Posts Tagged ‘ Koranen

Sverige som avskräckande exempel

»Det fanns en tid då ”den svenska modellen” åtnjöt internationell respekt, som ett exempel att hämta inspiration ifrån. Idag är vårt land snarast på väg att förvandlas till ett avskräckande exempel«, skrev Stefan Hedlund nyligen i en krönika. Även andra skribenter beskriver läget i landet som problematiskt på flera sätt. Och nog finns det problem. Låt oss summera.

Krisen inom polisen

Vi har fått veta att 53 områden i landet är utsatta för allvarlig brottslighet, enligt uppgifter från polisen. 15 av dessa ses som särskilt utsatta, 6 betecknas som riskområden. Det har väckt uppmärksamhet även internationellt. Här ett exempel från norska NRK nyheter.

Att den allvarliga brottsligheten utvecklats i dessa områden beror på att polisen numera inte är synlig i stadsbilden, vilket är resultatet av en omorganisation av polisväsendet. Detta plus en illa skött integration har lett till att gäng skapat revir som de sedan försvarar. Stenkastning mot polis, ambulans och brandkår är numera vanligt, liksom bilbränder. De kriminella sätter agendan. Antalet uppklarade brott i landet ligger så lågt som 14%. Småbrott mot allmänheten som exempelvis inbrott, stölder och misshandel  är lågprioriterade. I norra Sverige är utryckningstiden flera timmar om ett allvarligt brott anmäls. Trots massiv kritik inom poliskåren mot ledning och politiker händer inget.

Islamistisk radikalisering

Problemområdena domineras av religiös fundamentalism med en segregeringskultur där kvinnor trakasseras av självutnämnda moralpoliser. Klanstyrd hedersproblematik är idag vardag i Sverige. Unga muslimer rekryteras till våldsutövning utomlands, eftersom islam är en våldsideologi sanktionerad av Koranen. Det visar sig att islam inte är den fredsreligion som vi har blivit lärda, vilket ex-muslimen Ayaan Hirsi Ali här förklarar närmare.

Integrationen har misslyckats

Flyktingpolitiken, som länge var liktydig med massinvandring utan begränsningar, kom att leda till stora problem med integrationen. När man till slut slog till bromsarna var skadan redan skedd. Asylsökande får vänta halvårsvis innan utredning ens kan påbörjas. Just nu är det 155 000 som väntar på beslut om asyl. Kommuner tvingas upprätta flyktingförläggningar, ofta baracker, som i många fall bränns ned. Enligt Rapport 19/10 skall 30 000 asylsökande beredas plats nästa år. Bara 4 av 46 kommuner säger sig klara detta. En aningslös integrationspolitik är på väg att framkalla djupa och med tiden sannolikt olösliga samhällsmotsättningar.

Informationskrisen

Mediernas ansvar i den uppkomna flykting- och integrationskrisen har varit problematisk, menar Stefan Hedlund.

»Även den fria informationsförmedlingen, demokratins verkliga livsluft, underordnas de politiskt korrekta ändamålen, att alltid brännmärka rasister men aldrig peka ut flyktingar och asylsökande som gärningsmän. I takt med att public service i allt högre grad ägnar sig åt åsiktsförmedling snarare än informationsförmedling, väljer allt fler att i stället konsultera andra källor till information.«

Det framstår vid det här laget som närmast självklart att Sverigedemokraternas framväxt till landets tredje största parti är en direkt följd av politikens och medias hantering av flyktingfrågan, inte minst förtigandet av brottsligheten bland invandrare, vilket lett till ett markant förtroendetapp. Men istället för att inse detta betraktar man SD som roten till allt ont.

Krisen inom skolan

Den svenska skolan befinner sig i kris, visar den internationella Pisa-rapporten. I en uppmärksammad artikel berättade förre gymnasieläraren Per Kedland varför han efter 30 år gett upp och slutat. Förutom sjunkande kunskap har lärarens auktoritet urholkats betydligt. Orsakerna till skolkrisen är många, men det ständiga petandet i skolfrågan från politikerhåll har knappast gjort saken bättre.

Det svenska försvaret är ett skämt

Om Sverige i dag angrips militärt kan vi i bästa fall försvara oss i en vecka – därefter måste vi få hjälp från andra länder, meddelade dåvarande ÖB Sverker Göransson 2012 i ett uttalande som chockade Sverige. Är det verkligen så dåligt? När man försökte hitta strategier för att stärka försvaret aktualiserades den gamla frågan om NATO-medlemskap, en fråga som alltfler nu engagerar sig i. Att återuppta värnplikten är också på tapeten i ljuset av upprepade provokationer från Ryssland.

Bilden av Sverige utomlands inte längre så ljus

De stora problemkomplex landet sedan länge brottats med har inte gått obemärkt förbi i utlandet. Den traditionella bilden av det socialistiska lyckolandet Sverige som Bernie Sanders och Michael Moore spridit har på senare tid hunnits upp av betydligt krassare skildringar. En del av dem hämtade från SD-stämplad media med en skruvad verklighetsuppfattning. Men detta synsätt är i mycket en reaktion mot mainstreammedias mångåriga manipulering av viktiga skeenden i landet. Eller som SvD-skribenten Ivar Arpi säger i en intervju i DN.

