Posts Tagged ‘ rasism

Orsakerna till främlingsfientlighet och rasism negligeras

”Efter tragedin på Utøya förväntade vi oss att attityden mot människor från andra länder skulle förändras”, skriver Anna Ardin på One Sweden och sex andra undertecknare på Brännpunkt i SvD 21 juli. Det är en häpnadsväckande önskan med tanke på de senaste decenniernas folkvandringar som saknar motstycke i historien. Hur kan man tro att ett massmord på en norsk ö i ett slag skulle upphäva känslan av rädsla och misstro i breda folklager inför de stora och snabba folklivsförändringarna i landet?

En skickligt genomförd integrationspolitik hade naturligtvis dämpat oron över de problem massinvandringen fört med sig av främlingskap, arbetslöshet, sysslolöshet, bostadsbrist, svårförståeliga religions- och kulturmönster och kriminalitet.  Istället uttrycker tyckareliten förvåning och förtrytsamhet över de fördomar och rasism oron givit upphov till. Och de oroliga hånas för att de inte håller med om dogmen att det inte existerar några problem.

Ardin är upprörd över att ”dessa krafter får fritt spelrum och tillåts bestämma vad vi pratar om”. Som om invandringsrelaterade frågor är så betydelselösa att man inte behöver tala om dem. Som om hon inte  inser de implikationer det starka inslaget av främmande kulturer fört med sig i det svenska folkhemmet. Här intar fenomenet islam givetvis en särställning.

Inte i mannaminne har en religiöst och politiskt färgad världsåskådning spridit en sån skräck och förödelse som den islamska i många länder, vilket massmedia rapporterar om så gott som dagligen. Det är ständiga terrorhandlingar, religiös trångsynthet, kvinnoförtryck, hedersmord (enligt Ayaan Hirsi Ali begås merparten i islams namn) och för en västerlänning obegripliga medeltida lagar som styr ända in i privatlivet. Tyckareliten vill få oss att tro att detta inte lämnar några som helst spår i människors föreställningsvärldar. Att inga problem existerar.

Det är en märkligt naiv hållning. Fördomsfritt lagda människor kan naturligtvis skilja på islamistisk terror och fromheten i den muslimska religionen. Men även en stor del av de fredliga anhängarna av islam ansluter sig till ett i våra ögon helt osannolikt uråldrigt patriarkalt moralsystem. Detta har numer blivit vardag i vårt land. Och med  attentatet på Drottninggatan, mordförsöken mot Lars Vilks och allehanda hot mot svenska tidningar i samband med Muhammedteckningarna har även terrorn kommit till Sverige. Varför viftas detta problemkomplex ständigt bort som irrelevant? Hur kan man tycka att det är konstigt att detta leder till räddhågsenhet och fördomar?

Att de flesta har långt kvar till den fördomsfrihet Ardin med flera tar som självklar visade den från Etiopien adopterade komikern Marika Carlsson. I radioprogrammet Sommar nyligen ironiserade hon över de ständiga frågorna om hennes ursprung. ”Från Lund”, svarar hon sanningsenligt på frågan varifrån hon kommer. ”Jamen jag menar URSPRUNGLIGEN” är då standardsvaret. Är man svart är man utlänning, är signalen. Vilket visar att mörkare hudfärger ännu inte finns med i den svenska självbilden. Och hur skulle de kunna vara det? För bara ett halvt århundrade sedan var andra hudfärger än den vita mycket ovanliga i vårt land. Sånt här tar tid. Men Ardin är otålig:

»I Sverige har rasismen funnits länge. Trots att staten tagit avstånd från rasismen lever den kvar i vardagen, i obetänksamma uttalanden om hur invandare är, eller om vad muslimer tycker.«

I sin förtrytsamhet över existensen av fördomar förväxlar Ardin politiskt korrekta deklarationer från statsmakten med en konkret verklighet. Men man upphäver inte främlingsfientlighet och rasism genom att fördöma den. Man bara skuldbelägger och förstärker den. Och vem tjänar på detta? Inte de som mobbas i alla fall. Och knappast heller de politiskt korrekta som bara ökar klyftan till de som känner oro inför de stora förändringarna landet befinner sig i.

