Posts Tagged ‘ Koranen

Islamismen är en ideologi med en historia

Centralt i den föreställningsvärld som resulterade i massmorden i Norge är förövarens fruktan för invandringen av muslimer. Att detta skulle leda till sådana fruktansvärda handlingar är lika monstruöst som obegripligt men samtidigt en tydlig indikation på att man bör ta oron för islamismen på allvar och överge den arroganta hållning av förnekelse som är så vanlig inom politiskt korrekta kretsar.

Vi kan inte låtsas som om islamismen inte existerar. För det gör den – i stora delar av världen. Inte bara på Drottninggatan en gång i vintras. Islamismen är en ideologi. Och den har en historia. Med tanke på dess betydelse inom modern terrorism är den besynnerligt okänd.

Hassan al-Banna föddes i Egypten 1906. I unga år fick han uppslaget att modernisera de gamla islamska lärorna inspirerad av några personer i slutet på 1800-talet som lanserade idéer om att störta de europeiska imperialisterna – och samtidigt göra slut på stagnationen i den muslimska världen. Deras ideal var att förena förnuft med tro, modernitet med tradition och tidens europeiska landvinningar med islams ärorika förflutna.

För att förverkliga dessa idéer grundade al-Banna 1928 organisationen Muslimska brödraskapet. I en av hans sedermera inflytelserika texter listar han flera personer som föredömen – bland annat Hitler. 1936 hade organisationen åttahundra medlemmar, två år senare 200 000. Brödraskapet hade nu blivit en politisk kraft. Man odlade principer om disciplin, lydnad och dyrkan av sin högsta ledare – al Banna själv.

Det var inom det Muslimska brödraskapet som den modell skapades som sedan blivit känd som ”islamism” – där suffixet ”ism” fogas till islam för att skilja al-Bannas politiska förnyelserörelse från den gamla religionen islam. Sedan modellen börjat blomstra spreds den till Palestina, Syrien, Sudan, Iran, Nordafrika, Libanon, Indien och Pakistan.

1947 formulerade al-Banna sin övergripande vision av islamismen där han definierar ”det islamiska fäderneslandet” som i första hand det enskilda muslimska land där en individuell muslim råkar leva; i andra hand alla andra muslimska länder; i tredje hand alla länder som tidigare styrdes av det islamiska imperiet, det vill säga Spanien, en del av Frankrike och södra och norra Italien. I det fjärde och slutliga stadiet utvidgas muslimernas fädernesland till hela världen.

Hur han ville att livet skulle organiseras under det globala herraväldet är redan mycket känt från talibaner och iranskt tankegods. Han ansåg att det måste bli ett slut på motsatsförhållandet mellan den privata och offentliga sfären med stränga straff för ”moraliska förbrytelser”, ”erkännandet av äktenskapsbrott som ett avskyvärt brott vars förövare måste piskas”, förbud mot dans ”och andra liknande tidsfördriv”, ”utrensning av sånger”, ”konfiskering av provocerande berättelser och böcker som på ett försåtligt sätt planterar frön till skepticism”, ”bestraffning av alla som bevisas ha överträtt någon islamisk lära” och ”aktivt tillskyndande av memorisering av Koranen i alla fria grundskolor”.

Han manar vidare till en islamisk militarism som, säger han, kommer att vara överlägsen militarismen inom Mussolinis fascism, Hitlers nazism och Stalins kommunism. I hans samhällsvision skulle alla sentida framsteg vad gäller kvinnors rättigheter avvecklas, individualiteten krossas och skillnaden mellan människor suddas ut. Hans avsikt var att alstra en folklig entusiasm för en politik inriktad inte bara på ultrakonservativ lydnad inom samfundet, utan på våld och krig – den sortens politik som ser terror som ett mål i sig för vilken döden framstår som något önskvärt.

Mycket i al Bannas visioner – vilket förstärkts av senare tiders rörelser som al-Qaida, Hamas, Hizbolla och teokraterna i Iran – liknar den politiska impuls som i västvärlden brukar benämnas fascism.