»Jag tycker inte att vi har fått en rättvis bild av migration i Sverige under många år. Nu när internationella medier vaknar finns det ofta något skadeglatt i rapporteringen: ”Titta här hur det går för landet vi alla beundrade!” Som svensk behöver man knappast gå till utländsk media för att få den mest rättvisa bilden men ibland kan man få inblick i saker via internationella medier vad gäller sådant vi kanske vant oss vid. När ett filmteam blev attackerat i Sverige och någon utifrån reagerar på det så tänker man att vi kanske inte borde ha vant oss vid det.«

I en DN-artikel dagen innan berättas att flera utländska tidningar talar om att det i Sverige finns 15 ”no-go-zones”, något som inte stämmer säger Karin Nylund, presskommunikatör på UD, vilket artikelförfattaren lämnar utan kommentar trots att det är lätt att härleda ryktena till polisens uppgifter här ovan. ”Särskilt utsatta områden” är bara ett annat namn på samma sak. Det är så svensk mainstreammedia manipulerar sanningen. Tur då att utländsk press ser bakom rökridåerna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Har islamistisk fundamentalism inget att göra med islam?

♦ ♦ ♦ Förra krönikan med rubriken Det är absurt att påstå att IS inte representerar islam gav upphov till en diskussion på Facebook. Att säga att islamistisk fundamentalism har att göra med islam är fortfarande långt ifrån en självklarhet för många. Även antroposofer.

Redan i början på diskussionen undrade man om jag är islamofob, vilket numer är en närmast obligatorisk fråga till den som har synpunkter på the religion of peace. Men islamofobi betyder enligt Wikipedia rädsla, hat, rasism eller fördomar riktade mot muslimer och islam. Och trots att jag försäkrat att så inte var fallet blir den efterföljande replikväxlingen ändå präglad av fobofobi, (rädsla för fobier), för oavsett försäkringar om motsatsen blir en islamkritiker närmast automatiskt betraktad som islamofob. Även av antroposofer.

Islam står nämligen över över all form av kritik verkar det som. Och att all terror inspirerad av islam ingenting har att göra med islam är en lika vanlig som märklig inställning.

Denna smått absurda dogm kommer också att prägla replikskiftet med några antroposofer. Jag får veta att ”IS är en yttre manifestation av ett inre tillstånd”, vilket låter som en typisk antroposofisk floskel avsedd att ge intryck av djupare förståelse av ämnet, liksom ”IS är en bild av människans nuvarande tillstånd”. Och resonemanget utvecklas vidare.

»Du gör det mycket enkelt för dig själv genom att du identifierar ”problemet” som skapat av några andra, i detta fall (de mörkhyade) muslimerna. Du ser inte att du med dina förenklingar, där du ivrar för militära lösningar på alla problem, själv varit med att skapa det fenomen som vi känner som IS.«

Att muslimerna var mörkhyade var nytt för mig, liksom min påstådda vurm för militarism. Men att jag sedan varit en av dem som skapat IS måste betecknas som närmast sensationellt, särskilt med tanke på att jag inte vetat om det. Som förmodad islamofob är jag van vid sådana förhastade slutsatser. Folk blir lätt upphetsade. Men det kommer mer. ”Du delar in klotet i nationer bebodda av olika etniska grupper. Det är en grov och mycket förenklad världsbild.” Så nu vet vi – det finns inga länder, bara människor.

En annan antroposof blandar sig in i replikväxlingen och menar att jag borde ”ta tag i [m]in egen kultur istället för att försöka klassificera andra som problematiska”. Vilket är en något kryptisk formulering. Ta tag i sin egen kultur, hur gör man det? Jag tolkar det som att jag inte borde kritisera islam eftersom det är en religion som är oantastbar. Och nu kommer ett förtydligande av dogmen om islams ofelbarhet från vår huvudaktör:

»Genom att du skapar en koppling mellan [IS]-människorna och islam, och i och med att du ser dem som islams rättmätiga representanter, implicerar detta en sannolikhet för att själva religionen islam är omänsklig och barbarisk. Islam är då en mörk, demonisk kraft som må bekämpas med alla medel.«

Irshad Manji

Irshad Manji

Att jag sagt att IS representerar en del av dagens islam – inte är rättmätiga representanter för islam – är en distinktion vår aktör inte mäktar uppfatta. För det är ändå en viss skillnad. Men det kan vara svårt att hålla isär grejerna – även om man är antroposof. Sedan är det inte jag som ”skapar en koppling” – den finns redan där. Eller som den kanadensiska feministen och muslimen Irshad Manji svarar på frågan vad som är problemet med islam idag:

»Muslimer. VI är problemet med islam idag. Vi har tillåt en stamkultur kolonisera den islamska tron. (…) Jag betraktar mig själv som en muslimsk reformist, inte bara en moderat sådan. Moderata muslimer fördömer visserligen våld utövat inom islam men de förnekar att religionen är en del i detta våld. Varje gång ett våldsdåd äger rum i islams namn säger de: Snälla missförstå inte detta, det har inte något att göra med islam.

Men detta är ju inte sant! De som utövar våldet säger sig vara inspirerade av islam. Vad reformisterna menar är att det finns passager i Koranen som uppmanar till våld. När muslimer är tysta inför sådana våldsdåd signalerar de – vi har något att dölja. Och stärker därmed islamofobin. Istället för att i lugn och ro debattera detta blir de arga.«

Precis som vår indignerade antroposof. Han borde ta del av intervjun med Irshad Manji här. Eller läsa vad en annan egyptisk-amerikansk muslimsk feminist, Mona Eltahawy, har att säga i ämnet. Om jag är extremist enligt vår upprörda antroposof-fobofob är jag i alla fall i gott sällskap.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Det är absurt att påstå att IS inte representerar islam

KKK 2

♦ ♦ ♦ Ovanstående pamflett har varit synlig på Facebook länge nu. Den är en bra sammanfattning av budskapet rättänkarna hela tiden arbetat på att få ut: religiösa fundamentalister är inte representativa för sin religion. Därför ska vi bortse från dem. Och då blir slutsatsen att islam är lika fredlig som kristendomen.

Det är så vi ska uppfatta saken. Men jämförelsen håller inte.

