Posts Tagged ‘ ockult

Klarar inte du heller att gå den antroposofiska skolningsvägen?

Med den antroposofiska skolningsvägen menas den väg antroposofen går för att genom meditation förädla sitt inre. Denna skolningsväg anses mer eller mindre definiera antroposofin. Frågar man en antroposof hur man går den vägen får man veta att man ska läsa  Hur uppnår man kunskap om högre världar,  där Rudolf Steiner ger en allmän orientering i förhållningssätt med några få konkreta övningar. Som bredvidläsning rekommenderas det lilla häftet Grundläggande övningar som ger några enkla koncentrations- och viljeövningar. That´s it.

Men egentligen ställer dessa texter mer frågor än de ger svar. Det är nämligen inte så enkelt att meditera som man i förstone kan förmoda. Om man ska gå efter Steiners anvisningar vill säga. Man misslyckas nämligen ständigt. Tappar koncentration och fokus. Somnar. Men det är bara att kämpa på, säger de som vet, misslyckandet är ett nödvändigt ont. Alla misslyckas, heter det. Därför står man där med sina frågor. Men den officiella hållningen är att det är vars och ens ensak hur man mediterar. Och eftersom lärjungen på detta sätt lämnas att ”i frihet” välja tillvägagångssätt helt själv framstår den antroposofiska skolningsvägen  med tiden som rätt diffus.

För en utomstående måste detta framstå som egendomligt. Nybörjaren lämnas därhän i sin strävan. Man är hänvisad att själv leta i den omfattande Steiner-litteraturen eller i svensk sekundärlitteratur. Fråga andra. För det finns en rad frågor. Hur ska jag meditera? Varför ska jag meditera? Vilka meditationer ska jag göra? Var får man tag på dem? Gör jag rätt? Varför lyckas inte mina övningar? Vilka tecken skall jag vara uppmärksam på? Detta leder till en stor osäkerhet hos människor med de mest seriösa avsikter. Denna officiellt sanktionerade låt-gå-mentalitet lägger stora hinder i vägen – den väg som anses vara antroposofins viktigaste.

Detta är olyckligt eftersom den inre skolningen är ett högprioriterat område för en antroposof. Ändå läggs inte två strån i kors från ansvarigt håll att bistå medlemmar i detta viktiga värv. Denna livsuppgift. Inget stöd ges, inga frågor klargörs, inga generella regler eller hållpunkter, inga regelbundna kurser. Aldrig uttalas intentioner att hjälpa till att lägga en grund. Det enda som erbjuds är någon från utlandet som kommer nån gång om året till Järna och håller ett föredrag. Och kanske att en enskild medlem tar på sig att hålla en (dyr) kurs.

Bristen på stödjande orientering är fatal inte minst då man står inför rätt komplicerade förhållningssätt. Många av de krav som uppställs i Hur uppnå man kunskap… är så avancerade att de framstår som i det närmaste omöjliga att leva upp till:

En dygd som man först måste tvinga sig till är värdelös för den ockulta skolningen. Så länge man ännu har ett begär stör det skolningen, även om man anstränger sig för att inte ge efter för det. Och det är likgiltigt om detta begär tillhör kroppen eller själen. Om någon till exempel avstår från ett visst njutningsmedel för att därigenom luttra sig, så hjälper detta honom enbart om hans kropp inte lider av denna avhållsamhet.

Vem har hört om en ung människa utan begär? Ovanstående och liknande citat reser frågan om när det är rimligt att påbörja skolningsvägen. Är det någon mening att sätta igång redan i till exempel tjugoårsåldern när man saknar egentlig livserfarenhet?  Är det då över huvud taget meningsfullt? Kan man verkligen komma någonstans i sin esoteriska skolning innan, säg femtioårsåldern? Frågor, frågor.

Nybörjarens känsla av otillräcklighet riskerar med åren formas till ett torrt konstaterande: Jag kan inte leva upp till detta. Jag klarar inte att gå den antroposofiska skolningsvägen. Jag saknar förutsättningar. Och man tror man är ensam om detta. Sen får man reda på att de man betraktar som ledande personligheter också har dessa svårigheter. Och då undrar man ännu mer – funkar detta verkligen? En del säger till och med att man måste räkna med att det kan ta år, ja decennier innan man märker något. Kanske man inte kan räkna med resultat förrän i nästa liv!

Samtidigt vet man att det finns andra meditationsskolor som är betydligt mer lättillgängliga och – som det verkar – ger mer påtagliga resultat.