1949 mördades Hassan al-Banna i Kairo av hemliga polisen och man upplöste rörelsen, fängslade ledarna och en mängd anhängare. I mindre skala spreds organisationen nu till Europa där al-Bannas svärson Said Ramadan efter en dramatisk flykt bosatte sig i Geneve och startade Islamiskt centrum där han till sin död 1995 oförtröttligt arbetade för att vinna nya anhängare för al-Bannas synsätt bland muslimerna i Västeuropa.

På 1950-talet uppgick den muslimska befolkningen i Västeuropa till knappt en miljon, idag rör det sig om cirka 20 miljoner enligt ungefärliga beräkningar. Även om många muslimer bosatt sig i Europa för att undfly Muslimska brödraskapet upplevs organisationen av ett stort antal muslimer som en ärorik förebild som i allt väsentligt fungerar som en inspiration för den hardcore-islam vi ser i bland annat bärandet av slöja, synen på kvinnan, den fundamentalistiska tolkningen av Koranen – och terrorismen.

Här spelar schweizaren Tariq Ramadan – Said Ramadans son och al-Bannas dotterson – en central roll. Inte för att han förespråkar terrorism – för det gör han inte – utan för att han med sin framtoning av lågmäld europeisk intellektuell imponerar på tongivande intellektuella i väst. Men det budskap han bär fram är inte oproblematiskt, menar Paul Berman, författaren till boken De intellektuellas flykt. Det är den boken vi hämtat uppgifterna från här. I det följande ska vi närmare gå in på detta och andra saker i ämnet.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för?

”Vad jag mycket tydligt sa till dig var att både jag och Miljöpartiet tar avstånd från kulturella mönster såsom patriarkala strukturer, kvinnoförtryck, åsiktsförtryck, etc… Men att vi inte kopplar detta såsom varande en integrerad del av Islam som religion.”

Orden är Mats Pertofts som replikerar på min krönika Stöder Miljöpartiet islams förtryck av kvinnor?

Det är ett märkligt påstående, eftersom muslimska auktoriteter i Sverige gör just denna koppling. Och så i allra högsta grad: ”Det är tveksamt om kvinnor bör ha rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet”, säger den svenske imamen Abd al Haqq Kielan i en intervju *. ”Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet.”

Detta säger en muslimsk auktoritet. Mer religiös kan man knappast vara när man säger så. Han talar ur de regler som finns i Koranen, islams heliga bok. I hans uttalande är kvinnosynen intimt förknippad med religionen. Hur kan Mats missuppfatta detta? ”Mannen är ute och sliter och släpar och det är kvinnan som sköter hemmet”, säger Abd al Haqq med eftertryck.

Vad är detta om inte patriarkala strukturer och kvinnoförtryck som Mats Pertoft säger sig ta avstånd ifrån. Det är ju tydligt för vem som helst att denna kvinnosyn är ”en integrerad del av islam som religion”, som Mats uttrycker det. Hade en sekulär medelsvensson sagt samma sak hade ett ramaskri upphävts och De Politiskt Korrekta anförda av både feminister, miljöpartister, vänsterpartister och sossar kommit sättandes. Jag kan lova att den icke-muslim som uttalat något så manschauvinistiskt hade fått sina fiskar varma.

Varför då denna dånande tystnad så fort en muslimsk patriark kommer med liknande kvinnofientliga integritetskränkningar? Varför håller De Politiskt Korrekta tillbaka sina indignerade protester då det gäller en religion? Varför plötsligen denna devota respekt inför religiöst baserade urkonservativa tokerier?

“Mannen ska ha sista ordet”, säger Ahmed Al-Mofty, ordförande i Islamiska informationsföreningen, “för att mannen använder förstånd och kvinnan känslor”. I Unga muslimers skriftliga information om islam står det: “Mannen har givits det generella ledarskapet” och att “Koranen ger mannen rätt att tillrättavisa sin fru genom att slå henne”. “Om kvinnan är olydig har mannen rätt att slå henne till underkastelse” **.

