Posts Tagged ‘ primater

Bara en tidsfråga innan djuret kommer ut som människa?

“Vi kan få nyheter om moster Anna eller morbror David, få veta var kusin Johan befinner sig och hur kusin Lotta mår och ta del av de senaste rönen om varför Egons äktenskap gick i kras. Sådant informationsutbyte klarar definitivt inte andra primatarter av, inte ens chimpanser. Vad de inte ser med egna ögon kommer de aldrig att få veta.”

I vår tid talas det ständigt om hur lika vi är djuren. Det är bara en pytteliten DNA-skillnad mellan schimpansen och oss, eller grisen med för den delen, säger man triumferande i en märklig önskan att förminska människans unika egenart och betydelse för civilisationsutvecklingen. Ingen talar om det väsentliga ‒ vilka avgrunder som skiljer oss från djuren. Hur kan en sån liten kroppslig skillnad vara så avgörande för medvetandenivån?  Det är detta som är intressant och därför borde undersökas!

“Även med den vänligaste tolkning av dessa resultat är det dock odisputabelt att varken delfiner eller chimpanser med avseende på inlevelseförmåga kommer upp till den nivå som kännetecknar låt säga ett 6-årigt barn. Storprimater är i många hänseenden imponerande, men de spelar faktiskt inte i samma division som oss människor med vår unika förmåga att hantera intentionalitet av upp till sex grader.”

Citaten är hämtade från boken Historien om människan av professor Robin Dunbar, en av de mest respekterade evolutionsforskarna i England. Storprimater är benämningen på de så kallade människoaporna – gorilla, schimpans, bonobo och urangutang. Intentionalitet betyder medvetandenivå – där chimpansen normalt befinner sig på den första nivån.

Experter vet naturligtvis att människan är ett unikum på planeten, men denna vetskap är knappast allmängods. I det allmänna medvetandet är det vår likhet med gris och schimpans som gjort intryck. Och den allmänna slutsatsen av detta är att vi överskattat vår ställning som människa och att vi egentligen står på samma nivå som åtminstone en del djur. Vi ska inte göra oss märkvärdiga!

“Människans förmåga till långtidsplanering kan vara av alldeles speciell betydelse: den krävs inte bara för att spela schack utan också för väsentligare saker som exempelvis att uppnå och bibehålla en hög social position. Min kollega Louise Barrett, som studerar babianer i deras naturliga miljö i Afrika, framhåller ständigt att dessa djurs stora svaghet är att de helt och hållet lever här-och-nu och saknar varje spår av insikt om att det ibland kan vara lönsamt att förtränga stundens känslor och avsikter och invänta ett senare tillfälle att agera. Det tycks vara vår arts unika förmåga att ta ett steg bort från nuet, som ger oss möjlighet att jämföra de sannolika utfallen av alternativa handlingslinjer.”

Men detta har ännu inte den breda allmänheten förstått. Varför dessa “människoliknande” djur inte lyckats “höja sig” till vår nivå och “slutat vara djur” bekymrar inte. Man tycks tro att det bara är en tidsfråga innan dessa djur “kommer ut” som människor. Denna brist på differentiering har skapat en grotesk vulgäruppfattning som blockerar en sann människobild.

“Det finns ett speciellt drag som skiljer oss människor från alla andra djurarter, inklusive våra allra närmaste släktingar bland primaterna ‒ vårt språk. Bland 4 000 däggdjursarter och 10 000 fågelarter ‒ för att ta de “högre” ryggradsdjuren ‒ finns inte en enda som kommer ens i närheten av vår språkförmåga. Självklart förekommer kommunikation också hos alla dessa andra arter och ofta på en synnerligen sofistikerad nivå. Likväl kan utväxlandet av signaler hos dem inte jämföras med människans språk med dess enastående flexibilitet och förmåga att kodifiera stora mängder information.”



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Är det tvärtom – härstammar aporna från människan?

