Posts Tagged ‘ NDU

Är antroposofin världens bästa världsåskådning?

♦ ♦ ♦ Tänker på döden varje dag. Har gjort så i flera decennier. I ungdomen förträngde jag som alla andra att döden existerade, dödsskräcken var outhärdlig. Men med inträngandet i antroposofin blev döden del av en meningsfull helhet som faktiskt kändes intressant. Steiners utsagor är visserligen ofta kryptiska men de utgick alltid från en meningsfull tillvaro som i mina ögon var trovärdig. Det var det viktiga. Därmed blev döden ett fenomen angeläget att kunskapa i.

Samtidens många uttalanden om tillvarons meningslöshet kändes ytliga och oseriösa. Som om man inte såg tillvarons komplexitet i en märklig brist på ödmjukhet. Hur kunde man vara så säker på en så osäker teori? Ser man inte längre än sin egen nästipp? Varför tro på meningslöshet när meningsfullhet har större trovärdighet? Tillvaron är värd mer än de generande enkla förklaringar som i allmänhet råder. Det är en brist på respekt för det oerhörda i existensen.

Så kunde jag tänka. Och angående antroposofin har jag med åren haft tid att slipa av kanterna på en världsåskådning som – även om den på papperet säger sig vara tolerant mot andra världsåskådningar – i praktiken genom sina anhängare uppvisar klara sekteristiska drag och självtillräcklighet. Gemensamt för alla antroposofer är visserligen en önskan att tränga in i existensens fördolda aspekter, men bara en minoritet intresserar sig även för andra källor eftersom det är underförstått att antroposofins förklaringsmodell är världens bästa.

Visst är många i våra kretsar erkännsamma mot närstående rörelser som teosofi, Martinus, frimurarna, rosencreuzarna och att de respekterar en och annan klarseende människas utsagor, men alltid utifrån en djup misstänksamhet. Har h*n prövat sina upplevelser eller är h*n vilseförd? Är detta verkligen objektiva iakttagelser eller handlar det om ett atavistiskt (det vill säga ”gammaldags”) klarseende? Det är inte bra, för Steiner har sagt att det inte längre ligger i vår tids uppgifter att förlita sig på det. Här är fokus på de nya mysterierna

Astrologi är också belastat inom antroposofiska kretsar för att vara för deterministiskt (förutbestämt). Att livet förklaras av födelseögonblickets stjärnkonstellation ger inte plats för att den mänskliga friheten kan förändra ett fastlagt öde. Trots denna steinerska skepsis kvarstår hos många antroposofer en betydande fascination för astrologin.

Men ett nytt fenomen uppträder i början på 70-talet, nära femtio år efter att Steiner avlidit, nämligen nära-döden-upplevelserna. De motsäger på intet sätt den antroposofiska världsåskådningen. Tvärtom. De för upp en existentiell problematik på dagordningen för en hel värld. Att miljontals har haft dessa upplevelser har gjort fenomenet till allmängods.

Och materialisternas bortförklaringar blir alltmer ansträngda. De lär inte få det lättare efter hjärnfysiologen Eben Alexanders sensationella uppvaknande från det som normalt skulle ha varit en säker död och hans redogörelse av sina NDU-upplevelser under en vecka i koma. Mängden av NDU i världen är oavvisliga och kommer med tiden att underminerar den vetenskapliga världsåskådningens hegemoni.

Your Soul´s PlanMen antroposofer verkar inte göra några större ansträngningar att kunskapa i fenomenet. Kanske man tycker att det talar för sig själv. Och som vanligt slår man dövörat till även för andra existentiella hot news som till exempel Robert Schwartz detaljerade beskrivning i boken Your Soul´s Plan (som vi skrivit om här) hur vi före födelsen planlägger vår inkarnation. Det är som om antroposofins integritet skulle hotas om man skulle intressera sig för sådana utsagor.

För antroposofin är ju världens bästa världsåskådning.

Men Schwartz bok är på inget sätt ett hot mot ett antroposofiskt synsätt i frågan, mer en fördjupning av det Steiner sagt i ämnet. En central passage i boken ger ett fundamentalt perspektiv på frågan varför vi inkarnerar.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar, menar Schwartz. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Dessa tankar borde vara av stor angelägenhet för antroposofer att samtala kring kan man tycka. Men den antroposofiska världsåskådningen är så bra att insikter utifrån inte intresserar. Man har fullt sjå med det steinerska arvet. Genom detta ointresse visar hans efterföljare att läran antroposofi är viktigare än ett mer generellt andligt framåtskridande.

För man hejar naturligtvis på sitt eget lag.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Det är OK att inte tro på en andlig värld

♦ ♦ ♦ Det finns ingen Gud eller någon andlig värld, verkligheten är vad den ser ut att vara, inget annat. Det finns ingen överpersonlig mening med livet, bara den mening man själv skapar. Trots allehanda religiösa föreställningar är detta materialistiska synsätt ledande i vår tids civilisation.