Det är naturligtvis sant att ingen uppfattar Ku Klux Klan som representanter för kristendomen. Det står ingenstans i Bibeln att man skall förfölja och döda mörkhyade människor, sätta brinnande kors i folks trädgårdar och klä sig i vita kåpor för att dölja sin identitet. Det finns inget kristet i det, tvärtom. KKK:s kristendom är bara en falsk varudeklaration i syfte att försköna rashat. Inget annat.

Men att därför säga att salafister, IS, al Shabab, Boko haram, al Qaida och andra islamister inte är representativa för islam är att göra det enkelt för sig. Till skillnad från KKK:s bluffkristendom utgår islamismen från Koranen och dess bud att man ska döda avfällingar, homosexuella, stena äktenskapsbrytare, att man ska hugga händerna av tjuvar, att kvinnor är mindre värda och liknande absurditeter.

Den islamska terrorismen hade varit otänkbar utan Koranens texter. Därför representerar de islamska fundamentalisterna i allra högsta grad islam, nämligen den ursprungliga, förmedeltida versionen. En sorts islam(r) som vill införa värderingar från 600-talet.

Världskarta islam

Moderna muslimer anser naturligtvis inte att den versionen längre har någon relevans i vår tid. Kanske de är i flertal, men fundamentalisternas förmedeltida syn omfattas ändå av miljoner i de 25 länder med muslimsk majoritet där den allmänna meningen är att sharialagarna upprätthåller de sanna muslimska värdena.

Det är därför absurt att säga att IS inget har att göra med islam, som rättänkarna hävdar. Tvärtom – den islamistiska terrorismen har i högsta grad att göra med islam, men det är en av flera versioner av islam. Vilket blir tydligt med en analogi. 

Pingstkyrkan och statskyrkan är två versioner av kristendomen, och det finns åtskilliga fler, till exempel mormoner, Jehovas vittnen, Plymouthbröderna, metodisterna, Maranata, Guds ord, för att inte glömma antroposofin vars huvudkoncept är kristet. Med rättänkarnas logik skulle dessa versioner inget ha att göra med kristendomen för att de skiljer sig från katolska kyrkan. Det är naturligtvis trams.

Islamska Staten är representativ för islam. Också.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -3 (from 3 votes)

Har en kränkt muslim rätt?

♦ ♦ ♦ Sedan den muslimska kulturen blivit en del av det västerländska samhället har frågan om kränkthet blivit vardag. Rättroende muslimer är lättkränkta eftersom kritik av islam i deras ögon är förbjuden – av den enkla anledningen att Koranen är skriven av Gud – och därför omöjlig att kritisera. Det är blasfemi. Ingen kan därför ha synpunkter på den. De som ändå har det anses kränka muslimer. De mest extrema islamisterna menar att de därför måste dö.

Sharia 2Har en kränkt muslim rätt? Ja, för vi har fått lära oss att vem som helst som känner sig kränkt har rätt att känna sig kränkt. Det kan inte ifrågasättas. Är man kränkt så är man. Men det speciella i det här fallet är att kränkningen avser Koranen. Och därmed självaste Allah. Så det är i strikt mening inte muslimen som är kränkt – utan en bok. Muslimens roll är att försvara boken.

Den västerländska kulturen har haft liknande ståndpunkt under inkvisitionen för 800 år sedan då allt ifrågasättande av Bibeln ledde till dödsstraff. Häxor brändes på bål, kättare steglades, halshöggs, rullades i spiketunnor och så vidare. Detta enligt ett normsystem som i mycket liknade sharialagarna. Det tog lång tid, men nu har vi lämnat detta medvetandetillstånd. Det har kostat på. Omätligt lidande har lett fram till dagens demokratiska kultur.

Med den bakgrunden är det inte konstigt att moderna människor protesterar mot den medeltidsmentalitet som lever inom islam, även i vårt land. Vi vet vad vi talar om, vi har genomlevt detta i vår egen historia och vill inte uppleva det igen. Därför har vi rätt att kritisera detta barbariska medvetandetillstånd. Det är helt enkelt inte kompatibelt med vår tid. (Här avses naturligtvis inte moderna muslimer, bara det förmedeltida medvetandet).

Från en Femendemonstration i Stockholm

Från en Femendemonstration i Stockholm

Det västerländska synsättet är resultatet av en medvetandeutveckling som shariamentaliteten aldrig haft. Shariamedvetande har stannat kvar i det förmedeltida tillstånd mänskligheten befann sig i vid 600-talet. Då ansågs det ”rätt”. Men eftersom det är ett kvarstannat medvetande från 1400 år sedan och därför inget har att göra med den moderna tidens demokratiska normer är det idag ”fel”.

Och det förorsakar mycket lidande. Om en människa med ett shariamedvetande känner sig kränkt av kritik har det därför ingen relevans för en modern människa. Det är obegripligt för vår tids tankekultur. Det uppfattas som overkligt och musealt.

Utom för den speciella grupp av värderelativister som i ett lika märkligt som missriktat hänsynstagande vill visa förståelse och solidaritet med shariamedvetandet. För dem har alla kulturer och mentaliteter rätt utifrån sina egna förutsättningar. Mördarsekten IS har slutligen visat att de har fel, eftersom denna mördarorganisation även i deras ögon har gått för långt.

I västerländskt demokratiskt tänkande är det naturligt att ha synpunkter på religiösa spörsmål, oavsett religion. Religiösa anhängare kan tycka detta är orättvist. Och en människa som känner sig kränkt har alltid rätt – även en shariatrogen muslim. Men eftersom denna känsla är grundad i en förmedeltida moraluppfattning som är oacceptabel för vår tid upplevs den upplevda kränkningen som orimlig.

