Posts Tagged ‘ Miljöpartiet

Det tongivande etablissemanget motsätter sig utvisning av illegala invandrare

♦ ♦ ♦ Exakt hur många människor som blivit nekade asyl i vårt land är det ingen som vet, men siffror i storleksordningen 35 000 förekommer i debatten. Asylsökande förväntas lämna landet när de fått sitt avvisningsbeslut, men var tredje väljer att istället gå under jorden. Det är lätt att förstå. De har aldrig haft det så bra som i Sverige, ett land med världens kanske högsta levnadsstandard, där de får ta del av stora delar av välfärdspaketet. Och risken för upptäckt är minimal eftersom det tongivande etablissemanget inte vill att de skall utvisas.

Illegala invandrare på Medborgarplatsen i Stockholm kan protestera mot utvisningsbeslutet utan att polisen ingriper.

Ann Heberlein har med sin bok Den banala godheten satt fingret på en rad problem i vårt land, som vi har uppmärksammat vid flera tillfällen. Det absurda i att människor som befinner sig här illegalt uppvaktas av ministrar och kändisar har debatterats flitigt i media, en problematik Heberlein också belyser i sin bok.

»Flera års aktivism från vänsterskribenter, lobbyister och kulturarbetare har lett till att människor som vistas illegalt i Sverige har i det närmaste samma rättigheter som oss som är medborgare eller har uppehållstillstånd. Barn utan uppehållstillstånd har exakt samma rättigheter som svenska medborgare med avseende på vård, tandvård och skolgång. Vuxna som vistas i landet illegalt har rätt till fullständig mödravård, abort och preventivmedel, vård och tandvård samt gratis läkemedel i anslutning till akut vård. I en del kommuner som Malmö, Stockholm och Göteborg, har ”papperslösa” också rätt till ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag och i vissa fall bostad. Det går alltså ingen nöd på människor som håller sig gömda i Sverige.«

De förutsättningar de illegala invandrarna lever under är unika: De har nämligen inga skyldigheter – blott en rad rättigheter. Varför skulle de då vilja lämna landet?

»De är illegala invandrare som har anmodats att lämna landet. Trots detta tar alltså vårt samhälle hand om dem. Det är att ge dubbla budskap, minst sagt. Det är också att totalt urholka vår egen lagstiftning och att nedvärdera betydelsen av både uppehållstillstånd och medborgarskap.«

Heberlein kallar detta för ”en kränkning av samhällskontraktet”. De avvisade kan utan risk för avslöjande ha kontakt med socialsekreterare, lärare och vårdpersonal som vägrar att hjälpa gränspolisen att verkställa avvisningsbeslutet. Har man hört talas om något liknande i något annat land?

»Flera organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Miljöpartiet och SSU motsatte sig starkt polisens metod att göra identitetskontroller på stan och i kollektivtrafiken. Det ansågs, i vanlig ordning, ”rasistiskt” och ”inhumant”. Polisens fullt legitima arbete med att verkställa utvisningar fastställda av migrationsverket beskrevs då som ”rasprofilering” av Miljöpartiets Maria Ferm.«

Hanteringen av frågan om de ”papperslösa” är ett typiskt utslag av det Heberlein kallar för den banala godheten – den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd

♦ ♦ ♦ Varifrån kommer vårt gränslösa accepterande av märkliga seder och bruk bara de är utländska? Och hur kommer det sig att vi samtidigt med detta förringar våra egna värderingsmönster? Varför detta gullande med en religion dominerad av patriarkala traditioner med ett uttalat kvinnoförakt? Varför är vi så ängsliga att inte kränka förnuftsvidriga ideal från denna 1400-åriga kultur? Ser vi inte att den respekt som utövare av islam ständigt kräver för sina orimliga ideal samtidigt visar en häpnadsväckande brist på respekt för våra egna sekulariserade värden som vi kämpat så hårt för att uppnå?

Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand (”min integritet går före andras rätt att röra min kropp”) blev en väckarklocka. Där gick gränsen för svenskarnas ständigt underdåniga be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd. Vi inser nu att våra urgamla hälsningsceremonier måste respekteras. Men frågan kvarstår hur man ska förklara denna självutplånande mentalitet i den svenska självbilden. Goda vännen vännen Lena Tidblom från Rudolf Steinerseminarie-tiden berättade nyligen på Facebook om egna upplevelser av detta.

Skogsnäskollektivet.

Skogsnäskollektivet.

»På 80 talet bodde jag med en gröna vågen-familj utanför Skogsnäs i Ramsele. De ville driva lantbruk kollektivt. Så en dag kom en husbil med en muslimsk familj som flyttade in. De såg genuint österländska ut men var från Stockholm. Fem små barn med fyra omskurna pojkar. Då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.

Vi fick nu maten serverade av henne. Männen åt sittande i telefonrummet och fick mat först. Vi kvinnor fick sitta runt en vaxduk på golvet. Min hund fick inte längre tillträde till huset. Vid mens fick man sova på en madrass på vinden. Vid ramadan reste männen till Pakistan trots att det var slåttertid. Fåren halalslaktades. En kille konverterade och tog sig två fruar. Jag tappade humöret. Detta är en kortfattad återblick på ett spektakel som slutade med att de flyttade ut. Med sig fick de Åke som konverterade. Han heter sedan dess Muhammed Muslim och är imam på söder. Och jag brukar höra honom uttala sig i radion.«

Nyckelmeningen är ”då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.” De hade ingenting att sätta emot, de saknade självförtroende. Men även här hade den generösa storsintheten en gräns. Vi svenskar behöver bara tid att inse detta.

Vi vill vara till lags. Inte bråka. Har någon ett initiativ vill vi visa smidighet och fördomsfritt foga oss. Alternativet − att vägra och hävda vår egenart − är i princip otänkbart då det skulle omintetgöra våra sociala ambitioner. Det känns inte bra, det är inte svenskt, vi är för osäkra för att hävda oss själva på andras bekostnad. De andras säkerhet ger oss intrycket att de har rätten på sin sida, så vi känner att vi måste visa följsamhet. Vi har ingen prestige att försvara, dessutom får vi här chansen att lära något nytt.

Jag tror denna osäkra självkänsla är förklaringen till Miljöpartiets accepterande av allsköns tokigheter. I brist på tydlig identitet vill man uppleva sig som radikal, fördomsfri och obunden av traditionella värderingar. Vara lite av en proteströrelse mot fördomar. Skogsnäs-kollektivet var alternativet med stort A på sjuttiotalet, en av föregångarna till det som sedan skulle bli Miljöpartiet. Samma idiottolerans för allt avvikande och självkritiskt uppgivande av egna värden, samma vurmande för utopier. Det existerade inte någon broms för tokigheterna i den tidsandan, den som ifrågasatte betraktades automatiskt som reaktionär och inskränkt, en stämpel som straffade ut en från alla sociala sammanhang. Jenny Nordberg i SvD uttrycker det så här.

»I Sverige (…) har viljan att göra gott och att inkludera blivit en viktig del av den kulturella identiteten. ”Tolerans” och ”att tolerera” är knappast smickrande uttryck i andra länder, men i Sverige betyder det något fint. Vi står ut med andra människors sedvänjor i religion och kultur, till nästan varje pris. Alla får vara med och alla accepteras.«

Heder åt Lena som tappade humöret, speciellt på Skogsnäs som var en ikon för dåtidens flumkultur.

Ett annan konsekvens av svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd är den utbredda antinationalismen, där man ser världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man lever och är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling.

Svag självkänsla och självutplånande identitetsupplevelse ger svenskar den självkritiska hållning som ligger bakom den utbredda kulturrelativismen. Våra seder och bruk är inte bättre än något annat lands. Alla länder är lika bra, Sverige saknar företräde. Men med Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand hände något nytt – vi upptäckte att vi kan avvisa ett religiöst påbud.

