Posts Tagged ‘ kulturrelativism

”Vi förväntas anpassa våra värderingar till en religion som inte anpassar sig till någonting”

«»En av mina videor censurerades av You Tube och min webbsida stängdes ned av hackare. Vad smickrande. Vad uppmuntrande. Det är tydligt att jag gör något rätt.«

Orden är Pat Condells i en av sina många videomonologer (Who´s afraid of free speech?) som blivit kända på You Tube där han regelbundet levererar kritik av aktuella samhällsfenomen, som enligt uppgift följs av 70 miljoner. Han är kanske mest känd för sin kritik av islam där han med sina mästerliga sammanfattningar och karakteriseringar häcklar den utbredda fundamentalismen inom denna världsreligion. Och han skräder inte orden, som till exempel här i monologen  A Word to Rioting Muslims:

»Vi förväntas vara toleranta och visa respekt för en religion som inte förstår innebörden av någondera av dessa begrepp. Vi förväntas anpassa våra värderingar till en religion som inte anpassar sig till någonting. Detta kommer vi aldrig göra eftersom islam alltid varit en enkelriktad gata. Det är en läxa vi har fått lära oss den hårda vägen. Vi har inte råd med mer tolerans och respekt. Vi har fått nog. Vi har tröttnat på fabricerade islamska klagosånger. Vi orkar inte bry oss när någon skäggig pajas eller någon beslöjad bimbo berättar för oss hur kränkta de är, vi orkar inte ens skratta längre. Inte ens när den turkiska premiärministern kräver att islamofobi ska uppfattas som ett brott mot mänskligheten, när det med facit i hand finns mycket större orsak att uppfatta islam som ett brott mot mänskligheten.«

Pat_CondellPat Condells monologer är kontroversiella. Den som länkar en Condell-monolog till Facebook får räkna med att få stå till svars inför vännerna, för monologerna är långtifrån politiskt korrekta. Tvärtom får de politiskt korrekta ständigt sina fiskar varma, inte minst de som inte förstår varför han fokuserar på just islam av alla religioner. Han menar att svaret är enkelt:

»Andra religioner förtjänar inte samma uppmärksamhet därför att andra religioner inte uppmanar till våldsam jihad, andra religioner kräver inte död åt avfällingar och homosexuella eller förespråkar massakrer på judar, andra religioner betraktar inte icke-troende som mindre värda som borde underkuvas eller dödas, och andra religioner ylar inte ständigt om hur de en dag skall behärska världen.«

Pat Condell föddes på Irland men växte upp i London och har jobbat som bland annat diskplockare, skogsarbetare i Kanada, trädgårdsmästare, byggnadsarbetare, arbetare på bilfabrik och på kibbutz i Israel, som han skriver i sin bok Freedom is my religion. Så småningom inledde han en karriär som ståuppare på olika scener i London.

Då Rushdie-affären exploderade 1989 var han redan etablerad. Och han blev chockad av landets elit som istället för att försvara Salman Rushdie, fördömde hans handlande.

»De sa att det är fel att han blivit dömd till döden, men han får skylla sig själv eftersom han förolämpat en av världens stora religioner. Jag kunde inte tro min öron, och jag hörde det hela tiden.«

Då började han inkludera skämt om mullor och deras ”korkade” religion i sina ståupp-monologer. Men på radio och TV var sådana skämt inte tillåtna. Det är de fortfarande inte. Och och på BBC som just hade värvat honom fick han problem. Efter att redigerarna slaktat hans manus (”BBC är verkligen skräckslagna för islam”) slutade han och gjorde en ståuppshow på en teater istället som gick för utsålda hus. Så upptäckte han internet och såg nya möjligheter öppnas.