Man kunde tycka att det skulle vara en huvuduppgift för Antroposofiska sällskapet att upprätta en ständigt pågående meditationsskola där grunderna ges och frågor besvaras. Samt att man trycker upp ett häfte med råd i hur man går den antroposofiska skolningsvägen. Med meditationer, översikt över de viktigaste böckerna i ämnet. Och FAQ (frequently asked questions). Är detta verkligen för mycket begärt?

Att frågan överhuvudtaget behöver ställas är anmärkningsvärt.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Psykosens himmel och helvete

Den acceleration av tänkandet som äger rum i maniska tillstånd tycks bryta igenom gränserna för rum och tid. ”Jag förflyttades till en atmosfär av underverk och magi, av ockulta krafter som genomsyrade allt, trots att jag inte alls hade intresserat mig för sådana ämnen före min sjukdom”, berättar en som upplevt psykosens himmel och helvete. Upplevelsen av mani är ett fantastiskt fysiskt och psykiskt drama som väcker till liv den skönhet, makt och terror som finns i alla människor. Upplevelserna är mycket påtagliga, ger djupa intryck och är svåra att motstå. Detta står att läsa i boken Galenskapens förförelse av Edward M Podvoll, som är en beskrivning av psykosens väsen.

Var och en som intresserar sig för psykotiska fenomen häpnar över hur plötsligt och abrupt en individ kan gå över gränsen till sinnessjukdom. Den gränsen har en speciell struktur, en sekvens av psykologiska händelser.

Donald Crowhurst engagerade sig livet igenom i en rad spektakulära och våghalsiga projekt som blev legendariska bland hans vänner. Det var alltså helt i Crowhursts stil när han utan erfarenhet av segling kastade sig in i en internationell tävling om ensamsegling jorden runt. Seglatsen började 30 oktober 1968 och skulle pågå åtta månader. Olyckligtvis blev han sinnessjuk under resan. Man fann aldrig hans kropp. Däremot båten med hans loggböcker där han noggrant beskrivit de olika faserna i de mentala stadier han genomgick.

De första två stadierna i den psykotiska transformation som här beskrivs är tankarnas fart och desynkroniseringen av psyke och kropp. En ökad press i tänkandet, en okontrollerad tankeverksamhet som ger eufori, fysiskt välbefinnande och en stegrad känsla av precision: ”Jag häpnar över mina reflexer… jag fångar saker med händerna redan innan de börjar falla”. Under en vecka skriver han över 25 000 ord om sin tro på tankens intellektuella makt över kropp och materia. Under allt högre fart riktar han uppmärksamheten på det rena medvetandet och möjligheterna av att ”slunga ut ett renat intellekt ur en fördärvad kropp”.

Så träder han in i absorptionstillståndet. Det är ett tillstånd av stegrad koncentration, en fördjupad och koncentrerad ansträngning där han glömmer tiden. Detta är en rent mental njutning där han kan bibehålla sin känsla av sammanhängande självupplevelse genom att utvidga väggarna för sitt medvetande så att det skenbart omfattar hela kosmos – och därmed besegra förändring och död. Jagets imperium fullt utvecklat. Han känner att han absorberar sig in i Einsteins tänkande, särskilt hans djärva språng bortom tid och rum i relativitetsteorin.

Genom denna ohämmade identifikation med Einstein har han glidit in i stadiet insikt och makt. Och nu kommer tankarna jag är modig, jag kan vad som helst, jag är energi och impuls, jag är Gud, jag är bortom Gud, jag är den enda människa som inser vad detta betyder, jag kan göra mig själv till ett kosmiskt väsen. Berusad av sin tankes makt uppnår Crowhurst nu en särskild form av psykotisk frihet och går obönhörligen in i det stadium då han är bortom lagen.

Han har nu överskridit de gränser och regleringar som i vanliga fall inskränker tänkandet. Alla konventioner, begränsningar och lagar som mänsklig moral, mänskliga ritualsystem, språkregler och auktoriteter. Han känner att alla lagar är oäkta konstruktioner och att han på ett enda ögonblick kan både skapa och upplösa dem. Eftersom han känner sig ha högsta kontrollen kan våld användas för att tjäna den sanning som upptäckts av ett maktfullkomligt Jag är.

Nästa stadium leder honom in i transformationens sista episod som slutar med döden. Detta är inledningen att på gränsen till ”fullständig frihet” rasa ner i paranoia – stadiet med motstridiga order. Han är ”förargad” på de kosmiska väsendena. Något var fel: ”Tentakler sträcker sig efter mig från havsdjupen.” Han upplever aggressionens pisksnärteffekt. Den förföljelse som psykotiska individer upplever i detta stadium är en personifiering av deras egna tvivel, tvivel som har ignorerats och aggressivt avvisats under tänkandets ökande fart.

