Posts Tagged ‘ Kjell Arman

Trettiotre år i antroposofins tjänst

♦ ♦ ♦ Med ett förflutet i tidningsbranschen hyste jag ett naturligt intresse för rörelsens tidskrifter då jag trädde in i de antroposofiska sammanhangen i mitten på sjuttiotalet. Mina erfarenheter inom tidningslayout nyttjades först av redaktören för den numera avsomnade tidskriften Antropos, Anders Kumlander. Ungefär en gång i månaden kom jag med tåg ifrån Stockholm och klippte och klistrade de korrektur Anders hade arbetat fram.

Antropos 2Sen gick vi upp till Antroposofiska sällskapets ordförande Arne Klingborg på Rudolf Steinerseminariet som fick se och godkänna. Arne – då själv redaktör för waldorforganet På väg – ville också städsla mig för layouthjälp. Vi kröp omkring på golvet på Kristofferskolans kansli och klistrade i hop textremsor på A4-ark till nästa nummer av På väg. Men då det var uppenbart att han själv var mer än kvalificerad för uppgiften, vände jag intresset mot den nystartade tidningen Balder i Järna.

Vid det laget hade jag flyttat till Järna där jag tog kontakt med Balder 2tidningens grundare Antonius Zeiher (som handtextat de två första numren, ett lika fräscht som ovanligt grepp tyckte jag då). På den tiden var tidskriften inriktad på tregrening, den politiska samhällsmodell Steiner skapat. Våra radikala ambitioner – detta var under det röda sjuttiotalet – drog snart till sig flera medarbetare; Sune Nordwall, Daniel Håkanson, Jenny Olsson, Stephan Lindsenhoff, Ragnar Lundin, Moniq Rogberg, Ulrik Hofsö och Nina Armelius.

I sann sjuttiotalsanda var det mycket snack men lite verkstad. Men ambitionen var tydlig: vi ville frälsa världen, vilket vi bevisligen misslyckades med, men jag gifte mig med en i redaktionen – Nina. Småningom kom en kille som inte sa så mycket. Han satt mest i ett hörn medan vi andra pratade. Det var Mats Ahlberg som idag är den enda kvarvarande redaktören. Det visade sig sedermera att han var den utan jämförelse skickligaste skribenten. Idag har Balder för längesen glömt sina tregreningsambitioner till förmån för en smal litterär profil.

Det fanns en annan tidskrift i Järna på den tiden som jag också erbjöd mina tjänster – Biodynamisk odling som den då hette. Den kom att byta namn till först Biodynamisk tidskrift och sedermera Kultura. Redaktör var Berit Löfström, tidigare gift med Expressenjournalisten Bengt Löfström, sedermera med den biodynamiske pionjären Kjell Arman. Redaktionen var i den gamla magasinsbyggnaden vid Saltå Kvarn. Berits proffessionalitet som skribent imponerade, den stod ut i förhållande till de hav av svårgenomträngliga antroposofiska texter jag vanligtvis umgicks med. Och Kjell var en stillsam och vänlig själ med den där sällsynta förmågan att kunna formulera komplicerade saker på ett enkelt sätt. En stor skribent och talare.

Forum AntroposofiMitt intresse för de dynamiska skeenden inom den antroposofiska rörelsen dessa år ledde till starten av Medlemsbladet, senare omdöpt till Forum för antroposofi. Det kom att ersätta det tidigare bladet Brev till antroposofiska sällskapets medlemmar, en sorts newsletter i A5-format. Idag är det svårt att föreställa sig den spännande tiden under Arne Klingborgs ledarskap. Det hände saker hela tiden – hus byggdes, skolor startade, spännande idéer dryftades, politiskt och religiöst motstånd måste hanteras, myndigheter bearbetas, utställningar på riksnivå förberedas, och detta krävde en mer nyhetsbaserad tidskrift som kontinuerligt rapporterade om rörelsens framväxt. Jag drev sedan tidskriften i 23 år, 1988 – 2011, då en annan redaktör tog över med en mer esoterisk-filosofiskt präglad agenda, omdöpt till Forum Antroposofi.

Tron på betydelsen av det som ägde rum dessa år ledde till en satsning på en tidning som vände sig till en bred offentlighet – Forum Järna. Göran Rosenberg, vän till sammanhangen, var tilltänkt som chefredaktör men avböjde då han just stod i begrepp att starta Moderna Tider, ett Stenbeckfinansierat magasin med hög svansföring. Då städslades en annan Göran, med efternamnet Fant, från våra egna led. Undertecknad höll i formgivning på deltid (jobbade också på Robygge och Medlemsbladet). Detta var i början på nittiotalet. Sex nummer kom ut som distribuerades till Pressbyrån innan projektet avslutades efter ett år. Den klena försäljningen omöjliggjorde vidare utgivning.

Vid det laget hade jag sedan länge arbetat med två bokförlag som jag varit med om att starta  – Telleby Bokförlag och Kristensamfundets Bokförlag. Det senare kom i huvudsak till på prästinitiativ, man ville få ut en bok på svenska som förklarade Kristensamfundets sakrament, Den nya gudstjänsten hette den. I styrelsen ingick förutom ett par-tre präster Urban Forsén, chef för Robygge, översättare och språkmänniska. Han hade tidigare översatt Hemlebens Rudolf Steiner för Larsons förlag.

