Posts Tagged ‘ Pär Ström

»Feminister drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker«

♦ ♦ ♦ I vår genomgång av fenomenet politisk korrekthet har vi behandlat invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Avslutningsvis skall vi ägna feminismen vårt intresse, ett problemområde där feltolkningar, förvanskningar,  överdrifter och utopiska vanföreställningar blivit allmänt tankegods. Feminismen är det område där de politiskt korrekta lanserat idéer som ter sig närmast absurda för vanligt folk.

feminism 6Som feminist kan du påstå att könet är en ”konstruktion” – ett hittepå – och tyckareliten nickar förnumstigt. Du kan säga att mannen är orsaken till världens ondska – och de flesta feminister håller med. Inklusive progressiva män. Du kan säga att mannen mentalt är fångad i ”skymningslandet mellan apa och människa” och få cred hos radikalfeminister för att du sett SCUM-manifestet på Turteatern. Säger du dessutom att mannen är ”en biologisk olycka som styrs av sina drifter och vars intellekt bara är ett redskap för dessa drifter”, betraktas du som självklar medlem i PK-klubben.

Ingen av de rättänkande skulle ifrågasätta din utsaga. Inte heller att ”männens hänsynslösa målmedvetenhet, som sägs ha sin grund i en total avsaknad av empati, upprätthåller patriarkatet”. Det är en numera vedertagen ”sanning”. Eller som den radikale feministen John Stoltenberg säger:

”Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man.”

De som idag inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring. Feminism och jämställdhet betraktas nämligen som samma sak. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan. Feminism är nämligen en ideologi med strikta regler. I begynnelsen var den en intresseförening för kvinnor men med åren har den utvecklats till en aggressiv kampideologi. Vill du betraktas som feminist måste du se mannen som en motståndare. Det är centralt.

feminism 5Sen kommer överkursen för de som vill känna sig riktigt radikala. Feminismen vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. Som avancerad feminist bör du bortse från ditt kön för att sen bestämma dig för vilket kön du skulle vilja ha. Könstillhörigheten är nämligen inlärd får de veta som läst genusvetenskap, en teori som visserligen tillbakavisas av medicinska experter som säger att det mer handlar om en ideologi än en vetenskap. Men sådana petitesser har aldrig hardcore-feminister brytt sig om.

För de flesta framstår detta som överdrifter och verklighetsfrämmande önsketänkande.

Feminismen har länge lidit av en svårartad hybris där den ena utopin avlöser den andra. Überfeministen själv Gudrun Schyman tycker krig är ”omodernt” och att vi därför borde slopa försvaret, ”vi kan väl tala med varandra”. Och på tal om överdrift – en kvinnlig kampanjledare på SSU publicerade i vintras i en nättidning uttalandet: ”Jag är en stolt manshatare. För ni är äckliga varelser som lever på vår jord”.

SSU tyckte visserligen att hon gått över gränsen, men PK-frälset hurrade naturligtvis: modig tjej som vågar säga hur det är! En annan feminist som de politiskt korrekta gullar alldeles särskilt med är sångerskan Zara Larsson. Denna plakatfeminist skriver på sin blogg ”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i, vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.”

I ivern att ifrågasätta alla könsnormer skapade feminismen begreppet hen, en könsneutral benämning mellan hon och han. Radikala småbarnsfamiljer använder det i avvaktan på att barnet senare i livet själv ska få välja sin könsidentitet. Man tog sig för pannan. Begreppet  väckte munterhet även internationellt.

I förlängningen har det uppstått normkritiska dagis där den feministiska ingenjörskonsten nått närmast absurda höjder. Här arbetar man med två strategier – ”könsneutralitet” och ”kompensatorisk pedagogik”. I det könsneutrala förhållningssättet byter man till exempel ut ”han” mot ”hon” under sagoläsningen. I den kompensatoriska pedagogiken försöker man kompensera flickor och pojkar för det de inte får så mycket av, till exempel genom att uppmuntra flickor att vara äventyrliga och att stötta pojkar att vara hjälpsamma och omhändertagande.