»Är det verkligen sant? En publik plattform utan redigerare, advokater eller kommittéer att förhandla med, inga dörrvaktare eller censorer att forcera, inga godkännande av manuskript? Bara en kamera och en stor käft.«

Så var han igång. Hans kompromisslöst ironiskt bitska kritik av islam väckte anklang hos miljoner You Tube-tittare över hela världen. Naturligtvis blev han samtidigt hårt angripen av kritiker. En vanlig invändning var att han var lika intolerant som de han kritiserade, vilket han besvarade i monologen Aggressive Atheism:

»Det finns saker jag är intolerant emot, det går inte att förneka. Få se nu, det är kvinnohat och sexism. Det är jag extremt intolerant emot. Jag hoppas detta inte förolämpar någon. Rasism? Antisemitism? Nej, ingen tolerans där över huvud taget är jag rädd. Ni får ursäkta mig. Homofobi kanske? Här finns inte en gnutta tolerans. Jösses, jag har verkligen ståndpunkter, inte sant. Hur är det med djurplågeri? Igen, absolut ingen tolerans över huvud taget.

Men inte nog med att jag är öppet och skamlöst intolerant mot allt detta – om en religion används som en ursäkt för någon av dem, är jag rädd att jag blir aggressivt fientlig. Och inte nog med det – jag ber inte om ursäkt för detta eftersom jag inte har någon anledning att be om ursäkt. Vilket inte ni har heller.«

En lika vanlig kritik av Pat Condells monologer är att hans kunskaper om islam är bristfälliga. I monologen What I Know about Islam håller han med om detta men framhåller att han vet mer än han hade önskat:

»Jag vet till exempel att islam tillåter en man att slå sin fru, och att man på internet kan hitta mängder av videor där muslimska ”skriftlärda” förklarar exakt hur detta skall utföras. Detta är samma ”skriftlärda” vars tolkning av islam har förvandlat Saudiarabien till ett ställe där en människa kan bli avrättad för häxeri, eller där en far kan sälja sin förpubertala dotter till en pedofil utan att skämmas.

Jag vet att islam uppmuntrar till våld mot avfällingar, judar och homosexuella. Och jag vet att den som vågar kritisera detta nakna barbari kommer att utsättas för fysisk vedergällning och dödshot. Jag vet att i västvärlden är våldtäkt ett brott mot kvinnor utförda av män, men i den muslimska världen ses det som ett brott utfört av kvinnor att bestraffas av gissa vilka. Män. Jag vet detta om islam eftersom alla vet detta.«

Pat Condells förakt för radikal feminism är känd. Som så många andra slutar han aldrig förvånas över feministernas svek mot muslimska kvinnor. I monologen ”The curse of ”progressive” feminism når hans ironi nya höjder.

»Man säger att det mest sällsynta ljudet i naturen är rösten av en radikal västlig feminist som förbehållslöst fördömer muslimskt kvinnohat. Jag har hört ryktas att någon en gång hörde det men att det snabbt drunknade i en gäll kör av ”islamofob”! och ”rasism”! för att aldrig höras igen. Trots att jag är ateist blir jag ofta frestad att bli religiös, bara så att jag kan be Gud att reservera en plats i helvetet för radikala feminister som ursäktar eller ignorerar muslimskt kvinnohat av ”kulturella” skäl. Dessa kvinnor som varje dag kaxigt fördömer vardags-sexism men som plötslig blir döva och stumma inför muslimskt kvinnohat och inte inser att detta i sig själv är ett uttryck för kvinnohat. Och att det ger feminismen ett dåligt rykte.«

Han har ingen misskund med den kulturrelativism som ligger bakom feministernas kvinnofientliga (!) hållning eller för den delen den politiska korrektheten i stort då det till exempel gäller de ”mest” muslimska länderna Saudiarabien och Pakistan. Och han är inte lite ironisk.

»Ja OK, dessa länder må behandla kvinnor som hundar, men hallå, det är ju deras kultur, inte sant? Och den måste vi respektera, eller hur? Vilka är vi att döma? Allt är ju relativt, eller? Bara för att nånting är vansinne och barbariskt och ren ondska gör det väl inte nödvändigtvis till något som är fel? Vi kan ju inte vara så arroganta att förmoda att våra värderingar är bättre bara för att de är mer civiliserade, eller att deras värderingar på något sätt skulle vara mindre värda bara för att vi har stränga lagar mot dem? Det skulle ju vara respektlöst, intolerant och säkert också rasistiskt.« (Från monologen Human Rights Travesty).