Om en kränkt muslim har rätt beror sist och slutligen utifrån vilken världsuppfattning bedömningen görs.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Hellre Kristensamfundet än den kristna trosbekännelsen

♦ ♦ ♦ Som antroposof betraktar jag mig nästan automatiskt som kristen. Om man kan säga så. Men de flesta som hör detta missförstår mig. Jag är inte religiös i vanlig mening och tillhör inte någon kyrka. Jag betraktar Kristus som ett högt andligt väsen, det nav mänskligheten rör sig kring och den urbild människan strävar efter att förverkliga. Ett sådant synsätt saknas enligt min mening hos statskyrka, frikyrka, katolicism eller andra av mig kända kristendomsutövare.

Förutom Kristensamfundet då. ”Antroposofernas kyrka” som detta lilla samfund brukar benämnas. Jag tillhör inte detta samfund och går inte på deras gudstjänster. Men eftersom jag betraktar mig som frihetligt kristen har jag i bestämda livsskeden tagit del av deras sakrament som jag känner överensstämmer med mitt antroposofiska synsätt. Jag är döpt, konfirmerad och gift, liksom jag har bevistat begravningsceremonier där. Våra barn är också döpta där.

Mycket sällan har jag bevistat gudstjänster i traditionellt kyrkliga sammanhang. Då har det gällt vänners giftermål, begravningar och dop och handlat om förhållandevis korta tillställningar koncentrerade kring det mer praktiska så att säga. I Sverige är bäst att tillägga.

Det var därför något av en chock att bevista dopet av mitt norska barnbarn för ett halvår sedan i den vackra lilla byn Stamnes i norska Hordaland. Där var dopet bara en liten del av en massiv liturgi som pågick timvis. Så kändes det i alla fall. Församlingen hade vid inträdet i kyrkan fått sig tilldelat stenciler med hela liturgin – det vill säga gudstjänstordningen – ordagrant nedtecknad så att man kunde läsa innantill allt som sades, var församlingen skulle resa sig och när den skulle sätta sig. Prästen läste samma text. Inga överraskningar, inget spontant uttryck av engagerad formuleringskonst eller vittnesbörd om egna upplevelser, om man undantar predikan.

Bergens domkyrkaDå sonen, som är medlem av domkyrkokören i Bergen, sjöng påsknattsmässan i Bergens domkyrka härförleden (t h), var mina intryck likartade. En massiv innantilläsning av en förtryckt text under minst en och en halv timme med avbrott för sång – också förtryckt. Den goda idén med att alla deltagare hade varsitt tänt ljus i den nedsläckta kyrkan gav en fin stämning, men dämpade knappast känslan av förstelnad religiös rutin. Som om allt innerligt formaliserats och allt liv flytt sin kos. Kvar fanns bara en själlös liturgi.

Så kändes det i alla fall för mig. Som en antikverad kvarleva av en religiös yttring som mist sin giltighet i vår tid. Åtminstone för de flesta. Men det är en sak. En annan är den kristna trosbekännelsen som unisont lästes av alla. Den blev jag direkt illa berörd av. Är det detta man menar med kristendom, tänkte jag, det är ju förskräckligt. Här fastläggs hur man skall förhålla sig för att betraktas som ”riktig” kristen. Det lät som ett diktat formulerat i någon sorts stalinistisk dogm. Det frihetliga förhållningssättet var som bortblåst.

”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nedstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen från de döda, uppstigen till himmelen, sittande på Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Vi tror ock på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Den kristna trosbekännelsen utvecklades ett par hundra år efter den första kristna kyrkan som en reaktion mot att trons innehåll började spreta åt olika håll och det blev strid om innehållet. Den fick sin slutliga form ca 700 e. Kr. Detta är förståeligt. Mindre begripligt är hur dessa dogmer definierar kyrkan ännu i vår moderna tid. Denna text gör kristendomen till ett museum, bristen på förnyelse är skriande.

Trosbekännelsens gudsbegrepp för tankarna till Dorés bibelillustrationer eftersom man reducerar alltings upphov till en gubbe med skägg. Och att en helig ande gjort barn med Maria som fött Jesus – som blivit ”vår Herre” – hur kan man förstå det? Beskrivningen avser naturligtvis ett andligt skeende men bildspråket kommer från en materialistisk föreställningsvärld som skymmer budskapet. Möjligen var detta adekvat för hundratals år sedan, men definitivt inte idag. Vi kan klaga på de hopplöst föråldrade förhållningssätt som kommer till uttryck i Koranen, men är den kristna urkunden så mycket bättre?

Otaliga nära döden-upplevelser har visat att Kristus inte dömer som det står i trosbekännelsen, den dömande instansen är du själv. Och reinkarnationstanken växer sig starkare ju mer tiden går. Trosbekännelsen är förlegad, det enda jag håller med om i den är påståendet om det eviga livet. Men som det står där – och i Bibeln i övrigt vad jag förstår – förklaras inte vad detta innebär, hur det fungerar, vilket är nödvändigt för att få ett vettigt förhållningssätt till det.

New Age är – oavsett vad man tycker om fenomenet – ett uttryck för ett behov av uppdaterade tankar om det hinsides. Liksom antroposofin – även om den också har stelnat i sina former. Men jag menar ändå att antroposofin och Kristensamfundets förhållningssätt är ett stort kliv på väg mot en moderniserad kristendom.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Vad är det för fel på dagens islam?

♦ ♦ ♦ Det finns 1,6 miljarder muslimer globalt. Det är var fjärde människa på jorden. Det sägs att islam är en fredens religion, men islam har ett imageproblem. Muslimska kvinnor ses som förtryckta, sharialagar upplevs som barbariska. Sekteristiska konflikter dominerar rubrikerna. Och sen är det terrorismen.