Hur länge sedan är det vi i Sverige hade en sådan allmänt vedertagen praxis? 200 år sedan? Eller räcker det? Fanns något sådant ens på 1500-talet? Vad är det som gör att Den Upplysta Eliten inte lyfter ett finger för att stoppa detta vansinne? Eller ens diskutera det? Är det helt enkelt feghet? Det är i alla fall så det ser ut från de ofrälses perspektiv.

”En stor del av skulden för förtrycket av de muslimska kvinnorna finner vi bland människor i väst”, säger Lisbeth Lindeborg, medlem i Terres des femmes, en organisation för kvinnors rättigheter. ”De ställer inte upp mot förtrycket – i stället svamlar de om respekt för andra kulturer. Visst får Ayaan Hirsi Ali säga det hon har på hjärtat i tv, men det får också den välkände Tariq Ramadan, som inte fördömer stenandet av kvinnor utan föreslår ett moratorium och som är emot äktenskap mellan muslimska kvinnor och icke-muslimska män.” ***

Lisbeth Lindeborg hänvisar till turkisk-tyska Necla Kelek, docent i socialvetenskap, som säger: “Jag fattar inte hur kvinnor som kallar sig feminister passivt kan åse hur tiotusentals kvinnor hålls som slavar här mitt ibland oss. I stället för att kritisera islam försöker man förstå“. Enligt Irshad Manji – författare till bestsellern The trouble with islam – är kvinnorna i väst rädda för att kallas rasister. Därför lämnar de sina muslimska medsystrar åt sitt öde.

Det är det vi hela tiden har hävdat. När ska också Mats Pertoft ta till sig detta? Och Miljöpartiet? Tycker ni inte att muslimska kvinnors rättigheter är värda att kämpa för? Vilken anledning har ni att diskriminera dem?

*Paraplyprojektet (nättidning) 20.4, 2004,   ** TV 2, 20.12 2009 *** SvD 31.3 2008

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Befrielsen av den muslimska tanken kräver internationella insatser

Ayaan Hirsi Ali tror att det är möjligt att befria den muslimska tanken. Och hon berättar i boken Nomad om ett nyligen igångsatt projekt att utreda Koranens historia. Hur kom den till? När skrevs den och av vem? Var kommer Koranens historier, legender och principer ifrån? Hur kan man avgöra Koranens autenticitet? Detta arbete är oerhört viktigt, menar hon, för om den muslimska tanken frigörs och muslimer godtar tanken att Koranen skrivits av en kommitté under tvåhundra års tid efter Muhammeds död skulle den heliga bokens skrivskydd kunna plockas bort.

”Döda de otrogna”, ”alla som inte tror kommer att bestraffas i all evighet”, ”slå din hustru om hon inte lyder” och ”piska den som begår äktenskapsbrott”, är alla citat från Koranen. Ayaan:

Om muslimerna skulle få hjälp att omvärdera islams grundvalar, så kanske de skulle kunna erkänna att Muhammeds exempel har sina brister, att ingenting i Koranen är perfekt eller sant, och att doktrinen skulle kunna anpassas så att det blev mentalt mindre plågsamt att försöka tillämpa den i ett modernt samhälle.

Hon är övertygad att de flesta muslimer förfäras över de våldsdåd som begåtts i deras religions namn. Deras reaktion på terrorismen är alltid densamma: Nej, det kan inte vara sant. Terroristerna har lagt beslag på min religion. Jag tycker det är fel att döda och lemlästa människor. Min religion är en fridfull religion; den lär mig att vara medlidsam. Detta beror på att de flesta muslimer inte är helt orienterade i Koranen, hadhiterna eller någon annan helig islamisk skrift. Auktoriteten hos de ”milda” texterna om religionsfrihet upphävs av verserna som kom till Muhammed senare, när han var bättre utrustad och hans anhängarskara hade vuxit sig större.

Hon skulle önska att fritänkande ateister skulle mobilisera sig för att bekämpa hotet från radikala islamister, men inser att upplysningens arvtagare är hopplöst splittrade i synen på hur man ska handskas med islam.