Det är en världsbild där man är nöjd med självklarheter, en endimensionell verklighetsuppfattning som är fullt tillräcklig. Man förtränger fenomen som nära döden-upplevelser, begreppet liv och vad medvetande är eftersom dogmen om den okomplicerade världsbilden omöjliggör kunskapssökande i dessa frågor.

Oavsett om vi är religiösa eller new age-anhängare är vi alla präglade av detta materialistiska synsätt.

Övertygelsen i synsättet är så kraftfull att man kan fråga sig – är det meningen att vi ska tro att verkligheten bara är vad den ser ut att vara? Kan det vara viktigt med en materialistisk världsåskådning? För om det existerar parallella dimensioner som behöver mörkas är den materialistiska föreställningen perfekt.

Men varför skulle det i så fall vara viktigt att vi är okunniga om en flerdimensionell verklighet? Vad finns där att mörka? Varför får vi inte veta?

För då skulle vi inte vara fria. Det är det korta svaret.

Själen, som i den andliga dimensionen är obegränsad, inkarnerar för att erfara upplevelsen av begränsning i en materiell dimension. Denna upplevelse – som är en illusion – är en dramatisk kontrast till den stora kraft vi har i den andliga dimensionen. Som odödliga är döden ett okänt fenomen för oss, men på det fysiska planet existerar fenomenet – som en illusion.

Vi förlorar vår andliga identitet då vi föds. Vi lever ett liv – och efter dödsögonblicket återupptäcker vi denna andliga identitet igen. Kontrasten mellan dessa tillstånd ger själen en fördjupad självkännedom. För själen kan en sådan upplevelse inte uppnås och bli förstådd utan en fysisk inkarnation.

Inkarnationens själva grundförutsättning är att vi måste glömma vår andliga identitet då vi inkarnerar. Vi måste tro att vår fysiska tillvaro är den enda tillvaron. Att vi är vår fysiska kropp. Övertygelsekraften i denna illusion är nödvändig för att ge inkarnationen erfarenheter för andlig utveckling. Om vi inte skulle uppleva denna separation från vårt andliga ursprung skulle livet sakna det allvar som krävs för att uppnå de erfarenheter vi söker.

Att vårt andliga ursprung faller i glömska gör inkarnationen till ett autentiskt skeende här och nu. Jordelivet är på riktigt. Vi är ställda på oss själva och kan agera fritt ovetande om en annan dimensions villkor. Detta tillstånd gör den materialistiska världsåskådningen meningsfull. Världen är vad den ser ut att vara. Du är din kropp. Och du är fri.

Att materialisterna inte tror på en andlig värld är med andra ord helt i sin ordning. Frihet och oavhängighet ger oss det erfarenhetskapital vi söker i inkarnationen. Därför är materialismen viktig för mänsklighetens utveckling.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Jag har översinnliga upplevelser

♦ ♦ ♦ Många antroposofer har grubblat över Rudolf Steiners uttalande om att alla människor har översinnliga upplevelser. Utan att de vet om det. Vad kan det vara? Tänkandet förstås. Att det är en översinnlig aktivitet är vi alla överens om. Det är ju inte kroppsbundet, det är non local som NDU-forskare brukar säga. Men i övrigt, vad är det vi upplever i det dagliga som har en översinnlig kvalitet?

Känslor naturligtvis. Och vilja. Men dessa yttringar förlorar sig liksom tänkandet i krassa vetenskapliga förklaringsmodeller som stör ett förutsättningslöst kunskapande. Dock finns en upplevelsevärld vi alla erfar dagligdags utan att vi funderar över det och som ständigt färgar vår vardag. Helt befriat från beskäftiga vetenskapliga teorier.

Nämligen stämningar.

Stämningen utgör en sorts sinnestillstånd där man känner en svårdefinierbar atmosfär. Ofta upplever man det på en plats, i en film, i ett landskap, vid en solnedgång. Men kanske mest koncentrerat i drömmen där stämningen inte bara ger färg åt ett skeende – det är stämningen som är budskapet. Detta blir tydligt då man ska återberätta drömmen och man märker att skeendet bara är en del. Innebörden är tydlig i drömmen, men efteråt är man oförmögen att riktigt förstå den, än mindre berätta om den för andra.

Hur beskriver man en stämning?

Just svårigheten att sätta ord på upplevelsen påminner om uttalanden från Steiner och andra klarseende som säger att det är nästan omöjligt att sätta ord på översinnliga upplevelser. Man får ge en beskrivning som är starkt reducerad där viktiga kvalitéer gått förlorade.

Såvitt jag vet finns inga vetenskapliga förklaringsmodeller på vad en stämning är. Inte tror jag heller Darwin placerat in fenomenet i sin evolutionsteori. Vad skulle en stämning tjäna för syfte i kampen för tillvaron?

