Posts Tagged ‘ Kristensamfundet

Hur en Kristensamfundspräst kan mjuka upp en antroposofkritiker

♦ ♦ ♦ Som kritiker av antroposofin intar före detta waldorfeleven Alicia Hamberg en särställning. Med utgångspunkt i sina dåliga erfarenheter som elev i en waldorfskola har hon ägnat mångåriga studier av antroposofi, vilket gjort henne till en av landets mest kunniga kritiker av waldorfpedagogik och antroposofi, framför allt då tillämpningen av dessa.

Robygge i Järna.

Robygge i Järna.

Hon tror inte på den antroposofiska världsåskådningen – hon är ideologisk materialist – men hon respekterar Rudolf Steiner. Detta kan förefalla paradoxalt men är en närmast akademisk hållning där hon ser Steiners förhållningssätt till sin egen världsåskådning som konsekvent och rimlig utifrån hans egna utgångspunkter.

Kritiken av antroposoferna är däremot kompromisslös. I en nyligen publicerad text på hennes blogg preciserar hon varför.

»Som utomstående till denna rörelse – antroposofin som helhet, inte just Kristensamfundet – stör det mig hur uttråkad man kan bli av den, hur den antingen framstår som en skickligt putsad pr-produkt, presenterad av dem som inte säger för mycket eller fel saker och vars nitiska tillrättaläggande av fasaden gör antroposofin intetsägande och färglös, eller som en pseudovetenskaplig, konspiratorisk new age-uppblandad Steiner-gegga som i bästa fall passar lallande knäppgökar oförmögna till kritiskt tänkande.«

Hon sparar inte på krutet här. Men trots att hon är ateist säger hon sig ha »en djupare fascination för antroposofins esoteriska sida, och även för dess ”religiösa” aspekter, än för de teoretiskt-filosofiska element eller den av så många omhuldade ”kunskapsteorin”«.

»Det finns, upplever jag, en missriktad anständighetsiver bland de sofistikerade som leder till förnekelse av den ockulta sidan. Och samtidigt, nästgårds, en stinkande sumpmark av allsköns dravel, en hel new age-värld som tror på precis allt, där orimlighet aldrig förhindrar trovärdighet och förnuftet alltid är bannlyst till förmån för känslan.«

Satellitbild över den antroposofiska delen av Ytterjärna.

Satellitbild över den antroposofiska delen av Ytterjärna.

Men så stötte hon på ett program på finska YLE som föll henne på läppen där Kristensamfundsprästen Lars Karlsson på klingande finlandssvenska stillsamt redogör för sin syn på antroposofin. Mycket representativt men lite old school som mer ger en känsla av nybörjarinstruktioner än antroposofiskt gestaltade livserfarenheter. En korrekt beskrivning befriad från personliga erfarenheter och tankar.

Nu är det precis detta Alicia är ute efter. Hon är trött på de som ”låtsas att antroposofi skall vara någon lättsmält konsumtionsprodukt” Hon uppfattar Lars Karlssons framställning som mer ”äkta”, paradoxalt nog. Vilket man kan göra sig en del tankar om (för att uttrycka sig antroposofiskt).

För det första. Att inte tala fack-antroposofiska med en allmänhet som inte vet vad astralkropp, hierarkiska väsen eller salamandrar är, är en av de första saker man som duktig nybörjar-antroposof får lära sig. Detta uppfattas av Alicia och hennes vänner i den lilla föreningen Vetenskap & Folkbildning som hyckleri och att man medvetet döljer det som kan uppfattas som kontroversiellt. Men det är inte mer hyckleri än att läkare, vetenskapsmän och andra yrkesgrupper inte talar fackspråk då de vänder sig till en bred allmänhet.

Det är en självklarhet att man anpassar budskapet till den publik man vänder sig till. Att en vetenskapsman är tvungen att förenkla och generalisera för att få det väsentliga att gå fram till en okunnig allmänhet betraktas inte som att ”man tillrättalägger bilden” eller ser det som ”PR- och luftslottsantroposofi” som Alicia anklagar antroposoferna för. Det är så man gör, man förenklar när saker är komplicerade. Det är inget ”förljuget” i det, som Alicia anser.