Det var en viktig lärdom. Om det kommer till kritan är vi beredda att värna vår egenart. Det finns gränser även för oss.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för?

”Vad jag mycket tydligt sa till dig var att både jag och Miljöpartiet tar avstånd från kulturella mönster såsom patriarkala strukturer, kvinnoförtryck, åsiktsförtryck, etc… Men att vi inte kopplar detta såsom varande en integrerad del av Islam som religion.”

Orden är Mats Pertofts som replikerar på min krönika Stöder Miljöpartiet islams förtryck av kvinnor?

Det är ett märkligt påstående, eftersom muslimska auktoriteter i Sverige gör just denna koppling. Och så i allra högsta grad: ”Det är tveksamt om kvinnor bör ha rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet”, säger den svenske imamen Abd al Haqq Kielan i en intervju *. ”Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet.”

Detta säger en muslimsk auktoritet. Mer religiös kan man knappast vara när man säger så. Han talar ur de regler som finns i Koranen, islams heliga bok. I hans uttalande är kvinnosynen intimt förknippad med religionen. Hur kan Mats missuppfatta detta? ”Mannen är ute och sliter och släpar och det är kvinnan som sköter hemmet”, säger Abd al Haqq med eftertryck.

Vad är detta om inte patriarkala strukturer och kvinnoförtryck som Mats Pertoft säger sig ta avstånd ifrån. Det är ju tydligt för vem som helst att denna kvinnosyn är ”en integrerad del av islam som religion”, som Mats uttrycker det. Hade en sekulär medelsvensson sagt samma sak hade ett ramaskri upphävts och De Politiskt Korrekta anförda av både feminister, miljöpartister, vänsterpartister och sossar kommit sättandes. Jag kan lova att den icke-muslim som uttalat något så manschauvinistiskt hade fått sina fiskar varma.

Varför då denna dånande tystnad så fort en muslimsk patriark kommer med liknande kvinnofientliga integritetskränkningar? Varför håller De Politiskt Korrekta tillbaka sina indignerade protester då det gäller en religion? Varför plötsligen denna devota respekt inför religiöst baserade urkonservativa tokerier?

“Mannen ska ha sista ordet”, säger Ahmed Al-Mofty, ordförande i Islamiska informationsföreningen, “för att mannen använder förstånd och kvinnan känslor”. I Unga muslimers skriftliga information om islam står det: “Mannen har givits det generella ledarskapet” och att “Koranen ger mannen rätt att tillrättavisa sin fru genom att slå henne”. “Om kvinnan är olydig har mannen rätt att slå henne till underkastelse” **.

Hur länge sedan är det vi i Sverige hade en sådan allmänt vedertagen praxis? 200 år sedan? Eller räcker det? Fanns något sådant ens på 1500-talet? Vad är det som gör att Den Upplysta Eliten inte lyfter ett finger för att stoppa detta vansinne? Eller ens diskutera det? Är det helt enkelt feghet? Det är i alla fall så det ser ut från de ofrälses perspektiv.

”En stor del av skulden för förtrycket av de muslimska kvinnorna finner vi bland människor i väst”, säger Lisbeth Lindeborg, medlem i Terres des femmes, en organisation för kvinnors rättigheter. ”De ställer inte upp mot förtrycket – i stället svamlar de om respekt för andra kulturer. Visst får Ayaan Hirsi Ali säga det hon har på hjärtat i tv, men det får också den välkände Tariq Ramadan, som inte fördömer stenandet av kvinnor utan föreslår ett moratorium och som är emot äktenskap mellan muslimska kvinnor och icke-muslimska män.” ***

Lisbeth Lindeborg hänvisar till turkisk-tyska Necla Kelek, docent i socialvetenskap, som säger: “Jag fattar inte hur kvinnor som kallar sig feminister passivt kan åse hur tiotusentals kvinnor hålls som slavar här mitt ibland oss. I stället för att kritisera islam försöker man förstå“. Enligt Irshad Manji – författare till bestsellern The trouble with islam – är kvinnorna i väst rädda för att kallas rasister. Därför lämnar de sina muslimska medsystrar åt sitt öde.