En stämning är en känslomässig sammanfattning av en kvalitetsupplevelse. Som uppstår av sig själv då man befinner sig på en plats eller då man tänker över en period i sitt liv.

Alla har väl upplevt hur starkt det är att besöka platserna man lekt på som barn. Spontant uppstår en sorts övergripande känslostämning kännetecknande för perioden. Också när man tänker tillbaka på sitt liv blir skillnaden tydlig mellan varje tidsperiods egenart. Men även om vardagen är fylld av olika stämningsupplevelser upplever man den tidsperiod man just befinner sig i som något undflyende. Den går inte att sammanfatta ännu. Den pågående tidsstämningen är man blind för.

Hur ljuset faller på ett underlag spelar en stor roll för en stämning. De olika ljusdagrarna som uppstår då moln är belysta av en nedgående sol kan ge en svårförklarlig lyckoupplevelse av ett upphöjt immateriellt tillstånd som inte liknar något jordiskt. Det känns som en sorts erinring från en annan värld som egendomligt nog känns bekant.

Liknande upplevelser kan komma på promenad då ett speciellt ljusförhållande på en plats plötsligt ger en innehållsmättad känsla av igenkännande som är obegriplig. Det är inte platsen man känner igen utan stämningen som uppstår av hur ljuset faller. Hur kan man känna igen något man inte vet vad det är? Det hela är över på några sekunder. Trots att jag tvärbromsar och försöker stanna kvar i upplevelsen står jag bara där och fånstirrar.

Upplevelsen av stämningar grundar sig inte i ett förnuftsmässigt resonemang. Det är att känslomässigt erfara närvaron av själva essensen i något påtagligt icke-materiellt.

Att beteckna detta som en översinnlig upplevelse känns därför inte särskilt djärvt. Vilket leder till den självklara konklusionen att jag har översinnliga upplevelser. Varje dag. Precis som du.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Var Hitlers och Stalins liv planerade innan de föddes?

♦ ♦ ♦ Läsandet av boken Your Souls´Plan. Discovering the real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born ger både associationer och frågor (se de inledande krönikorna här och här). Nyckelmeningen litet i livet är vad det ser ut som och mycket är tvärtom, är intressant. Övertygelsekraften i uppgifterna gör att många kommer att ta till sig detta budskap trots de radikala omvärderingar det innebär. Men för den stora majoriteten är uppgifterna naturligtvis inte trovärdiga. Det är därför lätt att förstå varför de invigda i de gamla mysterierna höll sådana här sanningar hemliga.

Antroposofer minns Steiners många uttalanden om mysterierna, ett begrepp som avsåg den hemliga kunskap om världens beskaffenhet som var reserverad för invigda, och att det i alla tider ansågs vara ett brott att avslöja dessa hemligheter, eller ”förråda dem” som Steiner uttryckte det. Eftersom mänskligheten inte uppnått den mogenhetsgrad som krävdes för att ta upp dem vårdades dessa kunskaper i största hemlighet. Men för att ändå tjäna mänskligheten bäddades de in i mytologiska bilder, symboler, moraliska koder och liknelser i sådana religiösa urkunder som Bibeln, Bhagavad Ghita, Toran och Koranen. Hos naturfolken ingick kunskapsskatten i hela attityden till livet och världen på ett mer självklart sätt.

Men Steiner var av den åsikten att den nya tiden krävde ett offentliggörande av mysterierna – så han gav världen antroposofin. Att många anslöt sig till den antroposofiska rörelsen visade att mänskligheten i större grad än tidigare var mogen att ta till sig dessa mysteriehemligheter. Men för de flesta var de antroposofiska utsagorna naturligtvis fortfarande omöjliga att acceptera. Det var för främmande och stred alltför mycket mot traditionellt tänkande.

När man läser Robert Schwartz bok Your Souls´Plan – som inom sitt ämnesområde är mycket mer konkret än Steiners uttalanden i ämnet (men inte motsäger dem) – blir det uppenbart varför dessa uppgifter hölls hemliga så länge. Bakgrunden till mycket i livet är som sagt inte som det ser ut att vara. De gamla mystikerna kallade detta för maya. Men hur många kan köpa att livet är baserat på en illusion?

Såvitt jag förstår är detta den första boken i sitt slag och därför på sitt sätt något av en sensation. Men skillnaden mot för hundra år sedan, då en sådan bok rimligtvis skulle ha väckt stor uppmärksamhet, är att idag försvinner den i informationsbruset. De som är intresserade tar till sig uppgifterna, resten bryr sig inte. Så det är därför inte längre nödvändigt att hemlighålla dem.