Många samtida västerländska tänkare har omedvetet och olyckligt låtit jämlikheten och yttrandefriheten styra in dem på det undfallande spåret, och även på de bästa och mest framstående universiteten lämnar man plats åt islams försvarare på höga positioner. Det finns ingen enande kraft, ingen gemensam syn på hur man ska hantera detta hot. Tvärtom avfärdas vi som ser hotet med öppna ögon som panikmakare.

”Om jag får välja lever jag mycket hellre i ett kristet än i ett muslimskt land”, skriver Ayaan Hirsi Ali. Hon menar att dagens västerländska kristendom är mer human, mer återhållsam och mer öppen för kritik och debatt än islam. Dagens kristna bild av Gud är mer godhjärtad och mer tolerant mot avvikande åsikter. Men den viktigaste skillnaden mellan de båda civilisationerna är möjligheten att finna en väg ut. En person som väljer att överge sin kristna tro blir visserligen utesluten ur församlingen, men ingen kommer att göra honom eller henne illa. Muslimska avfällingar – människor som lämnar tron som t ex Ayaan Hirsi Ali – ska dödas.

Så vad kan man göra, frågar sig Ayaan Hirsi Ali. Hon menar att det krävs en världsomfattande kampanj mot värderingar som tillåter sådana här brott. Kulturer som stödjer att kvinnor förnekas rätten att bestämma över sina egna kroppar och som inte skyddar dem mot den värsta sortens fysiska misshandel måste pressas till reformer. Länder som understöder sådana kulturer bör inte behandlas som respektabla medlemmar av världssamfundet. En ordentlig internationell insats måste till för att mäta och dokumentera våldet mot kvinnor – i land efter land – och för att blottlägga den verkliga omfattningen av kvinnors oförsvarliga lidande.

Men än mer angeläget, menar hon, är att feminister förhindrar att en främmande förtryckarkultur slår rot i väst genom att uppmärksamma och motarbeta att döttrar plockas ur skolan för att giftas bort och att de regelbundet bestraffas och övervakas.

Början på den islamska reformationen har ett namn – Ayaan Hirsi Ali. Och den som läser Nomad slutar att vara islam-kramare. Den berövar effektivt alla illusioner i ämnet hos kulturrelativister och politiskt korrekta av den enkla anledningen att hon vet vad hon talar om.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Islams förtryck och vår välmenande aningslöshet

Jag anser att islams underkuvande av kvinnor är det största hindret för muslimska samhällens integration och utveckling i väst.

Detta är en central formulering i Ayaan Hirsi Alis bok Nomad, nyss utgiven i pocket. Hennes förvåning och besvikelse över västvärldens undfallenhet inför detta är märkbar. Hon menar att våra välmenta insatser snarare blivit en del av själva problemet.

Genom att skjuta upp eller i bästa fall förlänga anpassningen till ett modernt samhälle – med hjälp av illusionen om att det går att hålla fast vid ett stambeteende och samtidigt lyckas som samhällsmedborgare – så stänger mångkulturalismens förespråkare in kommande generationer i ett ingenmansland av moraliska värden. Det kläs i en empatisk och överseende språkdräkt, men är i själva verket en grym form av rasism.

Hirsi Ali menar att västvärldens skolor och universitet valt en i många fall ”överseende”  attityd till invandrarelevers tro, seder och bruk. Genom denna missriktade hövlighet undviker man att konfrontera trosföreställningarna bland muslimska barn och deras föräldrar. Läroböckerna slätar över islams fundamentalt orättfärdiga regler och beskriver det som en religion med ett fredligt budskap. Man borde istället återgå till att utveckla förmågan till kritiskt tänkande – hur ohövliga somliga människor än kan komma att uppfatta slutsatserna.

Det är vid det här laget uppenbart för de flesta att muslimska invandrare skapar specifika sociala problem i de europeiska länder de flyttar till, och att det ofta handlar om att kvinnor blir förtryckta på europeisk mark. Kvinnoförtrycket är en väsentlig del av den islamska kulturen.