För det andra. Antroposofer som varit med ett tag vill gå längre än att bara rensa bort facktermer då de talar med folk. Man vill framställa antroposofin som en rimlig livshållning. Detta gör Alicia & Co minst sagt irriterade, eftersom de menar att antroposofin är allt annat än rimlig. Det är tvärtom en religion som är förnuftsvidrig, menar de. Att antroposoferna inte framhåller detta tydligt är ett svek och en skönmålning som de aldrig kan förlåta oss för.

Provuppstrykningar av lasyrfärg på trä från Färgbygge i Järna.

Provuppstrykningar av lasyrfärg på trä från Färgbygge i Järna.

För det tredje. Alicia stör sig på att antroposoferna sällan går ut med den ockulta sidan av denna världsåskådning, eller ”erkänner” dess religiösa implikationer. Men om antroposofins image uppfattades som ockult/religiös skulle det ligga de praktiska verksamheterna i fatet. Naturligtvis. Om waldorfskolorna skulle betraktas som religiösa skulle elevunderlaget gå ned. Men framför allt skulle det vara osant.

Dessa skolor är inte mer religiösa än andra skolor, men de har en annan metodik byggd på en världsbild som är annorlunda. Men man undervisar inte om den. De lite annorlunda vinklarna på tillvaron är just det föräldrarna är ute efter, vare sig det är antroposofer eller ej. De flesta föräldrar är inte intresserade av antroposofi.

Att framhålla den ockulta sidan av antroposofin som något viktigt för allmänheten att känna till är att missförstå antroposofins intentioner i samhället. Steiner önskade minst av allt att biodynamiskt jordbruk, läkepedagogik, antroposofisk medicin och waldorfpedagogik skulle ses som religiöst/ockulta institutioner. Det skulle marginalisera deras relevans för samhället.

Inte för att man inte skulle kunna ”erkänna” deras del i verksamheterna. Utan för de felaktiga föreställningar detta skulle framkalla. De flesta dömer rent reflexmässigt ut vilken verksamhet som helst som inte är del av den gängse världsåskådningen. Så fungerar det ju.

De föräldrar som intresserar sig för waldorfpedagogiken får en ytlig redovisning av bakgrunden då de söker sig till skolan. De som blir intresserade kan då fördjupa sig på egen hand. Men för de flesta räcker det gott med att barnen får gå i en waldorfskola för att de har förtroende för skolformen. Ett förtroendekapital som inte funnits om skolformen bara vänt sig till enbart antroposofer.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.4/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 5 votes)

Hellre Kristensamfundet än den kristna trosbekännelsen

♦ ♦ ♦ Som antroposof betraktar jag mig nästan automatiskt som kristen. Om man kan säga så. Men de flesta som hör detta missförstår mig. Jag är inte religiös i vanlig mening och tillhör inte någon kyrka. Jag betraktar Kristus som ett högt andligt väsen, det nav mänskligheten rör sig kring och den urbild människan strävar efter att förverkliga. Ett sådant synsätt saknas enligt min mening hos statskyrka, frikyrka, katolicism eller andra av mig kända kristendomsutövare.

Förutom Kristensamfundet då. ”Antroposofernas kyrka” som detta lilla samfund brukar benämnas. Jag tillhör inte detta samfund och går inte på deras gudstjänster. Men eftersom jag betraktar mig som frihetligt kristen har jag i bestämda livsskeden tagit del av deras sakrament som jag känner överensstämmer med mitt antroposofiska synsätt. Jag är döpt, konfirmerad och gift, liksom jag har bevistat begravningsceremonier där. Våra barn är också döpta där.

Mycket sällan har jag bevistat gudstjänster i traditionellt kyrkliga sammanhang. Då har det gällt vänners giftermål, begravningar och dop och handlat om förhållandevis korta tillställningar koncentrerade kring det mer praktiska så att säga. I Sverige är bäst att tillägga.

