Posts Tagged ‘ nationalism

Den politiska korrektheten har legat som en våt filt över svensk debatt

♦ ♦ ♦ Yttrandefriheten i Sverige är inskränkt. Inte så att det man vill säga är förbjudet, men det är reglerat av ett konsensusklimat som är mycket påtagligt. Och det har ett namn – politisk korrekthet, populärt kallat PK. Detta förhållningssätt har legat som en våt filt över svensk debatt i åratal. Då situationen på främst invandrarsidan det senaste halvåret förändrats radikalt finns anledning att summera. 

Grundläggande i ett samtalsklimat präglat av politisk korrekthet är att obekväma inlägg ignoreras. Inget meningsutbyte uppstår. Man blir inte hörd och känner sig därför inte tagen på allvar. Resultatet är vilsenhet och osäkerhet vilket leder till att man i fortsättningen inte yttrar sig. Vilket var avsikten. En obekväm åsikt är tystad.

2016-06-13 10.12.37Den som ändå framhärdar tvingar de politiskt korrekta att lägga in en högre växel där yttrandet ifrågasätts. Det politiseras genom att sättas in i ett större sammanhang där det reduceras till en detalj i ett politiskt mönster. Och därmed blir det marginaliserat. Den politiskt korrekte framstår som påläst, en som ser mer komplexa sammanhang. Medan inlägget ses som naivt och aningslöst.

På detta sätt slipper man tala om det verkliga problemet. Och du som gjort inlägget framstår som skyldig, inte bara i sak utan också till att du brutit mot den oskrivna PK-överenskommelsen att alla tycker lika.

I båda fallen sitter du med Svarte Petter. Du kan inte tala om det som engagerar dig eftersom du nu är diskvalificerad. En effektiv härskarteknik som framgångsrikt tillämpats framför i allt de stora problemkomplexen migration, multikulturalism, integration, nationalism, islam och feminism. Men att lägga locket på dessa stora samhällsfrågor har bara flyttat problemen. De tystade har sökt sig till de som tar deras frustration på allvar – Sverigedemokraterna.

De säger högt det som tystats ned, vilket förklarar den ständigt förekommande demoniseringen av partiet från PK:are. De politiskt korrekta har inte förstått att deras mobbning varit kontraproduktiv och orsakat partiets publika framgång.

Den politiska korrektheten kan uttryckas så här: Att något är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. Tabuföreställningar omöjliggör att vissa fakta blir officiella. Först måste de korrigeras så att de låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk därför att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.

Politisk korrekthet är enligt Wikipedia en nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa den dominerande trenden i samhällsdebatten. Vanligtvis handlar det om en strävan att undvika att särskilja människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning.

Detta förhållningssätt har en mycket stark ställning i Sverige där det blivit en riktningsgivande norm till stöd för osäkra som vill ge intryck av att förstå viktiga samhällsfrågor. PK utgör essensen av dogmen alla tycker lika. Ändrar man ståndpunkt i väsentliga frågeställningar ska alla följa med. Annars är man ute i ogjort väder. Politisk korrekthet försenar en sund omdömesbildning men stoppar den sällan. Förr eller senare inser även pekåarna hur saker och ting hänger ihop. Det visar vänstervågen på 60- och 70-talet där dåtidens PK idag har något av ett löjets skimmer över sig.

Att vara politisk korrekt är ett sätt att visa sin svaghet, att erkänna att man inte mäktar ha en egen åsikt. Att dessutom mobba de med avvikande meningar gör människor medskyldiga till ett perverterat samtalsklimat. Det är viktigt att vi ser och kritiserar denna konsensuskultur eftersom den hindrar en fri debatt. I några krönikor skall vi därför försöka sammanfatta problematiken de politiskt korrekta åstadkommit inom invandring/integration, islam, nationalism, multikulturalism och feminism. Och hur fel de haft.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Att uppskatta Sverige är att nedvärdera andra länder

♦ ♦ ♦ Sverige som nation är en illusion. Likaså svenskheten. Nationell särart är bara en ”föreställd gemenskap”, som en journalist har uttryckt det. Extrema uttalanden? Nej, allmänt vedertagna förhållningssätt ofta exponerade i media. Det uttrycker en likgiltighet inför  Sverige som land och ett ifrågasättande av dess särart. Vi är inte bättre än andra, menar man – och för att framstå som trovärdig idkar man självkritik. 

sverige (1)Man vill visa att man är fördomsfri. Objektiv. Och framför allt inte nationalist, som är bland det värsta man som svensk kan bli anklagad för. Exempel på detta förhållningssätt visar en debatt på Facebook nyligen som vi av utrymmesskäl här har kortat något. Av hänsyn till opponenten har vi gjort honom anonym. Hans textavsnitt är rödmarkerade.

