Posts Tagged ‘ republikaner

Kungen är maktlös – men värd sin vikt i guld

♦ ♦ ♦ Då och då hör man folk säga `jag är republikan, jag vill inte ha kvar kungamakten´, senast då en tv-mikrofon stacks under näsan på en pappa som var med dottern på Solliden på Öland i somras för att fira kronprinsessan Victorias födelsedag. Han log lite ursäktande och tillade att han var där för att dottern var rojalist. Hans republikanska övertygelse var uppenbarligen så stark att han var generad inför tv-kameran och ville rättfärdiga sig.

KungenJag har alltid tyckt republikanernas argument varit tunna. Kungamakten är odemokratisk, säger man, det är stötande i en demokrati att statschefsfunktionen kan ärvas, det är omodernt med monarki. Och det är dyrt.

Och visst kan man hålla med om detta i princip. Men verkligheten är ju en annan.

För realiteten är ju att kungen är maktlös. 1975 fråntogs han alla maktbefogenheter. Regering och en av folket vald riksdag är de enda instanser som har beslutanderätt i landets politiska angelägenheter. Och för att vara riktigt säker på att kungen inte på något sätt skulle kunna lägga sig i styrningen av landet belades han dessutom med munkavle, så att han inte på något sätt skulle kunna lägga sig i landets angelägenheter. Han får inte uttala sig politiskt.

Han har bara ceremoniella uppgifter. Inviger saker, talar till folket i svåra situationer som till exempel Estoniakatastrofen och tsunamitragedin i Thailand. Och varje år jultalar han till svenskar i utlandet. Han delar ut nobelpriset. Han representerar Sverige på statsbesök i andra länder. Hans närvaro ger tyngd åt allt av betydelse i vårt land.

Varför det? Ett exempel. Hans tal till nationen efter tsunamikatastrofen tolkade folkets upplevelser av denna omfattande och djupt tragiska händelse. Detta var oerhört viktigt i ett läge då politikerna hade sjabblat och gjort bort sig i folkets ögon. Kungens tal exponerade en hel nations sinnesstämning. Det var ett mycket viktigt tal. Aldrig har kungens betydelse för landet varit tydligare.

Kungen representerar känslan Sverige. Inte för att han som person skulle vara något märkvärdigare än andra, utan för att han representerar en instans som inte folkvalda politiker har möjlighet att göra. De sköter rikets praktiska angelägenheter. De grälar inbördes, för så går det till i en demokrati, och de byts ut stup i kvarten. Ingen av dem kommer därför i närheten av den  kontinuitet som kungen representerar.

Och kontinuiteten är viktig i ett land med växlande politiska styrkeförhållanden.

Kungaämbetet utgör en annan nivå än dagspolitiken, det handlar om vad landet är som nation – kontinuerligt genom decennier. Monarkin synliggör Sverige som idé ”ovanför” politiska ideologier, den visar nationen som en kvalitet i sig. Det är detta man kan tänka sig är känslan bakom att 70% av svenskarna vill behålla monarkin. I näringslivet talar man om immateriella värden – Volvo-märket är ett sådant. Det kanske finns bättre bilar, men inga har ett sådant rykte som Volvo. Märket har ett värde i sig. Det är inte bara en bil – det är Volvo.

Kungamakten har ett motsvarande immateriellt värde. Den praktiska politiken är som motorn i bilen, kungen representerar det övergripande värdet av helheten. Om Sverige skulle förlora monarkin skulle detta värde gå förlorat, särarten skulle sakna representation. Då är vi bara ett land, en politisk entitet som alla andra länder. En president eller statsminister är utbytbar och kan aldrig ge en motsvarande tyngd åt upplevelsen Sverige.

Då har vi förlorat landets logotype – kungen.

Nå men, säger republikanen, kungen och kungahuset kostar en massa pengar. Jo vars, apanaget är på 48 miljoner per år. För det ska han försörja sin familj och avlöna en massa folk som sköter slottets angelägenheter. Men värdet av det han gör för Sverige är mycket högre, fråga vilken höjdare inom näringslivet som helst. Hade man ersatt kungamaktens marknadsföring med en traditionell sådan hade man fått betala oändligt mycket mer. Om det ens var möjligt att ersätta över huvud taget.

För monarkins värde utomlands är betydande.

Motståndet mot monarkin luktar gamla tiders föreställningar om en maktfullkomlig överklass som levde på folkets bekostnad i sus och dus. Så är det ju inte idag. I själva verket är monarkin en integrerad del av demokratin precis som i Norge och Danmark (och i Finland är monarkin jättepopulär). Monarkin fungerar som ett skådespel som alla tjänar på.

Kungen är visserligen inte förtroendevald, men hans position är helt avhängig av folkets förtroende. Hela hans existensberättigande hänger på det. Det visar om inte annat de opinionsstormar hans felsteg orsakat. Gör han bort sig tillräckligt är han troligtvis körd. Men med största säkerhet inte monarkin. Då ersätts han av dottern som är minst lika populär, om inte mer. Förutom hennes representativa framtoning ger hon intryck av större säkerhet och omdöme än sin far.