I Darwins idé om kampen för tillvaron överlever de djur som bäst lyckas anpassa sig till omgivningen. Detta gör de genom specialisering. Men människan är den minst specialiserade av alla andra arter. Hur har hon då kunnat inte bara överleva, utan också breda ut sig på de andras bekostnad genom en strategi av icke-specialisering? Frågan ställs i en artikel av Daniel Håkanson i november 2002 av Forum för antroposofi i en anmälan av boken Der Erstgeborene. Mensch und höhere Tiere in der Evolution av Jos Verhulst.

Ytterligare en fråga anmäler sig.  Djurens specialisering har utvecklats under stora tidsrytmer – innebär det då att människans brist på specialisering gör henne mer primitiv? Vi vet naturligtvis att det inte är så, men hur kan vi då förstå detta paradoxala fenomen? Som lök på laxen ägnar sig människan de första tjugo åren av livet åt lek och lärande – inte åt jagande efter föda som de andra arterna. Hur har det varit möjligt att trots detta kunna uppnå världsherravälde?

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 14

Frågan som Verhulst ställer sig är om denna icke-specialisering i själva verket är ett uttryck för att människorna är mer lik primaternas* gemensamma förfader än någon annan primat. Har aporna i själva verket utvecklat sig från en människoliknande urform och inte tvärtom? Innebär det att djuren vidareutvecklat former som hållits tillbaka hos människan? Om vi skulle ”rulla filmen baklänges” – skulle då de övriga primaterna bli alltmer människoliknande?

Om nu människan ”hållit tillbaka” utvecklingen och specialiseringen till förmån för bibehållandet av sin allsidighet, har hon då stått stilla i utvecklingen och ser likadan ut som sina förfäder? Om inte, vad är det då hon har utvecklat istället för specialiseringen?

Dessa frågeställningar ses märkligt nog som en oviktig sidoknorr i de traditionella evolutionsteorierna.

En ap-baby är till sin kroppsform väldigt lik en vuxen människa, speciellt huvudet. Ju mer apan växer, desto mer skjuter hak- och munpartiet fram nästan karikatyrartat. Den mänskliga gestaltens väsentliga anatomiska kännetecken är dess allmänt fosterliknande drag i en evolutionsutveckling som är ”återhållen” jämfört med apornas som är mer ”framåtskridande”. Människan lämnar i princip inte den för alla primater gemensamma fosterformen.

Det verkar alltså som om människans utveckling fördröjs och skjuts upp genom att drag från fosterutvecklingen bibehålls. Under evolutionens gång utsätts en del kroppar för ett specialiseringstryck, de måste specialiseras för att överleva. De i denna grupp som inte utvecklar livsdugliga former dör ut. De livsdugliga bildar vartefter de olika djurarterna.

Av någon anledning ”skyddas” en annan del av kropparna från specialiseringstrycket och kan bibehålla och vidareutveckla den från början givna allmänna formen. Det är människans förfäder. Man kunde visualisera detta i en bild där människans utvecklingslinje är stammen och djuren de grenar som växer ut från denna stam. På sätt och vis kan man därför säga att djuren har utvecklats ur människan – inte tvärtom.

Vi har en fixering vid att orsakerna alltid måste komma före verkan (orsak – verkan) på grund av att vårt resonerande förnuft fungerar på detta sätt. Vi söker ständigt orsaken till de fenomen vi möter i det förgångna. Men Verhulst menar att de lagbundenheter som ligger bakom människans evolution ligger i en för förnuftet obekväm riktning: Verkan kommer före orsaken.

Eller uttryckt på ett annat sätt: Det framtida slutmålet är en kraft som verkar in i nuet och det förgångna.

Frågan är om vi inte övervärderar sambandet orsak – verkan. Vi kan till exempel i varje äggcell se något från början obestämt och odifferentierat utveckla sig till en individ. Råder inte det omvända sambandet även här? Är det inte så att vi övervärderar genernas ”orsakande” betydelse i individens utformning?

*Primat – herredjur, högre stående djur



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)