– Tanken att det skulle finnas ett ”svenskt folk” är till stor del en illusion. Före tv:n talade vi alla inte ens riktigt samma språk. Det är väl mer slumpen som avgjort vilka som blivit svenskar, vilka som blivit norrmän, vilka som blivit danskar, vilka som blivit finländare, ester, tyskar. Seder och bruk är också olika i olika delar av landet.

– Det är en illusion att Sverige inte existerar som nation. Vilka tjänar på att tyckareliten ifrågasätter nationsbegreppet Sverige som ett icke-land? Helt säkert Sverigedemokraterna. De får röster från alla dem som inte tycker om att landets identitet förnekas. Denna självspäkning gör många upprörda. Begreppet land är en naturlig konsekvens av kollektiva historiska och kulturella erfarenheter. Att det finns minoriteter som talar ett annat språk än svenska gör varken till eller från.

Nationsförnekarnas argumentation är inte saklig, utan främst ett uttryck för dåligt samvete med inslag av utopiskt önsketänkande och verklighetsfrämmande ideal. Deras grundresonemang kan sammanfattas i fyra punkter.

  1. Sverige är inte bättre än andra länder
  2. Att uppskatta Sverige är att nedvärdera andra länder
  3. Det borde inte finnas nationsgränser eftersom vi alla är del av en internationell gemenskap
  4. Att Sverigedemokraterna anser att Sverige är bra bevisar att landet är dåligt

Med andra ord: Den svenska nationalkänslan är fel. Den är ful. Nationalister är i princip samma sak som nazister. Och rasister.

– Jag ifrågasätter inte att Sverige är en nation enligt det begrepp som utvecklats de senaste århundradena, det jag ifrågasätter är värdet av begreppet och romantiseringen av det som om det vore något naturligt. Det är det inte, det är helt konstruerat i människors sinnen. Visst kan vi välja att se oss som en nation som heter Sverige som en slags enhet, men till vilken nytta? Vi kunde lika gärna välja Skandinavien, eller EU, eller Skåne, Jämtland, osv. Men återigen, till vilken nytta?

– Ditt resonemang saknar verklighetsanknytning. Vi ”väljer” inte att se oss som ett land, vi ÄR ett land. Enligt alla gällande kriterier. Att du ifrågasätter ”nyttan” är ointressant. Vill du ifrågasätta nationsbegreppet får du presentera seriösa argument.

– Du har förstås rätt i att Sverige idag ÄR ett land, men jag är intresserad av vad du anser det innebär.

– OK. Ytligt sett är ett land en geografisk plats. Men för dess innevånare representerar det framför allt ens ursprung, en naturgiven kollektiv gemenskap och tillhörighet som är en del av ens identitet. Nationskänslan utgörs av ett konglomerat av seder och bruk, synsätt och traditioner som är unika för landet. Ett land uttrycker ett immateriellt värde, en särart som inte finns någon annanstans. Detta upplever alla instinktivt – men ofta omedvetet. För de flesta blir det medvetet först när de är utomlands där mycket är annorlunda mot vad man är van vid. Känslan av att man är delaktig av en kollektiv gemenskap blir uppenbar då man i vimlet på andra sidan jorden stöter på en svensk, vilken som helst, och det känns som en gammal vän fast man aldrig tidigare träffats. Man delar ett gemensamt ursprung, en värdegemenskap.

– Du ifrågasätter »värdet av begreppet och romantiseringen av det som om det vore något naturligt. Det är det inte, det är helt konstruerat i människors sinnen«, skriver du. Detta är aningslöst trams. Det jag formulerat här känner du igen, det är ingen uttänkt konstruktion, det är en levande realitet för alla. Även för dig. Det som är en konstruktion är föreställningen att ett land blott och bart är en geografisk entitet. När det i själva verket är en del av vår identitet. Oavsett vad vi tycker om det.