Feminismen vill bekämpa patriarkatet, vilket de gör genom att skuldbelägga svenska män i en av världens mest jämlika länder. Men då det gäller de patriarkala mönstren i hederskulturen är det tyst. Detta framstår som obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara. Förklaringen är att feminister och vänstermänniskor förnekar att det finns någon hederskultur. Bara ett allmänt våld mot kvinnor. Kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur, heter det.

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skrev  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

De absurda yttringarna av feminismen har på senare tid börjat bemötas. Som till exempel Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet:

»Feminister som säger sig hata män är i samma klass som de värsta rasisterna. För vad är skillnaden mellan att avsky någon på grund av kön och att avsky någon på grund av hudfärg? De drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker.«

Måhända vi här bevittnar början till ett mer allmänt tillnyktrande vad gäller den extrema feminismen, precis som den gryende omvärderingen av invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Det är sex områden där de politiskt korrekta långt om länge kanske börjat ana att deras ”analyser” bara varit verklighetsfrämmande önskedrömmar.

För oss som ständigt påpekat detta börjar ljuset i tunneln skönjas.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Fyra anledningar att inte kalla sig feminist

♦ ♦ ♦ Att komma ut som bekännande feminist har idag blivit så vanligt att de som inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring, eller som författaren och journalisten Katarina Wennstam formulerar det i en krönika i SvD:

»2014 framstår det som så urbota korkat och otidsenligt att inte vara feminist. Som att man sitter och klipper med ögonen i mörkret inne i en grotta så långt från den verklighet som alla mammor, döttrar, mormödrar och systrar lever i.«

Katarina Wennstam

Katarina Wennstam

Att jag vägrar kalla mig feminist gör jag av goda skäl. Wennstam sätter likhetstecken mellan feminism och jämställdhet. Som om det vore samma sak. Hon menar att om du inte är feminist är du emot jämställdhet mellan könen. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan.

Att flertalet feminister verkar ovetande om denna feltolkning är det mindre problemet. Man kanske inte tycker distinktionen är så kinkig i en rörelse som kämpar för kvinnans rättigheter. Det är därför inte heller den tyngst vägande orsaken till att jag aldrig skulle kalla mig feminist. Det finns större problem för oss som vägrar kalla oss feminister. Eller närmare bestämt fyra.

1. Mannen är kvinnans motståndare 

Vill du ha status som feminist kan du inte bara stanna vid åsikten att kvinnan bör vara mannens jämlike – du måste se honom som en motståndare. Även om en del feminister inte ser det så ligger det implicit i hela den feministiska rörelsens attityd. Du förväntas bekämpa allt du tycker är fel i hans beteende, synsätt, privilegier och sätt att förhålla sig. Det är det viktiga. Feminismen är i första hand en intresseförening för kvinnor men har med åren utvecklats till en aggressiv kampideologi där män betraktas som orsak till det mesta som är dåligt i världen.

Nu vet ju var och en – även feminister – att detta inte är en sanning i vanlig mening. Det är i bästa fall en grov överdrift gränsande till ren lögn. Men i sin tendensiösa avsikt tjänar denna hållning ett högre syfte – att tydliggöra kvinnornas långvariga underläge. Och en feminist blygs inte tillstå att det också ligger en klar revanschlusta och inte så lite hämndinstinkt bakom. Liksom att trendkänsliga manliga feminister i sin tur upplever ett betydande skuldkomplex. Deras feministiska engagemang är en form av senkommen botgörelse.

Att manipulera sanningen har därför blivit själva utgångspunkten för feminismen, vilket gjort den till överdrifternas och förvanskningarnas ideologi.

