Posts Tagged ‘ Karl Ove Knausgård

Knausgårds klarsynta uppgörelse med Sverige och Gardells intellektuella haveri

♦ ♦ ♦ Författaren Karl Ove Knausgård gör upp med den svenska debattens trångsynthet i en artikel i DN 20/5-15. I en klarsynt analys, som bara den kan göra som ser landet utifrån, sätter han fingret på den förljugna självbild som råder i Sverige. Företrädarna för denna självbild kallar han cykloperna, och deras problem är att de inte ”vill veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara”.

Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård

Vilket är en lysande sammanfattning av ett viktigt drag i den svenska nationalkaraktären. Förutom här på Mummel, där vi skrivit om detta problem många gånger, är det första gången en officiell person vågar träda fram och säga att kejsaren är naken. Det är modigt, men Knausgård är mannen att göra det.

»Cyklopernas stats­minister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående.«

Jonas Gardell

Jonas Gardell

Detta uttalande tolkar komikern och övercyklopen Jonas Gardell som att Knausgård ”försvarar Sverigedemokraterna”. Att Knausgård inte försvarar SD ser var och en som läser innantill, partiet ÄR legitimt eftersom det valts in i riksdagen i en demokratisk process. Det är det han säger, liksom att främlingsfientlighet inte är att likställa med fascism. Att Gardell har fel i sin Expressenartikel ser alla tänkande människor, men cykloper tänker inte, de agerar känslomässigt enligt en överenskommen automatik.

Cykloperna är ”aldrig så arga som när de pratar om kön eller invandring”, skriver Knausgård.

»Detta är inte något man kan vara för eller emot, men likväl är det det de kräver, så att allt som finns mellan kategorierna, allt som finns i gränsområdena, inte blir sett och inte pratat om. Ändå finns det. Detta anar cykloperna, men utan att de klarar av att begripa det, och då blir de ännu argare eller ännu tystare.«

Norges glädje över sin nationaldag kallar cykloperna för nazism, skriver Knausgård. Och cykloperna ifrågasätter att han skriver om något de tycker är moraliskt förkastligt, till exempel om en 26-årig lärares förhållande till en 13-årig elev. Det betyder inte att jag tycker det är OK, menar Knausgård. Han vill gestalta ett moraliskt dilemma. Ingen beskyller deckarförfattare att de skulle mena att det är OK med mord.

»Det omoraliska förvirrar dem. Och begäret förvirrar dem, för att detta begär inte är så som det bör vara. Då blir de arga, och börjar kasta sten. Och de få författare i cyklopernas land som vet vad litteratur är blir rädda: de törs inte försvara litteraturen för då kommer de själva bli pedofiler, latenta homosexuella, kvinnoförtryckare, eller, med andra ord, dåliga människor. Därför är nästan alla författare i cyklopernas land tysta.«

Jonas Gardell är skitförbannad över Knausgårds fräckhet att säga sanningar om svensk mentalitet som han tror inte existerar – eller i vilket fall borde tystas ned. Och han gör det alla cykloper gör när hyckleriet avslöjas – man diskuterar inte i sak, man politiserar, hånar och förlöjligar.

»Jag känner en lätt desperation växa när jag läser. Ånej, inte ännu en sårad vit heterosexuell man, tänker jag. Jag tänker att jag vill ringa Knausgård och skrika i luren: ”Herregud, vi har redan massor av män i Sverige som det är väldigt synd om! Vi måste inte importera en till från Norge!”«

I sin indignation undslipper sig Gardell till och med ett främlingsfientligt utrop. Knausgård reduceras till en i högen av ”sårade vita heterosexuella män”, ett älsklingsuttryck cykloperna ofta använder. Genom att trycka denna stämpel i pannan på Knausgård klassificerar Gardell texten för sina meningsfränder: Denna man har brutit cyklopernas hederskodex och kan därför inte tas på allvar.

Det är denna obehärskade och aggressiva reaktion som skrämmer bort berättigad kritik och skapar den så kallade åsiktskorridoren. Vem vågar möta vreden från ett sårat djur? Inte konflikträdda svenskar i alla fall. Knausgårds insiktsfulla analys sammanfattas av Gardells affekterade skränande som att ”Sverige är ett skitland”. Och den enda sakliga invändning han har är att texten är för lång.

Journalisten Erik Helmerson i DN är en av de många (”95 procent av responsen hyllande, jublande”) som uppskattar Knausgårds Sverigeanalys. I en krönika 21. 5 skriver han:

»Ingenstans finns väl en konflikträdsla som här. PK håller debattklimatet i ett punggrepp och ingenting får man säga i det här landet. (…) Men jag tror att vi allt som oftast sätter munkavle på oss själva – av rädsla för vilka reaktioner som kan tänkas bli följden.«

Sen gör Gardell det kardinalfel alla cykloper gör. Kritik av cyklopernas syn på kön och invandring jämställs automatiskt som SD-kritik. Cykloper klarar inte nyanser, precis som Knausgård påpekar. De ser inte skillnaden. Deras guilt by association-resonemang gör dem blinda för det faktum att kritiken kom först. Det var cyklopernas vägran att ta den på allvar som skapade grunden för SD. Hade kritiken tagits på allvar hade SD knappast funnits idag. Men detta är ett faktum som är för brutalt för cykloperna att ta till sig. Gardell anar detta – och det är det som gör honom så förbannad. Så ursinnig att han också låter Norge få en släng av sleven.

