Posts Tagged ‘ Nibbleskolan

Legendaren Barsja Ahlbom, Barsjabrödets skapare, har gått ur tiden

♦ ♦ ♦ En legend har gått ur tiden. Lördag 17 augusti begravdes Barsja Ahlbom i Kristensamfundets kapell på Saltå i Järna. På sjuttiotalet kom hon mer än någon annan att förkroppsliga sinnebilden av antroposofernas Järna. Med sina vita kläder och huvuddok sågs hon ofta ute på samhället då hon inte stod på Saltå bageri och knådade det bröd hon givit namnet åt – Barsjabrödet. Receptet hade hon tagit med från Ukraina där hon tillbringade en del av sin uppväxt.

Norrköping & hemma 022Barsja – eller Barbara som var hennes riktiga namn – var också känd i Järna-trakten för sina överdådigt vackra tårtor som kunde beställas till högtidsdagar. Och uppmärksammat i media var det pepparkakshus hon skänkte åt kungen. Hon var en konstnär i allt hon företog sig, vare sig det var utsökt flätade vetestjärnor eller träfigurer som rörde sig på lustiga sätt då man drog i ett snöre, eller hennes rikt broderade klädesplagg. Hon hade ett förflutet som tillverkare av marionettdockor och samarbetade i sin ungdom med Mikael Meschke och hans marionetteater.

Bland begravningsgästerna denna lördag klockan 12 kunde man finna många av nyckelpersonerna i den antroposofiska rörelsen. Tre tidigare chefer för Saltå Kvarn var där, som Anders Kumlander, tidigare generalsekreterare i Antroposofiska sällskapet och ledamot i en rad styrelser, bland annat Vidarstiftelsen, som finansierar många av de antroposofiska verksamheterna i framför allt Järna. Uppmärksammat under hans tid på Saltå var det behovslönesystem han införde.

barsja_bageriet_liten-150x150Mats Ahlberg var chef några år på Saltå Kvarn och har också ett förflutet på Rosendals trädgård i Stockholm. Han är sen många år redaktör för tidskriften Balder. Björn von Schoultz har också suttit på Saltå Kvarns VD-stol, men var dessförinnan chef på Biodynamiska Produkter. Björn har varit något av den grå eminensen bakom mycket i Järna-antroposofins institutionella framväxt. Han var djupt involverad då Vidarkliniken startade och var dess VD i flera år och gick sedan vidare till Weleda där han var VD till sin pensionering för ett par år sedan. Han har också varit en tung aktör för den antroposofiska medicinen i kontakt med politiker och lagstiftare.

(Bilden: Barsja i bageriet med sina Barsjabröd 1976.)

Pär Ahlbom, som tidigare var gift med Barsja, framträdde på begravningen med sin improvisationskör. Pär är minst lika legendarisk som sin exfru. Han är musiker och var motorn i den intuitiva pedagogik som utvecklades på Nibbleskolan som ledde till den dramatiska skoldelning vi tidigare skrivit om här. En kollega till Pär på den tiden var Ivar Heckscher, som också var med denna dag. Liksom Pär var han något av en pionjär inom waldorfrörelsen. Han har sedermera arbetat med Cirkus Cirkör och varit verksam som prefekt vid nycirkusutbildningen vid Danshögskolan.

Barsjabröd-800-g-325x480Bland Pärs och Barsjas fem barn som var med denna dag märktes äldste sonen Johan Ahlbom som i många år utvecklat den intuitiva pedagogiken i Bergen, Norge. För ungdomar som inte kan tillgodogöra sig vanlig skolundervisning har han utvecklat en relationspedagogik som syftar till att bygga upp en tillit och ett förtroendeförhållande till vuxenvärlden vilket ger dem möjlighet att komma in i ett meningsfullt arbetsliv. Denna waldorfpedagogiska verksamhet, som har fullt statsbidrag, är den enda i sitt slag i Norge. 80 procent av de ungdomar som genomgått denna skola har fått arbete. En liknande verksamhet har försiggått i Kall i Åretrakten under ledning av Anders Skånberg, som också var här denna dag för att hedra Barsja.

