Posts Tagged ‘ normer

Vilken effekt får ett skratt vid fel tillfälle?

Vilket avstånd bör man hålla till den man talar med? Hur länge kan man dröja med att svara på tilltal? Vilken effekt får ett skratt vid fel tillfälle? Hur uppfattas man om det bara är ytterligare en passagerare på kvällsbussen och man sätter sig bredvid denna? Detta är situationer som vi instinktivt reagerar på och vet hur vi skall förhålla oss till, eftersom det ingår i vårt sociala kodsystem. De oskrivna lagar vi alla lyder under behandlas i den nyutkomna antologin Regler, civilisationens ryggrad som anmäldes i SvD 3/9.

Trots att uttalade regler saknas tillämpar vi en intrikat köteknik. Det är till exempel självklart för de flesta att genast följa efter om personen framför tar två små steg framåt, och den som inte gör det ska märka att de bakomstående börjar harkla sig och undrande sträcka på halsarna – trots att det tillfälliga stillaståendet inte på något sätt påverkar turordningen.

Eller du frågar en medpassagerare på t-banan vad klockan är. Han svarar inte. Sånt händer. Du känner dig förvirrad, ställd och bortgjord. Du vet inte vad du skall ta dig till härnäst. Upprepa frågan? Avlägsna dig? Bli arg? Du känner dig helt enkelt dum. När medpassageraren inte svarar på din fråga förstummar han dig. Denna iakttagelse är hämtad från Johan Asplunds bok Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet.

Så händer något som med ens löser dina problem. Du hör snett bakifrån en röst som säger ”kvart över elva”. En annan medpassagerare har svarat i den första medpassagerarens ställe. Detta återger dig talförmågan. Du vänder dig om, nickar, ler och säger tack. Det är som om du blivit återinstallerad som fullvärdig medlem av det lilla samfundet i tunnelbanevagnen. Eller som om du åter tillerkänts dina allra elementäraste mänskliga rättigheter.

Alkohol kan erbjuda en frisedel från gängse regler vid samvaro med andra människor, berättar en studie i ovannämnda antologi. Beteende som i nyktert tillstånd vore social harakiri kan devalveras till ett genant klavertramp med hänvisning till att personen hade tagit ett glas för mycket. Att bryta mot lagar och konventioner kan resultera i straff eller utanförskap, men också i nyskapande och förbättringar. Normer stabiliserar och förenklar tillvaron, men de kan också förblinda, verka konserverande och hämma förnuftet.

Det intressanta med attributet ”sur” är att det på en gång karakteriserar och förklarar ett beteende, skriver Johan Asplund. När du inte hälsar på grannen är du sur, och du låter bli att hälsa därför att du är sur. Den sure klargör helt oförblommerat genom mörk uppsyn, fnysningar, häftiga sortier – att han gör det för att bestraffa sin omgivning. Omgivningen frågar sig vad den har gjort. Den sure kan emellertid vägra klargöra vad slags oförrätt han anser sig ha lidit.

Till sist står den sure själv inte ut längre. Då blir han mer eller mindre plötsligt ”glad igen”. Det torde vara ovanligt med konstant surhet. Detta är istället en form av mikromakt som utövas då och då, avslutar Asplund sin noggranna iakttagelse.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vår tid är avförtrollad

På medeltiden kände sig människan förbunden med världen på ett annat sätt än idag. Dels genom Bibeln, dels genom naturen. Genom studium av dessa båda kunde man i begrundan och reflektion komma till insikt om världens beskaffenhet och tillvarons mening. Men när denna uppfattning ersattes av den vetenskapliga världsbilden tystnade naturen.

Den tidigare kunskapen erkändes inte längre som riktig, vilket mer och mer förde med sig en känsla av meningsförlust. ”Dessa oändliga rymders tystnad förfärar mig”, som matematikern Pascal uttryckte det. Det fanns inte längre någon skillnad mellan de himmelska rymderna och jorden – överallt rådde samma mekaniska och matematiska lagar. Himlens röster hade tystnat; människan var ensam i ett gränslöst universum. Den vetenskapliga världsbilden förvandlade gradvis frågan om livets mening till något rent subjektivt. Världen hade blivit avförtrollad.

Det var sociologen Max Weber som myntade begreppet avförtrollning då han talade om den västerländska kulturutvecklingen de senaste århundradena. Tillvarons gåtfullhet hade ersatts av en allmän uppfattning att bara man ville och gav sig tid skulle man kunna förklara allting på ett rationellt sätt.

Medan människor i förtrollningens tid levde i en övertygelse och beroende av andra världar än den jordiska, vänder nutidsmänniskan sig till denna världens bestyr, söker information om vad som händer just nu. Något evighetsperspektiv på vår tillvaro är det knappast tal om. I avförtrollningens livsform ligger tonvikten på det vetbara, på fakta eller information. På den ”yttre” verkligheten. Vetenskaplig kunskap har hög status och uppfattas som säker och objektiv. Den ”inre” världen tenderar att bli förstummad.

Vår tid kännetecknas av en strävan att kontrollera den yttre världen och av att den inre världen nästan helt och hållet glömts bort. Detta gör att religionernas skapelsemyter och poetiska symbolspråk ses som konkurrerande alternativ till de vetenskapliga förklaringsmodellerna.

Längtan efter att glömma sig själv och gå upp i något större har varit grunden för människors religiösa strävanden efter frälsning eller salighet. I ett samhälle där sådana strävanden inte tas på allvar utan ses som uttryck för verklighetsfrämmande svärmeri, riskerar sådana spontana inre impulser att inriktas mot artificiella medel för självförglömmelse; droger eller olika former av massextas i vilka individen kan känna sig som ett med gruppen eller kollektivet.

Medan de äkta religionerna alltid syftat till att leda människan till en vidare, djupare och rikare verklighet, leder dessa artificiella medel till motsatsen – illusioner och verklighetsflykt.

Men det finns de som menar att själva avförtrollningen håller på att avförtrollas. ”Det moderna projektets livsform” ifrågasätts alltmer. Man frågar sig: vilken är ”den rätta” livsformen? En grundläggande osäkerhet kring normer och värderingar märks alltmer. Ska man straffa olydiga barn? Hur hård ska man vara för att upprätthålla regler? Sådana frågor ställdes knappast i början av förra seklet. De vuxnas auktoritet och rätt att bestraffa var självklara, regler och normer likaså.

Och varför skulle just vår västerländska vetenskap vara mer förnuftig än andra folks och kulturers kunskap om världen och livet? Är det inte bara en föreställning tjänande som täckmantel för européernas erövring och kolonisering av andra folk?

Den tilltro till förnuft och vetenskap som inträdde i den västerländska kulturen på 1600- och 1700-talet saknar motstycke i andra kulturer. Den har medfört ökad frihet och autonomi inom det individuella, sociala och politiska livet som varit en förutsättning för demokratins framväxt. Men måste man ändå inte erkänna att de former som förnuftet tagit sig i vår kultur under de senaste två århundradena är alltför ensidiga?

Vår föreställning om vad förnuftet är, är i sig själv oförnuftig. Den utesluter former av förnuft som likväl är viktiga för människan: känslans förnuft, konstens förnuft, religionens förnuft. Vi behöver en ”utvidgad rationalitet”, d v s ett förnuft som i sig inbegriper de estetiska upplevelserna, känslorna, moralen och fantasin.

/Denna text är en sammanfattning av inledningen av boken Om undran inför livet av Bo Dahlin (Studentlitteratur 2004)/

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)