Det var därför något av en chock att bevista dopet av mitt norska barnbarn för ett halvår sedan i den vackra lilla byn Stamnes i norska Hordaland. Där var dopet bara en liten del av en massiv liturgi som pågick timvis. Så kändes det i alla fall. Församlingen hade vid inträdet i kyrkan fått sig tilldelat stenciler med hela liturgin – det vill säga gudstjänstordningen – ordagrant nedtecknad så att man kunde läsa innantill allt som sades, var församlingen skulle resa sig och när den skulle sätta sig. Prästen läste samma text. Inga överraskningar, inget spontant uttryck av engagerad formuleringskonst eller vittnesbörd om egna upplevelser, om man undantar predikan.

Bergens domkyrkaDå sonen, som är medlem av domkyrkokören i Bergen, sjöng påsknattsmässan i Bergens domkyrka härförleden (t h), var mina intryck likartade. En massiv innantilläsning av en förtryckt text under minst en och en halv timme med avbrott för sång – också förtryckt. Den goda idén med att alla deltagare hade varsitt tänt ljus i den nedsläckta kyrkan gav en fin stämning, men dämpade knappast känslan av förstelnad religiös rutin. Som om allt innerligt formaliserats och allt liv flytt sin kos. Kvar fanns bara en själlös liturgi.

Så kändes det i alla fall för mig. Som en antikverad kvarleva av en religiös yttring som mist sin giltighet i vår tid. Åtminstone för de flesta. Men det är en sak. En annan är den kristna trosbekännelsen som unisont lästes av alla. Den blev jag direkt illa berörd av. Är det detta man menar med kristendom, tänkte jag, det är ju förskräckligt. Här fastläggs hur man skall förhålla sig för att betraktas som ”riktig” kristen. Det lät som ett diktat formulerat i någon sorts stalinistisk dogm. Det frihetliga förhållningssättet var som bortblåst.

”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nedstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen från de döda, uppstigen till himmelen, sittande på Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Vi tror ock på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Den kristna trosbekännelsen utvecklades ett par hundra år efter den första kristna kyrkan som en reaktion mot att trons innehåll började spreta åt olika håll och det blev strid om innehållet. Den fick sin slutliga form ca 700 e. Kr. Detta är förståeligt. Mindre begripligt är hur dessa dogmer definierar kyrkan ännu i vår moderna tid. Denna text gör kristendomen till ett museum, bristen på förnyelse är skriande.

Trosbekännelsens gudsbegrepp för tankarna till Dorés bibelillustrationer eftersom man reducerar alltings upphov till en gubbe med skägg. Och att en helig ande gjort barn med Maria som fött Jesus – som blivit ”vår Herre” – hur kan man förstå det? Beskrivningen avser naturligtvis ett andligt skeende men bildspråket kommer från en materialistisk föreställningsvärld som skymmer budskapet. Möjligen var detta adekvat för hundratals år sedan, men definitivt inte idag. Vi kan klaga på de hopplöst föråldrade förhållningssätt som kommer till uttryck i Koranen, men är den kristna urkunden så mycket bättre?

Otaliga nära döden-upplevelser har visat att Kristus inte dömer som det står i trosbekännelsen, den dömande instansen är du själv. Och reinkarnationstanken växer sig starkare ju mer tiden går. Trosbekännelsen är förlegad, det enda jag håller med om i den är påståendet om det eviga livet. Men som det står där – och i Bibeln i övrigt vad jag förstår – förklaras inte vad detta innebär, hur det fungerar, vilket är nödvändigt för att få ett vettigt förhållningssätt till det.

New Age är – oavsett vad man tycker om fenomenet – ett uttryck för ett behov av uppdaterade tankar om det hinsides. Liksom antroposofin – även om den också har stelnat i sina former. Men jag menar ändå att antroposofin och Kristensamfundets förhållningssätt är ett stort kliv på väg mot en moderniserad kristendom.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Legendaren Barsja Ahlbom, Barsjabrödets skapare, har gått ur tiden

♦ ♦ ♦ En legend har gått ur tiden. Lördag 17 augusti begravdes Barsja Ahlbom i Kristensamfundets kapell på Saltå i Järna. På sjuttiotalet kom hon mer än någon annan att förkroppsliga sinnebilden av antroposofernas Järna. Med sina vita kläder och huvuddok sågs hon ofta ute på samhället då hon inte stod på Saltå bageri och knådade det bröd hon givit namnet åt – Barsjabrödet. Receptet hade hon tagit med från Ukraina där hon tillbringade en del av sin uppväxt.