– Tack. Jag förstår önskan att tillhöra en grupp och känna sig hemma i den. Är inte övertygad att detta är ett ”land” eller en ”nation”, fast för all del, amerikanska ursprungsfolk kallar sig gärna för ”nationer” även om de inte accepterar tanken på att de överhuvudtaget kan äga land. Håller med om hur det är att bo utomlands, har själv gjort det i många år. Men då brukar även norrmän och danskar vara del av gemenskapen. Liksom ingifta ”utlänningar”. Och alla brukar uttrycka hur glada de är över att slippa bo i Sverige, fast de gärna åker tillbaka på somrarna.

– Varsågod. Fast jag tror inte nationstillhörigheten kommer från en önskan att tillhöra. Den har inget uttänkt över sig, den ligger djupare. Jag tror känslan sitter i vår själs-DNA, lika ursprunglig som minnena av vår barndom. Den är inte önskad, den bara finns där naturligt.

– Problemet med nationalism är oftast att man överdriver skillnader mot andra (t ex ”rasforskning”) och även utmålar dessa andra som hot för att hålla ångan uppe. Jag kan i och för sig både vara stolt över Sverige och svenska bedrifter samtidigt som jag anser att begreppet Sverige i sig är en historiens slump. Därmed borde vi väl också kunna vara stolta över svenskhet utan att nedvärdera någon annan?

– Jag anade att bakom dina många förbehåll låg den typiskt svenska(!) rädslan att en uppskattning av Sverige automatiskt uppfattas som en nedvärdering av alla andra länder på jorden. Därmed bevisar du bakvägen min tes: du är en produkt av det svenska mentalitetsklimatet. Nu när detta konstaterats kan du kolla in min karakterisering av den svenska nationalkänslan tidigare och se att du inte behöver ängslas mer över att inte vara tillräckligt politiskt korrekt. Du får älska Sverige. Det är okej, jag lovar.

– Tyvärr ser jag inte mycket i Sverige värt att älska, inte heller svenskarna. Det är mig ganska likgiltigt. Men jag är gärna med och bygger upp en gemenskap, ett folkhem om man så vill.

– Så enkelt är det knappast. Dina underliggande känslor är bara överskuggade av ytliga ideologiska preferenser. Så är det ofta för svenskar. Det är ohippt att tycka om Sverige. Som svensk ska man ringakta landet och älska andra länder. Där är du dessvärre väldigt vanlig.

– Det är inte så enkelt som du tror heller. Jag älskar att Sverige haft fred i 200 år (fast det börjar bli skamfilat med vår inblandning här och var i världen), jag gillar våra praktiska samförståndslösningar och att vi förut tog hand om varandra. Jag var stolt när ”svenskt” betydde ”kvalitet”, men så är det inte längre. Adjektivet ”svensk” väcker ingen som helst reaktion, varken åt ena eller andra hållet, det är helt enkelt ganska meningslöst. Jag finner inte någon glädje i att stöta på svenskar utomlands. Visserligen ger det en möjlighet att inleda samtal om så skulle önskas, men oftast gör det inte det. Människor är antingen intressanta eller inte intressanta och ”svenskhet” är inte ens en faktor. Jag tror jag förstår din romantisering, det är dessvärre en ganska vanlig villfarelse.

– Det är ett misstag att tro att jag romantiserar. Det är du som trivialiserar och reducerar en naturlig tillhörighet alla människor har till den plats de är uppväxta på. Oavsett om det är Sverige eller Lesotho. Denna tillhörighet är djupt känd liknande minnena från barndomen. Trivialiserar du även dina barndomsminnen? Reducerar du dina lekar som barn till meningslösa sysselsättningar?

Här tog vårt samtal slut. Uppenbart är att insikten om den egna nationstillhörigheten saknas. Här missförstås att känslan för ursprunget är villkorad – att man bara kan älska ett land som har gjort bra ifrån sig, som är ett föredöme (”Sverige har haft fred i 200 år”, ”våra praktiska samförståndslösningar”). Men det är mer skryt än en förståelse av känslan av ursprung. De egna rötterna. Det är bara ytligt förnuftstänkande.

Många i Sverige resonerar som vår opponent. Progressiva förväntas ifrågasätta sin svenskhet. Man tänker inte på att den nationella identiteten är stämplad i pannan då man är utomlands vare sig man vill eller inte. Yngsta sonen, bosatt i Norge sen många år, kallas för det mesta för ”svensken”. Det är hans identitet där. Så nog har vårt ursprung sin betydelse för vår framtoning.