Men sanningen har en tendens att med tiden sippra ut. Betänk hur vetskapen om nära dödenupplevelser inte existerade före 1975 då Raymond Moodys bok Life after life (I dödens gränsland) först publicerades. Idag är NDU ett allmänt känt fenomen med stor trovärdighet – trots dess från början svårförståeliga budskap. Och begreppet reinkarnation har från att på sextiotalet ha uppfattats som en hinduisk extremuppfattning idag uppnått en stor allmängiltighet, kanske framförallt i västvärlden.

Av de frågor boken väcker intar problemet gott/ont en särställning. Om allt handlar om att skaffa sig jordiska erfarenheter av alla tänkbara slag och inte om en strävan efter ”ett gott liv” i en moralisk mening – är då massmördare som Hitler, Stalin och Mao Tse Tung att betrakta som ”vilka själar som helst”? Deras liv förorsakade ju så mycket lidande för oräkneliga människoskaror. Varje religiöst eller andligt inriktad människa skulle uppfatta att konsekvenserna av deras liv renderat dem en plats i helvetet eller med svårartade straffliknande karman.

Innebär synsättet i boken att man istället bör betrakta dem som välgörare är då den naturliga frågan. Det lidande de åstadkommit borde ju enligt denna logik innebära andlig växt för de själar som drabbats. Har de skeenden dessa tyranner iscensatt på jorden i själva verket varit planerade innan de inkarnerade? Ingår då också krig i denna planering? Eller uppstår sådana saker trots allt som någon sorts oväntad överraskning för den andliga världen?

I boken sägs att det inte existerar någon slump i världen – men för att den fria viljan skall existera måste vårt begränsade medvetande i den här dimensionen föra oss in i sammanhang som inte kan planeras. Boken framhåller också att ”gamla själar” (de som inkarnerat många gånger) inte vill planera livet lika noggrant som unga själar vars brist på erfarenhet kräver en noggrannare planering.

Det viktiga med våra inkarnationer är att vissa nyckelskeenden uppstår under inkarnationen, inte i lika hög grad hur – eller när. Antalet alternativ till planerade dödsfall i varje livsplanering, så kallade exit holes, talar också för detta. Liksom att planeringen ibland inte håller – och att inkarnationen då avbryts – är också beskrivet i boken. Även att den planerade målsättningen kan överträffas förekommer, vilket då åstadkommer att ens erfarenhetskapital och andliga växt kommer att ökar än mer.

Många frågor återstår naturligtvis. Men Robert Schwartz har skrivit en fortsättning på boken – Your Soul´s Gift. Om detta och mycket annat kan man läsa på hans hemsida http://yoursoulsplan.com/.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Materialismen förmår inte ge en heltäckande världsförklaring

♦ ♦ ♦ Materialismen är den dominerande världsåskådningen i vår tid. Inom antroposofin betraktas den som ett nödvändigt stadium av många skäl. Det viktigaste är att den är förutsättningen för människans frihet. Hon står på sig själv frigjord från religionens dogmatiska föreställningar om verkligheten. Naturvetenskapen har därmed blivit materialismens självklara grundsten som utvecklats från metodik till fullskalig världsåskådning.

Denna världsåskådnings huvudbudskap är att världen innehåller endast materia och existerar oberoende av oss människor och vår betraktelse av den.

Ett sådant synsätt för naturligtvis med sig problem. Existensen av den mänskliga tanken till exempel. Den sägs frambringas av hjärnan, även om miljoner människor som haft nära döden-upplevelser menar att tankarna är kroppsfria och inte skapas av hjärnan – hjärnan fungerar istället som en mottagare av tankar.

Men oavsett om hjärnan kan anses vara en sändare eller mottagare – tankarna är inget man kan ta på, de är immateriella, ett faktum som materialismen inte hittat godtagbara förklaringar på. Hur kan en materieklump framställa immateriella produkter? Och vilka produkter! Att teorierna härvidlag är lama måste betraktas som minst sagt anmärkningsvärt med tanke på att utan denna tankeverksamhet hade ingen civilisation existerat. Människan hade bara varit en djurart bland alla andra, enbart styrd av sina instinkter och drifter.

Nu är det i och för sig många som inte ser någon principiell skillnad mellan djur och människa. Faktiskt. Tvärtom är det populärt att snarare framhålla likheten framför skillnaden mellan människan och exempelvis apor och delfiner. Man tycker det är mycket intressantare att vi har så många likheter med djuren än att uppmärksamma vår unika särart. Märkligt nog.

Att inte ha en godtagbar teori om människans särart – som förändrat världen – gör att materialismen inte förmår ge en heltäckande världsförklaring. Det kanske mest väsentliga saknas i modellen. Det märkliga är att detta inte tycks bekymra större delen av mänskligheten. För en antroposof är detta däremot svårbegripligt. ”Den suggestion som utgår från materialismen är så stark att den leder till en slags bedövning av medvetandet”, skriver Dick Tibbling och Mats-Ola Ohlsson i nr 3 2012 av Forum.