Norrköping & hemma 022Barsja – eller Barbara som var hennes riktiga namn – var också känd i Järna-trakten för sina överdådigt vackra tårtor som kunde beställas till högtidsdagar. Och uppmärksammat i media var det pepparkakshus hon skänkte åt kungen. Hon var en konstnär i allt hon företog sig, vare sig det var utsökt flätade vetestjärnor eller träfigurer som rörde sig på lustiga sätt då man drog i ett snöre, eller hennes rikt broderade klädesplagg. Hon hade ett förflutet som tillverkare av marionettdockor och samarbetade i sin ungdom med Mikael Meschke och hans marionetteater.

Bland begravningsgästerna denna lördag klockan 12 kunde man finna många av nyckelpersonerna i den antroposofiska rörelsen. Tre tidigare chefer för Saltå Kvarn var där, som Anders Kumlander, tidigare generalsekreterare i Antroposofiska sällskapet och ledamot i en rad styrelser, bland annat Vidarstiftelsen, som finansierar många av de antroposofiska verksamheterna i framför allt Järna. Uppmärksammat under hans tid på Saltå var det behovslönesystem han införde.

barsja_bageriet_liten-150x150Mats Ahlberg var chef några år på Saltå Kvarn och har också ett förflutet på Rosendals trädgård i Stockholm. Han är sen många år redaktör för tidskriften Balder. Björn von Schoultz har också suttit på Saltå Kvarns VD-stol, men var dessförinnan chef på Biodynamiska Produkter. Björn har varit något av den grå eminensen bakom mycket i Järna-antroposofins institutionella framväxt. Han var djupt involverad då Vidarkliniken startade och var dess VD i flera år och gick sedan vidare till Weleda där han var VD till sin pensionering för ett par år sedan. Han har också varit en tung aktör för den antroposofiska medicinen i kontakt med politiker och lagstiftare.

(Bilden: Barsja i bageriet med sina Barsjabröd 1976.)

Pär Ahlbom, som tidigare var gift med Barsja, framträdde på begravningen med sin improvisationskör. Pär är minst lika legendarisk som sin exfru. Han är musiker och var motorn i den intuitiva pedagogik som utvecklades på Nibbleskolan som ledde till den dramatiska skoldelning vi tidigare skrivit om här. En kollega till Pär på den tiden var Ivar Heckscher, som också var med denna dag. Liksom Pär var han något av en pionjär inom waldorfrörelsen. Han har sedermera arbetat med Cirkus Cirkör och varit verksam som prefekt vid nycirkusutbildningen vid Danshögskolan.

Barsjabröd-800-g-325x480Bland Pärs och Barsjas fem barn som var med denna dag märktes äldste sonen Johan Ahlbom som i många år utvecklat den intuitiva pedagogiken i Bergen, Norge. För ungdomar som inte kan tillgodogöra sig vanlig skolundervisning har han utvecklat en relationspedagogik som syftar till att bygga upp en tillit och ett förtroendeförhållande till vuxenvärlden vilket ger dem möjlighet att komma in i ett meningsfullt arbetsliv. Denna waldorfpedagogiska verksamhet, som har fullt statsbidrag, är den enda i sitt slag i Norge. 80 procent av de ungdomar som genomgått denna skola har fått arbete. En liknande verksamhet har försiggått i Kall i Åretrakten under ledning av Anders Skånberg, som också var här denna dag för att hedra Barsja.

Bland övriga honoratiores som var med på begravningen var också den riksbekanta läkaren på Vidarkliniken Ursula Flatters, den biodynamiska odlingens nestor, agronom Arthur Granstedt, mästerlasören Fritz Fuchs, grundarna av Nibble Handelsträdgård Siri & Filip Karlsson, pionjären från Marken-kollektivet i Småland – arkitekten Lars Danielsson, Werbecksång-pionjärerna Sinikka Mikkola och Elly Berner, musik- och litteraturhistorikern och tillika waldorfpedagogen Göran Fant. Samt Mikael Amundin, allt i allo då nya Saltå Kvarn ersatte den gamla träkvarnen där han bland annat hackade ut mönstret i de nyanskaffade kvarnstenarna.

