Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Inte i mannaminne har en religiöst och politiskt färgad världsåskådning spridit en sån skräck och förödelse som den islamska i många länder, vilket massmedia rapporterar om så gott som dagligen. Det är ständiga terrorhandlingar, religiös trångsynthet, kvinnoförtryck, hedersmord och för en västerlänning obegripliga medeltida lagar som styr ända in i privatlivet. Tyckareliten vill få oss att tro att detta inte lämnar några som helst spår i människors föreställningsvärldar. Att inga problem existerar. Därför förstår man inte konsekvenserna som kommer till uttryck som främlingsfientlighet, islamofobi och rasism.

Jag beslutade att testa hur mina vänner uppfattar denna problematik. Jag lade ut en liten text på Facebook, vilket ledde till en intensiv debatt med över 80 inlägg. Här är texten som inledde debatten:

»Jag slutar aldrig att förvånas över de intellektuellas svek mot den helt naturliga oron människor känner inför de fasor det muslimska kriget mot moderniteten åstadkommer runt världen. Det är som om det inte existerar. Ständigt pekas istället på hur normala stora muslimska grupperingar är. Men det är ju inte de som är problemet! Hur länge kommer det dröja innan det svenska etablissemanget kan erkänna det muslimska problemet? Och sluta kalla en normal oro för islamofobi?«

För den handfull som deltog i debatten framstod texten som nästintill obegriplig. Eller som en missuppfattning som borde korrigeras. Man betraktar uppenbarligen den islamska kulturimpulsen som en normalitet och vill inte diskutera konsekvenserna för den svenska självbilden. Istället framhölls en rad orsaker att inte ta oron på allvar. Debatten visar hur långt vi har till en djupare förståelse för problematiken. Här följer de 14 väsentligaste argumenten i sammandrag.

1. Den kristna fundamentalismen. Den är minst lika farlig. Vilket slags samhälle väntar oss om vi tar efter USA?
2. Rasistiska vindar blåser. Att uppmärksamma denna oro skulle bara förstärka dem.
3. Vi riskerar en polarisering. Detta skulle bara bidra till en växande intolerans, egoism och hjärtlöshet. Det kan vi lära av historien.
4. Det handlar bara om myter och okunskap. Därför bra att tyckaretablissemanget framhåller detta  - vilka skulle annars göra det?
5. Byt ut ”islamproblemet” mot ”judeproblemet”. Så förstår du hur illa det låter.
6. Röstade du på Sverigedemokraterna?
7. Man diskuterar visst detta! Det är en SD-myt att så inte sker. Det är en del av den islamofoba retoriken att hävda att ingen talar om saken.
8. Det är fanatismen som bör bekämpas. ”Oavsett kulör”. Man bör inte särskilja fanatikerna.
9. Muslimerna har det minsann inte lätt. Vilken fasa har inte muslimerna känt då USA har invaderat det ena efter det andra muslimska landet.
10. Muslimerna i Sverige har det jobbigt. De har flytt från sina hemländer och många förtrycks här av sina landsmän.
11. Varför anklaga majoriteten av muslimerna för enstaka illdåd? Om det ungerska extremistpartiets krav på att räkna landets judar är att betrakta som ett kristet illdåd – är du själv som kristen då ansvarig för det?
12. Illgärningar är aldrig bra, men varför särskilt uppmärksamma de muslimska? Eller är det finare med de attentat SD-toppen gjorde mot Soran Ismail?
13. Det skulle verka stigmatiserande att tala om islam som det största problemet. Håller annars med, men inte bra att erkänna det öppet.
14. Du använder samma retorik som judehatarna gjorde förr.

Det hela slutade med en diskussion om diskussionen där man moraliserade över att ”du står fast i dina åsikter” – det ska man tydligen inte göra i en ”kreativ” diskussion. Helt tydligt var att förståelse för oron inte finns. Istället blir man blir misstänkt för att vara Sverigedemokrat, sprida myter och använda samma retorik som antisemiter. Framträdande är det ursvenska förhållningssättet att alla är lika goda kålsupare. Ingen gruppering är sämre än någon annan. Och är den det ska man inte säga det. Att jämföra det muslimska problemet med de kristna fundamentalisterna i USA är ett uttryck för detta. Det spelar ingen roll att jämförelsen saknar logik på flera punkter. En svensk vill ha jämvikt.

Väldigt starkt lever också de politiska hänsynstagandena. Det viktigaste är inte att uppmärksamma ett problem – det skulle bara leda till en polarisering, eller bidra till att ”de rasistiska vindarna” skulle blåsa ännu starkare. Man bör inte tala om flodhästen i vardagsrummet, och förresten – muslimerna har det minsann inte lätt!

Polarisering mellan muslimer och muslimkritiska är uppenbar. Men också mellan de som känner oro för konsekvenserna av den muslimska kulturimpulsen och de som saknar förståelse för denna oro. De senare ser bara ”rasister” och ”islamofober” – och inte sin egen inblandning i att detta synsätt har uppstått. Hade oron tagits på allvar och erkänts som ett allmänt, gemensamt problem hade vi knappast haft denna polarisering.