2. Feminismen demoniserar män

Alla krig börjar med en demonisering av motståndaren där lögn och överdrifter är en förutsättning för att vinna över tvehågsna. Detta visar exemplet Putins agerande i Ukraina. I den feministiska ideologin gäller därför att etablera uppfattningen att mannen – det vill säga alla män – är ett problem. Uttalandet ”män är djur” av en militant feminist har redan blivit klassiskt. Lögnen att mannen till sin natur är ond är själva grundbulten inom feminismen.

Exemplen på demoniseringen av män är flera. För ett par år sedan menade en kvällstidning att ”alla män” är skyldiga till den brutala våldtäkten i Steubenville i USA, en teater i Stockholm satte upp SCUM-manifestet av manshataren Valerie Solana som uppmanar till lemlästning av män, och norska och svenska radikalfeminister föreslog i en skrivelse till den norska regeringen att kriminalisera det de kallade för ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, för att ta några exempel.

3. Omdefiniering av könsbegreppet

Feminismen har lanserat ett begrepp – könsmaktsordning – som betyder att män innehar makten i familj och samhälle, vilket innebär att ägandet fördelas så att kvinnor får en mindre andel och att deras insatser och egenskaper nedvärderas. Men det är inte bara kvinnan som är förtryckt, de sexuella minoriteterna är det i ännu högre utsträckning. Att uppvärdera HBTQ-personers status är en nödvändighet i en modern demokrati och har därför ett brett stöd.

Denna analys känns invändningsfri. Men feministerna driver frågan längre, och nu blir det komplicerat.

GenusvetenskapMan vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. De har till och med lanserat begreppet genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion. Det vill säga en föreställning att känslan av könstillhörighet inte alltid stämmer med den fysiska verkligheten. Många män känner sig som kvinnor och tvärtom och könsbyten är numera ingen ovanlighet. Tanken är att det borde vara upp till var och en att kalla sig vad man vill. Könet är det man vill att det ska vara.

Denna hållning hos en minoritet kan möjligtvis på sikt accepteras av en majoritet. För att hjälpa till har de feministiska genusteoretikerna därför lanserat en teori som är illa underbyggd. Om könet är en konstruktion måste det innebära att könsrollsmönstret präglas i barndomen av föräldrar och omgivning, säger de. Könsidentiteten är därför inte biologiskt utan kulturellt betingad. Man uttalar därför som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Könstillhörigheten är inlärd.

Genusvetenskapen anser därför att man bör behandla barn könsneutralt. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. På vissa håll har detta drivits långt. Paulina Neuding kommenterar i SvD:

»Genuspedagogiken sägs syfta till att ge barnen fler möjligheter, men ofta handlar det tvärtom om att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Det stannar inte vid dockor och bilar. På genusförskolan Egalia på Södermalm används inte ”könsbestämmande ord” som pojke och flicka, utan ”kompis” eller ”person”. På Trödje förskola i Gävle har man slutat med fri lek, då barn riskerar att bete sig könsstereotypt. I ett DN-reportage får man följa en förskola ut i skogen – en lämpligare lekplats eftersom bandyklubbor och cyklar ”snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek”, enligt forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér.«

Denna genusvetenskapliga teori tillbakavisas av en medicinsk expert. Det problematiska med genusvetenskapen är nämligen att den mer är att betrakta som en ideologi än en vetenskap. Vetenskapliga teorier går att kontrollera om de stämmer med verkligheten, medan genusvetenskapen utgår från en förmodan att könsskillnader konstrueras socialt och kulturellt. Men denna förmodan har inte gått att bevisa, det är bara en idé grundad i en ideologi.

Detta visades med önskvärd tydlighet i en norsk tv-dokumentär. Men trots att ett flertal experter där visade att det finns medfödda skillnader mellan könen ignoreras detta i vårt land. Här fortsätter man på den inslagna linjen. Norge har lagt ned sin genusforskning, men Sverige fortsätter som om ingenting hänt med både fristående genusvetenskapliga institutioner och påbud att alla andra vetenskapsområden ska ha ett genusperspektiv.