Barsja var en lika sällsynt som gudabenådad personlighet. Med sitt unika konstnärsskap och gladlynt generösa väsen utvecklade hon en särart som berikade alla omkring henne.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den excentriske antroposofen som plankade på tunnelbanan

Han var en färgstark antroposof. Född i Sverige, men uppväxt i Helsingfors med en svensk far och ryskfödd mor. Fadern, som var ingenjör från Småland, hade upptäckt Steiners Frihetens filosofi på en resa i Tyskland i nittonhundratalets början och blivit imponerad, vilket troligtvis var orsak till sonens senare engagemang för antroposofin. Av flera skäl bosatte sig fadern i Helsingfors.

Sonen var en stor begåvning med högsta betyg i alla ämnen då han tog studenten i den finska huvudstaden. Förutom svenska och finska talade han tyska, engelska och ryska. Som student deltog han med liv och lust i de glamorösa festerna inom Helsingfors-societeten där han knöt många kontakter inom adel och officerskår, inte minst kretsarna kring nationalhjälten Mannerheim. Han var en stilig karl med ett gott öga för vackra damer.

Efter att ha deltagit som frivillig i finska vinterkriget kom han till Sverige där han arbetade som lärare på högstadiet i en rad skolor, bland annat Viggbyholmsskolan. Han kom snart att bli en del av den antroposofiska kretsen i Stockholm. Vid denna tid, 50-talet, var det antroposofiska livet centrerat kring Kristensamfundet på Västmannagatan. Här träffade han också sina fruar. I det första äktenskapet föddes två flickor, i det andra två pojkar. Båda äktenskapet var stormiga, det sista karakteriserade han rentav som ”det trettioåriga kriget”. Fast med glimten i ögat.

Han var en mycket charmerande personlighet som med sin omfattande bildning imponerade på omgivningen. Snabb i tanken och kvick i repliken. Jag kommer fortfarande ihåg hans snitsiga sammanfattning av de ideologiska skillnaderna mellan Sovjet och USA på 60-talet: ”I öst är det piskan, i väst moroten.” Sånt gjorde intryck på en finnig tonåring.

Han var i grunden sangviniker med markerat koleriska inslag. Godmodig och gladlynt med ibland blixtrande häftighet i någon kunskapsfråga, som i nästa ögonblick förvandlades till ett skratt. Han hade stor humor – även då familjen återberättade de historier om honom som med tiden blev nästan mytiska. Som till exempel följande.

På grund av dålig ekonomi löste han sällan biljett på t-banan.  Risken var också liten att bli kollad, resonerade han. Han blev därför rejält förvånad en gång då han kom ner för trapporna på Islandstorget och upptäckte att det var biljettkontroll. Han retirerade  snabbt tillbaks uppför trapporna och sprang ut på perrongen. På andra sidan spåret fanns ett taggtrådsstaket mot en gräsmatta. Han hoppade raskt ned på spåret och klättrade uppför staketet på andra sidan. Kom han bara över skulle han vara på säkra sidan. Han rev upp ena byxbenet på taggtråden, liksom jackan som fastnade vid hoppet ned på marken. Vid det något fumliga nedslaget bryter han benet.

Han kunde hålla sig för skratt. Situationen var absurd – där låg han och hade helvetiskt ont, men kunde av förklarliga skäl inte skrika. Vad göra? Det fanns egentligen inga alternativ. Han var tvungen att kravla över ängen mot Bergslagsvägen där han liggande vid vägkanten viftande till slut  lyckas få en bilist att stanna och ta honom till sjukhuset. Detta blev senare den oförglömliga historien om hur snålheten kan bedra visheten.

Barnen minns med glädje hans sagoberättande, som han skapade i stunden. Han var en stor berättare och pedagog. När han skulle beskriva processerna bakom hur träd växer uttryckte han det som ”det är int´ som det växer, det draaaar” på sin klingande finlandssvenska. Hans heta temperament kunde ibland ta sig lite oväntade uttryck. När han vid frukostbordet en dag länge betraktat yngsta sonens omständliga utbredning av smöret på ett alltför mjukt franskbröd brast det. Han tog den degiga sörjan från sonen, rullade ihop den som en snöboll, kastade in den i sin mun och sa ”SÅ!!!!” och sen var den saken klar.