Man kunde tro att antroposofer med sitt intresse för djupare orsakssammanhang hade genomskådat de vanligaste fallgroparna i islamproblematiken. Av vår lilla Facebook-enkät att döma verkar det inte vara så.

Visst är det bra att integrationsministern och företrädare för kristna, muslimer och judar  skriver en artikel ihop där de tillsammans uppmanar oss alla att bekämpa trakasserier mot judar och muslimer i vårt land. ”De flesta människor i Sverige har toleranta attityder. Samtidigt finns det för många människor som har fördomar mot dem som på något sätt avviker, fördomar som utgör ett hot mot det öppna samhället som vi eftersträvar”, skriver de.

Visst är det nödvändigt att markera mot intoleransen. Men det är samtidigt en argumentation som bara är en protest mot symptomen. Som inte låtsas om att det existerar bakomliggande orsakssammanhang.

För när vi talar intolerans är det väl knappast reaktionen på islams patriarkala kvinnosyn som är problemet. Problemet är väl att denna djupt ojämlika kvinnosyn tillåts existera i vårt land. Och det är väl knappast fördomarna hos ”för många människor” som är problematiska. Det är väl snarare etablissemangets envisa förnekande av orsakerna bakom islams dåliga rykte. Det förhindrar konstruktiva samtal för att komma till rätta med dem.

Är inte intoleransen gentemot islams kvinnoförtryck i själva verket en helt naturlig reaktion på oacceptabla förhållningssätt? Och är inte de trakasserier artikelförfattarna fördömer en direkt följd av detta? Istället för att förfäras över ”fördomar” borde man diskutera former för att åtgärda dessa missförhållanden. Den berömda islam-dissidenten Ayaan Hirsi Ali skriver i sin bok Nomad att hon ser grundläggande hinder för integrationsprocessen:

Det första är vad islam gör med kvinnor. Deras vilja kuvas när de är små. När de kommit till menstruationsåldern har de berövats sin röst. De har fostrats till undergivna robotar som tjänstgör i hemmen som husor. De blir tvungna att foga sig i faderns val av livskamrat, och efter bröllopet handlar deras liv enbart om att tillmötesgå makens sexuella begär och att föda barn. Deras utbildning avbryts i många fall medan de fortfarande är små, så när de vuxit upp är de helt inkapabla att förbereda sina barn för ett bra liv i moderna västerländska samhällen.

Detta är naturligtvis inte verkligheten för alla Sveriges muslimer, förhoppningsvis ännu bara en mindre del, men antalet ökar med invandringen. Det kommer hela tiden familjer utifrån där flickor vuxit upp på detta sätt. Hur har man tänkt sig en integrationsprocess värd namnet för dessa familjer? Det är ett problem långt allvarligare än att svenskar har ”fördomar”.

Den offentliga debatten behärskas i mångt och mycket av de politiskt korrekta som länge ansåg det rasistiskt att tala om hedersmord (”mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över”). Detta förhållningssätt gjorde att insatser mot hedersmord försenades flera år. Och PK-arna (särskilt feministerna) är ännu inte mogna att inse att terrorister, hedersmord, slöjor etc har haft en inverkan på misstron mot muslimer i Sverige. Att islams spektakulära kvinnoförtryck inte fått feministerna att reagera framstår som en allt större gåta. Men historiens dom över denna ynkedom kommer att bli hård. Deras förtroendekapital är alltmer naggat i kanten.

Antisemitismens hundraåriga existens kulminerade med Holocaust – men har väl därmed dessvärre knappast upphört. Här är det säkert mer berättigat att tala om fördomar och irrationella föreställningar som orsak bakom trakasserierna. Men det är väl knappast en djärv gissning att det djupt impopulära israeliska förtrycket av palestinierna också har haft sin inverkan.

Det finns alltid orsaker – man kunde tycka att vi i större utsträckning borde tala om dem och inte bara begränsa oss till att skriva politiskt korrekta artiklar om följderna.

”De uppmuntrade henne att gå ut i media. Jag satt och såg på hur min dotter pratade skit om mig”, säger Rahmi Sahindal, Fadimes pappa då han intervjuas i fängelset, där han räknar med att få sitta resten av sitt liv. Det var inte att Fadime var ihop med en kille som var anledningen, menar han. Det var hur hon offentligt skandaliserade honom som gjorde att han sköt henne. Men trots detta ”illdåd” hade han till nöds kunnat acceptera det – bara hon hade hållit sig på avstånd. Då hon sökte upp familjen brast det. Idag är han mycket ångerfull. ”Jag vet inte varför jag gjorde denna barbariska handling.” Jag har aldrig sett någon så ångerfull i hela mitt liv, berättar intervjuaren om sitt samtal med Fadimes far.