ManjiSå inleder Mehdi Hassan en intervju på Aljazeeras program Head to Head med den kanadensiska författaren och muslimen Irshad Manji som skrivit boken The Trouble with Islam Today (Finns på svenska: Det muslimska problemet). I sin uppriktiga saklighet skulle denna intervju varit omöjlig i ett svenskt kulturklimat som fortfarande domineras av ängslig kulturrelativism och politisk korrekthet. I Sverige betraktas det som klandervärt att beröra problemen kring denna kontroversiella religion. Lyckligtvis inte i England där programmet spelats in. Här behandlas de frågeställningar de flesta har då det gäller islam. Tonen är ärlig och direkt. Och intervjuaren Mehdi Hassan går rakt på.

Vad är felet med islam idag?

Och Irshad Manji svarar lika prompt.

– Muslimer. Vi är problemet med islam idag. Vi har tillåt en stamkultur kolonisera den islamska tron. Men vi är också källan till förnyelse. Islam är ingen teori, det är ett sätt att leva och det är vi muslimer som definierar detta. Om vi hindrar mångfalden av uppfattningar sänder vi budskapet till varandra – inte bara till resten av världen – att detta är islam. Jag köper inte det. Stamkultur är inte islam men vi har gjort oss själva till ett problem inom islam.

Men vad är då meningen med en helig bok?

– Det är en guide. Men det är hur muslimer representerar islam som definierar vad islam är.

Du säger att ”moderata” muslimer inte är en del av lösningen, de är en del av problemet.

– Ja, jag betraktar mig själv som en muslimsk reformist, inte bara en moderat sådan. Moderata muslimer fördömer visserligen våld utövat inom islam men de förnekar att religionen är en del i detta våld. Varje gång ett våldsdåd äger rum i islams namn säger de: Snälla missförstå inte detta, det har inte något att göra med islam.

– Men detta är ju inte sant! De som utövar våldet säger sig vara inspirerade av islam. Vad reformisterna menar är att det finns passager i Koranen som uppmanar till våld. När muslimer är tysta inför sådana våldsdåd signalerar de – vi har något att dölja. Och stärker därmed islamofobin. Istället för att i lugn och ro debattera detta blir de arga.

– De moderata muslimerna som förnekar att våldsdåden har något att göra med islam citerar ofta en passage i Koranen som säger ”om du dödar en människa är det som att döda hela mänskligheten”. Men det är inte sant! Vad texten säger är ”om du dödar en människa är det som att döda hela mänskligheten SÅVIDA du inte dödar denna människa som straff för våld eller mord eller andra brott i landet”. Så vad jag menar är att moderata muslimer borde inte försköna det som faktiskt står i Koranen. Vi måste vara sanna och ärliga och vi måste erbjuda modiga och kompletterande omtolkningar. Och det måste vara möjligt att säga att detta är fel.

Muslimska problemetIrshad Manji menar att orsaken till att hon fortfarande respekterar Koranen är att det finns gott om ställen där som uppmanar till självständigt tänkande, att analysera och tolka. Inte bara lyda blint.

Skulle du då vilja göra dig av med alla mullor och skriftlärda?

– Jag skulle vilja hjälpa till att utrusta en ny generation muslimer med självförtroendet att upptäcka att de får tänka själva.

På frågan varför hon anklagar muslimer för det armeniska folkmordet – inte turkarna som är den gängse uppfattningen – svarar hon.

– När ett brott är begånget i namn av en speciell religion, en speciell gud, det är då jag menar att det är berättigat att associera denna religion till det brottet. Det ögonblick folk på allvar tror att Koranen inget har att göra med detta våld är det ögonblick terrorister som utfört dådet i Allahs namn inte längre kommer undan ansvaret.

Irshad Manji menar inte att islam nödvändigtvis måste anamma den västerländska kritiska tanketraditionen – ett sånt krav skulle inte vara acceptabelt för den muslimska världen. Det hon vill är att man igen tar upp den egna traditionen av kritiskt tänkande som en gång utmärkte islam. Muslimer förtrycker sig själva genom att inte tillåta mångfald. Och den allmänna tron på islamisk överhöghet – att islam är den enda sanna tron – är ett högmod som inte finner stöd inom Koranen som istället uppmanar till ödmjukhet, menar hon. Detta är en dogmatisk hållning hon inte kan ursäkta.

Det är såna här uppriktiga diskussioner vi behövt i det här landet (se också intervjun med den feministiska muslimen Mona Eltahawy). Men de komplexa problem som omgärdar islam har tagit svenskarna på sängen. Och reaktionen har blivit att problemen förtigits och tabubelagts av ett beskäftigt etablissemang som i brist på kunskap i ärendet predikat villkorslös tolerans – eller låtsas som om det är en religion vilken som helst. De som protesterat har stämplats som islamofober. Intervjun med Irshad Manji är en typ av intervju svensk massmedia skulle ha visat för länge sedan. Se hela intervjun!

                                                                                                                Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Dansk-iransk kvinnlig konstnär dömd för rasism

♦ ♦ ♦ »Jag är övertygad om att muslimska män i mycket stor skala världen över både våldtar, misshandlar och slår ihjäl sina döttrar. Detta är enligt min mening som dansk-iranska beroende på en defekt människofientlig kultur – om det över huvud taget kan betraktas som en kultur. Men jag menar att man kan tala om en defekt människofientlig religion vars lärobok Koranen är om möjligt än mer omoralisk, förkastlig och galen än de andra två världsreligionernas manualer tillsammans.«

För detta uttalande blev den danska konstnären Firoozeh Bazrafkan nyligen dömd för rasism. Rätten menade att uttalandet var ett förolämpning och nedvärdering av en etnisk-religiös gruppering. Firoozehs föräldrar kommer från Iran, men själv är hon född och uppvuxen i Danmark. I en intervju i danska Berlingske tillbakavisar hon domslutet. ”Jag har generaliserat, men det gör vi ju alla dagligen.” Hon har ju därmed inte anklagat alla muslimska män, menar hon. Och frågan är ju om man över huvud taget ens kan kalla det en generalisering.

