”Vad jag mycket tydligt sa till dig var att både jag och Miljöpartiet tar avstånd från kulturella mönster såsom patriarkala strukturer, kvinnoförtryck, åsiktsförtryck, etc… Men att vi inte kopplar detta såsom varande en integrerad del av Islam som religion.”

Orden är Mats Pertofts som replikerar på min krönika Stöder Miljöpartiet islams förtryck av kvinnor?

Det är ett märkligt påstående, eftersom muslimska auktoriteter i Sverige gör just denna koppling. Och så i allra högsta grad: ”Det är tveksamt om kvinnor bör ha rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet”, säger den svenske imamen Abd al Haqq Kielan i en intervju *. ”Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet.”

Detta säger en muslimsk auktoritet. Mer religiös kan man knappast vara när man säger så. Han talar ur de regler som finns i Koranen, islams heliga bok. I hans uttalande är kvinnosynen intimt förknippad med religionen. Hur kan Mats missuppfatta detta? ”Mannen är ute och sliter och släpar och det är kvinnan som sköter hemmet”, säger Abd al Haqq med eftertryck.

Vad är detta om inte patriarkala strukturer och kvinnoförtryck som Mats Pertoft säger sig ta avstånd ifrån. Det är ju tydligt för vem som helst att denna kvinnosyn är ”en integrerad del av islam som religion”, som Mats uttrycker det. Hade en sekulär medelsvensson sagt samma sak hade ett ramaskri upphävts och De Politiskt Korrekta anförda av både feminister, miljöpartister, vänsterpartister och sossar kommit sättandes. Jag kan lova att den icke-muslim som uttalat något så manschauvinistiskt hade fått sina fiskar varma.

Varför då denna dånande tystnad så fort en muslimsk patriark kommer med liknande kvinnofientliga integritetskränkningar? Varför håller De Politiskt Korrekta tillbaka sina indignerade protester då det gäller en religion? Varför plötsligen denna devota respekt inför religiöst baserade urkonservativa tokerier?

“Mannen ska ha sista ordet”, säger Ahmed Al-Mofty, ordförande i Islamiska informationsföreningen, “för att mannen använder förstånd och kvinnan känslor”. I Unga muslimers skriftliga information om islam står det: “Mannen har givits det generella ledarskapet” och att “Koranen ger mannen rätt att tillrättavisa sin fru genom att slå henne”. “Om kvinnan är olydig har mannen rätt att slå henne till underkastelse” **.

Hur länge sedan är det vi i Sverige hade en sådan allmänt vedertagen praxis? 200 år sedan? Eller räcker det? Fanns något sådant ens på 1500-talet? Vad är det som gör att Den Upplysta Eliten inte lyfter ett finger för att stoppa detta vansinne? Eller ens diskutera det? Är det helt enkelt feghet? Det är i alla fall så det ser ut från de ofrälses perspektiv.

”En stor del av skulden för förtrycket av de muslimska kvinnorna finner vi bland människor i väst”, säger Lisbeth Lindeborg, medlem i Terres des femmes, en organisation för kvinnors rättigheter. ”De ställer inte upp mot förtrycket – i stället svamlar de om respekt för andra kulturer. Visst får Ayaan Hirsi Ali säga det hon har på hjärtat i tv, men det får också den välkände Tariq Ramadan, som inte fördömer stenandet av kvinnor utan föreslår ett moratorium och som är emot äktenskap mellan muslimska kvinnor och icke-muslimska män.” ***

Lisbeth Lindeborg hänvisar till turkisk-tyska Necla Kelek, docent i socialvetenskap, som säger: “Jag fattar inte hur kvinnor som kallar sig feminister passivt kan åse hur tiotusentals kvinnor hålls som slavar här mitt ibland oss. I stället för att kritisera islam försöker man förstå“. Enligt Irshad Manji – författare till bestsellern The trouble with islam – är kvinnorna i väst rädda för att kallas rasister. Därför lämnar de sina muslimska medsystrar åt sitt öde.