Ja någonting är det som flyttat fokus från det kanske intressantaste forskningsområdet i världen. En av naturvetenskapens mest grundläggande principer – förutsättningslösheten – har gjort halt inför människans gåtfulla tankeförmåga. Det får religionen och andliga vishetsläror ta hand om, eftersom det uppenbarligen inte anses vara möjligt att forska om.

Det är ett grundligt underbetyg åt en världsåskådning som anses vara den enda sanna.

”Vår civilisation har blivit övertäckt av en `ishinna´ bestående av fraser, konventioner och rutiner som förhindrar att människan vaknar upp inför sitt eget inre väsen”, sa Rudolf Steiner en gång. Men de miljontals förekommande nära döden-upplevelserna kommer ändå rimligtvis att förändra detta. I det långa loppet.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Materialisternas ansträngda bortförklaringar av nära döden-upplevelser

Hjärnkirurgen Eben Alexanders nära dödenupplevelse har vi tidigare berättat om här. Nyligen (8 oktober) offentliggjorde han berättelsen i en artikel i Newsweek inför utgåvan av sin bok Proof of Heaven. A Neurosurgion´s Journey into the Afterlife som skall ges ut i slutet på oktober. Andra tidningar har kommenterat detta, bland andra DN.

Det är inte förvånande att en sån spektakulär publicering möter motstånd. Och Sam Harris som på sin blogg säger sig vilja ”sprida vetenskap och sekulära värderingar” är ett gott exempel på detta. I sin kommentar poängterar han att han inte tvivlar att Alexander haft de upplevelser han talar om. Men han avvisar Alexanders anspråk på att ha hittat en för alla giltig världsförklaring.

Harris har en rad invändningar. Och redan från början har hans kommentarer en sarkastisk ton: Artikeln i Newsweek ”är att betrakta som en fornlämning som kommer att blamera oss inför kommande generationer”. Han menar att Newsweek visar ”journalistikens intellektuella konkurs” och hoppas att ”våra efterlevande förstår att åtminstone en del av oss rodnade”. Han ifrågasätter Alexanders påstående att han hade upplevelsen då hjärnbarken var ”avstängd” – eftersom den sedermera uppenbarligen fungerade (!). Han tvivlar på att Alexander ”är uppdaterad på de senaste vetenskapliga rönen” och kan till och med tänka sig att Alexanders upplevelse förorsakats av DMT, en sinnesvidgande narkotisk substans som kan ge liknande upplevelser.

Bortförklaringarna blir alltmer ansträngda. Detta plus den hånfulla tonen som numera är standard då NDU kommenteras från materialistiskt håll, ger intryck av desperation. Det måste kännas ansträngande för materialisterna med denna flodvåg av miljoner NDU där deras tolkningsföreträde inte längre är lika självklart.

Diskussionen mellan dessa båda verklighetsuppfattningar är inte kompatibla. Materialisterna angriper spiritualisterna* för att de tror på en existens bortom naturlagarna, och spiritualisterna kritiserar materialisterna för att de inte kan se utanför boxen. Viktigt att påpeka är att spiritualisterna inte förnekar materialisternas värld – den ingår ju som en mycket väsentlig del av deras utvidgade verklighetsuppfattning.

Men detta verkar inte materialisterna ha förstått. För de argumenterar som om spiritualisterna inte tror på den materiella verkligheten. Vilket de naturligtvis gör. Bristen på respekt då de omöjligförklarar spiritualisternas uppfattning som svärmisk gör att diskussionen aldrig blir fruktbar. Den är lika poänglös som mellan politiska höger- och vänsterpartier. Det rimliga vore ju att ta Eben Alexanders verklighetsupplevelse på allvar. Varför skulle han ljuga? Varför skulle han hitta på? Han riskerar ju sitt goda rykte.

Som synes kan materialisterna numer sträcka sig så långt att de som haft en NDU inte längre anses vara förvirrade, att de drömt eller rätt och slätt ljuger.  De tror på upplevelsen, kan till och med respektera den. Men de kan absolut inte godkänna slutsatser som att kroppsfritt medvetande existerar. Det är hjärnan som tänker, även om den bevisligen är ur funktion. Den himmelska musiken och alla upplevelser av en andlig värld som gör ett sånt livsavgörande intryck anser de bara vara ett obegripligt spratt av en livlös hjärna.

Att byta världsbild görs naturligtvis inte på en kafferast, men man kunde vänta sig att tänkande människor ändå skulle känna en viss osäkerhet inför den världsförklaring som genom NDU-fenomenet blir allt vanligare. Istället håller man envist fast vid en tankestalinism lika orubblig som Bagdad Bobs som var övertygad att Saddam Hussein skulle segra mot USA. Antagligen skulle det inte spela någon roll om större delen av jordens befolkning hade haft en nära dödenupplevelse. Materialisterna är motståndare till en andlig världsförklaring rent principiellt.

