Posts Tagged ‘ Rossana Dinamarca

Kulturrelativisterna skulle inte ha kritiserat apartheid och nazism

»Kulturrelativisterna menar att vi ska vara toleranta mot andra kulturer. Resonemanget omöjliggör kritik av andra kulturers, ideologiers och samhällens praktiker. Detta leder i sin tur till att moralisk förändring och förbättring blir omöjlig. Om vi följt det kulturrelativistiska resonemanget skulle vi inte kunnat kritisera – och avskaffa – sådana fenomen som slavhandel och apartheidsystemet. Det vore inte möjligt att kritisera Nazitysklands eller nynazisternas antisemitiska ideologi. Utan kritik, ifrågasättande och diskussion sker inga reformer.«

I sin bok Den banala godheten håller Ann Heberlein inte med kulturrelativisterna om att alla kulturer är lika bra, en del normer, värderingar och principer är bättre än andra. Normen att aga barn är fel, en uppväxt utan örfilar är bättre, för att ta ett exempel, likaså patriarkala kulturmönster där kvinnan är mindre värd. Kulturrelativismen är illa övertänkt.

Illa övertänkt är också rektorns hållning då en flicka på skolan blivit våldtagen och förövaren får gå kvar. Rektorns kommentar att ”alla är offer”, visar en farlig tankefigur som relativiserar grymheter och övergrepp. Den speglar en moral och ett rättssystem som glömmer bort offret och istället placerar förövarens väl och ve i centrum. I den här händelsen finns bara ett offer, flickan som blev våldtagen och fått sin skolgång förstörd. Det minsta man kan begära är att förövaren plockas ur skolan.

Dan Eliasson

Värdegrunden bakom rektorns missriktade tankegång delas av rikspolischef Eliasson där han uttrycker sympati och förståelse för en man som knivmördat en kvinna. Denna banala godhet kränker offrets minne och förringar den förlust och smärta hennes anhöriga upplever.

Ett välkänt uttryck för kulturrelativism är det envetna motståndet att erkänna hedersproblematiken från framför allt vänstern där Rossana Dinamarca är en av de ihärdigaste hedersförtrycksförnekarna. Hon vägrar att acceptera att hedersförtryck är något annat än de patriarkala strukturer som ger ojämlika löner mellan män och kvinnor.

»Att tala om hedersetik som ett specifikt problem är, enligt Dinamarca och hennes fränder, detsamma som att peka ut invandrare och förorten – ”vi tänker inte låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten.”«

Rossana Dinamarca

Vänsterfeministerna väljer att prioritera invandrade män före kvinnors trygghet och intressen. De väljer att inte lyssna på invandrade kvinnor som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh och deras erfarenheter. Deras berättelser avfärdas som ”rasism” eller ”islamofobi”.

Det är som om vi skäms över vårt innanförskap, menar Heberlein. Vi skäms så mycket att det ter sig omöjligt att klandra den som befinner sig i utanförskap. Det vore ofint, ja omoraliskt att klandra den som är mindre priviligierad. Det här är naturligtvis ett dåraktigt sätt att resonera och ännu ett uttryck för banal godhet.

»En livsfarlig kombination av (…) relativisering och banal godhet har skapat bilden att de kriminella element som håller förorten i ett järngrepp i själva verket är missförstådda och olyckliga tonåringar. Tesen som drivits i svensk offentlighet är att det är synd om människorna – och allra mest synd tycks det alltid vara om dem som gör fel.«

Men samma krav som ställs på alla andra måste gälla även de som felar. Detta gäller inte minst jihadister. Problemet är inte att vi inte betraktar dem som mänskliga. Problemet är att vi underskattar den ondska de besitter och det hat de känner för oss och vårt sätt att leva.

»Problemet är inte att vi demoniserar dem, tvärtom. Problemet är att våra myndigheter, politiker och opinionsbildare i alltför hög grad utgår ifrån att terroristerna egentligen inte är onda, bara förvirrade, kanske utsatta för diverse orättvisor och förtryck. Det är ett banalt sätt att resonera. Oviljan att se att alla människor inte är goda, att alla inte vill oss väl är direkt chockerande«

Boken Den banala godheten, som vi också skrev om i en tidigare krönika, kan beställas på Ad Libris eller Bokus.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Belinda Olssons tv-program ger hopp om en mer vuxen feminism

♦ ♦ ♦ Belinda Olssons tre teveprogram om tillståndet inom feminismen gav anledning att måla kors i taket. Det var det första mediaförsöket att se hur det faktiskt förhåller sig inom denna ideologiskt präglade jämlikhetsdisciplin – framför allt sättet man fört sin ”kamp” på. En direkt hyllning till feminismen hade känts som ytterligare en i raden, och en dissning hade varit ett alltför djärvt grepp i ett kulturklimat där feminismen trots sina överdrifter fortfarande åtnjuter respekt.

