Posts Tagged ‘ radikalfeminism

Flammans sågning av Maria Svelands bok banar väg för en feminism med ett mänskligt ansikte

Vi är nog rätt många som väntat att den radikalfeministiska fasaden förr eller senare skulle krackelera. Det är inte möjligt att i längden upprätthålla en enighet när det är extremister som håller i taktpinnen. Men nu har det alltså hänt, och den som är orsak till sprickbildningen är inte oväntat en av de mest renodlade sekteristerna inom feministrörelsen – Maria Sveland. Mummel har tidigare haft anledning att kommentera hennes göranden och låtanden.

På internationella kvinnodagen 8 mars släpptes hennes bok Hatet. Men redan dagen innan recenserades boken i socialisttidningen Flamman. Socialismen är väl den politiska riktning som tillsammans med Feministiskt initiativ står närmast feminismen. Tidningen hette förr Norrskensflamman och var då organ för SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Det var därför en självklarhet att man skulle anmäla Svelands bok.

Det sensationella var att boken sågades.

Tidningens litteraturkritiker Ann Charlott Altstadt skriver att Hatet är ”en djupt problematisk bok”. Hon känner sympati för Svelands kamp mot näthat och antifeminism. Men hon tar kraftfullt avstånd från Svelands krav på rättning i ledet.

»Hatet är, som Maria Sveland hävdar, ett demokratiproblem då rädsla föder tystnad, men det paradoxala är att hennes resonemang och slutsatser riskerar att få liknande självcensurerande konsekvenser på det offentliga samtalet. (…) Frågan är om kritik mot Maria Sveland och hennes variant av feminism ens är möjlig. Omedvetet åskådliggör hon därmed den rådande feminismens stora problem – kravet på åsiktskonformitet.«

Eller med andra ord – man måste hålla med henne, annars är man emot henne. Att Flamman på detta sätt fronderar mot en av landets feministiska fixstjärnor är både anmärkningsvärt och oväntat. Man kritiserar inte en av de sina om man inte har mycket goda skäl. Argumenten blir därför blytunga.

Ann Charlott Altstadt kritiserar Svelands förhållningssätt till män-är-djur-dokumentären Könskriget 2005, som hon i boken beskriver som ”en orättfärdig megaatack” mot feminismen. Men detta teveprogram skulle aldrig ha upplevts som ”feminismens största backlash i modern tid” om feministrörelsen varit pluralistisk och städat framför egen dörr. Sveland låtsas inte om att det faktiskt fanns feministisk kritik mot ROKS och den kontroversiella professorn Eva Lundgrens forskning, som av granskare från Uppsala universitet sågats ”jäms med fotknölarna”.

»Det är fullkomligt barockt att Maria Sveland förbigår att Eva Lundgren hävdar att hon intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld. Denna okritiska hållning är antiintellektuell och skadar feminismen.«

Skriver alltså Ann Charlott Altstadt i Flamman. Väletablerade skribenter som Yrsa Stenius och Susanna Popova görs i boken ansvariga för kvinnohatet, och tre kvinnliga kritiker av Svelands tidigare bok får kommentaren ”det blir allt mer tillåtet att uttrycka sig förlöjligande, förminskande, och ibland rent hatiskt om feminister och feministiska frågeställningar”.

»Inbäddad i en medelklassmiljö där alla lever och tycker lika, ser inte Maria Sveland att det egentligen inte existerar någon feminism, utan en rad feminismer. Motsatsen kallas sekt eller barnsjukdom. Och feminismen måste våga höja många olika sorters röster för att höras, för då låter det så mycket högre och med större trovärdighet. När Maria Sveland i Hatet analyserar antifeminismen och hatet skapar hon också, medvetet eller inte, en feministisk kanon. Problemet är att det gör många av oss till kättare.«

Annars har boken i stort mottagits väl av media som ju normalt är vänligt sinnad till feminismen. Det anmärkningsvärda är att Sveland för första gången får svidande kritik från sina egna. Texten i Flamman kan därför inte bara bedömas som en traditionell bokrecension. Den är en ideologisk reprimand i något som nästan kan betraktas som ett feministiskt linjetal.