Det är det vi hela tiden har hävdat. När ska också Mats Pertoft ta till sig detta? Och Miljöpartiet? Tycker ni inte att muslimska kvinnors rättigheter är värda att kämpa för? Vilken anledning har ni att diskriminera dem?

*Paraplyprojektet (nättidning) 20.4, 2004,   ** TV 2, 20.12 2009 *** SvD 31.3 2008

Miljöpartiet bildades i slutet av sjuttitalet i Tyskland som Die Grünen. Det var inte ett vanligt parti. Namnet visade att vi här inte hade att göra med traditionella gruppegoistiska syften eller ideologier. Det blev snart klart att bakom värnandet av miljön låg en uttalad samhällskritik som bottnade i en vädjan till vårt samvete.

Förutom bekymret över missbruket av miljön luftades ett antal områden som manade till besinning: Man vill verka för social och global rättvisa, kretsloppsekonomi, ickevåld, djurrättigheter och civil olydnad.

Man ville förnya formerna för traditionell partipolitik och avböjde därför att definiera sig som ett höger- eller vänsterparti. En traditionell partiledare var inte aktuell, det valdes istället två språkrör, en man och en kvinna. Man introducerade en ledigare klädkod och en utpräglat feministisk ton. I början var det inte ovanligt att kvinnliga miljöpartister ammade mitt under brinnande partimöte. Ett parti med en attityd.

Hela ansatsen var anti-establishment. Intrycket i början var en kulturell rörelse som valt den politiska plattformen som ett sätt att nå ut. En kulturimpuls som antroposofer brukar kalla det. Därför var det inte konstigt att det bland initiativtagarna till partibildningen i Tyskland fanns antroposofer.

Så till antroposofernas tidigare samhällsengagemang inom skola, vård och omsorg kunde med Miljöpartiets intåg på banan läggas partipolitiska ambitioner. För även om antroposofer återfinns inom alla partigrupperingar kom Miljöpartiet att betraktas som något av ett antroposofparti. I antroposoftäta Ytterjärna är det speciellt tydligt i och med att MP där är största parti.

När detta är sagt ligger det nära till hands att fråga om MP är ett tregreningsparti. På tjugotalet lanserade nämligen Rudolf Steiner en samhällssyn som han kallade tregrening, en närmast anarkosyndikalistisk idé om att samhället inte bara består av staten och kapitalet, utan en tredje makt – civilsamhället eller kulturlivet.

Denna tredje gren i samhällsträdet handlar om oss som skapande kulturvarelser, det som identifierar oss som enskilda individer i en kulturkontext. Här föds idéerna, här finns kunskaperna, här vårdas våra ideal, myter, vår identitet som människor. Kulturen är samhällets smörjmedel. Det är här samhället börjar.

Steiner menade att när betydelsen av denna tredje gren blir uppenbar kommer den att få en lika stark representation som politiken och ekonomin nu har. 1919 agiterade han för idén, som väckte viss genklang både i det styrande skiktet liksom i proletära kretsar i dåtidens Tyskland.

Idag har civilsamhället ingen formell representation. Det finns överallt och syns därför inte. Dess egenart har inte formulerats, vilket gör det otydligt. Därför är det bara det politiska och ekonomiska som som styr. Vi lever i ett tvågrenat samhälle.

Denna samhällsutopi har stötts och blötts i antroposofkretsar i snart ett sekel nu. Man ”tregrenar” sina organisationer och aktiviteter, man har en tregrenad människobild (tanke, känsla, vilja) som ligger till grund för både waldorfpedagogiken och den antroposofiska medicinen. Men tregreningen som samhällsmodell har man inte lyckats etablera i tidens idéklimat.

Om man nu inte ska betrakta MP som ett försök. Troligtvis var det en av avsikterna – i alla fall i början. Idag är det mera tveksamt.