Demoniseringen av islam är orättvis. Fatwan mot Salman Rushdie, utfärdad av ledaren för en muslimsk nation, har bara hänt en gång, liksom dödshoten som tvingade Taslima Nasrin att fly Bangladesh. Att Lars Vilks lever under dödshot för att han med sin rondellhund hånat islam är bara en naturlig reaktion på en grov provokation. Samma med Muhammedteckningarna i Danmark. Tecknaren visste att man inte fick avbilda Muhammed, så han får skylla sig själv. Kom inte och anklaga islam för detta!

Elfte september? Ja, men herregud, man kan inte anklaga en hel religion för vad några kriminella fundamentalister åstadkommer. Islam är en fredlig religion – det sa till och med George Bush!

Jag har fel – det finns inga problem med den muslimska klankulturen i Sverige. Hedersmord utförs också i andra religioners namn. Att en man sprängde sig till döds på Drottninggatan var naturligtvis beklagligt, men det var rena tillfälligheten att han var muslim. Det är helt fel att misstro islam för detta. Det är en förhastad slutsats.

Och det är ett missförstånd att tala om ”ingen rök utan eld”. För röken har i det här fallet  inte uppstått av en eld – den har uppstått ur främlingsfientliga fördomar och irrationella känslor. Det är skamligt att anklaga det islamska kulturmönstret för de ogärningar som några få utför.

Detta anser min gode vän miljöpartisten. Min fråga till honom häromdan hur MP förhåller sig till det strukturella förtrycket mot muslimska kvinnor i landet besvarades med en motfråga.

- Vad har du fått det ifrån?

- Från böcker, tidningar, radio, TV och nätet.

Jaså. Detta var en fullständig nyhet för honom. Han har inte läst något sådant. Han har varken sett eller hört något annat än att islam är en fredlig religion fullt jämförbar med vilken annan religion som helst. Fast det stämmer inte helt. Han har hört talas om några ”muslimska fundamentalister” som hade gjort något obehagligt. ”Men det finns kristna fundamentalister i USA som också är obehagliga”.

Där fick jag. Han försäkrar mig att MP inte ser NÅGRA problem med islam. Vad han DÄREMOT ser är en växande skara av islamofober triggade av Sverigedemokraterna. Och DET är ett stort problem. Att en domstol utdömt ett stort skadestånd till den muslimska man som förlorade jobbet för att han vägrade ta den kvinnliga chefens hand tycker min miljöpartistiska vän är helt i sin ordning. Vem har sagt att man skall ta seden dit man kommer? Det är bara fördomar, deras hälsningsseder är minsann minst lika bra som våra. Liksom den heltäckande slöjan – den är väl käck!

Och vittnesmålen från Ayaan Hirsi Ali? Han tittar klentroget på mig utan att säga något. Men han ser ut som om han tänker – vad vet hon om muslimer i Sverige? Troligtvis har han inte läst henne.

Att unga flickor tvingas gifta sig på sommarlovet i hemlandet är förtal. Och att de inte får göra gymnastik och bada i skolan är ett synsätt vi måste respektera. Varför tycker du det är konstigt? Min väl miljöpartisten har varken sett eller hört något som visar att kvinnoförtrycket är en väsentlig del av den islamska kulturen. Han säger sig inte förstå vad jag talar om.

Fast bakom den politiskt korrekta fasaden vet vi att han både hört och sett. Det vet han och det vet jag. Men han och MP ser inga politiska fördelar i att erkänna detta. Tvärtom – då måste de ju agera i en oerhört känslig materia. Då tar man hellre risken att deras ståndpunkt kan uppfattas som feg och att en del kan tolka detta som att MP stödjer det muslimska förtrycket av kvinnor.