Att genusvetenskapen är oseriös är naturligtvis pinsamt – inte minst för feminismens rykte. Kvinnorörelsens seriösa ansatser i slutet på sextiotalet då sådana som Ebba-Witt Brattström förde hemliga förhandlingar med partierna som resulterade i konkreta förbättringar – har förvaltats dåligt. Trots att man haft lång tid att utveckla sig på är dagens feminism paradoxalt nog en omogen rörelse.

4. Feminismens svek mot muslimska kvinnor 

Feminismen vill tydliggöra och bekämpa patriarkatet. Detta är säkert en viktig uppgift, men det märkliga är att de struntar i de patriarkala mönstren i stora delar av islam och andra hederskulturer – både utomlands och nationellt. Detta är tragiskt men framför allt obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara.

Feministerna har hela tiden svikit dessa kvinnor med paroller som  kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur. Enligt dem finns ingen hederskultur, bara ett allmänt utbrett våld mot kvinnor. Denna hållning är oförlåtlig och en stor black om foten för en seriös feminism.

Ayaan Hirsi Ali

Ayaan Hirsi Ali

Den muslimska kvinnorättskämpen Ayaan Hirsi Ali uppmanar oss att utmana och bekämpa den stamrelaterade heders- och skamkultur som kodats in i islam. Uppgiften för feministerna formulerar hon så här:

»Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där.«

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skriver  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

Feminismen uppfattas idag bara som ett namn på jämställdhet mellan könen. Det är okunnigt. Man borde ta feminismen på större allvar. Det gör jag. Därför Katarina Wennstam kan jag omöjligt kalla mig feminist. Det är ett för belastat begrepp. Men jag är givetvis för kvinnans jämställdhet med mannen – det räcker gott tycker jag.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.9/10 (14 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Den offentligt finansierade statsfeminismen saknar stöd hos en bred allmänhet

En myt som feminismen odlar är att skillnaderna mellan mäns och kvinnors beteenden är inlärda. De är sociala konstruktioner som ligger till grund för en könsmaktsordning, säger man. Men det är svårt att uppfatta detta som en sann bild av verkligheten. Det känns mer som teorier och önskansvärda tankekonstruktioner eller rättare sagt  tankespöken med något av samma förförande makt över intellektuella som en gång marxismens teser hade. Det vill säga illusioner som ger ett intryck av att man själv upptäckt och insett ett tidigare fördolt mönster. Och precis som med den marxistiska illusionen förtränger radikalfeminismen de delar av verkligheten som stör dessa förföriska idéer. För naturligtvis existerar överväldigande bevis för grundläggande skillnader man – kvinna. Det vet vi ju alla.

”Under de senaste decennierna har forskare dokumenterat en häpnadsväckande mängd strukturella, kemiska och funktionella skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor”, skriver till exempel tidskriften Scientific American. Och professor Annica Dahlström vid avdelningen för medicinsk kemi och cellbiologi vid Göteborgs Universitet skriver i sin bok Könet sitter i hjärnan om de komplicerade processer som tidigt bygger upp människor till kvinna respektive man.

Enligt henne gäller för kvinnor genomsnittligt att de är mer empatiska och omhändertagande, är överlägsna på verbal kommunikation, fångar upp fler nyanser och detaljer, är känsligare för andra människors sinnesstämning och subtila signaler, kan associera snabbare med tidigare lagrad information och har bättre simultankapacitet – än männen. Män däremot är mer riskbenägna och tävlingsinriktade, bättre på att fokusera på en sak i taget, de är överlägsna på abstrakt tänkande och har ett bättre tredimensionellt seende.

Arne Müntzing, genetiker och professor i ärftlighetslära, fann skillnader mellan pojkar och flickor redan hos tolv veckor gamla spädbarn. Enligt hans forskning hade pojkar tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, vilket senare leder till intresse för tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Forskare i USA menar att testosteronhalten under fosterstadiet är avgörande för dessa skillnaders uppkomst. Och så vidare.