Visst kan man tycka att rasister och främlingsfientliga överdriver problemen med invandringen. Men lika sant är att tyckareliten underskattar samma problem eftersom man inte tar hänsyn till grunderna för främlingsfientlighetens uppkomst. Det är oseriöst. Att arbeta mot rasism och främlingsfientlighet är viktigt, men det minsta man kunde begära av organisationer som One Sweden, Unga humanister, Ungdom mot rasism, Svenska muslimer och andra undertecknare av artikeln, är att de grundar sitt arbete på en korrekt analys.

Först genom att visa förståelse för rädslan – inte förkasta den – kan vi på sikt förändra den.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Sverigedemokraterna ser att kejsaren är naken

Tyckareliten bland media och politiker har svårt att få kläm på vad Sverigedemokraternas valframgång beror på. Den mest förekommande föreställningen är att SD är ett rasistiskt parti som rider på ett latent främlingshat. Andra menar att SD:s väljare känner sig stå utanför vilket gör dem missnöjda med de etablerade politiska partierna. Jan Guillou tror att SD kom in i riksdagen på grund av de sympatier de fick då vänstermänniskor på torgmötena innan valet hade häcklat SD. Diverse kändisar utgjuter sig känslosamt i media om hur illa de tycker om rasism. Aftonbladet har skapat en slogan: Vi gillar olika.

Få analyser kommer fram till den enda rimliga förklaringen till SD:s framgångar – väljarnas önskan att problemen med massinvandringen och den havererade integrationen skall genomlysas och åtgärdas. Denna önskan har klandrats, missförståtts och hånats på ett sätt som troligtvis ytterligare förstärkt SD-väljarnas övertygelse. Att en legitim önskan förnekas och avvisas väcker naturligtvis harm.

Men det finns lysande undantag. Paulina Neuding och Johan Lundbergs artikel i DN 23/9 efterlyser en debatt om invandringens problem. De talar om en ovilja hos media och de politiska partierna att erkänna de specifika problem som finns med invandringen och det svenska flyktingmottagandet. Sverigedemokraterna har inte de korrekta lösningarna på problemen, skriver de, men de ställer frågorna och har vunnit väljarstöd på att andra försökt tiga ihjäl dem.

Neuding och Lundberg ser att media och de etablerade partierna misslyckats på framförallt två fronter. Ett – oviljan att erkänna de problem som finns och diskutera möjliga åtgärder, och två – formulera varför ett generöst flyktingmottagande är något bra. Negligeras dessa frågeställningar riskerar SD att växa ännu mer, menar artikelförfattarna.

Svaret de får är typiskt för debattklimatet. Mattias Tydén förnekar problemen i DN 28/9 och kallar dem myter. Kriminologer har ”återkommande” behandlat kriminalitet bland invandrare, i media ”frodas reportagen om problem och konflikter relaterade till etnisk segregation”. Nej, Tydén  ser inte att någon lagt locket på. Och sällar sig därmed till denna märkliga skara av människor som inte ser, inte förstår.

Man kan fundera mycket över detta. Och uppleva att tyckaretablissemanget inte godkänner en förklaringsmodell som problematiserar invandringspolitiken – eftersom den enligt dem står över all kritik. Detta verkar leva som en tyst, halvt omedveten men ändå självklar upplevelse av konsensus som är intimt förknippad med hela 68-kulturens centrala stämningar av solidaritet med marginaliserade folkgrupperingar. Denna kollektivt upplevda tidsanda har under decennierna cementerats som en sorts upplysningsideal som är odiskutabelt och oberörbart. Att ifrågasätta denna upplevelse är därför ett brott som väcker starka känslor. Konsensuskulturen ser sig deltaga i en sorts mental klasskamp – de upplysta mot de vulgära, oupplysta.

Det intressanta med SD-mentaliteten är att de inte räds sitt psykologiska underläge inför konsensuskulturen för att de ser att kejsaren är naken. Invandringen har tappat alla proportioner – det handlar om massinvandring – och integrationen har misslyckats och istället skapat invandrarghetton med hög arbetslöshet. Ändå diskuteras detta inte. När Anders Lago ber om hjälp att styra flyktingströmmen någon annanstans än invandrartäta Södertälje – som tagit emot fler irakiska flyktingar än hela USA – får han kalla handen av regeringen. Inte ens hans eget parti (S) har förslag till åtgärder.

