Posts Tagged ‘ pedagogik

Så borde skolan vara – om eleven själv får välja

Moderaterna vill nu införa betyg redan från tredje klass. En del klagar på detta, men egentligen är förslaget en helt följdriktig konsekvens av synen på skolan som en sorts industri med input-output-tänkande där allt handlar om resultat. Undervisningen utvärderas genom statliga direktiv i nationella prov. Skolan är målstyrd. Man ska uppnå fastställda kunskapsnormer. Detta ifrågasätts sällan. Trots att det är väsensfrämmande för barnen.

För de är minst av allt resultatorienterade. Från småklasserna upp till åtminstone femte, sjätte klass gäller inte målet utan vägen. Inte en abstrakt framtid utan nuet. Barnen vill leka och lära känna varandra och utveckla ett förtroendefullt förhållande till vuxna. Detta är prio ett om barnen själv får välja. Sen är de nyfikna på världen. Men som vi alla vet missköter skolan detta uppdrag å det grövsta. 

Istället för att stödja och stimulera barnets naturliga intresse för omvärlden dödar man det genom tvång. Istället för en pedagogik inriktad på en spännande upptäcktsfärd  inriktas skoltiden redan i de lägre klasserna på ett tröstlöst pluggande av saker barnen är ointresserade av. Istället för att främja en glädjefull personlighetsutveckling råder principen om korvstoppning. Som få ifrågasätter. Tvärtom – det upplevs allmänt som ”naturligt” att barnen tycker skolan är tråkig. Men skolbränder, fönsterkrossning, mobbning och klotter talar sitt tydliga språk.

Förutom läsning, skrivning och räkning tvingas barnen ta emot kunskaper som få kommer ihåg efter skolan. Vad de kommer att minnas från skoltiden är meningslösa ramsor som  Lagan, Nissan, Viskan och Ätran, in, neben, über, unter, vor, zwischen och summan av kvadraterna på kateterna är lika med kvadraten på hypotenusan. Vilken vuxen kan idag räkna upp grundämnenas atomvikter, eller komma ihåg hur regula de tri funkade? Och vilken nytta har de av dessa kunskaper (som snarare skulle ingå i de senare yrkesförberedande studierna)?

Tänk om man istället ägnat tiden i skolan åt det som är väsentligt för det fortsatta livet – oavsett yrkesval – genom att utveckla elevernas inneboende förmågor. Tänk om man gav barnen möjlighet att utveckla sånt som självförtroende, medmänsklighet och initiativkraft! Öva dem i hur man står emot grupptryck, hitta egna lösningar på problem, undervisa i konfliktlösning, ge dem möjlighet att bygga upp tillit till sin egen förmåga, ge dem empatiträning, lära dem uttrycka och hantera känslor och hur man förebygger mobbning.

Det de resten av livet verkligen behöver är emotionell intelligens och social kompetens. Detta kan övas. Hur man skapar och upprätthåller positiva och meningsfulla relationer är också möjligt att förstå och få kunskap om, liksom hur man blir medveten om sina val och hur man förstår konsekvenser och risker med de beslut man fattar. Detta är livsviktiga kunskaper – inte meningslöst kunskapsstoff man senare  inte har någon användning av.

Det som är meningsfullt för det egna livet glömmer man inte. Sådan kunskap rustar en för livet. En undervisning i livskunskap skulle göra barnen dugliga i vilket sammanhang de än hamnar i – därför att de ger dem möjlighet att genomskåda och förstå de egna förmågorna och begränsningarna och hur man hanterar mänskliga relationer.

Denna typ av undervisning skulle inte kräva kateder utan gestaltas i levande rollspel och lekar utomhus, på resor och på platser där man känner sig bekväm. Utbildningen i medmänsklig kompetens borde upplevas som spännande eftersom eleverna ständigt interagerar, och eftersom individerna själva är arbetsmaterialet. Den skulle aldrig behöva bli tråkig. Säkert måste ett och annat trist ”pluggämne” behöva klämmas in i de högre klasserna, men vid det laget skulle man kanske ha en större beredskap och intresse än i dagens skolor.

Det finns idag skolor som intresserar sig för livskunskap, men normerna är för stelbenta för försök i större skala. Vi har fått ett friskolesystem, som det så vackert heter – vilket på intet sätt betyder att skolorna är fria att frångå fastställda föreställningar om vad en skola ska göra. Idag är skolan en tvångsanstalt som barnen helst skulle vilja slippa. När den skulle vara en plats där det sker spännande saker.

En skola som barnen själva skulle välja. Varför får det inte vara så?

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

De svenska skolorna brinner

Skolorna i landet brinner. En varje dag.  Skolministern vill ha rättning i leden och hårdare tag. Ordningsmakten är rådvill och media har inga idéer. Man frågar sig yrvaket varför detta händer.

Som om vi inte minns vår egen skolleda. Pluggandet. Det dagliga harvandet med läxor, provskrivningar, mobbing, tristessen i klassrummet  år ut och år in. Och den ständigt närvarande, halvt omedvetna frågan: varför måste jag?

Förr fann sig lydiga generationer  utan knot i att förödmjukas av läraren. Det var inte tal om annat. Men under decenniers gång har makten förskjutits. Idag terroriseras läraren. Lärarmobbing är vanligt. Och nu eldar man skolor. Trycket växer.

Är det svårt att förstå? I en ålder då livet går upp som en sol och alla upptäckter väntar på att få upplevas, stoppas barnen in på institution. Mot sin natur. Frihetsvarelser som fängslas under en räcka av år eftersom de måste och så har det alltid varit.Ser man inte det uppenbara?

Att barn är nyfikna av sig själva. Hela deras natur är inriktad på kunskapande. Ingen vuxen behöver anstränga sig för att få barn intresserade. Det är de redan.  Och deras kunskapstörst är omättlig. Varför då tvinga dem?

Det är inte fel på skolan som idé. Det är tillämpningen som är problematisk. Vi vet alla hur det är. Barnen stormar entusiastiskt in i skolan det första året, villiga att lära sig allt om världen. Men istället för att få svar på sina frågor möts de av tvånget att lära sig saker de inte frågat efter. Redan i andra-tredje klass är deras förtroende knäckt och tristessen etablerad. Skolan var sällan svaret på deras längtan. Det är inte bristen på god vilja hos barnen som är problemet. Det är skolan.

Alla vet att skolan är tråkig. Det är en självklarhet att det är en tvångsanstalt där det gäller att bita ihop. Så istället för att diskutera en grundläggande reformation förstärker vi tvånget. Och oroas över att ungdomarna visar destruktiva beteenden. Som om det är deras fel. Är det inte i själva verket en reaktion av vanmakt vi ser? Är inte skolbränderna egentligen en logisk konsekvens av en ovärdig situation som blir alltmer ohållbar?

Vänd på det. Skulle barnen elda upp en skola de tycker om? En skola där de dagligen får möta omtyckta lärare som öppnar upp spännande kunskapshorisonter och världsperspektiv? En skola som  respekterar och inspirerar deras egna frågor och behov? Naturligtvis skulle de inte sätta eld på en sådan skola. De skulle slåss för den.

Att skolorna brinner är inget ordningsproblem, det är ett pedagogiskt problem.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)