»Från en FN-rapport, som släpptes i år om mäns behandling av kvinnor i bland annat muslimska länder, vet vi att det är ett utbrett fenomen att pappor och män misshandlar och våldtar kvinnor. Jag talar om muslimska män i världen generellt, och det handlar om över 1 miljard människor, så hur rätten kan uppfatta det som en minoritet är för mig en gåta. Om jag kan dömas för ett sådant uttalande, tystar det den fria debatten om fasorna i muslimska miljöer.«

På intervjuarens fråga om hon är ute efter muslimska män, eller om det är islam som sådan hon är kritisk till, svarar hon:

»I den iranska strafflagens artikel 220 står det att en far eller en manlig familjemedlem kan döda sina barn utan att ställas till svars för mord. Och ser man vad som står i sharialagen är det ju ett stort problem att muslimer efterlever dessa lagar och regler. Jag är väldigt engagerad i kvinnors rättigheter och vad som sker i muslimska länder är en mänsklig katastrof.«

Hon understryker att hon inte anklagar alla muslimska män, bara de som förtjänar det. Hon vill skapa debatt ”som alla andra konstnärer”. Alla människor generaliserar, och förbjuder man detta tystar man all debatt. Firoozeh Bazrafkan dömdes efter en paragraf i den danska lagen som skall förhindra kränkningar. Paragrafen är omstridd.

»Statsmakten borde inte förhindra uppfattningar och yttranden. Jag och andra får ju inte en annan åsikt bara för att vi blir dömda. Tvärtom skulle ett förbud främja mer hat. Alla åsikter skall vara tillåtna eftersom det gagnar samhället och debatten.«

Firoozeh medger att hennes föräldrars flykt från Irans ”människofientliga styre” spelat en stor roll för hennes uppfattning. Hon menar att präststyret där och i andra muslimska länder bekrigar västlandets yttrandefrihet och beklagar att vi böjer oss för detta. Hon tror inte att hon kommer att dömas även i högsta domstolen, ”men oavsett vad har min sak satt fokus på misshandlandet av kvinnor i den muslimska världen och detta kan bara vara av godo”.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Var Hitlers och Stalins liv planerade innan de föddes?

♦ ♦ ♦ Läsandet av boken Your Souls´Plan. Discovering the real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born ger både associationer och frågor (se de inledande krönikorna här och här). Nyckelmeningen litet i livet är vad det ser ut som och mycket är tvärtom, är intressant. Övertygelsekraften i uppgifterna gör att många kommer att ta till sig detta budskap trots de radikala omvärderingar det innebär. Men för den stora majoriteten är uppgifterna naturligtvis inte trovärdiga. Det är därför lätt att förstå varför de invigda i de gamla mysterierna höll sådana här sanningar hemliga.

Antroposofer minns Steiners många uttalanden om mysterierna, ett begrepp som avsåg den hemliga kunskap om världens beskaffenhet som var reserverad för invigda, och att det i alla tider ansågs vara ett brott att avslöja dessa hemligheter, eller ”förråda dem” som Steiner uttryckte det. Eftersom mänskligheten inte uppnått den mogenhetsgrad som krävdes för att ta upp dem vårdades dessa kunskaper i största hemlighet. Men för att ändå tjäna mänskligheten bäddades de in i mytologiska bilder, symboler, moraliska koder och liknelser i sådana religiösa urkunder som Bibeln, Bhagavad Ghita, Toran och Koranen. Hos naturfolken ingick kunskapsskatten i hela attityden till livet och världen på ett mer självklart sätt.

Men Steiner var av den åsikten att den nya tiden krävde ett offentliggörande av mysterierna – så han gav världen antroposofin. Att många anslöt sig till den antroposofiska rörelsen visade att mänskligheten i större grad än tidigare var mogen att ta till sig dessa mysteriehemligheter. Men för de flesta var de antroposofiska utsagorna naturligtvis fortfarande omöjliga att acceptera. Det var för främmande och stred alltför mycket mot traditionellt tänkande.

När man läser Robert Schwartz bok Your Souls´Plan – som inom sitt ämnesområde är mycket mer konkret än Steiners uttalanden i ämnet (men inte motsäger dem) – blir det uppenbart varför dessa uppgifter hölls hemliga så länge. Bakgrunden till mycket i livet är som sagt inte som det ser ut att vara. De gamla mystikerna kallade detta för maya. Men hur många kan köpa att livet är baserat på en illusion?

Såvitt jag förstår är detta den första boken i sitt slag och därför på sitt sätt något av en sensation. Men skillnaden mot för hundra år sedan, då en sådan bok rimligtvis skulle ha väckt stor uppmärksamhet, är att idag försvinner den i informationsbruset. De som är intresserade tar till sig uppgifterna, resten bryr sig inte. Så det är därför inte längre nödvändigt att hemlighålla dem.

Men sanningen har en tendens att med tiden sippra ut. Betänk hur vetskapen om nära dödenupplevelser inte existerade före 1975 då Raymond Moodys bok Life after life (I dödens gränsland) först publicerades. Idag är NDU ett allmänt känt fenomen med stor trovärdighet – trots dess från början svårförståeliga budskap. Och begreppet reinkarnation har från att på sextiotalet ha uppfattats som en hinduisk extremuppfattning idag uppnått en stor allmängiltighet, kanske framförallt i västvärlden.

Av de frågor boken väcker intar problemet gott/ont en särställning. Om allt handlar om att skaffa sig jordiska erfarenheter av alla tänkbara slag och inte om en strävan efter ”ett gott liv” i en moralisk mening – är då massmördare som Hitler, Stalin och Mao Tse Tung att betrakta som ”vilka själar som helst”? Deras liv förorsakade ju så mycket lidande för oräkneliga människoskaror. Varje religiöst eller andligt inriktad människa skulle uppfatta att konsekvenserna av deras liv renderat dem en plats i helvetet eller med svårartade straffliknande karman.