PK-folkets favoritbegrepp islamofobi existerade inte för bara några år sedan, menar Condell. Det var avsiktligt skapat av muslimska ledare och deras vänstersympatisörer som ett sätt att tysta ”kritiker av islams brutalitet, intolerans, kvinnofientlighet, homofobi, och för att stigmatisera de som opponerar emot religiös fascism genom att antyda att de är psykiskt störda”. ”Människor som opponerar mot islam är inte islamofober, de är islamorealister.”

Ordet multikulturalism existerar bara på grund av islam. Det uppfanns för att dölja det faktum att islam dominerar – inte integrerar. Säger alltså Pat Condell. Att en del av hans utsagor får tas med en nypa salt är nog nödvändigt. Men hans dräpande formuleringar i denna så inflammerade tidsfråga söker sin like. Tankarna går osökt till giganten Lenny Bruce. För han är många gånger mycket rolig. Modig är han hela tiden. Unna er nöjet att höra på någon av alla hans monologer på hemsidan http://www.patcondell.net/.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

På den tiden då moral och samvete saknades och allt gick ut på att bli odödlig

Klasskampstänkandet på det röda sjuttiotalet reviderade den traditionella historiesynen. Nu sågs alla kungar i historien som förtryckare och deras undersåtar som förtryckta. Andra tidsepoker hade inte förstått detta, menade man.  Marxisterna hade till slut kommit på hur historien skulle tolkas. Av den kulturrelativism vänstern fyrtio år senare skulle omhulda fanns på den tiden inte ett spår. Här rymdes ingen respekt för kulturella särarter och mentaliteter färgade av tidsandan. Allt sånt var borgerligt snicksnack!

Men tiderna förändras. Tjugo år senare publicerade den ryske historikern Aron Gurevitj boken Den svårfångade individen. Självsyn hos fornnordiska hjältar och medeltidens lärda i Europa. Här analyserar författaren människors syn på sig själva utifrån den idealbildning som rådde långt tillbaka i tiden – alltså inte efter senare tiders värderingar. Som Maja Hagerman skriver i sin anmälan av boken i Ordfront 5/97 om föreställningsvärlden hos den fornnordiska människan:

»Det fanns ingen moral i deras värld! Där fanns normsystem, men de var av ett annat slag. Människorna som begick alla dessa mord och svek tänkte inte på sina gärningar som onda eller goda. De bar inte med sig någon moralisk skala inombords som de mätte sina handlingar utifrån. De såg sig själva bara ur samhällets synvinkel – lyckades de leva upp till sitt rykte?«

De fornnordiska sagornas hjältar ser på sig själva genom omgivningens ögon, förklarar Gurevitj. Vad de vill ha mer än allt annat är gillande och respekt – de står inte ut med förakt. De söker ständigt behålla sin position i omgivningens ögon och därmed indirekt sin självuppskattning. Utanför sin grupp har individen inget värde. Tidens strängaste straff är ju fredlöshet, att bli ”socialt dödad” genom att ställas utanför lagen och utanför samhället. Introspektionen – grubblandet över samvetets röst – kom först med kristendomen, hävdar Gurevitj.

Kultur är enligt Gurevitj ett system av vissa mentala och psykologiska förutsättningar för mänskligt handlande som finns i ett givet samhälle under en given epok. Tanken att varje individ är unik och därför söker ett sätt att uttrycka sin individualitet fanns knappast alls på den tiden. Den idén kommer från vår samtid och var främmande för medeltiden. Livsmotivationen var intimt förknippad med grupptillhörighet. I den mån det alls förekom var begreppet individualism ett skällsord och den som exponerade sin individuella särart kunde råka riktigt illa ut.

Detta var nämligen ätternas era. Varje person som levde i den här världen av myter och minnen från ett legendariskt förflutet formade sitt beteende i enlighet med kulturella arketyper. Men beteendet formades i lika hög grad av tanken på en framtid där personens minne och namn skulle äras. Begreppet hjälte var centralt. Och en hjältes liv var kort och då gällde det att prestera sådana stordåd att hans minne skulle bli odödligt.