Enligt vad som står i Koranen och sharialagarna är det uppenbart att män och kvinnor inte är jämlika. Muslimska kvinnor anses vara fysiskt, emotionellt, intellektuellt och moraliskt underlägsna männen – och de har färre juridiska rättigheter. Koderna för heder och skam må vara stamrelaterade och förislamska till sitt ursprung, men de är idag en väsentlig del av den islamska kulturen och religionen.

Värdet av en kvinnas vittnesmål i rätten har preciserats till hälften av mannens. Till och med i ett våldtäktsfall är offrets vittnesmål bara värt hälften så mycket som våldtäktsmannens. Den muslimska faderns auktoritet över döttrarna är jämförbar med en feodal härskares auktoritet över de livegna, menar Hirsi Ali. Genom äktenskapet överförs auktoriteten till flickans make och i förlängningen till hans far. Ett bröllop är en pakt män emellan som medför framtida tjänster och gentjänster.

Både Koranen och hadhiterna instämmer i att kvinnans medgivande till giftermålet inte är nödvändigt – bara hennes vägledare går med på det.

Koranen lär ut att en man har rätt att stänga in sin hustru – ända tills hon dör, om han så vill. Om hon begår ”en grovt oanständig handling” skall fyra vittnen tillkallas för att bekräfta detta och sedan ska hon stängas in i sitt hem ”tills döden befriar henne eller Gud visar henne en väg ut”. Västvärlden vet detta, men gör inget:

När välmenande västerlänningar, som ivrigt förespråkar respekt för minoriteters religion och kultur, ser mellan fingrarna med denna medeltida kvinnosyn för att ”hindra samhället att stigmatisera muslimer”, så förnekar de otaliga muslimska flickors rätt att slita sig loss från föräldrarnas kultur. De lever då inte upp till vårt demokratiska samhälles ideal och värderingar och skadar just den sårbara minoritet som de eftersträvar att skydda.

W3Counter

Twingly BlogRank Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Varför mördar man sin dotter?

”De uppmuntrade henne att gå ut i media. Jag satt och såg på hur min dotter pratade skit om mig”, säger Rahmi Sahindal, Fadimes pappa då han intervjuas i fängelset, där han räknar med att få sitta resten av sitt liv. Det var inte att Fadime var ihop med en kille som var anledningen, menar han. Det var hur hon offentligt skandaliserade honom som gjorde att han sköt henne. Men trots detta ”illdåd” hade han till nöds kunnat acceptera det – bara hon hade hållit sig på avstånd. Då hon sökte upp familjen brast det. Idag är han mycket ångerfull. ”Jag vet inte varför jag gjorde denna barbariska handling.” Jag har aldrig sett någon så ångerfull i hela mitt liv, berättar intervjuaren om sitt samtal med Fadimes far.

Varför mördar man sin dotter? heter en bok som kom ut förra året. Där har författarna Emre Güngör och Nima Dervish sökt svaret på denna fråga som så många ställt sig. Förutom Fadimes pappa har man intervjuat två andra förövare – Pelas pappa och Saras kusin. Pela mördades på semester i Irak 1979 av sin far och hennes två farbröder. Farbröderna fick livstid i Sverige, fadern fick ett års fängelse i Irak. Sara Abed Ali mördades i Umeå 1996 av sin bror och kusin som båda sedan länge avtjänat sina straff.

Förutom intervjuerna klargör boken mycket bakgrundsfakta, bland annat utbredningen av hederskulturen. Den förekommer i många olika länder och folkgrupperna som ofta nämns i diskussionen kring hedersrelaterat våld är afganer, albaner, araber, bengaler, bosnier, eritreaner, indier, kurder, nordafrikaner, pakistanier, romer, somalier, syrianer och turkar. Enligt en FN-rapport år 2000 sker cirka 5 000 hedersmord varje år, men mörkertalet är stort. I vårt land får 16 procent av invandrarna inte själva välja sin livspartner, vilket ju innebär att den stora majoriteten 84 procent faktiskt får det. Men bara i Stockholm lever uppskattningsvis        4 000 ungdomar i en hederskultur som bryter mot svensk lag.