”Jag är inte höger”, säger Ayaan Hirsi Ali i en intervju i The Guardian. ”Det är de människor som betraktar sig själva som tillhörande vänstern – och som försvarar företrädarna för islam i namn av tolerans och kultur – som i själva verket representerar högeråsikter. Och inte bara höger. Ultrahöger. Jag förstår inte hur de kan vara så upprörda över den  kristna högern och samtidigt ignorera den muslimska högern.”

Dagligen sker brott mot de mänskliga rättigheterna som feminister och kulturrelativister blundar för. Inte för att de inte känner till dem utan för att dessa brott inte passar dem ideologiskt – och ur ett in absurdum drivet hänsynstagande mot ett stamrelaterat religiöst förtryck.

En av de stora feministiska trendsättarna – Germaine Greer – fick 2007 en fråga från en journalist om varför västerländska feminister verkar så motvilliga att säga vad de tycker om hedersmord. ”Det är väldigt klurigt”, sade Greer, ”folk ber mig ständigt att åka till Darfur och prata med våldtäktsoffer. Men jag kan prata med våldtäktsoffer här. Varför skulle jag åka till Darfur för att prata med våldtäktsoffer?”

”För att det är så mycket värre där”, svarade journalisten. ”Säger vem?”, sa Greer.

”Det är skandalöst, säger Ayaan Hirsi Ali, ”att hon avstår från att tala ut om hedersmord för att hon anser att det är `klurigt´att motsätta sig en kultur som tolererar sådant.” Journalisten kommenterar: ”Bakom uttalandet låg den tröttsamma kulturrelativism som präglar tänkandet hos så många av dem som en gång beskrevs som vänster. Vi är inte bättre än de. Vi ska inte pracka på dem våra värderingar. Vi kan bara kritisera våra egna…”.

I USAs medborgarrättsrörelse stod feministerna på afroamerikanernas sida då de förnekades sina rättigheter på grund av hudfärg. Men de menade att det var lika fel att diskriminera på grund av kön. I den komplexa utveckling feministrörelsen genomgick, bland annat med kampen mot apartheid, uppstod med tiden en vanföreställning att de enda som kan förtrycka svarta, kvinnor och koloniserade folk är vita män.

Så uppstod det som någon kallat ”den förbittrade feminismen”. Det är en uppfattning att vårt samhälle (läs det västerländska) bäst beskrivs som ett `patriarkat´, en `könsmaktsordning´ där det dominanta könet (läs vita män) ser till att kvinnor kryper ihop och fogar sig. Dessa förbittrade feminister vägrar att erkänna framstegen som kvinnor i västerlandet gjort – från rätten att gå och rösta till bestraffningen av sextrakasserier på arbetsplatserna.

Istället ser de bara den vite mannens orättfärdighet. Och rätten att få uttrycka sig fritt och välja sitt eget öde som bara ett västerländskt särdrag. Därmed ger de färgade män en flyktväg. Om någon ifrågasätter hur Saudiarabiens lagar behandlar kvinnor – och får till svar att de kräver respekt för sin tro, kultur och överhöghet – räcker dessa argument för feministerna.

Eftersom västerländska feminister visar prov på en närmast neurotisk rädsla att stöta sig med minoritetskulturer blir de muslimska kvinnornas situation ett gigantiskt filosofiskt problem för dem. De tvingas stillatigande åse den muslimska slöjan, niqaben eller burkan som olika grader av mentalt slaveri som särskiljer kvinnor som privat egendom och icke-personer. De kan som de flesta andra konstatera att slöjan begränsar, fängslar och hjälper kvinnorna att foga sig. Att den markerar ett slags apartheid som uttrycker det ena könets dominans över det andra.

Och detta förtryck tolereras – rentav uppmanas – av många västerländska samhällen. Detta trots att deras lagar innefattar jämlikhet mellan könen. Ayaan Hirsi Alis uppmaning är att vi tvärtom måste utmana och besegra den stamrelaterade heders- och skamkultur som kodats in i islam. Uppgiften för feministerna formulerar hon så här:

Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där.

