Posts Tagged ‘ moderaterna

Så borde skolan vara – om eleven själv får välja

Moderaterna vill nu införa betyg redan från tredje klass. En del klagar på detta, men egentligen är förslaget en helt följdriktig konsekvens av synen på skolan som en sorts industri med input-output-tänkande där allt handlar om resultat. Undervisningen utvärderas genom statliga direktiv i nationella prov. Skolan är målstyrd. Man ska uppnå fastställda kunskapsnormer. Detta ifrågasätts sällan. Trots att det är väsensfrämmande för barnen.

För de är minst av allt resultatorienterade. Från småklasserna upp till åtminstone femte, sjätte klass gäller inte målet utan vägen. Inte en abstrakt framtid utan nuet. Barnen vill leka och lära känna varandra och utveckla ett förtroendefullt förhållande till vuxna. Detta är prio ett om barnen själv får välja. Sen är de nyfikna på världen. Men som vi alla vet missköter skolan detta uppdrag å det grövsta. 

Istället för att stödja och stimulera barnets naturliga intresse för omvärlden dödar man det genom tvång. Istället för en pedagogik inriktad på en spännande upptäcktsfärd  inriktas skoltiden redan i de lägre klasserna på ett tröstlöst pluggande av saker barnen är ointresserade av. Istället för att främja en glädjefull personlighetsutveckling råder principen om korvstoppning. Som få ifrågasätter. Tvärtom – det upplevs allmänt som ”naturligt” att barnen tycker skolan är tråkig. Men skolbränder, fönsterkrossning, mobbning och klotter talar sitt tydliga språk.

Förutom läsning, skrivning och räkning tvingas barnen ta emot kunskaper som få kommer ihåg efter skolan. Vad de kommer att minnas från skoltiden är meningslösa ramsor som  Lagan, Nissan, Viskan och Ätran, in, neben, über, unter, vor, zwischen och summan av kvadraterna på kateterna är lika med kvadraten på hypotenusan. Vilken vuxen kan idag räkna upp grundämnenas atomvikter, eller komma ihåg hur regula de tri funkade? Och vilken nytta har de av dessa kunskaper (som snarare skulle ingå i de senare yrkesförberedande studierna)?

Tänk om man istället ägnat tiden i skolan åt det som är väsentligt för det fortsatta livet – oavsett yrkesval – genom att utveckla elevernas inneboende förmågor. Tänk om man gav barnen möjlighet att utveckla sånt som självförtroende, medmänsklighet och initiativkraft! Öva dem i hur man står emot grupptryck, hitta egna lösningar på problem, undervisa i konfliktlösning, ge dem möjlighet att bygga upp tillit till sin egen förmåga, ge dem empatiträning, lära dem uttrycka och hantera känslor och hur man förebygger mobbning.

Det de resten av livet verkligen behöver är emotionell intelligens och social kompetens. Detta kan övas. Hur man skapar och upprätthåller positiva och meningsfulla relationer är också möjligt att förstå och få kunskap om, liksom hur man blir medveten om sina val och hur man förstår konsekvenser och risker med de beslut man fattar. Detta är livsviktiga kunskaper – inte meningslöst kunskapsstoff man senare  inte har någon användning av.

Det som är meningsfullt för det egna livet glömmer man inte. Sådan kunskap rustar en för livet. En undervisning i livskunskap skulle göra barnen dugliga i vilket sammanhang de än hamnar i – därför att de ger dem möjlighet att genomskåda och förstå de egna förmågorna och begränsningarna och hur man hanterar mänskliga relationer.

Denna typ av undervisning skulle inte kräva kateder utan gestaltas i levande rollspel och lekar utomhus, på resor och på platser där man känner sig bekväm. Utbildningen i medmänsklig kompetens borde upplevas som spännande eftersom eleverna ständigt interagerar, och eftersom individerna själva är arbetsmaterialet. Den skulle aldrig behöva bli tråkig. Säkert måste ett och annat trist ”pluggämne” behöva klämmas in i de högre klasserna, men vid det laget skulle man kanske ha en större beredskap och intresse än i dagens skolor.