I Norge är detta inget problem. Man älskar sitt land förbehållslöst. Det är en känsla som växt fram genom en enveten kamp för landets självständighet. Man har varit hotad som nation och kan därför uppskatta samhörigheten och värdegemenskapen. Vara ett ”vi”. Men tycker man därför att andra länder är mindre värda? Är man mindre internationalist för att man älskar sitt land? Naturligtvis inte.

Det är bara svenskarnas självspäkningsmentalitet som uppfattar det så. Vi får inte tro att vi är nåt speciellt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Vi är alla nationalister

”Nationalistiska idéer både kan och bör kritiseras, men det förutsätter att vi börjar med att erkänna hur präglade vi alla är av dem”,  skriver Andreas Johansson Heinö i tidskriften Axess (2/12). Det är ett både överraskande och djärvt uttalande i ett mentalitetsklimat där nationalism betraktas som ond, dess idéer ohållbara och dess utövare farliga*.

Vad menar karln? Jo att invandring och globalisering försvaras  med hänvisning till vilken nytta den har för den egna nationen, vilket i sig är ett uttryck för en omedveten nationalism.

»Mångkulturalismen, som i sin kollektivistiska variant handlar om att uppgradera etniska identiteter till semi-nationella institutioner, används i flera länder för att bekräfta den egna nationens godhet. I Sverige har denna självbild införlivats, vilket förklarar varför innehållslösa fraser som ”vi gillar olika” har kunnat få en sådan slagkraft.«

Företrädare för multikulturalismens idé vill se nationella minoriteter som i princip vilka svenska intressegrupperingar som helst.  Deras kulturer och sedvänjor har samma existensberättigande som de urgamla svenska. Kanske det till och med finns ”bättre” kulturer än den svenska. Samtidigt är vi alla präglade av den svenska majoritetskulturen med sina värderingsföreträden och mentalitetsmönster som uppfattas som självklara normer. I detta sakernas tillstånd spelar media en avgörande roll.

Mediernas karaktär av nationsbyggande var stark, speciellt förr i tiden. Dagstidningar, radio och tv har alltid varit ett kraftfullt  inslag i den mentala infrastrukturen. Nationen fogas samman genom att individer från olika landsdelar och sociala klasser tar del av samma nyheter, underhållningsprogram och väderprognoser. Detta var förr också den självklara inkörsporten för invandrare i det svenska samhället. Ett land, en Hyland, en Stenmark.

Parabolantennerna ändrade detta mönster. Nu blev det möjligt för invandrare att ha daglig kontakt med hemlandets lokala nyheter. Och med de sociala medierna möjliggörs direktkontakt med familj och vänner på hemorten. Detta förstärker den nationella identiteten. Med Facebook, Skype och Twitter kan man umgås med sina landsmän varje dag oavsett vilket del av världen man lever i.

Av samma orsaker har även den svenska nationalismen stärkts. Wikipedia definierar nationalismen som en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen. Denna definition är egentligen inte kontroversiell, den bara sammanfattar det troligtvis de flesta svenskar uppfattar som ett normalt förhållningssätt till Sverige. Därför är egentligen de flesta av oss nationalister i praktiken. Även politiskt korrekta kulturrelativister, eftersom definitionen på intet sätt utesluter respekt och intresse för andra kulturer. En nationalist är inte liktydigt med en som ogillar andra nationaliteter. Eller invandring.

Prioriteringar och synsätt i vårt land har en utpräglat svensknationalistisk karaktär. Den starka solidaritet med andra kulturer som många hyser är mer ett ideal än praktisk verklighet, för i vardagslivet är det sämre med multikulturalismen. Detta märks kanske tydligast i vårt umgänge med media. Andreas Johansson Heinö igen:

»Den svenska Twittergemenskapen är därför i högsta grad en svensk gemenskap. Det är svenska angelägenheter som diskuteras. Sällan refereras eller retweetas från andra länder. Influenser från dansk, norsk eller finsk debatt är lika sällsynta på Twitter som i den svenska bloggosfären. Det är den svenska majoritetsnormen som utgör den självklara referensramen.«

Det pratas OM, men sällan MED multikulturella grupperingar. Twitter och i viss mån Facebook både illustrerar och bidrar till att upprätthålla nationsgränserna. Något annat vore svårt att tänka sig. Vi agerar alla mer eller mindre omedvetet ur ett svenskt perspektiv. Vårt tänkande är starkt influerat av svenska begrepp, synsätt och mentaliteter. Vi är alla nationalister.

*Nationalism ska inte förväxlas med chauvinism som betecknar en överdriven och fanatisk patriotism.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)