Jag tycker Eben Alexanders berättelses trovärdighet är odiskutabel. Och att miljoner har liknande upplevelser tycker jag stärker en teoribildning om andliga orsakssammanhang bakom världens existens. Men det duger inte för materialisterna. De vill ha bevis. Men det kommer de naturligtvis aldrig att få. En dimensions existens kan aldrig bevisas utifrån en annan dimensions parametrar.

Naturfolkens mytologiska verklighetsuppfattning ersattes av religionens dogmer – som i sin tur ersattes av en sekulär uppfattning grundad i en vetenskaplig världsbild. Denna blir i vår tid alltmer ifrågasatt av nära dödenupplevelsernas direkta erfarenhet av tillvarons andliga dimensioner. Detta skeende har historiska dimensioner.

*Begreppet spiritualist används här i betydelsen anhängare av en andligt orienterad världsförklaring. Skall inte förväxlas med begreppet spiritist som betecknar den som har övertygelsen att vi kan kontakta döda själar.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Det är svårt att föreställa sig att man varit någon annan i ett tidigare liv

Jaget är den stora grejen i antroposofisk verklighetsförståelse. Det högre, eller det bättre jaget skulle man kanske säga i dagligt tal, menandes en mer fördelaktig och mer kontrollerad sida av en själv. En sorts objektiv instans. Som kontrast har vi det lägre jaget  som väl står för våra låga drifter och allsköns undermedvetet grums. Men antroposofen utvidgar begreppet högre jag till en sorts andlig identitet. Den du egentligen är bakom din nuvarande personlighet, helt enkelt den instans som ligger bakom intentionen att inkarnera. Men det högre jaget stannar vid ett begrepp, det är normalt ingen erfarenhet.

Personligheten är något annat. Det är den samling karaktärsdrag och böjelser som är förutsättningen för den nuvarande inkarnationens ödesväg. Din nuvarande själ helt enkelt. Som snitslar levnadsloppet, där din mentalitet är ditt öde. Din personlighet gäller bara detta liv, hur särpräglad och unik den än kan verka.

Det är svårt att föreställa sig att man varit någon annan i ett tidigare liv. Att man känt och tänkt annorlunda, haft andra intressen, annan tycke och smak. Och troligtvis ett annat kön. Men jag känner personer som kommer ihåg detta och där de kunnat utröna orsaker till skeenden och förhållanden i sitt nuvarande liv. Numera kan förresten vem som helst genom lätt hypnos bli försatt i upplevelser av tidigare liv, vilket hade varit otänkbart för bara några decennier sedan. Civilisationsutvecklingen försiggår på flera plan.

Förhållandet mellan det högre jaget och personligheten är intressant. Får personligheten dagliga (omedvetna) impulser från sitt högre jag? Eller är det högre jagets uppgift klar i och med konstruktionen av livskartan? Är jagkärnan opersonlig eller har den personlighetsdrag? Ett gemensamt drag i alla nära dödenupplevelser är ju ”välkomstkommittén” av tidigare avdöda anhöriga som möter upp inför den förmodade hädanfärden. Där är personligheterna tydligt markerade och direkt igenkänningsbara. För att detta skall vara möjligt måste de framträda som de personligheter man minns dem som.

Kanske är detta en övergående fas för de som avlider. För sen upplöses personligheten och väsenskärnan – jaget – träder fram. Kläderna hängs in i garderoben och du står där naken. Och personlighetens livserfarenheter införlivas med jaget. Tillsammans med utfallet av livsvägen, det vill säga det man inneburit för sina medmänniskor, skapas förutsättningarna för den nya inkarnationen. Ödesväven fortsätter. Men innan dess går vi enligt Steiner igenom ett antal sfärer eller tillstånd i den andliga världen som förberedelse för nästa inkarnation.

Sen har vi skyddsängeln och frågan om dess förhållande till det högre jaget. Antagligen samarbetar de. Även om det är svårt att veta på vilket sätt. Skyddsängelns funktion är gåtfull. Ett väsen vars uppgift är att skydda en människas livsväg på jorden –  men på vad sätt? Inte mot olyckor och sjukdom i alla fall, eftersom människor ständigt råkar ut för detta. Ej heller sorg och smärta. Är uppgiften att skydda inkarnationsvägen, själva projektplanen, så att de stora linjerna fullföljs? Hursomhelst – för personligheten sker detta helt i det fördolda. Vi får ingen kvartalsrapport om utfallet av vår livsplan.

Och det är något att ständigt grubbla över – det sammansatta i det mänskliga väsendet som det kommer till uttryck i medvetandet. Du har ett dagsmedvetande och ett drömmedvetande. Och medvetandet vid nära dödenupplevelser som inte är platsbundet. Det vanliga livet med rum och tidsdimension är en illusion, ”förutsättningslös kärlek är det som styr allt”, menar hjärnfysiologen Eben Alexander efter sin nära dödenupplevelse. Det medvetande han hade då var ”mycket rikare än det vi har normalt” och den riktiga visdomen kommer inifrån.

