Posts Tagged ‘ Örjan Liebendörfer

Antroposofin – en åldrande rörelse på dekis som saknar förmåga att förnya sig

♦ ♦ ♦ Från den bok om waldorfpedagogik Christine och Örjan Liebendörfer nyss publicerat lade Alicia Hamberg nyligen ut ett citat på Facebook som orsakade en stor debatt. Citatet löd:

»… att vara antroposof är en fullständigt frivillig handling där man själv definierar vad det innebär.«

De över hundra kommentarerna var eniga i uppfattningen om att detta är en ovanligt ytlig och intetsägande formulering, en i raden av uttalanden som suddar ut antroposofins särart. Man blir antroposof frivilligt! Hur kan man göra en poäng av en sådan självklarhet? Och att själv definiera vad antroposofin handlar om – vad menas? Är det hittepå det handlar om?

Det är vanligt i antroposofiska kretsar att man gör så här i en strävan efter acceptans. Andra formuleringar i samma stil är ”antroposofin är en försöksmetod i det allmänmänskliga”, eller ”antroposofi är en kunskapsväg som vill förena det andliga i människan med det andliga i världsalltet”. Det låter poetiskt – och antroposofer älskar sådana formuleringar – men de är naturligtvis obegripliga för de flesta andra. Det ger ingen aning om det centrala i antroposofin.

Den norska antroposofiska sajten Dialogos är ett bra exempel på denna urvattning. Man vill upplysa om antroposofin och har därför gjort en lista på det man menar är de väsentliga punkterna. Men istället för att greppa särarten formuleras inget annat än allmänna förhållningssätt och perifera uppgifter. Här är listan i svensk översättning med kommentarer i rött.

  1. Antroposofi kommer från grekiskan och betyder kunskap eller visdom om människan. Istället för något centralt för egenarten kommer  här en uppgift som mer har karaktär av fotnot. En märklig prioritering. 
  2. Antroposofin grundades av Rudolf Steiner (1861-1925). Likadant här. Att upphovsmannen är älskad av sina anhängare försvarar inte en placering så här högt i en presentation av antroposofin. 
  3. Antroposofi är att bli klar över det specifikt mänskliga i sig själv: Jag är inte bara en produkt av biologi och miljö, utan är en produktiv och skapande andlig individualitet. ”Att bli klar över det specifikt mänskliga i sig själv” är en gammal antroposofisk klyscha som känns banal utanför våra sammanhang. Likaså att människan inte bara är en produkt av arv och miljö. Detta är i dag allmängods inom new age.
  4. Antroposofin sätter människan i centrum, oavsett kön, kultur, religion eller annan grupptillhörighet. Att ”sätta människan i centrum” låter som en trött partipolitisk floskel som egentligen inte betyder någonting. Den märkliga fortsättningen – ”oavsett kön, religion, kultur eller annan grupptillhörighet” har historiska orsaker. Att Steiner framhöll vikten av antroposofins allmängiltighet var viktigt för hundra år sedan. Men idag känns det lika föråldrat som irrelevant. För att inte säga genant.
  5. Antroposofin betraktar jorden som en levande organism som det är människans ansvar att värna och vårda. Den mest utslätade formuleringen av dem alla. På vad sätt skiljer sig detta förhållningssätt från resten av mänsklighetens uppfattning i frågan?
  6. Därför ligger det i antroposofin en sporre till praktiska insatser för ett människovärdigt samhälle. Detta kommer till uttryck i sociala initiativ som förskolor och skolor i alla delar av världen, biodynamisk odling, läkekonst och socialterapi, etiska banker och mycket mer. Här nämns för första gången något unikt för antroposofin – de praktiska verksamheterna – men på ett oengagerat och småtråkigt sätt.
  7. Antroposofin betraktar konst, vetenskap och religion som likvärdiga aspekter av vår verklighetsuppfattning. De försöker förena de tre i ett helhetsperspektiv. Att konst, vetenskap och religion är ”likvärdiga aspekter av vår verklighetsuppfattning” är ett av dessa uttryck antroposofer svänger sig med men som är obegripliga för en nybörjare. Och att man ”försöker förena de tre i ett helhetsbegrepp” skingrar knappast förståelsedimman. Snarare tvärtom. Troligen skulle även en antroposof ha svårt att förklara vad man här menar.
  8. Enligt antroposofin kan varje människa utveckla förmågor att iaktta den andliga världen. Genom antroposofisk meditativ praxis kan människan från att tro på det andliga utveckla andliga erfarenheter. Här gör man ett försök att göra en distinktion mellan tro och erfarenhet. Att förstå detta är långt ifrån självklart. Och frågan hur detta går till besvaras heller inte.
  9. Antroposofin vädjar till självständigt tänkande och omdöme, och avvisar allt som har att göra med dogmatik eller sekterism. Att formulera självklarheter som något unikt för antroposofin är både häpnadsväckande och pinsamt. 
  10. Därför kan vem som helst, oavhängig av kulturell bakgrund eller religiös och vetenskaplig övertygelse, bli medlem av Antroposofiska sällskapet. Att påpeka att vem som helst kan bli medlem betyder att man inte betraktar detta som självklart – varför skulle man annars formulera det? Och vad sjutton menas med ”vetenskaplig övertygelse”, frågar sig en läsare idag. Förklaringen är att uttrycket är ett arv från Steiners tid då olika vetenskapliga synsätt existerade.