Ett misslyckande skall kallas för just detta – och åtgärder skall krävas. SD:s rasistiska rötter är naturligtvis en fatalitet som nu utnyttjas av motståndarna i sin fulla potential, men SD:s ifrågasättande av invandrarpolitikens heliga kor är ändå det saken gäller. Och att Sahlin och Reinfeldt nu ska börja förhandla om invandrar- och asylpolitiken är en direkt följd av detta. Hut går hem.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Den naiva multikulturalismen

Det multikulturella samhället är ett begrepp jag tror de flesta uppfattar som något positivt, grundat i en generös och tillåtande hållning. Man respekterar varandras kulturella och etniska särart. Vi är inte bättre än dom. Men enligt en bok som recenseras i SvD 23/9 kan begreppet också uppfattas som problematiskt. Författarna, Per Brauhn och Dilsa Demirbag-Sten menar till och med att multikulturalismen som ideal måste bekämpas, eftersom det innebär att grupper tillmäts rättigheter på den enskilda människans bekostnad. Och – inte minst viktigt –  att inhemsk kultur skjuts tillbaka och förnekas till uthemsk kulturs fördel.

Redan för två år sedan skrev Nathan Shachar i DN en starkt kritisk krönika över multikulturalismens  skadeverkningar i England under rubriken Multikulturalism leder till elände. För trettio år sedan efter svåra kravaller i invandrartäta områden i Birmingham och Bradford övertalades ett par kommuner  av sociologer och kriminologer att anamma en ny ideologi, den så kallade multikulturalismen, för att lösa problemen. I stället för individens värdighet och rättigheter lärde multikulturalismen att det var de olika kulturerna som var det centrala. Det var de, inte du och jag, som skulle jämställas.

”Inga invandrare eller invandrarorganisationer hade framfört några krav på multikulturella reformer. De applicerades ovanifrån, av vita intellektuella. Förr hade sikher, hinduer, muslimer och karibier bott vägg i vägg och agerat i samma politiska organisationer i frågor som angick dem alla. Men när bidrag och stöd plötsligt fördelades enligt kulturella principer föll de gemensamma organen sönder. Under åttiotalet segregerades skolsystemen. Detta skedde av sig självt när det hela tiden var särarten, inte gemenskapen, som utgjorde underlaget för resursfördelningen. Under 90-talet splittrades också bostadsområdena upp och i dag är förstörelseverket komplett: till och med affärsområdena har fragmenterats, så att varje ”kultur” har sitt shoppingkvarter.”

I det nya systemet krossades den sekulära islamiska kulturen, som spelat en central roll i de äldre, politiska organisationerna. Multikulturalismen blev den fanatiska islamismens hävstång. De mest ”muslimska” muslimerna tog hand om gruppens skolbudget. De som skulle begå terrordåd mot sina egna landsmän hade inte lärt sig det i Pakistan, de hade uppfostrats till det tack vare en blåögd och artificiell ­modeideologi som inte hade något med islam att göra.

Rasismen och multikulturalismen har olika avsikter, men de utgår från samma grundantagande: Att du, och dina eventuella rättigheter är en funktion av din grupptillhörighet. De bägge ideologierna har samma rötter och de leder mot samma elände: segregation, extremism och slöseri med mänskliga resurser, menar alltså Nathan Shachar, utrikeskorre på DN. Mauricios Rojas, riksdagsledamot 2002-08, skriver i en artikel på Newsmill före valet:

”Under decennier har det talats vitt och brett om mångfald, men mycket lite om det som ska hålla mångfalden ihop. Det berikande i den mångfald som invandringen för med sig har betonats, men det har sällan nämnts att det är utifrån svenska förutsättningar denna mångfald ska utvecklas. Det har lett till förvirring och försvårat invandrarnas integration. Därför behöver vi en integrationspolitik, som tydligt bejakar mångfalden men som lika bestämt utgår från det arv av erfarenheter, kultur och språk som svensk historia gett oss.”

I Sverige har dessa svårigheter existerat i decennier i våra invandrartäta områden där svenska språket är ett undantag. Vi upplever att vår toleranta hållning möts av intoleranta strukturer med klantänkande, kvinnoförtryck och önskan om särlagstiftning. Detta är multikulti så det stänker om det. Men inte var det detta vi ville? Vi ville ju bara visa vår generösa och världsberömda jämlikhet. Vår tolerans och respekt för andras särart. Vår antirasism. Men det visar sig som så ofta förr att vi varit naiva.

Det är klart att det är smärtsamt. Och att SD skulle skriva oss detta på näsan gör inte saken bättre.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)