Det är det vi hela tiden har hävdat. När ska också Mats Pertoft ta till sig detta? Och Miljöpartiet? Tycker ni inte att muslimska kvinnors rättigheter är värda att kämpa för? Vilken anledning har ni att diskriminera dem?

*Paraplyprojektet (nättidning) 20.4, 2004,   ** TV 2, 20.12 2009 *** SvD 31.3 2008

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Stöder Miljöpartiet islams förtryck av kvinnor?

Demoniseringen av islam är orättvis. Fatwan mot Salman Rushdie, utfärdad av ledaren för en muslimsk nation, har bara hänt en gång, liksom dödshoten som tvingade Taslima Nasrin att fly Bangladesh. Att Lars Vilks lever under dödshot för att han med sin rondellhund hånat islam är bara en naturlig reaktion på en grov provokation. Samma med Muhammedteckningarna i Danmark. Tecknaren visste att man inte fick avbilda Muhammed, så han får skylla sig själv. Kom inte och anklaga islam för detta!

Elfte september? Ja, men herregud, man kan inte anklaga en hel religion för vad några kriminella fundamentalister åstadkommer. Islam är en fredlig religion – det sa till och med George Bush!

Jag har fel – det finns inga problem med den muslimska klankulturen i Sverige. Hedersmord utförs också i andra religioners namn. Att en man sprängde sig till döds på Drottninggatan var naturligtvis beklagligt, men det var rena tillfälligheten att han var muslim. Det är helt fel att misstro islam för detta. Det är en förhastad slutsats.

Och det är ett missförstånd att tala om ”ingen rök utan eld”. För röken har i det här fallet  inte uppstått av en eld – den har uppstått ur främlingsfientliga fördomar och irrationella känslor. Det är skamligt att anklaga det islamska kulturmönstret för de ogärningar som några få utför.

Detta anser min gode vän miljöpartisten. Min fråga till honom häromdan hur MP förhåller sig till det strukturella förtrycket mot muslimska kvinnor i landet besvarades med en motfråga.

– Vad har du fått det ifrån?

– Från böcker, tidningar, radio, TV och nätet.

Jaså. Detta var en fullständig nyhet för honom. Han har inte läst något sådant. Han har varken sett eller hört något annat än att islam är en fredlig religion fullt jämförbar med vilken annan religion som helst. Fast det stämmer inte helt. Han har hört talas om några ”muslimska fundamentalister” som hade gjort något obehagligt. ”Men det finns kristna fundamentalister i USA som också är obehagliga”.

Där fick jag. Han försäkrar mig att MP inte ser NÅGRA problem med islam. Vad han DÄREMOT ser är en växande skara av islamofober triggade av Sverigedemokraterna. Och DET är ett stort problem. Att en domstol utdömt ett stort skadestånd till den muslimska man som förlorade jobbet för att han vägrade ta den kvinnliga chefens hand tycker min miljöpartistiska vän är helt i sin ordning. Vem har sagt att man skall ta seden dit man kommer? Det är bara fördomar, deras hälsningsseder är minsann minst lika bra som våra. Liksom den heltäckande slöjan – den är väl käck!

Och vittnesmålen från Ayaan Hirsi Ali? Han tittar klentroget på mig utan att säga något. Men han ser ut som om han tänker – vad vet hon om muslimer i Sverige? Troligtvis har han inte läst henne.

Att unga flickor tvingas gifta sig på sommarlovet i hemlandet är förtal. Och att de inte får göra gymnastik och bada i skolan är ett synsätt vi måste respektera. Varför tycker du det är konstigt? Min väl miljöpartisten har varken sett eller hört något som visar att kvinnoförtrycket är en väsentlig del av den islamska kulturen. Han säger sig inte förstå vad jag talar om.

