiska fenomenen, kommer den att göra större framsteg på ett decennium än den gjort under alla århundraden sedan den uppkom.«

Max Planck (1858-1947)

Max Planck (1858-1947)

Eben Alexander menar att vetenskapen förr eller senare måste öppna sig för möjligheten att det finns en ny, radikalt annorlunda bild av hur världen är beskaffad. Två av hans läkarkollegor vågade inse att ”mening är någonting konkret, nämligen ett språk som finns i den andliga världen. Att en annan värld försöker kommunicera med oss, och att ju mer vi lyssnar, desto mer kommer vi att förstå.”

Alexander, tidigare anhängare av en krass vetenskapsreduktionistisk världsbild, blir under ett livshotande sjukdomsförlopp invigd i de stora världshemligheterna. Då han berättar om dessa möts han av misstro av etablissemanget. Trots att han fortfarande är vetenskapsman. Men tiden är ännu inte mogen att uppfatta hans vittnesmål som trovärdiga. Det krävs en annan tidsanda.

Emanuel Swedenborg (1688-1772)

Emanuel Swedenborg (1688-1772)

En av föregångarna uppträdde redan på 1700-talet. Den svenske vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg var den första moderna forskare som behandlade himlen som en verklig plats och den förste som försökte kartlägga den. Han ägnade resten av livet att studera och katalogisera de andliga världar som han upptäckt, lika omsorgsfullt som han tidigare hade studerat den fysiska världen. En annan var naturligtvis Rudolf Steiner. Båda betraktade sina rön som vetenskapliga.

Men detta kan samtiden inte acceptera. ”Vetenskapen har gjort det omöjligt att känna optimism inför vilka vi är och vart vi är på väg”, som Eben Alexander säger. Den rådande världsåskådningen, scientismen, säger att det inte existerar någon mening, att vi är här av en slump och att vi är betydelselösa sandkorn i ett universum som inte bryr sig. Det är intressant vilken kontrast till barnets uppfattning av världen som en meningsfull helhet, beskriven av den skotske poeten Edwin Muir:

»Jorden, husen och alla människors liv hänger ihop med himlavalvet, som om himlen passade perfekt ihop med jorden, och jorden med himlen (…) en mer total harmoni mellan allt än vi någonsin kommer att återuppleva.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Är antroposofin världens bästa världsåskådning?

♦ ♦ ♦ Tänker på döden varje dag. Har gjort så i flera decennier. I ungdomen förträngde jag som alla andra att döden existerade, dödsskräcken var outhärdlig. Men med inträngandet i antroposofin blev döden del av en meningsfull helhet som faktiskt kändes intressant. Steiners utsagor är visserligen ofta kryptiska men de utgick alltid från en meningsfull tillvaro som i mina ögon var trovärdig. Det var det viktiga. Därmed blev döden ett fenomen angeläget att kunskapa i.

Samtidens många uttalanden om tillvarons meningslöshet kändes ytliga och oseriösa. Som om man inte såg tillvarons komplexitet i en märklig brist på ödmjukhet. Hur kunde man vara så säker på en så osäker teori? Ser man inte längre än sin egen nästipp? Varför tro på meningslöshet när meningsfullhet har större trovärdighet? Tillvaron är värd mer än de generande enkla förklaringar som i allmänhet råder. Det är en brist på respekt för det oerhörda i existensen.

Så kunde jag tänka. Och angående antroposofin har jag med åren haft tid att slipa av kanterna på en världsåskådning som – även om den på papperet säger sig vara tolerant mot andra världsåskådningar – i praktiken genom sina anhängare uppvisar klara sekteristiska drag och självtillräcklighet. Gemensamt för alla antroposofer är visserligen en önskan att tränga in i existensens fördolda aspekter, men bara en minoritet intresserar sig även för andra källor eftersom det är underförstått att antroposofins förklaringsmodell är världens bästa.

Visst är många i våra kretsar erkännsamma mot närstående rörelser som teosofi, Martinus, frimurarna, rosencreuzarna och att de respekterar en och annan klarseende människas utsagor, men alltid utifrån en djup misstänksamhet. Har h*n prövat sina upplevelser eller är h*n vilseförd? Är detta verkligen objektiva iakttagelser eller handlar det om ett atavistiskt (det vill säga ”gammaldags”) klarseende? Det är inte bra, för Steiner har sagt att det inte längre ligger i vår tids uppgifter att förlita sig på det. Här är fokus på de nya mysterierna

Astrologi är också belastat inom antroposofiska kretsar för att vara för deterministiskt (förutbestämt). Att livet förklaras av födelseögonblickets stjärnkonstellation ger inte plats för att den mänskliga friheten kan förändra ett fastlagt öde. Trots denna steinerska skepsis kvarstår hos många antroposofer en betydande fascination för astrologin.