Bland övriga honoratiores som var med på begravningen var också den riksbekanta läkaren på Vidarkliniken Ursula Flatters, den biodynamiska odlingens nestor, agronom Arthur Granstedt, mästerlasören Fritz Fuchs, grundarna av Nibble Handelsträdgård Siri & Filip Karlsson, pionjären från Marken-kollektivet i Småland – arkitekten Lars Danielsson, Werbecksång-pionjärerna Sinikka Mikkola och Elly Berner, musik- och litteraturhistorikern och tillika waldorfpedagogen Göran Fant. Samt Mikael Amundin, allt i allo då nya Saltå Kvarn ersatte den gamla träkvarnen där han bland annat hackade ut mönstret i de nyanskaffade kvarnstenarna.

Barsja var en lika sällsynt som gudabenådad personlighet. Med sitt unika konstnärsskap och gladlynt generösa väsen utvecklade hon en särart som berikade alla omkring henne.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Dagens antroposof är en vanlig medelsvensson, typ

Vi hälsade som hastigast på varann innan min gamla antroposofvän satte sig i sportbilen och drog iväg från det sömniga villaområdet i Järna centrum. Sportbil? Ja faktiskt. En antroposof i en sportbil. Dessutom en kvinna. Fjärran är den tid då Järnas kvinnliga antroposofer bar yllekläder med Barsja Ahlbom-inspirerad sjal, och männen vadmalskläder och näbbstövlar. Minnesvärt är läraren i Nibbleskolan som hade en havresäck som jacka. Detta var visserligen på det flummiga sjuttiotalet, men Järnaantroposoferna stod ändå ut ordentligt i jämförelse.

Och ingen ägde en sportbil. Det hade varit otänkbart.

Annat är det idag. Nu är det inte lika lätt att skilja antroposofer från mängden. Deras livsstil har genomgått en radikal  normaliseringsprocess dithän att de nu för det mesta ser ut och agerar som vanligt folk. Idag syns inte ett spår av sjuttiotalets skruttiga småbilar av obestämd härkomst. På Rudolf steinerseminariet står numer bara anständiga svenssonbilar. Och tecken tyder på att det sega motståndet mot fotbollsspel på waldorfskolor i stort har upphört.

Att få en del av lönen utbetald i grönsaker var vanligt för lärarna på Nibbleskolan då det begav sig. Eller att man jobbade gratis på seminariet mot mat och husrum. Men det idealistiska (och många gånger orealistiska) förhållningssättet till löner och ersättningar har idag normaliserats. Det tidigare utbredda föraktet för fackföreningar och konventionell arbetslagstiftning (”sånt behövs inte här, vi är ju överens”) förändrades i kölvattnet av Robygges konkurs 1993 då en egen fackförening startades, Medarbetareförbundet, med sin motpart Huvudmannaförbundet. Nu gäller hyfsade lönesystem även hos antroposoferna.

Yllekläderna – som blivit något av en profilfråga – är i stort ett passerat stadium. Folk klär sig numera normalt. Möjligtvis undantagandes bäbisar vars plagg nog fortfarande i viss utsträckning utgörs av undertröjor och blöjbyxor i ylle med vidhängande tygblöjor. Intresset för samhällsfrågor har alltid varit stort bland antroposofer, men kanaliserades på 60- och 70-talet inte via politiska partier. Steiners partilösa samhällsmodell tregreningen ansågs nämligen överlägsen. Detta synsätt har också normaliserats, mycket tack vare Miljöpartiets tillkomst. MP är idag något av ett antisparti. Partipolitiken har under åren hyst namnkunniga antroposofer som exempelvis Kerstin Anér (FP), Pär Granstedt och Andreas Carlgren (C),  Ivar Heckscher (V) och Mats Pertoft (MP).

När det gäller ledningsfrågor är rörelsen dock fortfarande väldigt mycket kvar i ett förgånget sjuttiotal där kollegiet och den platta organisationen var idealet. Sen får man inte glömma att sättet att umgås i antroposofiska kretsar fortfarande är att ha möten och studiegrupper. Men tydliga avsteg kan noteras. Pragmatiskt sinnade styrelser på till exempel Saltå kvarn, Weleda, Kulturhusets hotellverksamhet och Solåkra har tillsatt utifrån kommande chefer utan antroposofisk tillhörighet. Helt enkelt för att deras ledningskompetens saknas bland medarbetarna.