Fast bakom den politiskt korrekta fasaden vet vi att han både hört och sett. Det vet han och det vet jag. Men han och MP ser inga politiska fördelar i att erkänna detta. Tvärtom – då måste de ju agera i en oerhört känslig materia. Då tar man hellre risken att deras ståndpunkt kan uppfattas som feg och att en del kan tolka detta som att MP stödjer det muslimska förtrycket av kvinnor.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Är Miljöpartiet ett antroposofparti?

Miljöpartiet bildades i slutet av sjuttitalet i Tyskland som Die Grünen. Det var inte ett vanligt parti. Namnet visade att vi här inte hade att göra med traditionella gruppegoistiska syften eller ideologier. Det blev snart klart att bakom värnandet av miljön låg en uttalad samhällskritik som bottnade i en vädjan till vårt samvete.

Förutom bekymret över missbruket av miljön luftades ett antal områden som manade till besinning: Man vill verka för social och global rättvisa, kretsloppsekonomi, ickevåld, djurrättigheter och civil olydnad.

Man ville förnya formerna för traditionell partipolitik och avböjde därför att definiera sig som ett höger- eller vänsterparti. En traditionell partiledare var inte aktuell, det valdes istället två språkrör, en man och en kvinna. Man introducerade en ledigare klädkod och en utpräglat feministisk ton. I början var det inte ovanligt att kvinnliga miljöpartister ammade mitt under brinnande partimöte. Ett parti med en attityd.

Hela ansatsen var anti-establishment. Intrycket i början var en kulturell rörelse som valt den politiska plattformen som ett sätt att nå ut. En kulturimpuls som antroposofer brukar kalla det. Därför var det inte konstigt att det bland initiativtagarna till partibildningen i Tyskland fanns antroposofer.

Så till antroposofernas tidigare samhällsengagemang inom skola, vård och omsorg kunde med Miljöpartiets intåg på banan läggas partipolitiska ambitioner. För även om antroposofer återfinns inom alla partigrupperingar kom Miljöpartiet att betraktas som något av ett antroposofparti. I antroposoftäta Ytterjärna är det speciellt tydligt i och med att MP där är största parti.

När detta är sagt ligger det nära till hands att fråga om MP är ett tregreningsparti. På tjugotalet lanserade nämligen Rudolf Steiner en samhällssyn som han kallade tregrening, en närmast anarkosyndikalistisk idé om att samhället inte bara består av staten och kapitalet, utan en tredje makt – civilsamhället eller kulturlivet.

Denna tredje gren i samhällsträdet handlar om oss som skapande kulturvarelser, det som identifierar oss som enskilda individer i en kulturkontext. Här föds idéerna, här finns kunskaperna, här vårdas våra ideal, myter, vår identitet som människor. Kulturen är samhällets smörjmedel. Det är här samhället börjar.

Steiner menade att när betydelsen av denna tredje gren blir uppenbar kommer den att få en lika stark representation som politiken och ekonomin nu har. 1919 agiterade han för idén, som väckte viss genklang både i det styrande skiktet liksom i proletära kretsar i dåtidens Tyskland.

Idag har civilsamhället ingen formell representation. Det finns överallt och syns därför inte. Dess egenart har inte formulerats, vilket gör det otydligt. Därför är det bara det politiska och ekonomiska som som styr. Vi lever i ett tvågrenat samhälle.

Denna samhällsutopi har stötts och blötts i antroposofkretsar i snart ett sekel nu. Man ”tregrenar” sina organisationer och aktiviteter, man har en tregrenad människobild (tanke, känsla, vilja) som ligger till grund för både waldorfpedagogiken och den antroposofiska medicinen. Men tregreningen som samhällsmodell har man inte lyckats etablera i tidens idéklimat.

Om man nu inte ska betrakta MP som ett försök. Troligtvis var det en av avsikterna – i alla fall i början. Idag är det mera tveksamt.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)