Posts Tagged ‘ normkritik

Vänsterns verklighetsuppfattning orsaken till den växande högerpopulismen

♦ ♦ ♦ Det talas allmänt om att högerpopulismen sköljer över Europa och Sverige är inget undantag med tanke på SD:s framgångar. Att orsaken skulle vara att vänstern stärkt sina positioner på en rad områden nämns sällan. Men är det inte uppenbart? Är det inte naturligt att vänsterelitismens alltmer dominerande ställning väcker en känsla av främlingskap hos somliga som leder till en högerpopulistisk motreaktion? Är det inte vänsterns ständiga konfrontation med folkligt sunt förnuft som skapat högerpopulismen? Denna värdekollision äger dagligen rum i samhällsdebatten där vänsterelitismens förhållningssätt dominerar. Här en lista på de viktigaste.

  1. Invandringen. Den tillåtande hållningen till massinvandringen lever starkast hos vänstern där framför allt MP och F! står för en i princip obegränsad immigration.
  2. Antinationalismen/globalismen är grundläggande i vänsterkretsar där nationalism betraktas som ett skällsord. Nationella gränser ses egentligen som onödiga eftersom vi är världsmedborgare i första hand. Sverige är bara en nation bland andra.
  3. Feminismen som från början sågs som en strävan efter lika rättigheter för kvinnor och män politiserades snabbt och är idag att betrakta som ett typiskt vänsterprojekt där radikalfeminister sätter agendan. Den ursprungliga kampen för kvinnans jämställdhet har ersatts av en rad märkliga elitistiska teorier som få förstår sig på.
  4. Genusvetenskap är en ideologi förklädd till vetenskap, en obevisad ideologisk ståndpunkt där könstillhörighet ses som ”en konstruktion”. Påståendet att det är en vetenskap är starkt ifrågasatt, vilket knappast bekymrar vänsterutopister.
  5. Normkritik är också ett vänsterbegrepp som vill lära ut att etablerade normer skall ifrågasättas, vilket institutionaliserats på normkritiska dagis.
  6. HBTQ är en annat begrepp som lanserats av vänstergrupperingar där homo- och bisexualitet visserligen är allmänt erkända, men transsexualitet och queer upplevs som mer svårförståeliga, liksom andra minoriteters allehanda krav. Vänstern kräver lika stor acceptans för dessa som för majoriteten heterosexuella.
  7. Könsmaktsordning är myntat av vänsterfeminister som ett begrepp för männens påstådda överhöghet gentemot kvinnor.
  8. Männen ses i praktiken som fiender till kvinnan där ”patriarkala” mönster skall bekämpas.
  9. Rasist kallas den som i praktiken inte delar en vänsterideologisk syn på integration, invandrarkriminalitet, islam och mycket annat.
  10. Islam betraktas av vänstern som en religion bland andra. De patriarkala traditioner som präglar denna religion erkänns inte av vänstern och feminismen, som också försvarar slöjtvånget och kvinnoförtrycket så länge det sker inom islam.
  11. Hederskulturen med sin kränkning av kvinnor som lett till många uppmärksammade mord – erkänns inte av vänstern och feministerna, som relativiserar dessa yttringar som mäns våld mot kvinnor i största allmänhet.
  12. Kriminaliteten ses i huvudsak som en klassfråga som fråntar en stor del av ansvaret hos de kriminella, vilket innebär att vänsterintellektuella förordar milda straff rent generellt eftersom de anser att kriminalitet till stor del beror på samhället. Därför rekommenderar de terapi i första hand.
  13. No go zoner existerar inte enligt vänstern. Den som säger det betraktas som rasist och främlingsfientlig.
  14. Multikulturalism är fortfarande ett positivt laddat begrepp för vänstern. Man har ännu inte insett att multikulti försvårar integrationen.
  15. Identitetspolitik är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka dess ställning i samhället. Detta är vänsterns paradgren – man kan inte rättvist bedöma en grupp om man inte själv är en del av den, anser man.
  16. Veganism och andra marginella utopier stöds ofta av vänstern.

Bilden kan innehÃ¥lla: textDessa sexton punkter skulle kunna mångfaldigas men visar ändå vänsterns inflytande på tankeklimatet. Vänsterpartiet har bara tio procent av valmanskåren men deras synsätt präglar samhällsdebatten. Det är knappast märkligt att dessa förhållningssätt väcker starka motreaktioner eftersom karaktären av utopi och orealistiska föreställningar är påtaglig. Dessutom har vänsterns fokus på hur saker och ting bör vara istället för hur de faktiskt är utvecklat en politisk korrekthet som i sig blivit ett starkt irritationsmoment för många.

