Posts Tagged ‘ Migrationsverket

Nu finns boken om hur Sverige tappade kontrollen över invandringen

Massinvandringen tog Sverige på sängen. Politikerna visste inte vad de skulle ta sig till. Migrationsverkets tidigare generaldirektör Anders Danielsson tar idag fem år efteråt bladet från munnen i en intervju:

Bildresultat för invandringen 2015»Vad vi såg var att Sverige tappade kontrollen. Man hade ingen kontroll på vilka som kom in i Sverige, så hela Dublinöverenskommelsen och hela den reglerade invandringen var ju på väg att kollapsa. Och därför tog jag ett initiativ att skriva till regeringen och hemställa om att man skulle införa gränskontroll hösten 2015, vilket man också gjorde«.

I början av 2000-talet sökte runt 30 000 personer asyl i Sverige varje år. Det förändrades runt 2012 och under 2015 var antalet asylsökande det högsta någonsin, med 160 000 personer. Sedan dess har invandringen minskat något, men under 2018 var det ändå så mycket som 133 000 personer som invandrade till Sverige.

Massinvandringen var ett trauma för vårt land som delade nationen i för och emot. De som var för var regering och riksdag plus en förvånansvärt enig journalistkår − och en folkmajoritet som kände sig generösa och ville visa det. Den andra sidan stämplades av ett enigt etablissemang  som främlingsfientlig, när det i själva verket var den generösa invandringspolitiken man motsatte sig.

Dessa avvikare menade att det var oansvarigt att ta in hundratusentals människor på en så extremt kort tid. Hur skulle de integreras, hur skulle de komma i arbete, vilka kostnader skulle det handla om? Eftersom ingen övergripande plan redovisades var det uppenbart att man inte hade kontroll. För att dölja detta agerade regeringen totalitärt genom att misstänkliggöra kritikerna −  med effektiv back up av en enig mediakår.

Man missförstod och snedvred motiven hos de som var kritiska till massinvandringen, vilket snabbt utvecklades till en kampanjliknande smutskastning där kritikerna blev var mans niding, ivrigt påhejade av media och en bred allmänhet präglad av den svenska konsensuskulturen. Att ifrågasätta statsmakterna och medias verklighetsbild var i princip otänkbart, de var en odiskutabel auktoritet.

Att ett politiskt parti med en mindre smickrande bakgrund kom att företräda de bespottade gjorde inte saken bättre. Och att partiet hela tiden växte förklarades allmänt med att folk plötsligen hade blivit ”rasister”. Att det istället kunde bero på en misstro mot den förda invandringspolitiken fanns inte på kartan.

Massinvandringen var och är ett socialt experiment som förändrat Sverige i grunden. Den svenska konsensuskulturen eroderar långsamt och ersätts av en mångkultur som är långt ifrån oproblematisk. Japan, som har världens mest restriktiva asylpolitik, tog 2016 emot totalt 28 flyktingar. I en intervju säger en japan på frågan varför.

»För att multikulturalism ses som ett hot mot den trygga kollektivismen. Folk i allmänhet vill inte experimentera med de risker ett sådant politiskt projekt medför. Jag menar, vad händer om projektet misslyckas? Det vet man inte. Därför är det kanske bäst att aldrig ens försöka…«

Vi är många som väntat på att få en överblick över detta komplicerade skeende − kanske framför allt hur etablissemangets skambeläggning av en stor del av befolkningen ser ut i backspegeln.

Bildresultat för Jens GanmanFör två år sedan kom så äntligen boken Det lilla landet som kunde av Mustafa Panshiri och Jens Ganman som är en summering av det skeende som kom att förändra Sverige. Det är därifrån ovanstående citat är hämtat. Mustafa är den unga polisen från Afghanistan som numer åker land och rike kring för att berätta för immigranter om det nya landet. Jens blev helt nyligen utsedd till årets svensk. Boken finns nu i pocket.

Massmedias roll i flyktingkrisen har inte varit kritiskt granskande som man kunde förvänta sig av en västerländsk demokrati, tvärtom odlade man en samsyn med regering och riksdag vilket stängde ute all kritik av invandringspolitiken. Redan 2007 kommenterade tv-profilen Janne Josefsson detta.

»Flyktings- och invandringsfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet.«

Detta var ett sällsynt modigt uttalande under den stora tystnaden de år  media inte vågade ventilera invandringsfrågan. För detta var en tid då myndigheter och media förteg, förskönade och ljög om vad som faktiskt föregått i riket avseende det explosiva invandringsskeendet.

I en kommande krönika kommer vi titta ytterligare på Panshiri-Ganmans bok  eftersom den som ingen annan summerar den märkliga process som så i grunden kom att förändra Sverige.

Johannes Ljungquist

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Varför blev de apatiska barnen apatiska?