Men en hjältes stordåd var aldrig resultat av ett fritt valt beteende, hans livsväg var ”programmerad” av ödet. Förutbestämd av någon siare. Och hjältens livsväg medgav inga avvikelser från vad som var förutbestämt och han accepterade sitt öde som oundvikligt. Och apropå moral: Det som idag skulle betecknas som mord, plundring och mordbrand sågs på den tiden som hjältedåd som var naturliga för en hjältes beteende.

De gamla nordborna hade inget syndabegrepp. Det var därför inte syndaförlåtelse de var ute efter utan ett aktat eftermäle i det samhälle där de hade levt sina liv. Klok var den som visste hur han skulle bete sig och uppföra sig enligt dessa regler. Men den man som struntade i, eller var okunnig om samhällsnormerna, var dåraktig. Förfädernas egenskaper överfördes till  efterkommande i ätten. Därför var tanken på att finna en skurk eller nolla i en ädel ätt helt främmande.

När en man blivit skymfad, eller om någon inkräktat på hans egendom, sjönk hans värde och förtjänster som individ genast. Detta värde måste återställas så att han ånyo kunde åtnjuta omgivningens respekt. Därför krävdes hämnd. Men hämndeakten sågs inte som en primitiv handling utan som ett sätt att återställa ett fullvärdigt liv i samhället för hämnaren och dennes släkt. Och en sak var klar: hämndeakter kallades alltid stordåd.

De flesta historiker är ense om att det var under 1100-talet ”individen upptäcktes”. Under den grekisk-romerska epoken fanns inte begreppet ”person”. De klassiska tänkarna uppfattade det latinska begreppet persona mer som en social roll som samhället tilldelat någon av sina medlemmar. Det verkar som människor under äldre tider över huvud taget inte var medvetna om sin individualitet. De klassiska skulpturernas vackra, harmoniska och välproportionerade kroppar var som vi ser inte individualiserade, de var mer idealiserade arketyper.

Begreppet ”personlighet” verbaliserades aldrig under medeltiden. Men de kategorier i samhället som uppvisade de tydligaste individualistiska tendenserna var adeln och stadsborna. Först efter reformationen (från 1200-talet och framåt) blev ord som ”jag” och ”själv”, som refererar till individens jagmedvetenhet, vanliga.

Det har varit en lång väg till vår tids jagupplevelse och självklara individualism.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Tyckarfrälset idiotförklarar motståndarna

Förutom föregående krönika har vi tidigare behandlat begreppet politisk korrekthet här på Mummel: http://blogg.ljungquist.org/archives/2054 . Det finns några till aspekter värda att reflektera över. Jan Guillous ironiserande  i tv-programmet Babel nyligen http://svtplay.se/t/102834/babel (i slutet av programmet) över de politiskt inkorrektas argumentation i islamdebatten visar på något grundläggande hos tyckareliten – diskvalificeringen av debattmotståndarnas argument. I kraft av sin upphöjda ställning behöver inte de som har tolkningsföreträdet riskera nederlag genom sakdebatt. Man tar till något mycket effektivare – idiotförklaring. Genom sarkasmer och skämt visar man hur orimliga argument de inkorrekta har. De är så orimliga att var och en inser att de inte kan tas på allvar.

Men det är inte argumentationen PK:arna i första hand vänder sig emot hos dem de mobbar – det är inställningen. För dem är det obegripligt att det kan existera människor som inte har den rätta inställningen. Utlänningar förvånas ofta över denna brist på åsiktsmångfald i Sverige som insiktsfulla kallar för enfald. Men rättänkarnas till synes uppriktiga fråga till oss som står utanför den enda rätta tron verkar vara: Hur är det överhuvudtaget möjligt att man kan vara emot mångkulturalism som är så fint och visar oss svenskar från den fördomsfria sidan? Att alla kulturer har ett likaberättigande är ju den enda anständiga ståndpunkten!