Vad är då orsaken till att en sån här – och andra feministiska myter skapas, frågar sig Pär Ström i sin bok Sex feministiska myter:

»Svaret är enkelt – vissa har något att vinna på det. Vi har fått ett omfattande genusindustriellt komplex bestående av exempelvis  konsulter, forskare, utredare, organisationsföreträdare, föreläsare, krönikörer, genuspedagoger och andra ”genusproffs” som alla tjänar pengar, skaffar sig en karriär och bygger sin status på att pumpa upp myten om kvinnors underordning. De hjälper varandra att hålla maskineriet igång.«

Och filosofen Roland Poirier Martinsson skriver i en krönika i Svenska Dagbladet 12/9 2011:

»I samma veva som jag slutade vid Lunds Universitet för ett drygt decennium sedan utgick det ett dekret från någon som bestämde att det inte längre skulle vara tillåtet att föreläsa utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra. Vad jag vet gäller kravet fortfarande. Vad mera är, under den korta perioden då feminismen faktiskt drev fram beslut, infördes en mängd liknande krav i alla möjliga sammanhang: jämställdhetsplaner, genuskurser, unisexundervisning, inga volanger på gympan – you name it.«

”Det har vuxit fram en offentligt finansierad statsfeminism med politiker som lyckats liera sig med mediefeminister”, skriver Susanna Popova i sin bok Elitfeministerna – ett spel för gallerierna. Och den svenska jämställdhetspolitiken har blivit liktydig med den extrema variant som utgörs av radikalfeminismen. Detta feministiska avantgarde befinner sig långt ifrån de flestas föreställningar om jämställdhet. Undersökningar visar att ”den svenska radikalfeministiska jämställdhetspolitiken – som bygger på idén om mäns strukturella förtryck av kvinnor – inte har något stöd hos en bredare svensk allmänhet”, som Popova uttrycker det.

Den politiska synen i jämställdhetssträvandena mellan man och kvinna har glidit från att bekämpa diskriminering av enskilda kvinnor till att istället diskriminera män som grupp. Det viktiga blir inte att individer behandlas lika, oavsett kön, utan att män och kvinnor inte är ”underrepresenterade” eller ”överrepresenterade” som grupp. Statistik som visar att män och kvinnor, som grupper, inte balanserar varandra i till exempel bolagsstyrelser, anses motivera en statligt sanktionerad diskriminering av män. I praktiken innebär det alltsomoftast att en mer kvalificerad man får stå tillbaka för en mindre kvalificerad kvinna – för att kvoten ska hållas. ”Rättvisa ska uppnås genom att de inblandade individerna behandlas orättvist. För det är inte individernas rättigheter, utan balansen mellan grupperna, som är det viktigaste”, skriver Popova.

Valerie Solanas ler i sin himmel.

Förutom att feminismen rent intellektuellt och moraliskt är förkastlig, skriver Roland Poirier Martinsson, kostar den med största sannolikhet samhället hundratals miljoner kronor om året. ”Vilket politiskt parti blir först med att efterfråga en vitbok över feminismens kostnader, för att därefter rulla tillbaka den bombmatta av beslut som fortfarande gäller?” Skriver alltså Poirier Martinsson, men tröstar sig slutligen med: ”Jag vet att det antagligen kvittar. Den vanliga gången är ju att den här sortens verklighetsfrämmande toppstyrning tynar bort genom att leva kvar som en sorts irrelevant fluff”.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Det berättigade kravet på jämställdhet mellan könen har ersatts av tokfeminism

Författaren Maria Sveland skrev nyligen en uppmärksammad artikel i DN om hur hon blivit ”politiskt deprimerad” av det politiska klimatet i landet. Artikeln är intressant inte bara för att den lanserar ett nytt begrepp utan för att den visar en gryende självinsikt hos en representant för det politiskt korrekta etablissemanget. Heder åt denna bekännelse, sånt är alltid smärtsamt.