Nu kan det bara bli bättre. Efter detta finns fog att hoppas på en feminism med ett mänskligt ansikte.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 5 votes)

De heterosexuella är förtryckare, säger queerfeminist

”Var solidarisk och bekämpa heteronormen”, skrev Ida Maria Gunnarsson nyligen på Newsmill. ”En öppen hbqt-person* får vänja sig vid äcklade blickar, glåpord som skriks efter en på stan och en ständigt närvarande rädsla för våld. Ingen normperson kan föreställa sig hur det är. Hur det är att vara ständigt beroende av andras tolerans.” Artikeln är tankeväckande och viktig i den jämlikhetsprocess som påbörjats för bara några decennier sedan. För homosexualitet och andra avvikande könsidentiteter har under historien ständigt fördömts.

Med några undantag dock. Under antiken var grekernas manliga homosexualitet, precis som i Japan och Kina, fokuserad kring relationen mellan vuxna män och ynglingar. Kärlek mellan män ansågs som något högt skattat, inte minst av Platon. I vikingasamhället var inte homosexualitet förbjudet och under senmedeltiden i Frankrike kunde två personer av samma kön skriva ett kontrakt under överinseende av vittnen och en notarie där man lovade varandra att dela liv och tillgångar i ett juridiskt giltigt dokument.

Med renässansen blev dock homosexuella handlingar strikt förbjudna, men det fanns en möjlighet att skriva homoerotiskt. I bland annat Shakespeares sonetter finner man dubbelbottnade referenser till kärleken till en ung man. Även i Sverige finner man under frihetstiden homoerotiska dikter. Homosexualitet var dock fortfarande förbjudet; visserligen var attityden under sjuttonhundratalet åtminstone inom överklassen mycket tillåtande, men det rådde fortfarande dödsstraff. I till exempel Nederländerna avrättades sjuttio homosexuella män mellan 1730 och 1732.

Under 1800-talet och början av 1900-talet var det i de flesta länder fortsatt förbjudet att idka homosexuella handlingar, som kallades sodomi eller onaturlig otukt. Den vanligaste påföljden var fängelse eller straffarbete. Överallt var homosexuella på olika sätt trakasserade och de tvingades ofta leva i det fördolda. Men runt sekelskiftet 1800/1900 framträdde flera öppet homosexuella personer och världens första tidning för homosexuella Der Eigene kom ut 1896 i Berlin samt senare flera andra tidningar. Berlin blev en samlingsplats för homosexuella redan från början av 1900-talet. Under 1920-talet i stora städer som Berlin och Paris kunde homosexuella leva mer öppet.

Men i Sverige kunde homosexuella handlingar fram till 1934 fortfarande ge straffarbete i upp till två år – en fullständig avkriminalisering skedde inte förrän 1944. Och fram till 1979 betraktades homosexualitet faktiskt som en sjukdom. Internationellt klassificerades homosexualitet fram till 1990 av WHO som en sinnessjukdom. Världens alla homosexuella sågs fram till dess som sinnessjuka. Sedan slutet av 1980-talet har homosexuella i Sverige gradvis fått allt större rättigheter, inklusive rätten till samkönad adoption (2003) och rätten att ingå samkönat äktenskap (2009). Vi har idag en diskrimineringslag som förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning.

Delvis parallellt med denna utveckling löper den kvinnliga kampen för jämlikhet med mannen. Här finns några centrala begrepp som uttryck för detta. Feminism är en samling rörelser som syftar till att definiera, upprätta, och försvara kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter, som Wikipedia så kortfattat uttrycker det. Radikalfeminism är en gren inom feminismen vars huvudsakliga tes är att kvinnors underordnade ställning i samhället beror på att vi lever i ett patriarkat. Patriarkatet är från början ett västerländskt religiöst begrepp, där ledarskapet i kyrka och familj utgick från det manliga prästerskapets organisation med påven högst i hierarkin. Patriarkatet är den mest grundläggande strukturen i samhället, menar feminister, något som skär över ålders-, klass- och etnicitetsgränser.