Med samma logik skulle maffiakulturen i Italien och USA godkännas av de rättrådiga. Eller den korrupta kultur som råder i Somalia eller Zimbabwe. Eller varför inte den skattesmitarkultur som genomsyrar Grekland? Kultur som kultur! Men det handlar inte om logik här. Det handlar om känslor. Eller egentligen feghet. Politiskt korrekt är bara en finare benämning på en som är feg. En som inte vågar stå emot grupptrycket och säga att kejsaren är naken.

Men inte bara feghet. Utan en kanske inte alltid medveten önskan att se saker som de borde vara – en mentalitet som genomsyrade vänsterrörelsen på 60- och 70-talet där de kommunistiska utopierna skymde det som verkligen ägde rum i Sovjet, Kina och Kambodja. Man ville så gärna att utopierna skulle förverkligas att man inte uppfattade hur de faktiskt såg ut i verkligheten. Detta är några decennier senare ännu något av ett trauma inom intellektuella kretsar. Hur kunde man vara så blind för verkligheten!

Jag ser ingen skillnad i mentalitet hos tyckarfrälset idag då det gäller islam-kulturens inbrytning i det svenska samhället. Om min inställning inte stämmer med verkligheten – så mycket värre för verkligheten, är attityden. Detta brukade Steiner kalla för att vara svärmisk, vilket märks ibland i kommentarerna här på Mummel. En skribent menar att jag upprepar saker ”som alla vet” utan att tillföra något som är ”värt att jobba med”.

Vederbörande har uppenbarligen inte följt Mummels över 20 texter  i ämnet islam. Hade ”alla” vetat skulle jag aldrig skrivit dem. Och de förståsigpåare som styr mentalitetsklimatet i landet vet fortfarande inte – eller vill inte förstå. Det kan jag inte acceptera och argumenterar därför i frågan. Om signaturen ”Jesus” inte hittar något som är ”värt att jobba med” kan han ju jobba  med dessa texter. Men frågeställningarna i förra krönikan räcker annars långt:

  1. Skall en övertygelse om tolerans även innefatta intolerans?
  2. Skall en modern demokratisyn stanna innan den utmanar multikulturella värden?
  3. Skall en västerländsk moraluppfattning avskaffas till förmån för en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

För det är dessa frågeställningar som är centrala. Och de har inte besvarats här i alla fall. I den allmänna debatten har jag heller inte sett de politiskt korrekta svara på dessa frågeställningar.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

De politiskt korrekta kör med dubbel bokföring

En främmande världsbild har det senaste decenniet trängt in i vårt föreställningsliv och vardag, nämligen islam. Det är i första hand en religion – och som sådan värd samma respekt som andra religioner. Problemet uppstår i dess unika koppling till en teokratisk 1400-årig samhällsmodell och familjelagstiftning förverkligad i länder som t ex Iran, Somalia, Nigeria, Saudiarabien, Sudan, talibanernas Afganistan och (på förslag i) Irak – samt allehanda terroristgrupperingar som al-Qaida och Muslimska brödraskapet.

Konsekvenserna känner vi alltför väl – en groteskt otidsenlig lag (sharia) med straff som avhuggna händer för tjuvar, stening till döds för äktenskapsbrott, en stock-konservativ kvinnosyn, etc. Krav på särlagstiftning enligt sharia har också framförts i vårt land. Detta är chockerande för de flesta.

Men de som tänker rätt i det här landet bestämde sig tidigt för att betrakta islam som enbart en religion och avvisa rädslan för islamisternas spektakulära terrorhandlingar som obefogad skrämselpropaganda (”det har inget med islam att göra”). Den känsla hos många av bestörtning inför sådana fenomen som patriarkalt kvinnoförtryck med hedersmord, tvångsgiftermål och märkliga ansiktsmaskeringar, diskvalificerades därför av de rättänkande som homofobi. Klandervärda fördomar, helt enkelt.