Många oklarheter således. Men de uppgifter som kommer från stora invigda som exempelvis Steiner känns ändå trösterika. Och jag skulle inte nödvändigtvis betrakta dem som trosläror, även om tron är en stark ingrediens. Jag ser dem helt enkelt som mer trovärdiga än den  materialistiska världsbilden, som har ett paradoxalt drag av ologiskhet. Livet och världen har ingen mening är ju deras övertygelse. Så lite diplomatiskt uttryckt är väl valet av endera åskådningen helt enkelt en fråga om läggning.

Och i båda fallen finns angelägna frågeställningar.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Hjärnfysiolog: Medvetandet är inte platsbundet, rum- och tidsdimensionen är en illusion

Nio miljoner människor i USA har haft nära dödenupplevelser – och tjugo miljoner i Europa, berättade läkaren Pim van Lommel på konferensen Final Passages: Research on Near Death & the Experience of Dying i maj i år. Detta gäller registrerade upplevelser, så mörkertalet är rimligtvis mycket stort, inte minst i andra länder. Men eftersom fenomenet inte är vetenskapligt undersökt möts det många gånger av misstro bland läkare, vilket väcker stor frustration hos de som haft dessa upplevelser.

Många som haft NDU vill därför inte berätta av rädsla att inte bli trodda. På en NDU-konferens reste sig en hjärtläkare i publiken och sa att han tyckte NDU var ”totalt nonsens och att han inte trodde ett ord av det”. Då reste sig en annan person och sa: ”Jag är en av era patienter och jag har haft en NDU och ni skulle vara den siste jag berättade det för”.

I sitt föredrag Icke platsbundet medvetande (non local consciousness), en förklaringsmodell för NDU (http://www.btci.org/bioethics/2012/videos2012/vid1.html), berättade van Lommel att det holografiska livspanoramat innehåller både egna som andras tankar i samband med livshändelserna. Alla tankar. Och dessutom hur de influerat livet efteråt. ”Jag var på alla platser samtidigt, tid och rum existerar inte”, berättade en. En del kunde dessutom se en del av det fortsatta livet som de efteråt ”kunde pricka av” eftervart, som en uttryckte det. van Lommel menade att det kommer att vara omöjligt att vetenskapligt bevisa NDU om man tror att den är orsakad av hjärnan.

Men den starkaste upplevelsen på konferensen var nog ändå hjärnfysiologen Eben Alexanders berättelse från sitt sju dagar långa koma-tillstånd efter en hjärnblödning (http://www.btci.org/bioethics/2012/videos2012/vid3.html ) då han hade en nära dödenupplevelse som Raymond Moody sa ”slår alla andra NDU” han hört talas om.

Eben Alexanders upplevelse började med att han inte hade något som helst minne av sin tidigare existens, varken kroppsminne eller vem han var. Han hörde fantastisk musik i en underbar natur där han flög omkring med fjärilar! En av fjärilarna var ”en underbar flicka” han aldrig tidigare sett med ett älvliknande ansikte. Hymner ovanifrån och en visshet att han var älskad ”from now until eternity”. Det var en upplevelse av en obeskrivlig, total eufori.

Som så många andra som haft NDU var hans syn på livet före upplevelsen ”traditionellt materialistisk”. Efter sju dagar i koma kom han långsamt tillbaka. Och han sa: ”Tro inte att du vet vad komapatienters medvetandetillstånd är”! Detta alltså uttalat av en fackman som efter upplevelsen fick en totalt annan syn på sitt yrke. Efter rekonvalescensen satte han sig och skrev ned allt han varit med om. Det tog sex veckor och kommer att publiceras som bok i USA nu i slutet på året.

Som hjärnfysiolog kan han säga att det ”inte finns en chans” att hjärnan åstadkommit den upplevelse han haft. Medvetandet är det som existerar – och det är inte platsbundet, menade han. Det vanliga livet med rum och tidsdimensionen är en illusion, ”förutsättningslös kärlek är det som styr allt”. Det medvetande han hade då var ”mycket rikare än det vi har normalt” och den riktiga visdomen kommer inifrån. Han menade att om alla människor kunde uppleva en NDU skulle vi inte ha krig. Man omvärderar det som är viktigt i livet.

Då Eben Alexander tillfrågas om hur hans läkarkollegor ställer sig till hans upplevelser, de har ju samma kunskap om hjärnan som han, säger han: ”Efter tio minuter förstår de vad jag menar. Det handlar om att komma åt sanningen – och de är beredda att se det så”.

En tid efter sitt tillfrisknande beslutade han sig – han adopterades bort som barn – att ta reda på sina biologiska rötter. Han lyckades träffa sin biologiska mor och fick då reda på att han hade en yngre syster, men att hon avlidit två år tidigare. Han ville se hur hon såg ut och mamman visade honom ett foto. Och där var ”fjärilsflickan” i hans NDU! ”Det var som om jag fick frågan – NOW do you get it?”.

