Posts Tagged ‘ PLANS

Är waldorfpedagogiken i grunden religiös?

I USA har waldorfpedagogiken länge haft ett rykte om sig att vara religiöst grundad, vilket är oförenligt med deras statsunderstödslagstiftning. Den waldorfkritiska organisationen PLANS (People for Legal and Non-Sectarian Schools) ville därför pröva detta i domstol. Men yrkandet ogillades i två instanser eftersom man ansåg att antroposofin inte uppfyllde kriterierna för en religion.

Det är inte svårt att förstå att waldorfskolan av somliga kan uppfattas som religiöst anstucken. En välkänd waldorflärare citeras på PLANS hemsida : ”Jag skickar min dotter till en waldorfskola så hon kan få en religiös upplevelse. (…) När vi förnekar att waldorfskolor ger barnen religiösa upplevelser, förnekar vi grunden för waldorfpedagogiken”En annan waldorfkritiker skriver om sin egen tid i waldorfskolan:

»I vår första eurytmiuppvisning i fjärde klass framförde vi världens skapelse – ljusets uppkomst, skiljandet av ljuset från mörkret, och land från vatten och så vidare. Vi gestaltade änglar och ärkeänglar och uppfyllandet av guds budord.«

Ovanstående exempel kan uppfattas ha religiösa inslag om man ser på det krasst. Men också som en mytologiskt skeende, urbilder (eller arketyper om man så vill) som ger barnen en känsla av krafter som konstituerar världen. Det senare är i alla händelser den waldorfpedagogiska intentionen. Det är ju inte tal om `reklam´ för ett religiöst system, som kritiker gärna framhåller.

Myterna används genomgående i waldorfpedagogiken i sagor, legender, grekisk och nordisk mytologi. Ända upp i högstadiet med genomgången av Parsifalmyten, till exempel. Syftet med detta är detsamma som i alla tider – att i bildform gestalta människans villkor i världen. Detta har psykologen Bruno Bettelheim och andra visat, inte bara Steiner. Enligt Wikipedia är mytologi ”muntligt traderade berättelser som bildar en gemensam världsuppfattning i en kultur”.

I den enkät Daisy Jane Powell genomfört bland waldorflärare (se föregående krönikor) ville de flesta skilja på religion och andlighet. Man menade att all god undervisning innehåller vissa andliga värden och hävdade att undervisningen är okonfessionell och att man respekterar olika religiösa traditioner. En förespråkare talar om att waldorfskolan har en tro – på Steiners klärvoajanta förmåga. Alltså inte en religiös tro. Vederbörande kunde därför tänka sig att karakterisera waldorfskolor som ”tro-skolor”.

Å andra sidan säger en annan förespråkare: ”Om man föredrar utbildning som saknar en underliggande föreställning om mänsklig utveckling finns det mycket att välja bland”. Ytterligare en förtydligar: Det allmänna skolsystemet arbetar utifrån ett implicit trossystem – ett reduktionistiskt-materialistiskt, som aldrig diskuteras med föräldrarna”.

I vilket fall kan man diskutera om antroposofin är ett trossystem eller en kunskapsväg, menar Daisy Jane Powell. Båda synsätten kan användas. Däremot tror hon inte Steiner menade att läraren skulle spekulera i elevers tidigare och kommande inkarnationer som Alicia Hamberg skriver. Daisy skulle själv ”bygga på (elevens) styrka och möjliggöra dess potential under detta liv. Jag skulle inte finna det lämpligt (eller möjligt, för den skull) att gå utöver detta”.

Nästa krönika skall vi titta lite på anklagelserna om rasism.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

”Waldorfskolorna borde vara ärliga med att de vill vägleda de reinkarnerade barnasjälarna”

Inget i waldorfläraren Daisy Jane Powells avhandling Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?* är egentligen kontroversiellt. Det mest kontroversiella skulle i så fall vara att hon skrivit den. För hon är såvitt bekant den första waldorflärare som tagit kritikerna av waldorfpedagogiken på allvar så till den grad att hon skrivit en avhandling om det. Det som intresserade henne var

  1. I vilken grad kritiken var berättigad utifrån hennes egen erfarenhet och omdöme 
  2. Hur waldorfanhängarna reagerade på kritiken 
  3. Huruvida kritiken avsåg en enskild skola eller omfattade waldorfrörelsen i stort

Inte överraskande är den antroposofiska bakgrunden till waldorfpedagogiken det som upplevs som mest problematisk av kritikerna. Eller snarare hur den företräds. Som den amerikanska organisationen PLANS (People for Legal and Non-Sectarian Schools) uttrycker det: ”Från början har waldorfskolorna mörkat intentionerna om waldorfpedagogiken – nämligen att vägleda de reinkarnerade barnasjälarna.” Även om lärarna kanske rent principiellt skulle kunna hålla med om detta, skulle de knappast formulera det så – utan att fördenskull uppleva det som att de mörkade. Det finns mer vardagliga sätt att uttrycka saken. Alicia Hamberg, den främsta av de svenska kritikerna formulerar problemet så här.