Men ett nytt fenomen uppträder i början på 70-talet, nära femtio år efter att Steiner avlidit, nämligen nära-döden-upplevelserna. De motsäger på intet sätt den antroposofiska världsåskådningen. Tvärtom. De för upp en existentiell problematik på dagordningen för en hel värld. Att miljontals har haft dessa upplevelser har gjort fenomenet till allmängods.

Och materialisternas bortförklaringar blir alltmer ansträngda. De lär inte få det lättare efter hjärnfysiologen Eben Alexanders sensationella uppvaknande från det som normalt skulle ha varit en säker död och hans redogörelse av sina NDU-upplevelser under en vecka i koma. Mängden av NDU i världen är oavvisliga och kommer med tiden att underminerar den vetenskapliga världsåskådningens hegemoni.

Your Soul´s PlanMen antroposofer verkar inte göra några större ansträngningar att kunskapa i fenomenet. Kanske man tycker att det talar för sig själv. Och som vanligt slår man dövörat till även för andra existentiella hot news som till exempel Robert Schwartz detaljerade beskrivning i boken Your Soul´s Plan (som vi skrivit om här) hur vi före födelsen planlägger vår inkarnation. Det är som om antroposofins integritet skulle hotas om man skulle intressera sig för sådana utsagor.

För antroposofin är ju världens bästa världsåskådning.

Men Schwartz bok är på inget sätt ett hot mot ett antroposofiskt synsätt i frågan, mer en fördjupning av det Steiner sagt i ämnet. En central passage i boken ger ett fundamentalt perspektiv på frågan varför vi inkarnerar.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar, menar Schwartz. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Dessa tankar borde vara av stor angelägenhet för antroposofer att samtala kring kan man tycka. Men den antroposofiska världsåskådningen är så bra att insikter utifrån inte intresserar. Man har fullt sjå med det steinerska arvet. Genom detta ointresse visar hans efterföljare att läran antroposofi är viktigare än ett mer generellt andligt framåtskridande.

För man hejar naturligtvis på sitt eget lag.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vet du vad en antropofob är?

♦ ♦ ♦ Den som googlar på antroposofi och vad är antroposofi?, kan hitta ett och annat av intresse, till exempel att domänen antroposofi.com fortfarande är till salu, att det finns 669 ord som rimmar på antroposofi och att begreppet antropofob inte betyder det man skulle förvänta sig.

Antroposofi uppläst av automatisk röst
En märklig sammanfattning på video av vad antroposofi står för kan man hitta på http://www.quickiwiki.com/sv/Antroposofi (scrolla ned till Videos). Det paradoxala är att den sammanfattning som syns på filmen läses av en datorröst. Som den naturligaste sak i världen. Är tilltaget avsett som en ironisk blinkning till de traditionellt teknikfientliga antroposoferna? Det får vi inte veta. Det finns en till videosnutt på samma sida med en skäggig antroposof som bl a talar om dubbelgångaren och Valentin Tomberg som ger ett lite exotiskt intryck.

Kurt Wegner

Kurt Wegner

Vid närmare betraktande visar sidan upp informativa texter, bland annat om ”kända antroposofer” med presentationer av namn som Arne Klingborg, Göran Fant, Erik Asmussen, Kurt Wegner. Under rubriken ”litteratur om antroposofin” listas bara två titlar; Håkan Leijons Historien om den antroposofiska humanismen, en bok negligerad av tongivande inom rörelsen, och Jesper Jerkers Antroposofin – en kritisk granskning, som är ett ifrågasättande av den antroposofiska impulsen.

Förteckning på ord som rimmar på antroposofi
Vad har begreppen allergi, alibi, amnesi och misantropi gemensamt? De rimmar på antroposofi! För de som behöver en lista på sådana ord för julklappsrimmandet finns den på http://dblex.com/rimlexikon/index.php?rim=antroposofi. Flera hundra (669) ord!