Undrat hur det egentligen förhöll sig med de så kallade apatiska barnen för några år sen? Det hela verkade oklart. Vad var det egentligen som hände? Barnen gled in i ett koma-liknande tillstånd som var obegripligt. Så obegripligt att man misstänkte att föräldrarna på nåt sätt inte var ärliga utan fick barnen att spela sjuka. Rykten gick att barnen var uppe och sprang på nätterna och käkade ur kylskåpet. Och om barnens tillstånd var äkta – varför hände det? Sverige var ju ensamt om detta syndrom. Sa dom.

Gellert Tamas bok De apatiska ställer saker tillrätta. Det är ett 600-sidigt aktstycke som redogör för alla turerna. Författaren har gått igenom alla dokument, vänt på alla stenar och uppdagat en av vår tids största politiska skandaler. Nog för att många också på den tiden (2003-2006) förstod hur saker och ting stod till. Nu är det i alla fall klarlagt. Och det är spännande läsning. Det var svårt att slita sig från detta reportage, försett som det var med rena cliffhangers.

Det handlade alltså om familjer med barn som kommit till Sverige som flyktingar från krigshärjade områden och som hade genomgått fruktansvärda händelser. De flesta barnen hade fått se hur deras fäder dödats och mammor och systrar våldtagits.  Många av dessa trasiga familjer hade lyckats ta sig till vårt land och sökte nu uppehållstillstånd. Det var här det började. För det tog lång tid att få besked om de fick stanna. Väldigt lång tid. Att hela tiden inte få veta. Otrygghet för barnen. Ingen att lita på. Löften från myndigheter som ständigt bröts.

Många av barnen led av posttraumatiskt stressyndrom på grund av sina svåra upplevelser. När otryggheten och sveken i Sverige lades till detta tappade de allt hopp och gav upp, blev apatiska. De gled mer och mer in i ett koma-liknande tillstånd där de fick sondmatas, vändas för att inte få liggsår och ha blöjor. Talade inte, reagerade inte på tilltal.

Många fackmän var undrande inför detta. Men fenomenet hade uppträtt tidigare utomlands och det fanns där kunskap kring det hela, men det uppmärksammades inte här hemma. Det vill säga man ville inte uppmärksamma det, skulle det visa sig. Större delen av barnfamiljerna utvisades, nio fall av tio. Detta pågick hela tiden. Chockerande bilder visades på tv av smygfilmade tvångsdeporteringar av medvetslösa barn i rollstolar och på bårar på väg till flyget. Hela familjer förpassades med våld av svensk polis som dumpade av dem på främmande lands flygplatser där de kunde tillbringa veckor  med barnet på bänkar ankomsthallar och andra tillfälliga utrymmen. Men Sverige var kvitt problemet.

Men de fick väl ändå adekvat vård så länge de var i Sverige? Nej, tyvärr var det sällan fallet. Ledande personer hade nämligen konspirationsteorier.

Dessa lanserades tidigt av Marie Hessle, regeringens samordnare för barn med uppgivenhetssyndrom, direkt underställd migrationsminister Barbro Holmberg. Hessle menade att mycket tydde på att barnen simulerade, understödda av föräldrarna som gjorde allt för att få stanna. Och eftersom barnen därför logiskt sett inte kunde vara sjuka, skulle de heller inte ha vård. Så de skickades för det mesta hem. Hessles teorier fick stöd av Annica Ring, chef på Migrationsverket i Solna. Hessle och Ring, som i hemlighet samarbetade kring detta, lanserade även en teori om att vissa av barnen blev förgiftade av sina föräldrar.

Det stora problemet med dessa teorier var att det saknades belägg för dem. Under hela perioden lyckades ingen få fram bevis för simuleringsteorin. Ingen läkare hade sett något själv, bara hört rykten. Rykten som alla utgick från Hessles teorier. Hon hade i praktiken startat en vandringssägen som många trodde på. Inte minst minister Barbro Holmberg. Och massmedia vidarebefordrade tacksamt.

Då opinionen började mullra och media till slut frågade sig om apatin hade något att göra med det omänskliga handhavandet var migrationsminister Barbro Holmbergs svar att det inte var invandrarpolitikens fel att de blev sjuka. Detta upprepades hela denna olycksaliga period som ett mantra. Och ändå – i historiens backspegel – visade det sig att det var just så det var.

Det var invandrarpolitikens fel.

Och skulden låg inte enbart på Barbro Holmberg, Marie Hessle eller Annica Ring. Den låg primärt högre upp. Hos ”chefen” som han kallades internt. Statsminister Göran Persson. Enligt flera oberoende källor ville han inte att barnfamiljerna skulle stanna – för det skulle ge Sverigedemokraterna röster i det kommande valet 2006! Detta, mina damer och herrar, kallas realpolitik. Till slut lyckades Miljöpartiet i en förhandlingsrysare som höll på att fälla regeringen få Persson att gå med på en kompromiss så att merparten av familjerna fick stanna.

Ibland är verkligheten inte så illa som man tror. Den är värre.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)