”Jag hörde Theo van Gogh be för sitt liv. `Skjut inte! Skjut inte!´ ropade han. Jag såg honom falla omkull på cykelbanan. Mördaren var helt lugn. Det var verkligen chockerande att se. Hur kan man mörda en människa så kallblodigt, på öppen gata?”

Händelsen ägde rum i juli 2005 och finns beskriven i Mordet i Amsterdam, en bok som kom ut i Holland året därpå. Författaren Ian Buruma var som alla andra förskräckt över mordets nästan rituella karaktär (mördaren sköt flera gånger, skar sen halsen av offret med en stor machete, borrade sedan in den djupt i bröstet på den avlidne, skrev något på en papperslapp, vek lappen prydligt och stack fast den på kroppen med en annan kniv).

Buruma beslutade sig för att skriva en bok om mordet och de händelser som ledde fram till det. Ta pulsen på stämningarna i landet kring fenomenet islam. För mördaren, Mohammed Bouyeri, var muslim. Och rädslan för islam hade länge varit ett ständigt pågående ämne i debatten i Holland. Fördomar och provokationer frodades – och en av de kanske mest spektakulära provokatörerna av dem alla var just Theo van Gogh, en filmregissör som gjort en uppmärksammad film baserad på ett manus av islamkritikern Ayaan Hirsi Ali innan han mördades.

Liksom i Sverige fick Holland uppleva det avvisade handslaget. En ortodox imam vägrade vid ett möte med den kvinnliga integrationsministern skaka hand med henne. Han sa sig hysa respekt för henne, men hans religion förbjöd honom att ha fysisk kontakt med andra kvinnor.  Bilden på den skäggige imamen och ministern ansikte mot ansikte blev förstasidesnyhet och så småningom huvudsymbolen för mångkulturalismens kollaps och slutet på drömmen om tolerans i Europas mest progressiva land.

Mordet utlöste en högröstad samhällsdebatt. Somliga menade att skulden låg hos den generation av arroganta socialdemokrater som inte hade sett ”det mångkulturella dramat” ta form och avfärdat sina kritiker som rasister. En iransk universitetslärare menade att en liberal demokrati  inte kan överleva när en del av befolkningen menar att Guds lagar står över människans. Frukterna av den europeiska upplysningen måste försvaras, med våld om så krävs. Det var ett uttalande som tvingade honom att ha livvakt.

En islamolog menade att islam blivit en europeisk religion helt enkelt för att de kristna kyrkorna i allt större utsträckning har förvandlats till turistattraktioner, bostadshus, teatrar och nöjesetablissemang. Den kontroversielle homosexuelle missnöjespolitikern Pim Fortuyn var starkt kritisk till islam.  Han sa i en intervju ”jag hatar inte islam. Jag tycker det är en bakåtsträvande kultur. Jag har rest i många delar av världen. Överallt där islam råder är det helt enkelt förfärligt. All denna dubbelmoral. Jag har ingen lust att gå igenom kvinnornas och de homosexuellas frigörelse en gång till”.

Känslan många hade var att man i Europa med stor möda lyckats vränga av sig sin egen religions restriktioner. Och så kom de här människorna och förde in religionen i samhället igen.

Ayaan Hirsi Ali, tidigare djupt troende muslim,  gjorde sig tidigt bemärkt som den kanske hårdaste kritikern av islam. Hon talade om de intellektuellas svek: ”de västerländska kulturrelativisterna menar att om du är kritisk mot islam är du rasist eller islamofob. Eller: `det är en del av deras kultur, så det får man inte ta ifrån dem´. På det här sättet kommer buren aldrig att slås sönder. Västerlänningar som lever på att dela ut bidrag eller bistånd, eller på att representera minoriteters intressen, har slutit en satanisk pakt med muslimer som har intresse av att bevara buren.”