Innebär synsättet i boken att man istället bör betrakta dem som välgörare är då den naturliga frågan. Det lidande de åstadkommit borde ju enligt denna logik innebära andlig växt för de själar som drabbats. Har de skeenden dessa tyranner iscensatt på jorden i själva verket varit planerade innan de inkarnerade? Ingår då också krig i denna planering? Eller uppstår sådana saker trots allt som någon sorts oväntad överraskning för den andliga världen?

I boken sägs att det inte existerar någon slump i världen – men för att den fria viljan skall existera måste vårt begränsade medvetande i den här dimensionen föra oss in i sammanhang som inte kan planeras. Boken framhåller också att ”gamla själar” (de som inkarnerat många gånger) inte vill planera livet lika noggrant som unga själar vars brist på erfarenhet kräver en noggrannare planering.

Det viktiga med våra inkarnationer är att vissa nyckelskeenden uppstår under inkarnationen, inte i lika hög grad hur – eller när. Antalet alternativ till planerade dödsfall i varje livsplanering, så kallade exit holes, talar också för detta. Liksom att planeringen ibland inte håller – och att inkarnationen då avbryts – är också beskrivet i boken. Även att den planerade målsättningen kan överträffas förekommer, vilket då åstadkommer att ens erfarenhetskapital och andliga växt kommer att ökar än mer.

Många frågor återstår naturligtvis. Men Robert Schwartz har skrivit en fortsättning på boken – Your Soul´s Gift. Om detta och mycket annat kan man läsa på hans hemsida http://yoursoulsplan.com/.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Islamismen är en ideologi med en historia

Centralt i den föreställningsvärld som resulterade i massmorden i Norge är förövarens fruktan för invandringen av muslimer. Att detta skulle leda till sådana fruktansvärda handlingar är lika monstruöst som obegripligt men samtidigt en tydlig indikation på att man bör ta oron för islamismen på allvar och överge den arroganta hållning av förnekelse som är så vanlig inom politiskt korrekta kretsar.

Vi kan inte låtsas som om islamismen inte existerar. För det gör den – i stora delar av världen. Inte bara på Drottninggatan en gång i vintras. Islamismen är en ideologi. Och den har en historia. Med tanke på dess betydelse inom modern terrorism är den besynnerligt okänd.

Hassan al-Banna föddes i Egypten 1906. I unga år fick han uppslaget att modernisera de gamla islamska lärorna inspirerad av några personer i slutet på 1800-talet som lanserade idéer om att störta de europeiska imperialisterna – och samtidigt göra slut på stagnationen i den muslimska världen. Deras ideal var att förena förnuft med tro, modernitet med tradition och tidens europeiska landvinningar med islams ärorika förflutna.

För att förverkliga dessa idéer grundade al-Banna 1928 organisationen Muslimska brödraskapet. I en av hans sedermera inflytelserika texter listar han flera personer som föredömen – bland annat Hitler. 1936 hade organisationen åttahundra medlemmar, två år senare 200 000. Brödraskapet hade nu blivit en politisk kraft. Man odlade principer om disciplin, lydnad och dyrkan av sin högsta ledare – al Banna själv.

Det var inom det Muslimska brödraskapet som den modell skapades som sedan blivit känd som ”islamism” – där suffixet ”ism” fogas till islam för att skilja al-Bannas politiska förnyelserörelse från den gamla religionen islam. Sedan modellen börjat blomstra spreds den till Palestina, Syrien, Sudan, Iran, Nordafrika, Libanon, Indien och Pakistan.

1947 formulerade al-Banna sin övergripande vision av islamismen där han definierar ”det islamiska fäderneslandet” som i första hand det enskilda muslimska land där en individuell muslim råkar leva; i andra hand alla andra muslimska länder; i tredje hand alla länder som tidigare styrdes av det islamiska imperiet, det vill säga Spanien, en del av Frankrike och södra och norra Italien. I det fjärde och slutliga stadiet utvidgas muslimernas fädernesland till hela världen.

Hur han ville att livet skulle organiseras under det globala herraväldet är redan mycket känt från talibaner och iranskt tankegods. Han ansåg att det måste bli ett slut på motsatsförhållandet mellan den privata och offentliga sfären med stränga straff för ”moraliska förbrytelser”, ”erkännandet av äktenskapsbrott som ett avskyvärt brott vars förövare måste piskas”, förbud mot dans ”och andra liknande tidsfördriv”, ”utrensning av sånger”, ”konfiskering av provocerande berättelser och böcker som på ett försåtligt sätt planterar frön till skepticism”, ”bestraffning av alla som bevisas ha överträtt någon islamisk lära” och ”aktivt tillskyndande av memorisering av Koranen i alla fria grundskolor”.

Han manar vidare till en islamisk militarism som, säger han, kommer att vara överlägsen militarismen inom Mussolinis fascism, Hitlers nazism och Stalins kommunism. I hans samhällsvision skulle alla sentida framsteg vad gäller kvinnors rättigheter avvecklas, individualiteten krossas och skillnaden mellan människor suddas ut. Hans avsikt var att alstra en folklig entusiasm för en politik inriktad inte bara på ultrakonservativ lydnad inom samfundet, utan på våld och krig – den sortens politik som ser terror som ett mål i sig för vilken döden framstår som något önskvärt.

Mycket i al Bannas visioner – vilket förstärkts av senare tiders rörelser som al-Qaida, Hamas, Hizbolla och teokraterna i Iran – liknar den politiska impuls som i västvärlden brukar benämnas fascism.