Listan ger ett ålderdomligt intryck. Antroposofer känner igen mycket här som formulerats redan för hundra år sedan av Rudolf Steiner. Listan blir därmed något av en illustration av rörelsens problem idag. Man talar om antroposofin som en framtidsinpuls men märker inte att man i texter och förhållningssätt signalerar det motsatta. Upplevelsen av texten blir att vi här har att göra med en åldrande rörelse på dekis som saknar förmåga att förnya sig.

Dessutom visar denna presentation av antroposofin – liksom så många andra – att man försöker mörka den andliga dimensionen för att få livsåskådningen att verka så ”normal” som möjligt. Som ville man framställa det hela som bara en mer fördjupad humanism som vem som helst skulle kunna känna sympati för. Problemet är att man istället blandar bort korten. Den som läser listan har svårt att få en förståelse av vad antroposofin handlar om. Tvärtom – man blir förvirrad.

Nästa krönika ska vi försöka komma åt ett annat sätt att beskriva antroposofin på. Förhoppningsvis mer begripligt – och modernt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.3/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Är waldorfpedagogikens långa ökenvandring äntligen slut?

Det har börjat röra sig inom waldorf. Från ett halvår tillbaka i tiden, då det fanns all anledning att ha en uppgiven syn på waldorfrörelsens framtid, har saker hänt på den senaste tiden som inger hopp. Och detta har i allt väsentligt att göra med en person – Örjan Liebendörfer. Örjan har ett förflutet som högstadielärare på Kristofferskolan under tolv år och var under flera år redaktör för På väg, waldorfrörelsens husorgan. Han var också verksam som projektledare vid Waldorfskolefederationen. Sedan lämnade han för att under flera år arbeta med strategisk utveckling inom läkemedelsdelen av Weledakoncernen.

Men nu har han alltså kommit tillbaka. På det halvår som gått har han startat sajten Waldorf Agora där nytänkande inom waldorf fortlöpande publiceras, han planerar tillsammans med Waldorfskolefederationen att under våren genomföra en idékonferens. Och han har skrivit en bok om waldorfpedagogik som snart skall ges ut. I senaste numret av Forum, organ för Antroposofiska sällskapets medlemmar, har han skrivit en artikel som har karaktär av programförklaring för hur han skulle vilja förnya ansatserna inom denna snart hundraåriga skolform.

Då han nu återvänder till waldorfpedagogiken ”är det inte utan sorg jag nu konfronteras med en situation som dramatiserats sedan slutet av nittiotalet då jag var fullt aktiv i skolrörelsen”. Men han anser att det finns hopp. Ny forskning visar att waldorf är på rätt väg, menar han, skoldebatten är i full gång, friskolesystemet är inte längre ifrågasatt etc. En av de stora utmaningarna ligger i att vi lever på en öppen skolmarknad ”med mängder av kompetenta aktörer”.