Bekännelsen innebär dock inte att hon på något sätt gör avbön, den gryende självinsikten handlar mer om att motståndet mot hennes ståndpunkter är mer kompakt än hon känt till. Därför är hon modstulen – även om de gamla ryggmärgsreflexerna finns kvar.

En sådan är frågan om invandringen. Hon ser ett Aktuellt-reportage om att Borlänge det senaste året tagit emot 350 flyktingar från Somalia, varav hälften analfabeter, ”vad nu det har med saken att göra”, som hon anmärker. I ett senare debattprogram betecknas det som ”ett problem och misslyckande”, att ta emot ”en så svårintegrerad grupp som Somalier”. Detta gör henne upprörd. Och hon skriver förtrytsamt: ”Plötsligt är det en sanning att somalier är en svårintegrerad grupp”.

Här visar hon upp den politiska korrektheten i sin prydno. Att ett problem är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. En politiskt korrekt erkänner inte vissa fakta officiellt därför att de är tabu. Den politiskt korrekte måste först korrigera sanningen så att den låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk för att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.

De lössläppta sanningar Maria Sveland upplever i kulturdebatten gör att hon får ”värk i magen”. Jo så skriver hon. Det är en häpnadsväckande ärlig bekännelse läsarna får ta del av. Och det räcker inte med detta. Det hon får mest ont i magen av är ”antifeminismen” som hon ger några förskräckande exempel på där hon associerar Breiviks massmord med kritiken mot feminismen.Hon talar om ”hatet mot feminismen” som om hon ännu inte förstått problemet med hur den företrätts. Som om hon inte ser att en bred allmänhet sedan länge tröttnat på de radikalfeministiska överdrifterna.

Som om hon glömt uttalandet för några år sedan på bästa tv-tid om att ”män är djur”, en lika chockerande som häpnadsväckande syn på det manliga släktet. Eller det tragiska förhållningssättet till den hederskultur som drabbar kvinnor i vissa invandrarkulturer i landet. Feministerna har hela tiden svikit dessa kvinnor med paroller som  kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur. Enligt dem finns ingen hederskultur, bara ett allmänt utbrett våld mot kvinnor. Sånt är svårt att glömma.

Radikalfeministen Hanna Olssons syn på det berömda styckmordet är ett annat exempel på hur den feministiska ideologin förmörkat omdömet. Hon ser detta rättsfall som det yttersta uttrycket för ett patriarkalt samhälle präglat av mäns hat mot kvinnor. Läkarna var i hennes ögon självklart skyldiga av rent klassmässiga skäl. De var ju män. De var överklass. Och den mördade tillhörde samhällets lägsta klass. Vilka mer bevis behövs? 

Men att som Maria Sveland kalla dessa och andra reaktionerna på de feministiska överdrifterna för hat är att ta i, för då skulle en stor del av befolkningen hata feminismen. Och det är knappast rätt. Det är bara det att radikalfeministernas alla absurda påståenden retat många. Naturligtvis gör de det. Och att hävda tokigheter tillräckligt länge får sina konsekvenser. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skriver  i DN: ”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

Detta blir alltmer tydligt för var och en. Det fullt berättigade kravet på jämställdhet mellan könen har ersatts av tokfeminism. Att de vänsterradikalas mångåriga hegemoni över det svenska kulturlivet är hotat är troligtvis ett riktigt antagande. Nyligen angreps det av författaren Bengt Ohlsson i en uppmärksammad artikel i DN. ”Det känns så hopplöst och iskallt just nu,” citerar Maria Sveland en vän. Man kan väl hoppas att detta är ett uttryck för ett mer allmänt uppvaknande hos kulturvänstern. Låt oss välkomna dem till verkligheten.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.7/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)