Att utvecklas som vuxenInitiativet till bildandet av Telleby Bokförlag togs av herrskapet Astrid och Geert Mulder. Astrid var då föreståndare för det läkepedagogiska institutet Mora Park, där vi i början hade våra redaktionsmöten. Geert var chef för Telleby Verkstäder, en läkepedagogisk skyddad verkstad som tillverkade musikinstrument, där den pentatoniska flöjten kanske var mest uppmärksammad. Även detta förlag uppstod som resultat av önskan att ge ut en bok – Sociala gestaltningar i arbetslivet av Bernard Lievegoed. Telleby Bokförlag – som i styrelsen förutom herrskapet Mulder, Urban och mig även räknade bland andra dåvarande hovrättsrådet Sverker Vidmark – hade en livaktig utgivning. Vi gav ut en rad Lievegoed-böcker,  bland annat vår bäst säljande Att utvecklas som vuxen, men koncentrerade oss i första hand på utgivningen av Steiners grundläggande pedagogiska verk. Mot slutet av sitt liv ville Geert också ge ut arbetarföredragen som de allmänt kallades. Det var föredrag Steiner höll för arbetarna på den första Goetheanum-byggnaden och hade en enkel och rak ton med efterföljande frågestunder. En särdeles okomplicerad introduktion till antroposofin, menade Geert. Det handlade om åtta band.

MjölksyrejäsningDet var här jag för första gången konfronterades med Steiners rasistiska uttalanden. Chocken detta innebar och vad den ledde till i den fortsatta utgivningen av arbetarföredragen har jag beskrivit i en tidigare krönika (kommentarerna ger också en inblick i reaktionerna). Geert, som var en skicklig ekonom, möjliggjorde en generös utgivning. Det var roligt att ge ut det vi ville ge ut, utan att fråga någon om lov, även om den klena försäljningen borde ha föranlett en mer kritisk hållning till motiven bakom utgivningen.

Dessa hektiska år var Urban och jag också involverade i utgivningen av flera titlar på Syrans förlag, ett förlag startat av Annelies Schöneck för utgivning av hennes böcker om mat och näring, framför allt kanske Mjölksyrejäsning av grönsaker och Dagligt bröd som trycktes i flera upplagor. Det kändes som ett privilegium att få hjälpa denna storartade personlighet och pionjär.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Det ljumma svenska högtidsfirandet

Kolumnisten i Svenska Dagbladet Gunilla von Hall frågade sig härom dagen vad det är för svenska traditioner hon bör lära sina barn. Familjen är sedan flera år bosatt i Schweiz. Frågan ställs lite på sin spets i en sådan situation med ett annat lands seder och bruk så att säga inpå knutarna. Även här i landet med sina allt fler utifrånkommande är seder och bruk för många helt andra än de traditionellt svenska.

En del av den svenska befolkningen firar numera ramadan, vilket resten av befolkningen egentligen vet rätt lite om. Man fastar mellan solens upp- och nedgång har jag förstått, men exakt när högtiden inträffar är jag oklar över – liksom orsaken till den. En annan nykommen tradition, Halloween-firandet, har handeln tagit över från USA, ivrigt påhejad av den kolorerade veckopressen, så att vi numera kan köpa plastmasker av skelett och grimaserande pumpor på närmaste ICA och Konsum när det är dags.

Jag ignorerar detta jippo, liksom fars och mors dag, som även det från början var ett trick från handeln att få oss att köpa saker. Fast ett visst gnissel kan höras från familjen som nog under andra omständigheter hade kunnat tänka sig ett blygsamt firande, framför allt av min kära hustru.

Alla hjärtans dag förbigås däremot helt medvetet av familjen. Ingen av oss har ett vettigt förhållande till det där med att tända ljus på gravar. Det är naturligtvis vackert, men våra avlidna anförvanters gravar ligger utspridda över landet, så det skulle rent praktiskt vara omöjligt att tända ljus på dem. Vilket illustrerar problemet gravvård. Att ha en grav kräver anhörigvård – vilket för många innebär ett ständigt dåligt samvete. Detta vill vi inte orsaka våra efterlevande. Därför är vår önskan att vår aska sprids för vinden när den dagen är kommen. Det är i minnet man bäst vårdar de som gått före. Menar vi.

Midsommarfirandet har familjen lite kluvna känslor inför. Det stannar vid sill och nubbe. Där råder ingen tvekan. Men att åbäka sig med små grodorna och andra upptåg kring en midsommarstång, nej såna pinsamheter är vi gärna utan. Dansen kring stången hade säkert ett större berättigande förr. I dag är det bara tomma former. Anser vi. Men årstidsstämningen är ju underbar. Det är en tid av en sorts självförverkligande av den svenska sommaren.

Många menar att midsommarafton borde vara Sveriges nationaldag istället för sjätte juni som få har ett självklart förhållande till, ett faktum belyst av att dagen inte blev helgdag förrän 2005. Utnämningen av sjätte juni som nationaldag har sin orsak i dagen då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung 1523 och Sverige blev ett självständigt land, ett faktum få känner till. Vi firar alltså något vi är okunniga om.

Att göra midsommarafton till nationaldag skulle ge dagen den folkliga förankring den aldrig haft.

Den största helgen alla kategorier är ju annars jul. Egentligen är det märkligt att denna kristna högtid fortfarande åtnjuter en sådan oantastlig status i ett så genomsekulariserat land som Sverige. Visserligen läses knappast julevangeliet längre, men den där svårdefinierbara stämningen av frid, stillhet och allmän människokärlek liksom sänker sig ned över landet denna tid.  

Jag minns att den svenska biodynamikens nestor Kjell Arman menade att kristendomens själva essens finns i denna stämning. Att det är kristendomen vi då upplever som känsla.

Ja något är det. Och sådant behöver man knappast lära barnen – så länge man upprätthåller traditionen infinner sig stämningen av sig själv på ett egendomligt sätt.

Så självklart och påtagligt borde alla helger kännas. Julen är artskild från våra övriga ljumma högtidsfiranden.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)