Republikanernas argument har drag av ytligt slentriantänkande. Har de tänkt på att man kan se kungen som en betald marknadsförare av Sverige? På detta är han expert. Den bästa som går att få. Och den billigaste.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Kontinuiteten är det som gör monarkin unik

Att kungafunktionen går i arv är både odemokratiskt och ojämlikt – men samtidigt själva poängen i en monarki. Alla känner kungafamiljen. Det har varit Sveriges kungafamilj i hundratals år. På gott och ont, vilket även här är en poäng, nämligen kontinuiteten. Kungadömet hyser landets modellfamilj vars öden och äventyr uppmärksamt följs av folket genom historien. Far- och morförädrarna berättar om sin generations kungafamilj, släktkrönikan är genomskinlig. Karaktärer, snedsprång, oförmågor och begåvningar är var mans egendom. Och historien skrivs hela tiden.

Det är som om den kungliga familjen utgör en sorts pedagogisk idé, själva arketypen för familjen som institution. Den ger oss ständigt stoff  för våra samtal vid fikabord och groggverandor. Victoria och Daniels bröllop engagerade en hel nation. Att intresset var hysteriskt är naturligt. Detta var  en flicka som vi alla följt i vått och torrt sen hon föddes, inte på nära håll som våra egna döttrar, men på ett mer principiellt plan. Hon är vårt lands prinsessa – därför var bröllopet så stort för svenskarna, precis som bröllop är i alla familjer.

En vald president kommer in i maktens boning som en okänd och finns med oss i kanske fyra år innan någon annan tar hans plats. Han kan aldrig upplevas som en familjemedlem jämförbar med kungafamiljen. Hans historia är inte folkets. Och om presidentens dotter gifter sig kan det aldrig mäta sig med ett kungligt bröllop som Victoria och Daniels eftersom hon är ännu mindre känd för oss än presidenten. Vårt förhållande till henne har ingen historia. Svenska folket har inte följt henne från barnsben. Detta är den avgörande emotionella skillnaden  jämfört med kungamakten – nämligen bristen på kontinuitet. Upplevelsen av landets representation blir mer ytlig och svår att engagera i sig med en demokratiskt vald statschef. Det blir bara bara en i raden av politiska reträttposter. Som en landshövding med lite mer glans.

Kungadömet är odemokratiskt. Det är fel att ärva makt. Varför ska skattebetalarna göda en priviligierad elit? Det är omodernt med monarki. Det är lätt inse att republikanerna har rätt här, det är oavvisliga argument. Men väger de trots allt inte lätt mot kontinuitetsargumentet? Är det inte kontinuiteten som är det som gör kungahuset till vad det är? Sverige är en kontinuerlig process och kungamakten är den enda instans som kan representera den processen på ett trovärdigt sätt. Beaktas det unika i denna position tillräckligt?

Och prakten inte att förglömma. Vår kungafamilj har möjlighet att ha de vackraste kläderna och de mest överdådiga middagarna, de representerar landet i världen och ger oss samtidigt en chans via massmedia att på något sätt vara med  i de fina salongerna. Minns vårt kungabröllop där Silvia Sommerlath blev drottning med en sån charm, stil, skönhet och representativitet att det tog år innan vi riktigt hämtat oss. Hon blev en verklig tillgång för landet, kändes det som. Hon gav Sverige ett mervärde.

Den kungliga familjen är en sorts svenskarnas egendom, oavsett politisk tillhörighet. Som uppfyller våra drömmar om en glansfull tillvaro. Ett tittskåp in i svenskhetens allra finaste gemak där kung, drottning, prins och prinsessor lever ett teaterliv vi älskar att ta del av. Vi undrar hur det är att vara ständigt påpassad, frågar oss hur de lever när de är alldeles för sig själva. Kokar kungen själv en enkel spaghettilunch för familjen en dag när de är lediga? Lyssnar han på Elvis i hemlighet på Drottningholm? Frågor som engagerar hög som låg.

De är vanliga människor, javisst – men insatta i extraordinära sammanhang med uppgift att mer än något annat förkroppsliga  den svenska folksjälen – genom generationerna, höjt över dagspolitiskt käbbel. Alla frågor kring tronarvinge, successionsordning, prinsar och prinsessor och släktskap med andra hov skapar en  nästan esoterisk mytologi som lever starkt i folkdjupet.

Kungahuset är en levande förbindelse med landets historia. Det representerar vårt urarv, vår grund. Med kung, drottning, prinsar och prinsessor blir detta arv konkret. Kungligheterna kliver ut ur historieböckerna och in i tv-rutan. I en ständigt föränderlig värld där regeringar kommer och går är kungadömet den institution som består som en grundmurat oföränderlig nationalsymbol för Sverige.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)