Men den historia som oftast berättas när sönerna träffas utspelas när han efter skilsmässan bodde i centrala Stockholm och sönerna kom och hälsade på efter skolan. De umgicks ett tag i godan ro tills det ringde på dörren och han flög upp: ”Hyresvärden!” Han hade inte betalt hyran. Snabbt krigsråd mellan ringsignalerna. Han instruerade pojkarna att säga att han var ute. Själv gömde han sig i garderoben.

Mycket riktigt, det var hyresvärden. Pojkarna sa att de väntade på pappa som gått ett ärende. Till deras bestörtning sa värden att  han också skulle vänta. Där satt de sen stela och tysta i upp till en timme i lägenheten. Inte ett ljud från garderoben under hela tiden. Då pojkarna förstod att värden inte skulle gå iväg i brådrasket, mumlade de ursäktande att de måste gå hem – och lämnade lägenheten. Inne i garderoben satt deras pappa blick stilla.

Slutet på historien var så pinsam att de efteråt måste dra den ur sin pappa. Det visade sig att värden höll ut ytterligare en timme tills han började snoka runt i lägenheten. Till slut öppnade han dörren till garderoben och upptäcker sin hyresgäst sittande i dunklet på golvet. Frågan från de skrattande sönerna vad som EXAKT hände i det ögonblicket besvarades aldrig. Men bara ATT det hade hänt räckte ju för denna goda – och garanterat sanna – historia.

På äldre dar jobbade han på Rudolf Steinerskolan i Helsingfors. Han hade vid det laget nödgats skaffa löständer, vilket plågade honom. Hemma hade han dom aldrig på, vilket gjorde det lite svårt att höra vad han sa. I brådskan en morgon glömde han dem hemma och fick ringa hem från skolan och be någon av pojkarna att komma över med dem, vilket väckte stor munterhet. Själv tyckte han inte det var nåt särskilt med det. Sånt bekymrar inte en stor ande.

En av de sista engagemangen som lärare var på Solviksskolan i Järna dit han var inbjuden att ha en period i litteraturhistoria. Han var mycket uppskattad där som den extraordinära personlighet han var. Han avled i början på åttiotalet i sitt gamla föräldrahem vid salutorget i Helsingfors.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Idéerna och kreativiteten gjorde begreppet ”antroposoferna i Järna” riksbekant

Första gången jag fattade att något särskilt var på gång i Järna var utställningen Miljö som ger liv 1975 om waldorfpedagogik på Liljevalchs i Stockholm. Alla talade om den och när man kom dit ringlade köerna långt utanför konsthallen. Utställningen var producerad av konstnären Arne Klingborg, centralfiguren i det kreativa flöde som gjorde en sömnig liten sörmlandsort till ett begrepp i landet. Utställningen hade kommit till med hjälp av en massa människor. För så var det med Arne. Han lyckades alltid entusiasmera människor att förverkliga hans spännande idéer.

Den som besökte Järna på sjuttiotalet slogs av idérikedomen. Förutom de unikt formade och färgsatta husen på Rudolf Steinerseminariet fanns där ett system med biologiska dammar med så kallade vattentrappor (bilden) som renade områdets avlopp. På den tiden var anläggningen unik i landet. Och affären Robygge sålde ullunderkläder för vuxna och barn. Över huvudtaget kom allehanda ullplagg att på den tiden bli något av ett särmärke för den antroposofiska identiteten. Det var också i Järna som tygblöjor för första gången nylanserades efter decennier av pappersblöjor.

I området fanns biodynamiska gårdar, läkepedagogiska institut, tre waldorfskolor och ett sjukhus, Vidarkliniken, med tillgång till antroposofiska läkemedel. Så småningom bildades också en bank – Ekobanken, efter ett mångårigt studium av Rudolf Steiners nationalekonomiska kurs. En stark motivation var en önskan att erbjuda ett alternativ till den gängse kasino-ekonomin som ju senare lett till allehanda bankkriser.