1949 mördades Hassan al-Banna i Kairo av hemliga polisen och man upplöste rörelsen, fängslade ledarna och en mängd anhängare. I mindre skala spreds organisationen nu till Europa där al-Bannas svärson Said Ramadan efter en dramatisk flykt bosatte sig i Geneve och startade Islamiskt centrum där han till sin död 1995 oförtröttligt arbetade för att vinna nya anhängare för al-Bannas synsätt bland muslimerna i Västeuropa.

På 1950-talet uppgick den muslimska befolkningen i Västeuropa till knappt en miljon, idag rör det sig om cirka 20 miljoner enligt ungefärliga beräkningar. Även om många muslimer bosatt sig i Europa för att undfly Muslimska brödraskapet upplevs organisationen av ett stort antal muslimer som en ärorik förebild som i allt väsentligt fungerar som en inspiration för den hardcore-islam vi ser i bland annat bärandet av slöja, synen på kvinnan, den fundamentalistiska tolkningen av Koranen – och terrorismen.

Här spelar schweizaren Tariq Ramadan – Said Ramadans son och al-Bannas dotterson – en central roll. Inte för att han förespråkar terrorism – för det gör han inte – utan för att han med sin framtoning av lågmäld europeisk intellektuell imponerar på tongivande intellektuella i väst. Men det budskap han bär fram är inte oproblematiskt, menar Paul Berman, författaren till boken De intellektuellas flykt. Det är den boken vi hämtat uppgifterna från här. I det följande ska vi närmare gå in på detta och andra saker i ämnet.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för?

”Vad jag mycket tydligt sa till dig var att både jag och Miljöpartiet tar avstånd från kulturella mönster såsom patriarkala strukturer, kvinnoförtryck, åsiktsförtryck, etc… Men att vi inte kopplar detta såsom varande en integrerad del av Islam som religion.”

Orden är Mats Pertofts som replikerar på min krönika Stöder Miljöpartiet islams förtryck av kvinnor?

Det är ett märkligt påstående, eftersom muslimska auktoriteter i Sverige gör just denna koppling. Och så i allra högsta grad: ”Det är tveksamt om kvinnor bör ha rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet”, säger den svenske imamen Abd al Haqq Kielan i en intervju *. ”Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet.”

Detta säger en muslimsk auktoritet. Mer religiös kan man knappast vara när man säger så. Han talar ur de regler som finns i Koranen, islams heliga bok. I hans uttalande är kvinnosynen intimt förknippad med religionen. Hur kan Mats missuppfatta detta? ”Mannen är ute och sliter och släpar och det är kvinnan som sköter hemmet”, säger Abd al Haqq med eftertryck.

Vad är detta om inte patriarkala strukturer och kvinnoförtryck som Mats Pertoft säger sig ta avstånd ifrån. Det är ju tydligt för vem som helst att denna kvinnosyn är ”en integrerad del av islam som religion”, som Mats uttrycker det. Hade en sekulär medelsvensson sagt samma sak hade ett ramaskri upphävts och De Politiskt Korrekta anförda av både feminister, miljöpartister, vänsterpartister och sossar kommit sättandes. Jag kan lova att den icke-muslim som uttalat något så manschauvinistiskt hade fått sina fiskar varma.

Varför då denna dånande tystnad så fort en muslimsk patriark kommer med liknande kvinnofientliga integritetskränkningar? Varför håller De Politiskt Korrekta tillbaka sina indignerade protester då det gäller en religion? Varför plötsligen denna devota respekt inför religiöst baserade urkonservativa tokerier?

“Mannen ska ha sista ordet”, säger Ahmed Al-Mofty, ordförande i Islamiska informationsföreningen, “för att mannen använder förstånd och kvinnan känslor”. I Unga muslimers skriftliga information om islam står det: “Mannen har givits det generella ledarskapet” och att “Koranen ger mannen rätt att tillrättavisa sin fru genom att slå henne”. “Om kvinnan är olydig har mannen rätt att slå henne till underkastelse” **.

Hur länge sedan är det vi i Sverige hade en sådan allmänt vedertagen praxis? 200 år sedan? Eller räcker det? Fanns något sådant ens på 1500-talet? Vad är det som gör att Den Upplysta Eliten inte lyfter ett finger för att stoppa detta vansinne? Eller ens diskutera det? Är det helt enkelt feghet? Det är i alla fall så det ser ut från de ofrälses perspektiv.

”En stor del av skulden för förtrycket av de muslimska kvinnorna finner vi bland människor i väst”, säger Lisbeth Lindeborg, medlem i Terres des femmes, en organisation för kvinnors rättigheter. ”De ställer inte upp mot förtrycket – i stället svamlar de om respekt för andra kulturer. Visst får Ayaan Hirsi Ali säga det hon har på hjärtat i tv, men det får också den välkände Tariq Ramadan, som inte fördömer stenandet av kvinnor utan föreslår ett moratorium och som är emot äktenskap mellan muslimska kvinnor och icke-muslimska män.” ***

Lisbeth Lindeborg hänvisar till turkisk-tyska Necla Kelek, docent i socialvetenskap, som säger: “Jag fattar inte hur kvinnor som kallar sig feminister passivt kan åse hur tiotusentals kvinnor hålls som slavar här mitt ibland oss. I stället för att kritisera islam försöker man förstå“. Enligt Irshad Manji – författare till bestsellern The trouble with islam – är kvinnorna i väst rädda för att kallas rasister. Därför lämnar de sina muslimska medsystrar åt sitt öde.

Det är det vi hela tiden har hävdat. När ska också Mats Pertoft ta till sig detta? Och Miljöpartiet? Tycker ni inte att muslimska kvinnors rättigheter är värda att kämpa för? Vilken anledning har ni att diskriminera dem?

*Paraplyprojektet (nättidning) 20.4, 2004,   ** TV 2, 20.12 2009 *** SvD 31.3 2008

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)