Apropå Kulturhuset så har man numer yoga-kurser där, en otänkbarhet förr då yogans esoteriska bakgrund betraktades som ”östlig” och därför motsatt den antroposofiska ”västliga impulsen”. Men den antroposofiska mathållningen med sädmatlagning, mjölksyrade grönsaker och Saltåbröd, som i många år begränsades till en exklusiv Järna-angelägenhet, är idag högsta mode hos en hip allmänhet. Samma med Weledas och Dr Hauschkas hudvårdsmedel. Och bivaxlaserade väggar förekommer fortfarande bland antroposofer och välbärgade sammanhang och företag.

Trots allt kvarstår en del specifika livsstilsmarkörer. På julen klär man granen med röda pappersrosor och gyllene planettecken och det finns nog en del som fortfarande har levande ljus i granen. Helst i bivax. Man firar Mikaeli på hösten och påsken  betraktas fortfarande som årets största högtid för mer seriösa esoteriker. Är man nybliven förälder sätter man upp en reproduktion på Rafaels Sixtinska madonna ovanför vaggan. De religiöst lagda går på söndagshandlingen i Kristensamfundet. Och varje antroposof med självaktning sjunger fortfarande Pär Ahlboms pentatoniska kanon Önska på din födelsedag då någon fyller år:

Önska på din födelsedag

fröjder av alla de slag

till ditt behag.

Men annars är vi antisar att betrakta som vanliga medelsvensson. I stort sett.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Antroposofi är inget för mesar

Antroposofi är inget för mesar. Det märker man snabbt när man öppnar sin första steinerbok. Läser man flera böcker växer en världsbild fram som är oerhört omfattande. Steiner försökte på sätt och viss greppa hela tillvaron. Så antroposofin är knappast enkel. Men mycket intressant. Det är som att samla livs- och världskunskap. Och samla gör man hela livet har jag en känsla av.

Men tidigt märkte jag en sak hos mina antroposofvänner som förbryllade mig.  Av allt kunskapande de ägnade sig åt hade många en tendens att fascineras av det mest avancerade. Det var inte tal om att börja från början och ta ett steg i taget med förståelsen för till exempel Lucifer och Ahriman, de upplösande och sammandragande krafterna i tillvaron. Eller fördjupa kunskapen om karmas lagar och reinkarnationsidén.

Nej, man kastade sig direkt över begrepp som imagination, intuition och inspiration – vars implikationer kräver en hög grad av föreställningsförmåga. Man pratade vitt och brett om hierarkiernas komplexa beskaffenhet – som Exusiai, Kyriotetes och Troner som är höga väsen som upprätthåller vår tillvaro. Medan jag hade fullt sjå med att bara komma ihåg namnen var de redan i full fart mot nya sfärer.

Jag  har än idag inte fått ett vettigt förhållande till dessa begrepp. Nu hör det ju till det fina i kråksången att man inte behöver förstå allting. Man lever med det, som man säger i våra kretsar. Eller låter det verka på sig som också är ett vanligt uttrycksätt.

Icke desto mindre frågade jag mig – är det jag som är trög? Eller är det föredragshållare, bildade antroposofer och kursledare som inte förmår uttrycka sig begripligt? Eller – oerhörda tanke – förstår de inte heller? Fast varför då hålla föredrag om det? Och här började långsamt en misstanke gro – att många som vi betraktar som kunniga använder antroposofin till att glänsa, visa upp hur mycket de (tror sig ha) förstått. Eller mer precist – man har nog ”förstått” men kanske mer som utantilläxa än  upplevd insikt. Misstänkte jag.

Därför kändes det befriande att upptäcka Nibbleskolans totalt motsatta förhållningssätt. Kollegiet såg antroposofi ur ett nedifrån och upp-perspektiv. Här talades aldrig om  imagination, intuition och inspiration. Här intresserade man sig framför allt för de nära perspektiven. Som Pär Ahlbom uttryckte det: ”För oss är antroposofin som en rännil av vatten som letar sig in här och där”. Man kunskapade i människans sinnen genom lekar och iakttagelser. Utgick från en förundran inför livets fenomen.