”Vad den muslimska kulturen behöver”, skrev Hirsi Ali, ”är böcker, tv-serier, dikter och sånger som visar vad som är vad och driver med de religiösa reglerna.” Vad som behövdes, enligt henne, var en film som Life of Brian, den brittiska komedin om Jesus. Det som behövdes var en film om profeten Muhammed regisserad av en arabisk Theo van Gogh.

”Det var tron som drev mig”, sa mördaren Mohammed Bouyeri på rättegången. ”Och jag är säker på om det hade varit min egen pappa, eller min lillebror, skulle jag ha gjort samma sak.” Han försäkrade domstolen att ”om jag någonsin skulle släppas skulle jag göra exakt samma sak, exakt samma sak”. Till poliserna som hade gripit honom sa han att han hade skjutit mot dem ”i avsikt att döda, och att bli dödad”.

Domaren hade inget val. Det var bara att döma Mohammed Bouyeri till livstids fängelse.

Att schweizarna inte vill ha minareter chockar det politiska etablissemanget. Man kan ju undra hur de har kunnat vara så blinda för tecknen i skyn. Det är ju knappast tornen det är fel på, det är vad de signalerar som väljarna uppenbarligen reagerar mot. Och signalerna har ju varit massiva, inte bara i Schweiz.

Vi här hemma har ju hört om muslimska länder med dödsstraff för avfällingar, händer som huggs av på tjuvar, att otrogna kvinnor stenas. Vi glömmer aldrig världs-chocken elfte september, Muhammed-teckningarna, burkor och slöjor, pappor som dödar sina döttrar och män som motar bort flickor på väg till danslokalen. Och ständigt detta med att muslimer känner sig kränkta. ”Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter” skriver Dilsa Demirbag-Sten i DN 24 september.

Vem hade hört om något sådant förut i det här landet? En religiös kultur som profilerar sig på detta sätt är inga småsaker, men så fort detta diskuteras skyndar sig politiker och muslimer att förneka problemen. Islam är en fredlig religion. Allt är egentligen i sin ordning. Sansade och omdömesgilla människor kanske kan tycka det, men många människor upplever säkert medvetet eller omedvetet obehag inför begreppet islam. För mycket elände är associerat med begreppet. Och det håller på att få politiska konsekvenser.

Men – politikerna låtsas som om det regnar. Är det inte underligt att man vare sig från politiskt eller muslimskt håll gör något för att räta ut alla frågetecknen? Vad är sant, vad är osant? Vad är verklighet och vad är förtal? Hur kan man säga att islam är världens fredligaste religion när den behandlar kvinnor som djur? Varför utkrävs inte ansvar i en kraftfull lagstiftning?

Det verkar saknas vilja från både politiskt och muslimskt håll att reda ut begreppen. Man verkar inte förstå att islamofobin är en konsekvens av den mängd problematiska fenomen som associeras med läran. Som om de inte existerar. Som om man tror att så mycket bad publicity inte har haft någon effekt alls.

Istället ser man på SD-anhängare som något katten släpat in på mattan. Som om det är något konstigt med att de är offer för fördomar, lösa rykten och inte inser att islam är något alldeles förträffligt. Som om de fått allt om bakfoten.

Istället angriper man SD och Jimmie Åkesson. Skjuter budbäraren.

I en naivitet som är häpnadsväckande tror man att man därmed löst problemet – och ger honom därmed den plats på den politiska arenan han så hett eftersträvat. Han kan nu fortsätta hetsa mot islam i den trygga förvissningen att hans parti är det enda som tar oron för islam på allvar.

För nu skäller hela etablissemanget på honom och man tävlar i att visa hur många fel han har i sin argumentation. Man anar att han ler i sitt högkvarter. Han kan nu inhösta sympatier från alla de som upplever islam som problematisk. Alla de som har en rad frågor kring ett för dem svårbegripligt samhällsfenomen. Som upplever sig svikna av sina partier i denna fråga.

Det politiska etablissemanget har ett tungt ansvar för att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen nästa höst.