Enligt mycket preliminära siffror lever 400 000 etniska muslimer i Sverige. 150 000 av dessa tillhör något av trossamfunden, men majoriteten är kulturella eller sekulära muslimer. Och den absoluta majoriteten ser brott som hedersmord och stening som lika avskyvärda som en västerlänning. Enligt författarna finns inget stöd i Koranen (eller haditherna) för hedersmord. ”Blodet av en muslim”, säger Koranen, får bara utgjutas  i tre fall: Som hämnd för mord, en gift som är otrogen och den som lämnar islam.

I Fadime, Pela och Saras fall dödades dottern av sin egen familj. Vissa familjer dödar både pojken och flickan. Men också män hedersmördas, som i fallet med afganen Abbas Rezai i Högsby som 2005 mördades genom att flickans familj först hällde kokande olja över honom, misshandlade honom med ett bollträ och avslutade med 10 knivhugg. Han hade ”vanhedrat” familjen.

I de samhällen där hederskulturen existerar är systemet allmänt omtyckt. ”Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider”, som Fadime sammanfattade det i sitt tal till riksdagen 2001. Men när ett hedersmord begås upplevs det som sjukt och ingen tycker egentligen om det. Det existerar som ett extremt avvikande beteende i tillämpningen av heder.

Vad kan vi i Sverige nu göra för att förebygga hederskulturen? Författarna förordar att det finns fler socialarbetare/handläggare med ursprung i länder med hederskultur. Om en kontrollerande far bemöts av en socialarbetare från sitt eget land vet han att personen i fråga förstår hans synsätt, även om han eller hon inte håller med. Denna förståelse skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en förändring av faderns inställning och en plattform att basera framtida samtal på.

Kulturrelativisternas hållning har fått ett eget kapitel i boken. Gudrun Schyman menade ju (2009) att ”idén om hedersvåld är rasistisk”. ”Könsnormer och patriarkalt våld finns överallt i samhället, i alla samhällsklasser och oavsett kulturell bakgrund”. Detta är okunnigt, menar författarna. Flickorna kuvas inte bara av bröder och fäder. Mammornas psykiska förtryck är inte lika uppmärksammat. Nalin Pekgul menar att ”tusentals flickor hålls på mattan av mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten: `Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?´ Och kanske är det svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår.”

Våld mot kvinnor är vanligtvis ”spontant”, medan hedersmord planeras i förväg. Hur ofta försvaras ”vanliga” kvinnomord i Sverige av släkten? Hur ofta är släktingarna inblandade – och t o m planerar dådet? Advokaten Elisabeth Fritz har företrätt många svenska kvinnor och hon har aldrig stött på ett enda fall. Hur vanligt är det att familjen i ett svenskt hem får problem med hur flickan klär sig, sminkar sig, går på diskotek eller skaffar pojkvän, eller rentav kräver att flickan skall vara oskuld när hon gifter sig? Vem har hört talas om att en svensk flicka gifts bort mot sin vilja?

Att Gudrun Schyman och andra feminister påstår att det inte är skillnad på ”vanligt” kvinnovåld och hedersrelaterat sådant är naturligtvis nonsens. Men varför påstås då detta mot bättre vetande?

Svenskar är rädda att verka rasistiska eller överlägsna. Detta ligger bakom att många svenskar, särskilt i höga positioner, hemfaller åt kulturrelativism. Schyman och andra vill göra troligt att hela världen är ett patriarkalt helvete där inga gradskillnader existerar. Inte för att de inte ser dessa skillnader, utan för att debatten om hedersförtryck stjäl uppmärksamhet från feministernas fokus på traditionellt kvinnoförtryck i Sverige. Därav kvinnorörelsens märkliga tystnad i hedersdebatten där det väntade starka stödet för kvinnor i hederskulturen möts av likgiltighet. Den självklara uppgiften sviks av taktiska skäl som döljs i en retorisk dimma av politisk korrekthet.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)