De började från grunden, kändes det som. Det påminner mig osökt om en klassisk Steinerhistoria. Han blev naturligtvis ständigt ansatt av många tvivlare. En frågade honom triumferande: ”Säg mig den yttersta sanningen!” Varpå Steiner svarade: ”Om ni kan säga mig den näst yttersta!”. Vilket ju var en utsökt illustration till den esoteriska grundtesen att kunskapandet är en process där man hela tiden anknyter till det föregående. Avancerade kunskaper kan bara tillgodogöras av ett medvetande som är moget för det. Ett barn har inga förutsättningar att förstå filosofi.

Det är lite så jag menar.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Idéerna och kreativiteten gjorde begreppet ”antroposoferna i Järna” riksbekant

Första gången jag fattade att något särskilt var på gång i Järna var utställningen Miljö som ger liv 1975 om waldorfpedagogik på Liljevalchs i Stockholm. Alla talade om den och när man kom dit ringlade köerna långt utanför konsthallen. Utställningen var producerad av konstnären Arne Klingborg, centralfiguren i det kreativa flöde som gjorde en sömnig liten sörmlandsort till ett begrepp i landet. Utställningen hade kommit till med hjälp av en massa människor. För så var det med Arne. Han lyckades alltid entusiasmera människor att förverkliga hans spännande idéer.

Den som besökte Järna på sjuttiotalet slogs av idérikedomen. Förutom de unikt formade och färgsatta husen på Rudolf Steinerseminariet fanns där ett system med biologiska dammar med så kallade vattentrappor (bilden) som renade områdets avlopp. På den tiden var anläggningen unik i landet. Och affären Robygge sålde ullunderkläder för vuxna och barn. Över huvudtaget kom allehanda ullplagg att på den tiden bli något av ett särmärke för den antroposofiska identiteten. Det var också i Järna som tygblöjor för första gången nylanserades efter decennier av pappersblöjor.

I området fanns biodynamiska gårdar, läkepedagogiska institut, tre waldorfskolor och ett sjukhus, Vidarkliniken, med tillgång till antroposofiska läkemedel. Så småningom bildades också en bank – Ekobanken, efter ett mångårigt studium av Rudolf Steiners nationalekonomiska kurs. En stark motivation var en önskan att erbjuda ett alternativ till den gängse kasino-ekonomin som ju senare lett till allehanda bankkriser.

I början på sjuttiotalet etablerades i centrala Järna Telleby Verkstäder, en skyddad verkstad som var världens enda tillverkare av pentatoniska flöjter och klangspel. Senare grundades instrumentverkstan Auris som tillverkade  även lyror som var pentatoniska. Den pentatoniska skalan, som man exempelvis finner i pianots svarta tangenter, säjs vara barnets ”egen” skala och är grundläggande för de musikaliska aktiviteterna i waldorfförskolor.

På seminarieområdet utvecklades också en ny sångskola, werbecksången, inspirerad av den svenska operasångerskan Valborg Werbeck-Svärdström (1879-1972). Hon ansåg att den gängse operatekniken skadade rösten och skapade ett sångsätt med mild, innerlig klang. Nästan alla på seminariet deltog förr eller senare i kurser i werbecksång. Det hölls också konserter i denna sångstil.

Seminariets trädgårdspark blev med tiden alltmer uppmärksammad, inte bara för de biologiska dammarna, utan också för sin medicinalträdgård. Så när sedan en förfrågan kom från slottsförvaltningen om seminariet kunde ”ta över” Rosendals trädgård, tackade man ja. Lars Krantz och Pål Borg, som länge hade skött seminarieparken, flyttade till Stockholm och tog sig an den nya uppgiften. Resten är historia.

Under sjuttio- och åttiotalet fortsatte utställningsverksamheten. Miljö som ger liv turnerade runt landet, och snart var det dags igen på Liljevalchs: arkitektur-utställningen Den ofullbordade funktionalismen,  kompletterad av seminarieområdets hus ”i skala 1/1”. Ytterligare en utställning producerades parallellt Järna-Stockholm: Trädgård till nöje och nytta. Förberedelsearbetet drog till sig en mängd människor som ville hjälpa till.