Det finns idag skolor som intresserar sig för livskunskap, men normerna är för stelbenta för försök i större skala. Vi har fått ett friskolesystem, som det så vackert heter – vilket på intet sätt betyder att skolorna är fria att frångå fastställda föreställningar om vad en skola ska göra. Idag är skolan en tvångsanstalt som barnen helst skulle vilja slippa. När den skulle vara en plats där det sker spännande saker.

En skola som barnen själva skulle välja. Varför får det inte vara så?

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Att rösta på Reinfeldt utan att vara moderat

Jag har tidigare sagt att att få läser partiprogram innan de röstar. Hur röstar man då? Med magkänslan, skriver Lennart Hast i en understreckare i SvD 10/7. Genom den ökade medialiseringen av politiken ställs därför allt större krav på partiledaren som partiets varumärke.

Partiledaren kan med sin varumärkespersonlighet (en samling mänskliga egenskaper som associeras med ett varumärke) understödja sitt partis varumärke och skapa en samling unika och positiva associationer.

Vad är det då som definierar en partiledares varumärkespersonlighet? Jo att han/hon upplevs ha personlighet, är ärlig, unik, har ”ledarskapsdimensioner”, ser bra ut, är självsäker och intelligent.

Dessa egenskaper används för att visa på en personlighet som är relevant för att välja parti eller partiledare och syftar till att illustrera det politiska varumärket snarare än den verkliga personligheten hos politikern.

Så långt undersökningen. Jag har aldrig röstat på moderaterna. De har aldrig varit ett alternativ. Har mest legat åt sossehållet, men gjort några avstickare till MP och V. Tror jag röstade på C i ”kärnkraftsvalet”, men annars har de (tillsammans med FP och KD) inte funnits på kartan. Behövs de över huvudtaget? Ärligt talat.

Men Reinfeldts geniala – och trovärdiga – rockad från höger mot mitten vid förra valet (”det nya arbetarpartiet”), i kontrast till Perssons gamla utslitna floskler fick mig att piggna till efter en lång politisk dvala och börja en långsam omvärdering. Frågan jag ställer mig nu är: kan man ha förtroende för en partiledare men misstro hans parti? För överklassen är inget man röstar på. Så är det bara.

Rösta på sossarna igen? Med en partiledare som låter som en söderböna med bussiga och självgoda klyschor från ett arbetar- och fackföreningsromantiskt sjuttital? Det räcker med det nu. Hon talar inte nuspråk. Det känns som hon svarar på gårdagens problembild. Skulle hon vara bättre och inge större förtroende än Reinfeldt? Inte i min bok. Och Östros – den gamla okarismatiska sossesluggern med sina kalla ögon – inger han ett större förtroende än den lysande finansministern Borg? Inte med bästa vilja i världen.

Att sossarna slagit följe med V där på fullt allvar en kommunist- och revolutionsromantiker ska dela regeringstaburetterna vid ett makskifte gör inte saken bättre. Har inte samma reservationer för MP, även om deras budskap ofta är beskäftigt 70-talsromantiska. Och deras ständiga moraliserande känns inte realistiskt. Ett parti för svärmande idealister.

Att moderaterna skulle stå för förnyelse är fortfarande den stora nyheten. Vem hade trott att gamla högern skulle göra det? Och Reinfelts retoriska skicklighet har än en gång firat triumfer. I Almedalen avfärdade han S som uttryck för ett ”särintresse”. Rätt eller fel – lysande retorik är det. För visst har han fått fatt i något vi alla funderat men inte vågat säga? S är gamla, orienteringslösa och tror att lösningen är att fortsätta i gamla uppkörda hjulspår.

Men vad göra när vi nu enligt undersökningar är styrda av  en imageapparat? Ja manipulerade är vi i alla fall. Då väljer jag hellre en intelligent manipulation, skickligt manifesterad. Min röstsedel blir då om inte annat ett erkännande av denna skicklighet.

Årtiondens misstänksamhet mot moderaterna är inget man ändrar på i ett nafs, men Reinfeldt får definitivt min röst i höst.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)