Vänsterinspirerade förhållningssätt har under decennier skapat en alternativ verklighetsuppfattning som utmanar sunt förnuft. De uppskattande synsätt gällande till exempel massinvandring, feminism, islam, genusvetenskap och normkritik har blivit etablerade av tongivande inom politik och media. Att acceptera dessa synsätt har setts som en självklarhet där kritiker uppfattats som bakåtsrävare. Denna vänsterpräglade tankehegemoni har troligen varit omedveten, men är dessvärre ett odiskutabelt faktum.

Dessa utopier har lämnat sunt förnuft långt bakom sig. De radikala tankesätt som etablerats som sanningar har aldrig inväntat eftersläntrare, de betraktas som pinsamma sölkorvar som mobbas av alla som tror sig förstå bättre.

Man är förvånad att högerpopulismen växer sig stark i Europa. Men är det inte i själva verket en naturlig motreaktion mot den sedan länge rådande vänsterelitismen?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

SD är svaret på den svenska gränslösheten

♦ ♦ ♦ Inget kunde vara mer politiskt korrekt i dag än att fördöma Sverigedemokraterna. De har ju varit nazister. Att Jimmie Åkesson rensade ut nazism och rasism då han 2005 tog över ledarskapet hjälper inte, en rad uteslutningar av omdömeslösa i partiet visar att rasismen lever kvar. En vanlig uppfattning är att SD inte går att lita på.

Att partiet trots detta dåliga rykte förmått växa till landets tredje största parti blir därför svårt att förklara. Skulle svenskar plötsligt blivit rasister och främlingsfientliga islamofober? Eller beror det på att partiet är ”populistiskt”? Men det är en meningslös beteckning eftersom alla partier är populistiska, det är ju själva definitionen av ett politiskt parti. Det måste vara andra orsaker bakom SD:s framgångar.

Jag tror att framväxten av detta parti visar på sidor av den svenska folksjälen som länge hukat under en konsensuspräglad tankementalitet av beskäftig  självgodhet som säger att vi är bra, förnuftiga och i grunden goda människor som vill visa upp vår förträfflighet för världen. Och vi besitter en gränslös generositet som vi älskar att spegla oss i.

För många av oss är denna mentalitet provocerande.

Vi tycker att migrationspolitiken fram till 2015 uppvisade en gränslöshet som var närmast chockerande. En bred allmänhet med regering och media var helt uppfyllda av att öppna sina hjärtan och bjuda stora famnen för nödlidande människor från när och fjärran, oavsett om de var flyktingar från krig eller bara ville njuta frukterna av ett modernt lands förmånliga livsstil.

Och detta utan att man visade upp en integrationsplan. Som om man trodde att allt skulle ordna sig när folk kommit hit.

Bakom detta naiva förhållningssätt ligger en annan gränslöshet, nämligen en föreställning om att våra nationsgränser inte borde finnas. Vi är inte begränsade av den svenska nationalstatens gränser, det är något förlegat, vi är i första hand världsmedborgare, var uppfattningen.

Detta synsätt är i sin tur en konsekvens av en svag uppfattning av det svenska, många förnekar vår nationella särart, den norska kärleken till Norge har ingen motsvarighet i vårt land. Att älska Sverige anses löjeväckande och förknippas med nazism och högerextremism. Sverige är inget särskilt, bara en droppe i det internationella havet.

Bildresultat för islamOm man saknar förståelse för Sverige är däremot förståelsen för islam  gränslös. Det spelar ingen roll att  media dagligen matar oss med terror, kvinnoförakt, homofobi, hedersvåld och nattståndna värderingar som utgår från denna religion som samtidigt är en missionerande världsmakt med politiska ambitioner. Det finns alltid ursäkter. Kritik av islam uppfattas som islamofobi, acceptansen är gränslös.

Man kan till och med fråga sig om kärleken till islam övertrumfar kärleken till Sverige.

Relaterad bildFörtigandet av den patriarkala kulturen inom islam är kanske starkast inom radikalfeminismen – som däremot ständigt skäller på den svenske mannen  som  internationellt anses vara den mest jämställda i världen. Denna paradox är inte den enda. Radikalfeminismens gränslöshet är närmast sanslös. Förutom att uppenbara fenomen som hedersproblematik förnekas, kritiseras den svenske mannen ständigt. Kvinnliga popstjärnor säger att de hatar män, vilket applåderas av de politiskt korrekta. ”Genusvetenskap”, ”normkritiska” dagis och ifrågasättande av könsroller – toleransen för radikalfeminismen är gränslös.