Så istället för att diskutera detta från början främmande fenomen där man belyste och nyanserade en i vissa fall kanske överdriven ängslan – stigmatiserades de som inte tänkte rätt som homofober. Detta förvisade dem från det offentliga samtalet. Men det löste inte problemet. Tvärtom – det förvärrades. Genom att på detta sätt lägga locket på skapade de som tänkte rätt en grogrund för Sverigedemokraternas framväxt och debut som riksdagsparti.

Huvudproblemet i den infekterade debatt som detta resulterat i kan sammanfattas i frågeställningen skall en övertygelse om tolerans även innefatta intolerans? Skall en modern demokratisyn stanna innan den utmanar multikulturella värden? Skall en västerländsk moraluppfattning avskaffas till förmån för en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

Eller för att säga det på ett annat sätt: Skall vi i ett land som uppnått en hög grad av jämlikhet kvinnor och män emellan samtidigt acceptera ett religiöst systems djupt konservativa medeltida kvinnosyn? Det vill säga praktisera dubbel bokföring? Har ett traditionellt  stam- eller klansystem från Afrika eller Mellanöstern samma existensberättigande i Sverige som vår moderna demokratisyn?

För rättänkarna är svaret ja på alla dessa frågor. De anser inte att vi kan sätta oss till doms över urgamla traditioner, vare sig det är religiösa, sociala eller rättsliga. Även i vårt land.

Vi andra accepterar inte detta svar. Vi anser att det är befängt. Jag ville därför argumentera i saken här på Mummel i kön – men även här, i kommentarerna, bannlyses en som inte tänker rätt. Istället för argument misstänkliggörs mina motiv. Istället för sakdebatt kommer känslostormar och grumliga resonemang. Sådana som jag mobbas och placeras i skamvrån. Våra argument godkänns inte.

Istället använder man demagogi. Förutom att vi kallas för homofober och rasister(!) bemödar man sig inte att argumentera för sin sak, man ”visar sin avsky”. Och då behöver man inga argument. De tycks tänka: Varför riskera något – vi har ju ändå rätt!  Hux flux förvandlar man ett bekymmer över rättänkarnas kulturrelativism till ”näthat”, även använt av Marika Lindholm i sin kommentar till Nazifieringen av islam här på Mummel i kön:

”Kan bara inte se att ditt och andras näthat leder nån vettig stans. Undrar som Gine, vart du vill komma?” (…) ”Det rasistiska språkspelet ska inte ÅTER tillåtas forma det offentliga samtalet!”

Gemensamt för de rättänkande är att de inte låtsas förstå. En minoritet skulle aldrig lyckas med ett sådant trick, men för politiskt korrekta är det ett elegant sätt att komma undan besvärliga frågeställningar. I kommentaren till Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för? görs jag av Marika Lindholm dessutom ansvarig för uppvigling:

”Dina resonemang blir för mig en enda soppa. Det jag FAKTISKT förstår (framför allt genom kommentarerna i din blogg) är att dina ord väcker och eldar på allmänt rasistiska intressen och ett numera ständigt ökande media-hypat tal om svenskar som en potentiell minoritet i det egna landet, vilket i förlängningen innebär en rasifierad, exkluderande syn på svenskhet.”

Men Mummel i kön har råkat ut för värre saker. Signaturen ”M” har i skydd av sin anonymitet tillåtit sig så grova tillmälen att några av dem var tvungna att plockas bort. Kvar står ännu några repliker som visar vilken nivå rättänkarna kan sänka sig till:

”Jag står helt på muslimernas sida. Det finns nascister inom alla samhällsgrupper, judehatare inom alla religioner. Det här är manipulativt trams och borde polisanmälas. Hitler tyckte också att han var objektiv och såg världen klart. Passa er noga, gubbar, så ni inte kommer till helvetet när ni dör… (…) Är ni helt bortom sans och förnuft? Borde anmälas, detta är helt enkelt inte acceptabelt.”

Tonen i samtalet har blivit otrevlig och utbytet ofruktbart. Sakfrågan skyms av känslor och aggressioner. Och jag har sagt det jag har haft på hjärtat i detta ämne. Det är bara att konstatera att tiden inte är mogen. Tills de som tänker rätt kommer till ett mer nyanserat synsätt ska jag skriva om andra saker.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)