Varför mördar man sin dotter? heter en bok som kom ut förra året. Där har författarna Emre Güngör och Nima Dervish sökt svaret på denna fråga som så många ställt sig. Förutom Fadimes pappa har man intervjuat två andra förövare – Pelas pappa och Saras kusin. Pela mördades på semester i Irak 1979 av sin far och hennes två farbröder. Farbröderna fick livstid i Sverige, fadern fick ett års fängelse i Irak. Sara Abed Ali mördades i Umeå 1996 av sin bror och kusin som båda sedan länge avtjänat sina straff.

Förutom intervjuerna klargör boken mycket bakgrundsfakta, bland annat utbredningen av hederskulturen. Den förekommer i många olika länder och folkgrupperna som ofta nämns i diskussionen kring hedersrelaterat våld är afganer, albaner, araber, bengaler, bosnier, eritreaner, indier, kurder, nordafrikaner, pakistanier, romer, somalier, syrianer och turkar. Enligt en FN-rapport år 2000 sker cirka 5 000 hedersmord varje år, men mörkertalet är stort. I vårt land får 16 procent av invandrarna inte själva välja sin livspartner, vilket ju innebär att den stora majoriteten 84 procent faktiskt får det. Men bara i Stockholm lever uppskattningsvis        4 000 ungdomar i en hederskultur som bryter mot svensk lag.

Enligt mycket preliminära siffror lever 400 000 etniska muslimer i Sverige. 150 000 av dessa tillhör något av trossamfunden, men majoriteten är kulturella eller sekulära muslimer. Och den absoluta majoriteten ser brott som hedersmord och stening som lika avskyvärda som en västerlänning. Enligt författarna finns inget stöd i Koranen (eller haditherna) för hedersmord. ”Blodet av en muslim”, säger Koranen, får bara utgjutas  i tre fall: Som hämnd för mord, en gift som är otrogen och den som lämnar islam.

I Fadime, Pela och Saras fall dödades dottern av sin egen familj. Vissa familjer dödar både pojken och flickan. Men också män hedersmördas, som i fallet med afganen Abbas Rezai i Högsby som 2005 mördades genom att flickans familj först hällde kokande olja över honom, misshandlade honom med ett bollträ och avslutade med 10 knivhugg. Han hade ”vanhedrat” familjen.

I de samhällen där hederskulturen existerar är systemet allmänt omtyckt. ”Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider”, som Fadime sammanfattade det i sitt tal till riksdagen 2001. Men när ett hedersmord begås upplevs det som sjukt och ingen tycker egentligen om det. Det existerar som ett extremt avvikande beteende i tillämpningen av heder.

Vad kan vi i Sverige nu göra för att förebygga hederskulturen? Författarna förordar att det finns fler socialarbetare/handläggare med ursprung i länder med hederskultur. Om en kontrollerande far bemöts av en socialarbetare från sitt eget land vet han att personen i fråga förstår hans synsätt, även om han eller hon inte håller med. Denna förståelse skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en förändring av faderns inställning och en plattform att basera framtida samtal på.

Kulturrelativisternas hållning har fått ett eget kapitel i boken. Gudrun Schyman menade ju (2009) att ”idén om hedersvåld är rasistisk”. ”Könsnormer och patriarkalt våld finns överallt i samhället, i alla samhällsklasser och oavsett kulturell bakgrund”. Detta är okunnigt, menar författarna. Flickorna kuvas inte bara av bröder och fäder. Mammornas psykiska förtryck är inte lika uppmärksammat. Nalin Pekgul menar att ”tusentals flickor hålls på mattan av mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten: `Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?´ Och kanske är det svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår.”

Våld mot kvinnor är vanligtvis ”spontant”, medan hedersmord planeras i förväg. Hur ofta försvaras ”vanliga” kvinnomord i Sverige av släkten? Hur ofta är släktingarna inblandade – och t o m planerar dådet? Advokaten Elisabeth Fritz har företrätt många svenska kvinnor och hon har aldrig stött på ett enda fall. Hur vanligt är det att familjen i ett svenskt hem får problem med hur flickan klär sig, sminkar sig, går på diskotek eller skaffar pojkvän, eller rentav kräver att flickan skall vara oskuld när hon gifter sig? Vem har hört talas om att en svensk flicka gifts bort mot sin vilja?

Att Gudrun Schyman och andra feminister påstår att det inte är skillnad på ”vanligt” kvinnovåld och hedersrelaterat sådant är naturligtvis nonsens. Men varför påstås då detta mot bättre vetande?

Svenskar är rädda att verka rasistiska eller överlägsna. Detta ligger bakom att många svenskar, särskilt i höga positioner, hemfaller åt kulturrelativism. Schyman och andra vill göra troligt att hela världen är ett patriarkalt helvete där inga gradskillnader existerar. Inte för att de inte ser dessa skillnader, utan för att debatten om hedersförtryck stjäl uppmärksamhet från feministernas fokus på traditionellt kvinnoförtryck i Sverige. Därav kvinnorörelsens märkliga tystnad i hedersdebatten där det väntade starka stödet för kvinnor i hederskulturen möts av likgiltighet. Den självklara uppgiften sviks av taktiska skäl som döljs i en retorisk dimma av politisk korrekthet.