Jag tror det är denna gränslöshet inom migrationspolitik, islam, radikalfeminism och nationalism som har väckt frustration hos de människor som sökt sig till SD. Gränslösheten har blivit en vattendelare där många känner sig förrådda av partietablissemang och media, som svikit sin kritiska uppgift och stöder makten genom att förmedla de politiskt korrekta åsikterna för dagen.

Normalt hade sveket bara resulterat i röstskolk och ett ökande politikerförakt. Men då det finns ett parti som förstår vad de svikna söker blir SD:s framgångar lättbegripliga. Politisk frustration behöver inte längre vara hemlös. SD är ett kvitto på den gränslöshet som länge grasserat inom etablissemanget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Den radikalfeministiska normkritiken har besvärande utopiska drag

♦ ♦ Jag och min kompis startade ett rockband i början på sextiotalet med två andra killar. Att någon tjej skulle vara med var inte ens påtänkt, det sågs som en absurditet på den tiden, inte minst för att det inte fanns någon kvinnlig rockmusiker vi kände till. Begreppet ”band” var en sammanslutning av män, något annat var okänt. Det var killarna som lirade – kvinnor var fans, inte utövande musiker. Varför? Troligtvis för att rockmusik hade en utpräglad machostämpel, den uppfattades som en ”manlig” sak där killarna hade hjältestatus. Och tjejerna visade inget intresse att spela.

Honey Lantree, en av de första kvinnliga rocktrummisarna, med sina medmusiker i The Honeycombs.

Det var först några år senare som ett engelskt band väckte sensation med att ha en kvinnlig trummis (Honey Lantree i The Honeycombs). Det var väldigt exotiskt. Även om rockbranschen fortfarande domineras av män består branschen idag av många kvinnliga musiker. Men fortfarande är det ovanligt med rockband som enbart består av kvinnor och kallas då följaktligen för tjejband, en saklig benämning på en kuriositet.

Men benämningen tjejband irriterar Lena Lind Palicki i SvD 20/1 som ser normkritiskt på begreppet. Vänsterfeminister vill ju omvärdera mycket som anses självklart. Hennes argusögon ser nyanser vi andra missat i det att hon upplever en förminskning i begreppet tjejband jämfört med ”vanliga” band:

»Tjejband används om band med tjejer, medan ett band består av killar, fotboll spelas av män, damfotboll av kvinnor, särskilda pappadagar och pappamånader används om pappors föräldraledighet medan ordet mammalmånader knappast används. Så har mönstret sett ut. Det har bidragit till att ett kön ses som norm och andra som avvikare.«

Plötsligen ser jag hela normhysterin i ett förklarat sken. Det ligger ingen värdering i begrepp som tjejband eller damfotboll. Begreppen har uppstått spontant för att benämna fenomen som är förhållandevis nya, ovanliga. En neutral upplysning om en ovanlighet som är intressant, ja till och med glädjande. Va kul att tjejer också lirar ungefär.

Normer uppstår efter mångårig praxis. Att vara ”normkritisk” blir därför en poänglös kvasiintellektuell lek med ord, en beskäftig önskan att saker vore annorlunda i enlighet med radikalfeministiska flumteorier. Autentiska normskiften uppstår ur ny praxis. Det är verkligheten. När förekomsten av kvinnor inom rockmusiken blivit vanlig kommer begreppet tjejband försvinna eftersom det blir irrelevant. Likaså begreppet tjejfotboll då kvinnor ingår som en naturlig del i manliga fotbollslag.

Den radikalfeministiska normkritiken har besvärande utopiska drag. Dess karaktär av intellektuell feberdröm som saknar förankring hos en bred allmänhet framstår kanske tydligast i frågan om könsidentiteter. Att en minoritet av befolkningen har oklar könsidentitet har resulterat i att radikalfeministerna har förkastat ”tvåkönsnormen” och menar nu att det finns 70 könsidentiteter! I USA har man kommit fram till ”bara” 58. Ivar Arpi skriver i ledaren 20/1 i SvD.

»Innan man började ifrågasätta könsroller skulle beteendet följa med den kropp man hade, nu ska i stället kroppen anpassas till det beteende man har. Om den andra vågens feminism menade att det sociala könet är konstruerat, går dagens queerfeminism längre och säger att även det biologiska könet är helt föränderligt. All könsidentitet är ett slags dragshow. Inget är naturligt, allt är inlärt.«

I offentliga utredningar och rapporter får man lära sig om ”tvåkönsnormen” som något ”begränsande och uteslutande”. Och detta sagt om en uppfattning som 99 procent av befolkningen har.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)