I början på sjuttiotalet etablerades i centrala Järna Telleby Verkstäder, en skyddad verkstad som var världens enda tillverkare av pentatoniska flöjter och klangspel. Senare grundades instrumentverkstan Auris som tillverkade  även lyror som var pentatoniska. Den pentatoniska skalan, som man exempelvis finner i pianots svarta tangenter, säjs vara barnets ”egen” skala och är grundläggande för de musikaliska aktiviteterna i waldorfförskolor.

På seminarieområdet utvecklades också en ny sångskola, werbecksången, inspirerad av den svenska operasångerskan Valborg Werbeck-Svärdström (1879-1972). Hon ansåg att den gängse operatekniken skadade rösten och skapade ett sångsätt med mild, innerlig klang. Nästan alla på seminariet deltog förr eller senare i kurser i werbecksång. Det hölls också konserter i denna sångstil.

Seminariets trädgårdspark blev med tiden alltmer uppmärksammad, inte bara för de biologiska dammarna, utan också för sin medicinalträdgård. Så när sedan en förfrågan kom från slottsförvaltningen om seminariet kunde ”ta över” Rosendals trädgård, tackade man ja. Lars Krantz och Pål Borg, som länge hade skött seminarieparken, flyttade till Stockholm och tog sig an den nya uppgiften. Resten är historia.

Under sjuttio- och åttiotalet fortsatte utställningsverksamheten. Miljö som ger liv turnerade runt landet, och snart var det dags igen på Liljevalchs: arkitektur-utställningen Den ofullbordade funktionalismen,  kompletterad av seminarieområdets hus ”i skala 1/1”. Ytterligare en utställning producerades parallellt Järna-Stockholm: Trädgård till nöje och nytta. Förberedelsearbetet drog till sig en mängd människor som ville hjälpa till.

Som vi tidigare skrivit spelade Nibbleskolan en viktig roll i livet på platsen. Deras radikala idéer om förnyelsen av waldorfpedagogiken och attityden till antroposofin inspirerade många och skapade något av en alternativkultur inom alternativkulturen. En avknoppning var projektet, ett högstadieprojekt där eleverna själva valde både kursplan och lärare. Detta mynnade småningom i den särpräglade Slavateatern som kom att turnera både nationellt och internationellt. En av deltagarna var Tilde Björnfors som senare startade Cirkus Cirkör.

Målaren Fritz Fuchs var en av de många människor Arne tog till Järna. Han kom att utveckla den unika metoden för lasyrmålning som hus med framför allt antroposofisk arkitektur är färgsatta med. Han startade sedan färgtillverkningen Färgbygge som tillhandahöll bivaxlasyr och pigment för lasyrmålning. På Nordisk Forskningsring utvecklade Magda Engqvist kristallisations- och stigbildsmetoden, som var tekniker att mäta grönsakers kvalitet.

I den smältdegel av idéer som fanns i Järna på den tiden märktes förutom Saltåbrödet också Saltå Kvarns lönesystem där medarbetarna bestämde sina egna löner, Annelies Schönecks nylansering av mjölksyrejäsningsmetoden, honungsjäsmedlet och skrädmjölet som hon skrev böcker om som fick riksspridning, och lerhusbygge som praktiserades på Solviksskolan (bilden) och en rad andra byggnader i Järna, bland annat Kristensamfundets kyrka. Här finns i dag för övrigt den största ansamlingen av lerhus i landet.

Även om inte alla verksamheter kunde härledas ur antroposofin fanns alltid ett intresse för det alternativt innovativa. Som till exempel Viktor Schaubergers idéer kring belivandet av vatten, Alice Millers uppfostringsidéer och Johannes Kloss mångåriga arbete med att framställa plagg av torvfibrer. Kontakt fanns också med Skogsnäskollektivet, Capellagården, Kvarteret Mullvaden och kooperativet Marken i Småland.

Till Ytterjärnas kulturö kom under dessa år en strid ström av studiebesök, inte minst ministrar och politiker som ville informera sig om denna miljö, genomsyrad av idéer och alternativa förhållningssätt. Idag återstår mycket av det som gjorde ”antroposoferna i Järna” riksbekant, även om det som skapade suget under storhetstiden – idéerna och kreativiteten – inte längre finns kvar i samma utsträckning.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.4/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)