»När en waldorflärare talar om att `utveckla fria individer´ kan det betyda: detta barns nuvarande liv eller denna andes andliga utveckling över flera inkarnationer. Jag betvivlar inte att waldorflärare arbetar på det senare. Men de är inte ärliga med det. Därför, varje gång jag hör dessa ord och uttryck – är detta vanligt tal eller ska jag tolka det som antroposofiska? Och eftersom waldorfförespråkare knappast är uppriktiga om detta, skulle jag föreslå folk att förmoda det senare – det är den antroposofiska betydelsen vi talar om. Då plötsligt framstår budskapet inte så angeläget längre – för människor som inte är antroposofer!«

Man kan ju tycka att huruvida läraren lägger något mer långtsyftande i begreppet `utveckla fria individer´ borde det vara vederbörandes ensak, varför fresta på föräldrars tålamod med att dessutom belasta dem med antroposofiska förklaringsmodeller? Skulle alla vardagliga uttryck ersättas av antroposofiska termer skulle waldorfskolorna framstå som reklampelare för en livsåskådning. Vilket naturligtvis inte är uppgiften. Ingen (förutom möjligen en del kritiker) har intresse av waldorfskolorna som missionerande institutioner. Och farhågan att man ska uppfatta det så är ständigt närvarande. En waldorflärare citeras i avhandlingen: ”Oron att nämna antroposofi drivs av en rädsla att en underström av kritisk analys skall bli allmänt förekommande.”

Waldorfförespråkare tillbakavisar anklagelsen om hemlighetsmakeri också av andra orsaker, skriver Daisy Jane Powell. En del lärare kan vara dåliga på att kommunicera antroposofi helt enkelt för att de har en begränsad kunskap om den. Man menar också att det är en skillnad mellan att inte vara öppen med antroposofi, och att aktivt försöka dölja den. Daisy Jane Powell skriver:

»Personligen håller jag med kritikerna att antroposofin inte diskuteras så ofta eller så öppet som man borde, men enligt min erfarenhet och omdöme skulle jag därför inte uppfatta detta som en lömsk konspiration. Det är mer sannolikt att det handlar om dålig kommunikation eller att lärare försöker förklara sin praxis på vardagsspråk utan att anse det nödvändigt att nämna något esoteriskt.«

Sen kan man ju ana att det i vissa kritikers önskan om fullständig öppenhet med antroposofin mindre handlar om ett ärlighetskrav utan kanske mer en övertygelse att detta skulle stämpla skolformen som en religiös indoktrineringsanstalt. Vilket skulle passa vissa religiösa och sekulära fundamentalister alldeles utmärkt.

Daisy Jane Powells slutsats är att skolorna skulle vara betjänta av att mer ”äga, kommunicera och vara stolta över antroposofin”, än att gömma undan och kompromissa med sin integritet och autenticitet. Man kan tillägga att då föräldrar sätter barn i skolan måste det framstå som en självklarhet att waldorfpedagogiken har en bakgrund i antroposofin. Detta skall alla veta. Och för de av föräldrarna som är intresserade att veta mer skall skolan erbjuda möjlighet att inhämta nödvändig kunskap. Men de som inte frågar skall inte belastas med upplysningar om den esoteriska bakgrunden till varje pedagogisk åtgärd.

På Facebook har nyligen förts en debatt i kölvattnet av min förra krönika där resonemanget renodlas. All pedagogik grundar sig på en människosyn, men av waldorf krävs att den redovisas särskilt! Jo visserligen, men till skillnad från andra skolformer bygger den på en speciell människosyn. Ja, men den är medveten – människosynen i den vanliga skolan är det inte. Och att utveckla pedagogisk praxis utifrån en omedveten människosyn är egentligen märkligt. Ändå finns ingen önskan att detta skall undersökas. Slutsats: att utvärdera världsbild och människosyn är problematiskt (förutom att det strider mot åsiktsfriheten). Därför är pedagogisk praxis den enda säkra grunden för en bedömning. Waldorfpedagogiken är en metod, punkt.

I nästa krönika: Är waldorfskolan religiös?

*Steiner Waldorf Education, Plymouth University, 8 maj 2012

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 3 votes)