Posts Tagged ‘ KD

Vi har fått en ny politisk kast – de oberörbara

♦ ♦ ♦ Våra politiska partier kan traditionellt delas in i två huvudgrupper – de som koncentrerar sig på hur det ser ut, och de som fokuserar på hur det borde vara. Pragmatikerna och idealisterna. Men vi har också fått en ny politisk klass – de oberörbara.

M, FP, C och KD har en pragmatisk hållning som säger:

`så här är människan, det vet vi, och därför koncentrerar vi oss på det. Oavsett ideal är vi alla egoister när det kommer till kritan. Därför har vi inte direkt nya idéer, vi ser oss mer som förvaltare av traditioner. Framför allt moraliserar vi inte, människor får vara som de är. Vår spelplan är det beprövade och inkörda. Vi anser att det var bättre förr, vi har en konservativ livssyn, vilket inte betyder att vi är emot förändringar – bara de tar tid så att vi och våra väljare har chans att hänga med.´

S, V, MP och FI däremot sätter moralen i högsätet, ja de har  upphöjt den till politisk idé. Deras förhållningssätt säger:

`idealen är viktiga och vi vill leva upp till dem. Det ser illa ut i världen, men vi har idéer på hur den skulle kunna vara. Vi vill visa hur man bör tänka och agera, för vi är stolta över vårt förhållningssätt. De som inte gillar detta har inte förstått vad det är som gäller. Vi tror att politiska slagord som jämlikhet, solidaritet och liknande är viktiga i politiken. Visserligen vet vi att absolut jämlikhet aldrig kommer att inträffa, men begreppet är viktigt för att tydliggöra vår politiska ståndpunkt´

De borgerligas förhållningssätt är traditionellt och tråkigt och inte mycket att orda om, de är en anonym klump där bara nyanser skiljer. Världsförbättrarpartiernas ambitioner är mer tacksamma att betrakta, särskilt då de svävar iväg i naiva utopier.

Här intar FI ett närmast ointagligt försprång med sina uttalanden om att krig – och därmed försvar – är omodernt, ”man kan ju prata med varann”. Man inte bara politiserar jämställdhetssträvandena mellan könen utan ifrågasätter också traditionella könsroller ända ned på dagisnivå. Normkritik, könsmaktsordning och härskartekniker är bara några av de begrepp FI är ideologisk sponsor för. Alla förväntas vara radikalfeminister och ställa upp på de senaste buden från Schymans gäng. Utopierna är den nya verkligheten.

MP ägnar sig också åt politiskt svärmeri. Helst önskar man att både bil och flyg upphörde genast, att vi skulle ha mycket mer fritid och ett ekologiskt hållbart samhälle. MP är partiet som tagit flummet in i de politiska salongerna. Världsförbättrarambitionerna omfattar friår med full lön, förbud mot fimpar, att ersätta banker med ett konto för allmänheten, och att ”göra nöjesflygandet tråkigare”, för att ta några exempel. Tillsammans med FI leder man PK-ligan där man med kraft marknadsför korrekta förhållningssätt som vi alla förväntas följa.

S värnar fortfarande föreställningen om arbetaren trots att begreppet luckrats upp betydligt de senaste decennierna. Och V är fortfarande ett klasskampsparti där förre ordföranden såg sig som kommunist tills för bara några år sedan då han offentligt var tvungen att avsvära sig läran. S är ideologiskt mindre stelbent än V men anser sig fortfarande veta bäst då det gäller välfärdsfrågor, och man vårdar sin moraliska tradition där uttalandet ”Sverige är en moralisk stormakt” nog får anses ta priset i pretentiös självbild.

Gemensamt för de åtta etablerade partierna är den ständiga smutskastningen av SD, även om de vid det här laget nog börjar förstå att det är kontraproduktivt. Men vad ska de göra, frågar de sig, behandla SD som ett normalt riksdagsparti? Aldrig! För här är både pragmatiker och idealister rörande eniga – man BÖR nämligen inte vara kritisk mot islam, det är FÖRKASTLIGT att ironisera över radikalfeminismen, det är INTE TILLÅTET i det här landet att ifrågasätta invandringen och det är LÖJLIGT att älska sitt land eftersom man därmed menar att Sverige är bättre än andra länder.

Och så går den självuppfyllande profetian långsamt mot sin fullbordan. En politiskt intresserad vän tror att SD kommer upp i 25% vid nästa val. Och han tror att S kommer att gå tillbaka ytterligare, försvagade av idélöshet och tom retorik. Då skulle SD bli största parti. Ja tre år är en lång tid så mycket kan hända.

De åttas oförmåga att engagera väljarna står i bjärt kontrast till SD:s idéprofil som är radikalt ny i svensk politik. Om de två dominerande riktningarna är pragmatiker och idealister företräder SD de marginaliserade som utgör den lägsta politiska kasten som givit röst åt stora väljargruppers engagemang i politiska tabun. SD har fått status som de icke berörbara eftersom man tänker de förbjudna tankarna. Den oro som förklarar SD:s framgångar har man ännu inte förstått.

Därför smutskastar man SD på olika sätt, utestänger dem från politiskt inflytande, förödmjukar dem med att vägra hälsa och liknande. Problemet är att de knappast vinner röster på detta. De får inte tillbaka de som flytt till SD. Och de väljare som funderar på att rösta på SD får bara den spark i baken som gör att de slutligen hoppar över. Man blir förbannad över denna ständiga förödmjukelse. Mobbade väcker alltid sympati.

SD utestängs från den politiska scenen för att de helt enkelt har olämpliga åsikter. Det är så det fungerar. Man kan inte tycka vad som helst i det här landet. Man blir bestraffad, etablissemanget tillåter det inte.

I Sverige har man demokrati, men den är villkorad.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)