Belinda OlssonNej, Belinda Olsson är klokare än så. Hennes ärende som mångårig feminist var inte att ifrågasätta feminismen som sådan, hon ville skapa en diskussion om dess former. Och vinklingen var säker. Genom att söka upp och samtala med förgrundsfigurer inom rörelsen visade hon för tittarna att så här ser det ut. Så här tycker den och den. Från de mest extrema till de som ifrågasatte läran. Det geniala låg i att hon aldrig var kritisk, hon bara exponerade sin tveksamhet. Hon sade sig inte längre känna igen feminismen, och undrade vart den var på väg.

Genom detta grepp kom hon att framstå som en seriös aktör i en annars inflammerad debatt. Hon tog inte avstånd till feminismen, vilket av rörelsen skulle upplevas som ett svek och automatiskt diskvalificera hennes omdöme. Men hennes program var heller ingen hyllning till feminismen, vilket skulle upplevas som hyckleri av många som länge provocerats av dess avarter och extremism.

Programmens lågmäldhet gav tillfälle till reflektion. Nu fick tittarna själva avgöra och komma till ett rimligt förhållningssätt. Evin Rubars tv-reportage Könskriget 2005 med sina famösa uttalanden om att ”män är djur” och bisarra teorier om att barn offrades i rituella ceremonier, chockade allmänheten, och även den feministiska rörelsen, men föranledde knappast någon omvärdering internt. Belinda Olssons tre program tror jag kommer att göra det. Det skulle inte förvåna om de i framtiden kommer att betraktas som något av en milstolpe.

Under tiden fortsätter traditionalisterna med att inte låtsas förstå skillnaden mellan jämlikhet/rättvisa och feminism. I en artikel i Aftonbladet 3/3, som är en replik på Olssons tv-program, citerar vänsterpartisterna Rossana Dinamarca och Claes Borgström hennes fråga om feminismen gått för långt med svaret ”feminism handlar om rättvisa. Kan rättvisa gå för långt?” Genom denna retoriska fint i inledningen styr de undan diskussionen om feminismens framtoning och sätt att föra fram sitt budskap till en fråga om orättvisor mellan könen. Genom att på detta sätt slå in öppna dörrar undviker de den centrala frågeställningen.

De missförstår medvetet att Belinda Olssons ärende aldrig var att ifrågasätta det självklara i att kvinnorna ännu inte uppnått full jämställdhet med mannen. Detta var uppenbart för alla och envar. Här var hon aldrig tveksam. Hennes program handlade uteslutande om feminismens metoder och sätt att arbeta.

Som att till exempel uppfattningen att mannen ses som en fiende, vilket länge varit en ledande tanke inom plakatfeminismen. Den monumentala naivitet att betrakta hälften av befolkningen som en fiende har i sin absurditet omöjliggjort all seriös diskussion, vilket stillsamt påpekades av PR-konsulten i tv-programmet. Det går naturligtvis inte att få en folklig förankring med ett sådant verklighetsfrämmande betraktelsesätt.

Fanatiska överdrifter som att vägra könsbestämma sina barn med allt vad det innebär av mobbning på dagis, förskola och skolgång – och oförmågan till ställningstagande inför det gammalfeodala kvinnoförtrycket inom hederskulturen är andra direkt kontraproduktiva förhållningssätt som givit feminismen ett dåligt rykte. För att inte tala om att kalla det frasideologiska genustramset för ”vetenskap”.

Kvinnorörelsens seriösa ansatser i slutet på sextiotalet då sådana som Ebba-Witt Brattström förde hemliga förhandlingar med partierna som resulterade i konkreta förbättringar – har förvaltats dåligt. Istället för ett resultatorienterat arbete har man valt en konfrontativ linje med provokationer som arbetsmetod. Dagens feminism är en omogen rörelse.

Belinda Olssons tv-program var därför en frisk fläkt som på sikt ger hopp om en mer vuxen feminism.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)