Därför blir frågan vad vi vill att waldorf ska stå för i skol-Sverige och vilken strategi vi har för att nå dit. Och Örjan formulerar en av de problem vi diskuterat här på Mummel i kön vid ett flertal tillfällen:

»Överhuvudtaget ser jag väldigt lite av övergripande strategisk diskussion inom waldorfrörelsen och en brist på förståelse för det gemensamma, det som håller samman skolorna som just waldorfskolor.«

Örjan vill väcka riksdagens intresse för waldorfskolans samhällsnytta. En åtgärd som kräver övertygande forskningsunderlag, något man inte precis gödslat marknaden med tidigare. Det unika med waldorfpedagogiken är ju dess utvecklingspsykologi. Här finns mycket att göra. Man kan därför fråga sig vad till exempel temperamentsläran har för giltighet idag. Är den lika irrelevant som många utanför rörelsen anser? Och vad kräver barnets olika åldrar för pedagogiska insatser? Utöver ren forskning måste den antroposofiska värdegrunden göras begriplig för att framstå som berättigad. För att ta några exempel.

Finns det ingen som vill starta waldorfskola för ensamkommande flyktingbarn, frågar Örjan. En intressant idé som ansluter till Ivar Heckschers om att placera invandrare på folkhögskolor. Då får de en meningsfull start och folkhögskolorna ett behövligt tillskott till ett vikande elevunderlag. Nog finns det nya utmaningar för waldorfrörelsen trots att den har snart hundra år på nacken.

Att rektorsfunktionen tvingats på waldorfskolorna ser Örjan positivt på efter ett över ”90 år gammalt organisatoriskt trauma”:

»Låt kollegiet blomstra som pedagogisk verkstad men låt duktiga ledare ta hand om administration, personalvård, krishantering och strategisk utveckling. Ett modernt ledarskap bygger på att skapa förutsättningar och inspirera medarbetarna. Ett sådant ledarskap behöver vi inte vara rädda för.«

Örjan väjer som synes inte för de heta potatisarna. Till den omhuldade waldorfdogmen om en stark periferi vill han nu foga ett starkt centrum ”med professionell lobbying, ledning av gemensamma processer samt smarta servicefunktioner som avlastar skolorna och skapar stordriftsfördelar”. Detta kommer åtskilliga i rörelsen att sätta kaffet i vrångstrupen för, liksom tanken att skapa ett Waldorfförbund för waldorfskolor, waldorfförskolor, särskolor och andra waldorfpedagogiska verksamheter.

Och så kommer det: Mångfalden av röster är ingen framgångsväg. Så låter det när en helig ko slaktas. Men det räcker inte. Örjan föreslår också att eftersom alla waldorfpedagogiska verksamheter drar nytta av att förbinda sig med märket ”waldorf” bör de rimligen betala en licensavgift samt ställa upp på gemensamma kriterier och system för kvalitetssäkring. En besk medicin för många traditionalister.

För att undvika ”waldorf light” bör man tydligare definiera antroposofin som waldorfskolans värdegrund, menar han. Detta bör varje lärare och medarbetare kunna stå bakom om de läser stadgarna i den egna stiftelsen eller föreningen.

Örjan rör med andra ord ordentligt om i waldorfgrytan. Och han har sina randiga skäl. Idéstiltjen inom waldorfrörelsen de senaste decennierna har varit deprimerande, vilket ytterst bottnar i dåligt ledarskap. Waldorfskolefederationens ansvar går inte att bortse ifrån. Inte minst politiskt. Det kan knappast vara enbart politikernas fel att tumskruvarna alltmer dragits åt. Därför är Örjans programförklaring ett glädjande tecken. Låt oss hoppas att detta markerar slutet på waldorfpedagogikens långa ökenvandring i det här landet.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 5 votes)

Finns det anledning att hoppas på en förnyelse av waldorfpedagogiken?

Det var inför höstterminen 2008 som Stockholms universitet sa upp samarbetet med Waldorflärarhögskolan (WLH). En orsak var att fakultetsnämnden bedömde att en del av kurslitteraturen hade vetenskapliga brister. I ett slag stod WLH utan examensrätt och kunde inte ta in några nya studenter. I och med att den offentliga finansieringen därmed upphörde måste skolorna själva finansiera lärarutbildningarna från och med höstterminen 2013.