Könsmaktsordning är ett begrepp inom flera olika feministiska inriktningar och syftar på att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Ordet könsmaktsordning används kanske främst inom svensk politik och samhällsdebatt. Inom akademisk forskning förekommer de liknande begreppen genusordning och genussystem. Män i alla samhällen är fostrade att inneha den ekonomiska och beslutande makten i familj och samhälle och samhällets regler är utformade så att denna ordning kan upprätthållas. Eftersom män är i majoritet i beslutande församlingar fördelas ägandet oftast så att kvinnor får en mindre andel, samt att kvinnors insatser och egenskaper nedvärderas.

Centralt för teorin om könsmaktsordningen är att kvinnor hålls borta från makten genom så kallade härskartekniker, ett begrepp man menar kan observeras i varje grupp där det existerar någon typ av hierarki. Härskarteknikerna används för att utestänga, nedvärdera och förringa det som kvinnor är och gör, vilket innebär att kvinnor stängs ute från maktutövning.

Detta för oss fram till ett begrepp som på sätt och vis i sig förenar sexuella jämlikhetssträvanden med feminism, nämligen queerfeminism.

Queerfeminismen är en teori som uppstod i början av 1990. Den kritiserar den så kallade heteronormativiteten – alltså att heterosexualitet utgör normen för sexuell läggning, familjebildning och socialt umgänge. Centralt för queerteorin är att betrakta sexuell läggning som socialt, historiskt och geografiskt konstruerad. Den heterokulturella dominansen ses därför som en förtrycksmekanism, vilket Ida Maria Gunnarsson här ovan i sin artikel syftar på. Enligt qeerfeministiskt synsätt existerar ingen ”naturlig” sexualitet eller könstillhörighet och till synes oproblematiska begrepp som ”man” och ”kvinna” ifrågasätts följaktligen.

Logiken är tydlig, men så långt driven att den har tippat över i det absurda. Kan man tycka. Att driva jämlikhetssträvandet så långt känns knappast realistiskt. I vilket fall lär denna föreställning behöva avsevärd tid innan den är förankrad i folkdjupet.

Men även jagbegreppet bakom detta synsätt är radikalt. Vår självbild, det vi upplever att vi ÄR – är ett resultat av rådande normer, menar etnologen Pia Lundahl i sin bok Lesbisk identitet. Upplevelsen av identitet är tydligt förankrad i samhället och det sociala livet. Vår känsla av identitet är mindre avhängig av oss själva än den är av relationen till andra individer, grupper och institutioner. Definieringen av vårt jag går genom ”den andre”. Självet är en produkt av sociala processer, inte de sociala processernas upphov.

För en antroposof framstår detta naturligtvis vid första anblick som något ytterst suspekt. Jaget är ju något högst individuellt och unikt. Men man får inte förväxla jagets objektiva existens med vår upplevelse av det. Och denna upplevelse är beroende av omvärlden. Detta är queerteorins jagbegrepp som den förs fram i boken Queerfeministisk agenda, författad av Tiina Rosenberg, en av grundarna av Feministiskt initiativ (FI).

Heterosexualiteten är inte något naturligt eller fritt valt alternativ utan en mångfacetterad väv av normer, menar Rosenberg. Tack vare dess privilegierade ställning lyckas den upprätthålla sin status som något naturligt och självklart. Och eftersom den är att betrakta som en form av förtryck, måste den ses som en politisk institution – som alltid använt våld för att skydda sig. Samhället gör ”en gigantisk investering i heterosexualiteten”, menar hon.

Den heterosexuella genusordningen har uteslutningen av homosexualitet som sin främsta uppgift. Ledande feminister använder begrepp som det heterosexuella kontraktet, den obligatoriska heterosexualiteten och det heterosexuella paradigmet. Att vara queer betecknar inte en identitet utan ett kritiskt förhållningssätt till denna vedertagna norm. Som outsiderposition innebär queer allt från genusvariationer till olika identitetsstilar, helt enkelt en uppfattning om individens rätt att skapa sig själv.

Ida Maria Gunnarssons artikel beskriver en vardag där hon är ”ständigt beroende av andras tolerans”. Den verklighet hon beskriver är på många sätt beklagansvärd, även om den är betydligt bättre än förr. Men frågan är förstås hur radikalt majoritetssamhället kan förändra sitt förhållningssätt till något som så länge varit så skuldbelagt.

 *HBTQ är en förkortning av begreppen Homo, Bi, Trans och Queer.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)