Som vi tidigare skrivit spelade Nibbleskolan en viktig roll i livet på platsen. Deras radikala idéer om förnyelsen av waldorfpedagogiken och attityden till antroposofin inspirerade många och skapade något av en alternativkultur inom alternativkulturen. En avknoppning var projektet, ett högstadieprojekt där eleverna själva valde både kursplan och lärare. Detta mynnade småningom i den särpräglade Slavateatern som kom att turnera både nationellt och internationellt. En av deltagarna var Tilde Björnfors som senare startade Cirkus Cirkör.

Målaren Fritz Fuchs var en av de många människor Arne tog till Järna. Han kom att utveckla den unika metoden för lasyrmålning som hus med framför allt antroposofisk arkitektur är färgsatta med. Han startade sedan färgtillverkningen Färgbygge som tillhandahöll bivaxlasyr och pigment för lasyrmålning. På Nordisk Forskningsring utvecklade Magda Engqvist kristallisations- och stigbildsmetoden, som var tekniker att mäta grönsakers kvalitet.

I den smältdegel av idéer som fanns i Järna på den tiden märktes förutom Saltåbrödet också Saltå Kvarns lönesystem där medarbetarna bestämde sina egna löner, Annelies Schönecks nylansering av mjölksyrejäsningsmetoden, honungsjäsmedlet och skrädmjölet som hon skrev böcker om som fick riksspridning, och lerhusbygge som praktiserades på Solviksskolan (bilden) och en rad andra byggnader i Järna, bland annat Kristensamfundets kyrka. Här finns i dag för övrigt den största ansamlingen av lerhus i landet.

Även om inte alla verksamheter kunde härledas ur antroposofin fanns alltid ett intresse för det alternativt innovativa. Som till exempel Viktor Schaubergers idéer kring belivandet av vatten, Alice Millers uppfostringsidéer och Johannes Kloss mångåriga arbete med att framställa plagg av torvfibrer. Kontakt fanns också med Skogsnäskollektivet, Capellagården, Kvarteret Mullvaden och kooperativet Marken i Småland.

Till Ytterjärnas kulturö kom under dessa år en strid ström av studiebesök, inte minst ministrar och politiker som ville informera sig om denna miljö, genomsyrad av idéer och alternativa förhållningssätt. Idag återstår mycket av det som gjorde ”antroposoferna i Järna” riksbekant, även om det som skapade suget under storhetstiden – idéerna och kreativiteten – inte längre finns kvar i samma utsträckning.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.4/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Nibbleskolan delade Järna-antroposofin i två läger

♦ ♦ ♦ I samband med min flytt till Järna i mitten på sjuttiotalet som nybakad antroposof blev jag konfunderad över en insändare i den nygrundade tidskriften Balder. Det var Erik Norlin, lärare i Nibbleskolan i Järna som kritiserade Kristofferskolan i en aggressiv och kritisk ton. Jag fattade inte mycket av inlägget, och framförallt förstod jag inte tonläget.

Men jag skulle snart bli varse att bakom insändaren låg en djup konflikt som under några år skulle skaka waldorfrörelsen i landet och dela Järna-antroposofin i två läger.

Nibbleskolans lärare var unga entusiaster som ville göra waldorfpedagogik 24 timmar om dygnet. De var radikalister som inte godkände dogmer och slappa rutiner, de ifrågasatte och krävde kompromisslös ärlighet av både sig själva och andra.

I början deltog de varje vecka i Kristofferskolans kollegium, ett mentorskap avsett att leda den unga waldorfskolan in i praxis. Det var där det skar sig. ”Allt var fastlagt”, berättade en lärare för mig långt senare. ”Lärarna på Kristofferskolan sa att så här ska man göra och förstod inte att lärarna från Järna var en grupp unga pedagoger som själva ville upptäcka, skapa och forma sin egen modell av waldorfpedagogik”.

