Posts Tagged ‘ paradigm

Materialisten nöjer sig med att gå halva vägen

Jag lättade från marken. Utan någon ansträngning. Jag var förvånad att det var så enkelt. Att jag inte tänkt på det förr. Men hur var det möjligt? Snart förstod jag att det var min önskan som styrde. Om jag ville högre, steg jag högre upp i samma sekund. När jag befann mig en bit ovanför träden stannade jag och tittade. Bara för att jag ville det! Jag kunde flyga trots att det är omöjligt.

Jag glömmer aldrig denna dröm från min ungdom. Den kan säkert tolkas på flera sätt. Ett är att den visar en medvetandeakt fri från förutfattade meningar och föreställningar.

Vi har alla våra föreställningar om hur saker och ting ska vara. Något vi inte ruckar på i första taget. Margot Wallström fick en gång  frågan  vad hon upplevt som svårast som politiker. ”Att folks föreställningar är så svåra att ändra på”, svarade hon.

Detta är något vi andligt intresserade verkligen kan skriva under på. Kungsföreställningen i vår tid är att det inte finns några andliga orsakssammanhang för att det inte är möjligt. För att denna föreställningsdoktrin skall kunna ersättas av någon annan krävs bevis. Vilket naturligtvis är en absurditet. Man kan inte bevisa ett paradigm utifrån ett annat paradigms förutsättningar.

Oräkneliga är de situationer där dödförklarade människor oförklarligt återkommer till livet och berättar att de hört och sett allt som försiggått kring deras kropp trots att de varit både okontaktbara och dödförklarade. Detta är fenomen man inte kan förklara utifrån den etablerade världsbilden. De passar inte in i kända förklaringsmodeller. Och ändå uppträder de igen och igen. I brist på bättre försöker man pressa in dem i förklarliga scenarion. Vilket oftast känns krystat. Fenomenens giltighet blir därför hängande i luften. Att de skulle vara indikationer på kroppsfria erfarenheter kan man naturligtvis inte tänka sig. Den materialistiska föreställningsvärlden är benhård.

Fast sedan kvantfysikens egendomliga antinewton-lagar mer och mer etablerat sig som ett faktum måste ha gjort även den mest förhärdade materialist osäker. En partikel kan finnas samtidigt på två platser! Och även i makrokosmos finns lagbundenheter som trotsar ett vardagligt förnuftstänkande. I de svarta hålen upphör rumtiden. Rena ockultismen!

Den allmänt rådande föreställningen om verkligheten kan inte acceptera flera bottnar. Den är långt ifrån förutsättningslös. Den är ristad i sten.  Att flyga i drömmen skulle därför vara så absurd att en rättrogen materialist aldrig skulle kunna lätta från marken eftersom han inte tror han kan flyga. Eller – om han redan var i luften – skulle troligtvis ramla ned då han insåg sin belägenhet.

Att en andligt orienterade världsåskådning av hardcorematerialister för det mesta betecknas som en tro har alltid haft en bismak av nedlåtande avfärdande. Men kanske de har rätt! Är inte tron på något de flesta bara anande slutit sig till helt enkelt uttryck för en förutsättningslöshet, en fördomsfrihet? Ett försanthållande man efter moget övervägande inser faktiskt är möjligt – trots etablissemangets uppfattning?

Det är en gammal sanning inom esoteriken att man inte kan komma någonstans utan respekt och vördnad för kunskapsskatterna kring de stora livsfrågorna. Att i detta sammanhang ha en kritisk hållning omöjliggör vidare utveckling. Detta har naturligtvis av hardcorematerialisterna uppfattats som ett uttryck för en osjälvständighet som passiviserar och möjliggör manipulering. Att så kan vara fallet hos omogna som i brist på omdöme söker sig till mindre nogräknade sammanhang vet vi. Men seriöst sinnade vet vilka vägar som är relevanta. De vet också att tron på det de vill undersöka måste föregå kunskapandet.

Så tron är nödvändig för andligt fortskridande, vare sig det är ett religiöst engagemang eller ett djupare andligt sökande. Att avvisa tron är att stänga vägen. Så det är knappast tron det är fel på, snarare bristen på omdöme. En tro framkommen efter moget övervägande är förresten samma krav materialisten ställer i sitt sökande efter sanning.

Det är bara det att han nöjer sig med att gå halva vägen.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofer har ett religiöst förhållningssätt till antroposofin

Antroposofin är inte en religion, säger vi. För religion handlar om dogmer och fastställda trossatser. Det är ett system, en lära där den fria tanken underordnar sig trons regler. Antroposofin däremot är en sökandets väg mot ”andliga realiteter” där vi fritt tar del av andevetenskapliga sanningar som vi förhåller oss till lika strängt prövande som en vetenskapsman.

Detta är vår generella självbild. Antroposofin är en sorts högre vetenskap, en andlig vetenskap, skulle de flesta antroposofer mena.

Men visst är antroposofin en tro. Åtminstone i sina väsentliga delar och mycket mer än något annat. Det är knappast så att man kommit till antroposofin via vetenskaplig prövning där argument och sakförhållanden kritiskt skärskådats. Många berättar istället att de upplevt någon form av igenkännande, som om antroposofin talar till dem i en sorts förlängning av deras eget tänkande. I den intresseprocess som sedan tar vid växer en övertygelse som med tiden blir till ett grundmurat förtroendet. Eller tro – vad är egentligen skillnaden?

Men frågan är om inte den förhärskande världsåskådningens anhängare också är troende. De har visserligen inte genomgått en omvändelseprocess, men deras förtroende för det rådande paradigmet är obegränsat till den grad att begreppet tro verkar vara på sin plats. De har inte kämpat för sin tro, inte tvivlat, utan helt okritiskt övertagit sin uppfattning om världssammanhangen från föräldrar och auktoriteter inom vetenskap och forskning. Genom födsel och ohejdad vana. Och de stärks dagligen i sin tro av den stora församling vi kallar allmänheten.

Med så många stödjande församlingsmedlemmar behöver de inte sväva i tvivelsmål – deras tro är så stark att de betraktar det som närmast ofattbart att man kan tro något annat än det de tror på. För de som har en annan världsbild kan denna hållning uppfattas som arrogant, kanske till och med fanatisk. Deras verklighetsbegrepp är så snävt WYSIWYG (What You See Is What You Get) och ändå – hur kan de vara så säkra? En del – som t ex humanisterna – är renodlade fundamentalister, rena trostalibaner. De hånar och förföljer med religiös övertygelse företrädare för andra trosriktningar .

Som till exempel antroposofer. Men dessa har inte råd att vara lika självgoda. De har luttrats av en oförstående omgivning tillräckligt länge för att inta en ödmjukare hållning.

Till skillnad från WYSIWYGarna som hyllar idén om en meningslös tillvaro, har antroposoferna en världsbild oändligt mer differentierad och meningsfull. Och kan en meningsfull världsbild vara annat än glädjefylld? Antroposofin är ingen religion, däremot tror jag man kan säga att de flesta antroposofer har ett religiöst förhållande till den.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)