På en sekund upplöses alla hans tidigare beräkningar rörande honom själv och universum i tvivel. Han får en obeskrivlig känsla av att sakna fotfäste. Hur kunde han ha gjort ett så brottsligt misstag? I flera dagar hade han varit en gud i en dödlig kropp och allt som nu återstod för att fullborda lösningen var att han slungade ut sin kosmiska intelligens ur kroppen.

I de sista anteckningarna i loggboken frågar han sig om han lärt något av de underliga resor han varit med om. Han arbetar oavbrutet på att utesluta sina tvivel på sitt slutliga Jag är. Detta var slutstadiet – död och återfödelse. Detta var inte något besinningslöst hafsigt självmord. det var Crowhursts sista försök att driva pressen i sitt psyke till kulmen och därigenom kristallisera sin intelligens i en obeveklig nedräkning till döden. Han kämpar med livets, tidens och dödens mening. ”Jag är vad jag är, och jag ser vad jag begått för försyndelse. Det är slut… det är slut… DET ÄR BARMHÄRTIGHETEN.”

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kommunismen – en ockult fångenskap?

Hörde på radion häromdan om den svenske buddhisten som i början på 70-talet ville demonstrera på första maj med skylten Rädda Tibet! Men han blev avvisad överallt i demonstrationståget. Tidsandan var sån – Mao och Kina var inne, det var hippt att vara kommunist. Alla intellektuella med självrespekt var det. Tibets tragedi blev därför en obehaglig påminnelse om något som inte gick ihop med föreställningen om Kina som något eftersträvansvärt och progressivt.

Det tog årtionden innan sanningen blev uppenbar – att Mao, Stalin och Pol Pot mördat miljoner av sina egna medborgare. Hur kan man förstå detta kollektiva hjärnsläpp hos västvärldens tänkande elit? Vad var det som gjorde att en hel generation gick på föreställningen om det kommunistiska lyckoriket samtidigt som miljoner människor slaktades?

Vändpunkten kom då de franska filosoferna (Glucksmann, Levy m fl) började tala om Gulag-lägren som en konsekvens av kommunismen och att man måste döma den efter dess gärningar – inte dess ideal eller teorier. Dessa argument hade tidigare varit gängse från traditionellt borgerligt håll – men var då betraktat som småborgerlig inskränkthet. Då analysen kom med dessa unga radikaler blev det början till en omfattande och smärtsam omvärdering.

Majoriteten av kulturetablissemanget fick nu under en följd av år ”hantera sin besvikelse” som en vänsterförfattare uttryckte det. Nu fick vi höra om de s k Kiruna-svenskarna som i kommunistisk yra emigrerade till 30-talets Sovjet där de blev illa behandlade och arkebuserade. Många desillusionerade återvände till Kiruna och blev då utfrusna av sina vänner som inte kunde tro att lyckoriket i själva verket var ett helvete.

Som en mäktig slutvinjett kom så sovjetväldets kollaps.

Lars Ohlys omvändelse under galgen för några år sedan, när han mot sin uppenbara övertygelse avsade sig begreppet kommunist, visade hur långt vi nu har kommit ifrån föreställningen om förträffligheten i den kommunistiska utopin. Så långt har det alltså gått – ledaren för ett gammalt kommunistparti säger sig ej längre vara kommunist!

Det kommunistiska idéklimatet hade inte skapats av arbetarklassen – det var främst studenter och akademiker som höll den marxistiska fanan högt. Istället för att genomskåda kommunismens lyckorike blev man dess banérförare. De intellektuella svek sitt uppdrag, menade Glucksmann. I kritiken mot samhällsinstitutioner, samlevnadsformer och kulturyttringar där det mesta ifrågasattes, glömde man ifrågasätta relevansen i sin egen ideologi. Man trodde marxismens utsagor om att den var en objektiv vetenskap.

Och djupast handlade upproret om ett starkt upplevt rättspatos. Vi är, eller borde vara, jämlika. Egentligen en kärleksimpuls. Och visst vädrade 68-vågen ut mycket skämd luft. Men ändå – hur var det möjligt att inte se folkmorden? Man var helt fångade av de marxistiska abstraktionerna om lyckoriket. Fångade i sina egna orealistiska föreställningar.

En ockult fångenskap, skulle nog mina antroposofvänner kalla det.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)