Snart kom konflikten mellan de två skolorna i öppen dager, något som är mycket sällsynt inom antroposofiska sammanhang i Sverige. Åsiktsskillnaderna var inte så mycket en idékonflikt som skillnad i attityd. Läraren i Nibbleskolan stod till exempel inte på morgonen vid klassrumsdörren och tog varje elev i hand som var waldorfpraxis. De upplevde det som krystat gammaldags. Man drog sig också i det längsta att tillrättavisa elever, idealet var att en pedagogisk action naturligt skulle fånga okoncentrerade elevers uppmärksamhet.

Samma hållning gällde kollegiearbetet. Skolan var så omtyckt att grupper av elever ibland stannade kvar efter skoltid. Var det då kollegium kunde några av barnen komma in och blev då inte avvisade. Man talade då bara om saker som tråkade ut barnen så att de snart lämnade rummet av sig själva. Detta bara några exempel på den förutsättningslösa fördomsfrihet som rådde. Skolan var till för barnen, inte tvärtom.

Inredningen i skolan var också långt ifrån waldorfstandard; träbänkar – och som enda belysning levande ljus. Dessutom ansåg sig lärarna kunna inspireras inte enbart av Steiner – även sådana som Alice Miller var till exempel mycket uppskattade. Detta var naturligtvis svårsmält i en waldorfrörelse som med åren utvecklat en betydande ortodoxi. Och frågan uppstod snart om Nibbleskolan var att betrakta som en ”riktig” waldorfskola, en frågeställning Nibbleskolan först harmset avvisade – måste alla waldorfskolor följa en mall? Sen kom man att se det från en annan sida – var waldorf egentligen en stämpel man VILLE ha? Skulle det inte diskreditera det de stod för?

Själv var jag fascinerad av Nibblekollegiets radikalt annorlunda förhållningssätt till det mesta. Waldorf with an attitude. Sanningskravet, anspråkslösheten, radikalismen, kreativiteten och skoningslösheten mot konventioner och småborgerlighet. Skolan kändes som den enda i landet som förverkligade antitesen till pluggskolan. Här var det inte fråga om korvstoppning – här försökte man istället entusiasmera eleverna för världen, få dem att behålla sin nyfikenhet på livet. Eller som Pär Ahlbom sa: ”Alla barn är naturligt nyfikna, de söker kunskap hela tiden av sig själva. Vår uppgift är att stimulera denna nyfikenhet – inte ta död på den!”

Men radikaliseringen av Nibbleskolan gjorde folk osäkra. Lärare hoppade av och föräldrar tog sina barn ur skolan. Många frågade sig om det verkligen var waldorfpedagogik man sysslade med. Och om den karismatiske musikläraren Pär Ahlbom och kretsen kring honom (Ivar Heckscher, Erik Norlin, Merete Lövlie och Agne Fredriksson, för att nämna några) verkligen var några man kunde känna förtroende för. Överallt i Järna tog människor ställning för eller emot – och även på riksplanet diskuterades detta problem ständigt.

En grupp avhoppade föräldrar engagerade så en kunnig waldorfpedagog (Walter Liebendörfer) att bilda ett nytt kollegium kring vilket en ny skola bildades – Örjanskolan. Nibbleskolan blev kvar på platsen med de återstående lärarna, barnen och föräldrarna. Snart flyttade de till Solvik utanför Järna och kom sedan att kallas Solvikskolan. Här kunde skolan äntligen få utveckla sin egenart i fred, traditionalisterna fick sin skola och konflikten ebbade ut.

Vad är då facit över trettio år senare? ”Solviksandan” består i stort sett – oavsett lärare, även om ikonen Pär Ahlboms betydelse fortfarande är central som inspirator och mental coach. Däremot är Solvikskolans betydelse för waldorfrörelsen i stort troligtvis blygsam. Det verkar som om lärarna på Solvikskolan uppfattas som lite excentriska och modellen svår att överföra till traditionell waldorfpraxis.

Men kanske räcker det att en spännande konstellation med en stark viljekraft hävdade ett radikalt annorlunda förhållningssätt som inspirerat många. Solvikskolan visade att waldorfkonceptet kan rymma överraskningar.

Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.8/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)