Detta förorsakade naturligtvis skriverier i rikspressen. Kända föräldrar protesterade. Men uppmärksamheten ebbade förvånansvärt snabbt ut. Sen vidtog en fyraårig tystnad där inget massmedialt agerande från waldorfhåll kunde förmärkas. Inga demonstrationer, inga artiklar, inga uppvaktningar av politiker som gav avtryck. Man hade ju fem år på sig, bevars. Först nu på vårkanten 2012 började en växande insikt om sakernas tillstånd göra sig påmind. I elfte timmen uppstod yrvakna opinionsyttringar på Facebook som ledde till protestlistor och en liten demonstration i regn och blåst på Mynttorget 2 juni.

Denna senkomna reaktion och brist på organisering är typisk för den antroposofiska rörelsen. Man kan ju fråga sig hur seriöst intresset för waldorf i verkligheten är. Är det i själva verket ett uttryck för brist på engagemang – kanske till och med liknöjdhet? På bloggen Intuitive Pedagogy Journal kommenterar Evelin Tamm att hon inte gick till Mynttorget eftersom hon inte ”fann det relevant”. Istället borde man sinsemellan diskutera vad waldorfpedagogik är idag, menar hon. ”Inga andra än vi själva kan rädda Sveriges waldorfskolor.”:

»When I talk to people and visit schools then it is clear that far too many people in Waldorf movement here in Sweden are living in their comfortable ways in the past. Going around like in their dreams, trusting that someone else will make things happen for them, unwilling to open up what is happening now.«

Den nymornade debatten på Facebook – som snabbt lämnade frågan om WLH:s examensrätt till förmån för en modernisering av waldorf – dominerades av nytillkomna föräldrar utan en längre tids erfarenheter. Och de som kan sin historia verkar inte dra de nödvändiga slutsatserna. Man kan fråga sig om det överhuvudtaget existerar ambitioner till en förnyelse av waldorfpedagogiken. Rektorsfunktionen var ju en omvändelse under galgen och dogmen om steinerdirektivens tidlöshet i övrigt verkar bergfasta. Evelin Tamms funderingar kan synas enkla – men de skulle skaka waldorfdoktrinen i grunden om de förverkligades.

Att ”sinsemellan diskutera vad waldorfpedagogik är idag” har visserligen uttalats både då och nu men aldrig lett till något synbart resultat. Och även Tamms ord om öppenhet inför ”vad som händer nu” är uppfordrande. För är inte detta det andra stora problemkomplexet i den uteblivna waldorfrevolutionen – waldorfskolans totala ointresse för allt utanför den? Den intresserar sig bara för sig själv, inte för Den Svenska Skolan. Hade waldorfskolan deltagit i den allmänna skoldebatten hade man själv blivit uppmärksammad.

Waldorf syns bara i pressen när det är kris som nu. Inte en artikel från waldorfhåll har synts på åratal som företräder sunda pedagogiska idéer, eller kritiserar osunda tendenser i skol-Sverige. Och då blir ju waldorfskolans problem okända, för att inte säga ointressanta i den allmänna skoldebatten. Syns man inte finns man inte. Hade waldorf varit en del av den svenska skolrörelsen hade det inneburit en stor skillnad, inte minst politiskt. På den vägen hade waldorfskolorna fått feedback på ”omoderna” förhållningssätt (vanligt argument i Facebookdebatten) och dessutom kunnat förmedla en del av de fina idéer man trots allt har kvar och därmed inspirera det svenska skolväsendet. På den vägen hade man dessutom varit tvungen att formulera waldorfs egenart och placera allt det som nu är fel på rätt plats.

Waldorfpedagogiken hade kunnat utvecklas till en reformpedagogisk rörelse med breda kontaktytor i samhällslivet. Men istället för att tänka fritt och inspireras av väsentliga impulser i samtiden har en nästan mallig gruppegoism odlats med ibland sekteristiska drag utan märkbart intresse för omvärlden. Attityden verkar vara vi är bäst, vi behöver inga andra idéer.

Kanske det ännu inte är för sent. Men spåren förskräcker onekligen. Av vilken anledning ska vi tro att en förändring ska ske just denna gång, när den uteblivit alla andra gånger? Ska vi tro att en liten patetisk skara i regn och blåst på Mynttorget är början på den total makeover så många väntat på så länge? Eller är det Örjan Liebendörfers glädjande återkomst till fadershuset som ska göra´t? Ge oss realistiska anledningar att hoppas!

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)