Twingly BlogRank

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Nytt NDU-fenomen: Delad dödsupplevelse

Dottern satt vid sin mors dödsbädd. Vid dödsögonblicket hamnade dottern plötsligen utanför sin egen kropp. Hon såg sin kropp uppifrån, liksom mammans döda kropp – men också mammans gestalt som andligt väsen. Och hon såg mammans andliga gestalt tillsammans med tidigare avlidna vänner  badande i ett fantastiskt ljus. Sen drogs mamman och vännerna in i ”tuben” och försvann och ljuset släcktes i en sorts spiralrörelse ”som påminde om slutaren i en kamera”. Denna händelse ägde rum 1972, berättade den berömde NDU-pionjären Raymond Moody på konferensen Final Passages: Research on Near Death & the Experience of Dying som ägde rum i maj detta år.

Detta var den första Shared Death Experience (delad dödsupplevelse) han hört berättas om. Detta var alltså ingen nära döden upplevelse (NDU), det var en delad dödsupplevelse (DDU) – vilket då var en nyhet för honom. Efteråt har han hört berättas om många liknande fall, inte minst bland läkarkollegor som suttit vid sina patienters dödsläger. Senare blev delade dödsupplevelser vanligare hos anhöriga beroende på att det blev allt vanligare att läkarna lämnade rummet innan patienten dog. Moody hade också andra begrepp för Shared Death Experience – Empathic Experience, eller Empathic co-living the Life Review.

En vanligt förekommande DDU-upplevelse hos anhöriga är att de ser ”något” lämna kroppen i dödsögonblicket och att ett ”runt” grått eller guldliknande ljus framträder med en sorts struktur som förvandlas till en kopia av den dödes kropp. Vanligt är också att anhöriga känner att de lämnar sin kropp och beledsagar den döde halvvägs mot ljuset. ”Skeptiker har alltid avfärdat NDU som fysiologiskt-kemiska hallucinationer hos de som upplevt dem ”, anmärkte Moody stillsamt, ”jag har svårt att se att samma förklaringsmodell kan vara giltig när flera anhöriga delar en sådan här upplevelse – och dessutom samtidigt”.

Ett annat märkligt fenomen många av de anhöriga beskriver är att vid dödsögonblicket ändras rummets geometri så att det inte längre upplevs tredimensionellt. ”Jag kunde se min mors kropp från `ett omöjligt perspektiv´”, säger en. Rummet fylls av underbar musik och ljus. Och döda släktingar och vänner uppenbarar sig ”nästan som en mottagningskommitté”.

I sitt föredrag på konferensen (http://www.btci.org/bioethics/2012/videos2012/vid4.html) redogör Raymond Moody för flera fall, bland annat om ett ungt par där kvinnan strax innan giftermålet fick ett missfall. De hade sedan ett trettioårigt barnlöst äktenskap där de ofta talade om sitt förlorade barn som en pojke. Då mannen småningom avled i lungcancer kunde hans fru på dödsbädden se hela hans livspanorama. Hon kände till mycket i det, men det hon inte visste överraskade henne. Och vissa områden i panoramat var övertäckta som av ”en gardin”, och en tanke kom till henne: ”Du kommer i sinom tid att få se detta, men inte nu.” Vad hon däremot såg var närvaron av deras förlorade barn – som trots deras tidigare uppfattning visade sig vara en dotter. Sen såg hon sin man försvinna mot ljuset med dottern.

Första gången Raymond Moody hörde om NDU var i ett föredrag av George Ritchie 1965. Första boken i ämnet (Life after life) publicerades av Moody 1972. George Ritchie publicerade sin berättelse Return from tomorrow 1978. ”Life is a two faced process”, säger Moody. I den första fasen lever du livet ”framåt”, den andra fasen ser du ditt liv från de perspektiv de människor du mött har. Du upplever deras upplevelse av dig.

Raymond Moody, som själv haft en DDU-upplevelse, är helt klar över att NDU ännu efter 40 år inte är en vetenskaplig fråga. ”Allt vi har är berättelser”, men han har varit mycket noggrann att inte publicera dessa innan han kunde visa på upprepade mönster i berättelserna hos ett stort antal människor. Och för att dessa berättelser skall få en vetenskaplig grund måste man ha något som talar emot det – och vad skulle det vara, frågar han retoriskt. Sen är det ju en självmotsägelse att tala om ett liv efter döden. Döden betyder ju slutet på livet.

Men fenomenet finns och miljontals människor är redan berörda, så ämnet har en avgörande existentiell betydelse. Och har haft det länge – redan Platon sa att den viktigaste frågan om existensen handlar om vad som händer oss efter döden.

I nästa krönika återkommer vi med fler aspekter från konferensen.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)