Dubbelgångaren

Dubbelgångaren

Antroposofer är präglade av social konformism, anspråksfullhet och besserwissertendenser
»Några vet till exempel att yttrandefrihetens största anhängare inte är antroposofer och waldorfanställda; en grupp präglad av social konformism och emellanåt av anspråksfullhet och besserwissertendenser. Den antroposofiska litteraturen studeras och lämnas vidare närapå som heliga ord  (fast dom alltid säger att det inte är fallet)«, skriver en anonym på bloggen http://steinerskole.blogg.no/1421067872_charlie_og_oss_andre.html

Och h*n fortsätter: »Antroposoferna sitter så självbelåtna och pretentiöst och parerar så lätt varje argument som inte begrundas i den antroposofiska världsåskådningen som ju faktiskt representerar `den egentliga sanningen´. Det är faktiskt för alla andra bara en fråga om att studera antroposofin tillräckligt. Gör du det uppriktigt, så kommer också du att se att antroposofin är sanningen per se. Bedömare och kritiker anses därför som antagonistiska eller insiktslösa och dumma tills man slutligen ser sanningen om verkligheten.«

Antroposofi-frågesport
För de som vill ha en liten kul grej på slutet av gruppaftonen finns sajten http://www.trivia.se/index.php?trivia=3516&go=1 där man får svara på tio frågor om antroposofi. Det är lätta frågor så alla kommer att vinna!

Andrej Belyj

Andrej Belyj

Då Belyj besökte Norrköping
»Anledningen till att Belyj besökte Norrköping den 10–18 juli 1914 var att antroposofins grundare Rudolf Steiner var på besök och höll föredrag. Belyj hade varit medlem i ett teosofiskt sällskap i Moskva sedan 1903. Det är lätt att hitta Steiners idéer i romanen Petersburg,« skriver Norrköpings Tidningar.

»Den som vill kan besöka Belyjmuseet på Arbatgatan 55 i Moskva. På en vägg sitter de livslinjer, eller kartor, över sitt liv som Belyj ritade. På dem noterade han betydelsefulla händelser och platser han besökt. På en av kartorna kan man ana att Norrköpingsvistelsen varit viktig för honom, för intill städer som Berlin och Köln kan man också läsa ”Nord-Tjioping”.

Vet ni vad en antropofob är? 
På nätlexikonet http://synonymer.woxikon.se/sv/antroposofi listas synonymer för ordet antroposofi. Fast det handlar inte om synonymer utan ord som låter likadant som antroposofi. Mest likt är begreppet antropofag som betyder kannibal eller människoätare.  Sen kommer antropofob som man kunde tro skulle betyda rädsla, hat eller fördomar riktade mot antroposofer i likhet med vad islamofobi innebär för islam. Men icke. Antropofob betyder ”enstörig, eremitisk, misantropisk eller människoskygg”. Så använd inte ordet antropofob om den som tycker illa om antroposofin!

Antroposofins ockulta smörgåsbord ett framgångsrikt recept
Den framgångsrika antroposofin är rubriken på en bitvis riktigt hyfsad sammanfattning av antroposofins framtoning i det svenska kulturklimatet med tanke på att texten är skriven av förgrundsfigurer inom Vetenskap & Folkbildning, som i decennier kritiserat antroposofin utifrån ett markerat materialistiskt förhållningssätt.

»”Smörgåsbordet” av antroposofiska verksamheter utgör antroposofins rekryteringsbas. Därför har antroposofin en mycket större kontaktyta mot allmänheten än andra riktningar med ursprung inom teosofin. Med sina cirka 1200 medlemmar är det antroposofiska sällskapet den ojämförligt största av teosofifamiljens organisationer i Sverige. Ökningen har ändå varit ganska liten, satt i relation till hur snabbt de antroposofiska verksamheterna har vuxit. Det verkar som om de flesta som kommer i kontakt med ”smörgåsbordet” nöjer sig med detta och inte dras särskilt mycket till läran i dess helhet.

(…) Det finns ett naturligt urval bland de ockulta rörelserna: De flesta dör med sina grundare, medan andra växer sig starka. Antroposofins kombination av ett traditionellt esoteriskt sällskap och ett allmänt ”smörgåsbord” för sökare verkar vara ett framgångsrecept för ockulta rörelser.« Folkvett nr 2/1992

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)