»Själv kommer Knausgård uppenbarligen inte från Cyklopernas utan från Snorklarnas land. De evigt halvslaka snorklarnas självupptagna ständigt snorkelmätande land. Det är helt enkelt ofantligt synd om Knausgård.«

Jonas Gardells intellektuella haveri visar en häpnadsväckande brist på omdöme. Inlägget ger intryck att vara skrivet i stark affekt. Han måste rimligtvis redan ha ångrat sig. I alla händelser ska vi vara tacksamma för att Knausgård visat på vilka demoner som lurar bakom cyklopernas göranden och låtanden. Han har avslöjat hyckleriet i den svenska självbilden. Och det ska vi vara tacksamma för.

Knausgårds uppgörelse med Sverige har engagerat hela Norden. Dagen efter publiceringen hade den delats över 10 000 gånger på sociala medier. Inom kort kommer texten att publiceras även i Norge (Klassekampen) och Danmark (Politiken).

Hoppas de trycker Gardells text också. Så får läsarna se ett färskt exempel på vad det är Knausgård pratar om. Hur illa det är ställt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.4/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +7 (from 7 votes)

Dessa plötsliga tillstånd av klarsyn då allt får en enorm betydelse

De flesta av oss lever i ytliga föreställningar om existensen. Vi är så präglade av vår krassa tid att många ser livet som bara en linjär transportsträcka av grå vardagar. Och även för de med spirituella intressen kan visdomsskatterna riskera att framstå mer som abstrakta föreställningar än upplevda insikter. Våra drivkrafter och målsättningar blir därefter. Man lägger kraft på att uppnå social acceptans och värderar yrkeskarriären högre än umgänget med barnen, till exempel. Vardagens rutiner tenderar att blockera  grundläggande frågor kring existensen.

Men sällsynta gånger i våra liv kan vi för några korta ögonblick få uppleva  dessa plötsliga tillstånd av klarsyn som väl alla känner igen, där man under ett par sekunder av sällhet upplever att tillvaron plötsligt står i ett förklarat skimmer. Den norske författaren Karl Ove Knausgård ger i sin bok Min kamp (1) ett exempel på detta. Det inträffar när han är på pendeltåget mellan Gnesta och Stockholm som just åker genom ett industriområde.

Jag tänkte inte på något alls, bara betraktade den röda brinnande kulan på himlen och glädjen som fyllde mig var så skarp och träffade så hårt att det inte gick att skilja den från smärta. Det jag upplevde föreföll mig vara av en enorm betydelse. Enorm betydelse. När ögonblicket var över minskade inte känslan av att det var betydelsefullt, men det blev snabbt omöjligt att placera: exakt vad var betydelsefullt? Och varför? Ett tåg, ett industriområde, sol, dimma?

Här finns naturligtvis olika tolkningsmöjligheter. De flesta skulle antagligen se fenomenet som en betydelselös psykologisk reaktion orsakad av någon kemisk reaktion i hjärnan. Vad vet jag.

Men om man inte avfärdar upplevelsen utan tar den på allvar? Tänk om detta är en snabbt förbiilande insikt om vad livet egentligen handlar om – bakom kulisserna så att säga. Tänk om livet är ett tillstånd av oerhörd betydelse utan att vi vet om det – och att dessa små ögonblick stundtals ”läcker ut” detta? Varför skulle vi annars uppleva denna övertygande känsla av betydelsefullhet bortom allt förnuft?

Också i drömmarna upplevs allt, högt som lågt, som mycket betydelsefullt. Något vi senare i vaket tillstånd närmast automatiskt avfärdar som irrelevant.

Men när vi tänker efter – kan en inkarnation vara annat än betydelsefull? Detta gigantiska mänsklighetsprojekt med sitt oerhört komplicerade ödesnät? Att vi normalt inte uppfattar detta har sina orsaker. För är inte vår brist på insikt ett skydd för oss att utveckla frihet? En full vetskap skulle troligtvis förlama oss. För att inte säga förstöra hela konceptet, vilket skulle vara konsekvensen av att vi minns våra tidigare liv och deras konsekvenser för vårt nuvarande – och kommande – liv. Ett medvetande om detta skulle ju omöjliggöra varje möjlighet att handla fritt.

Kanske den stora skillnaden mellan en invigd och oss vanliga är just detta: Den invigde vet att varje ögonblick är betydelsedigert. Han har utvecklat den inre kraft att  bära denna kunskap. Han ser det egentliga skeendet bakom föreställningen om alltings ytlighet. Och omvänt: vi andra skyddas av vår omedvetenhet om existensens bakomliggande orsaker.

Vi gör istället erfarenheter på en mer grundläggande nivå. Vi vet att olika sammanhang har varit avgörande för oss i vårt liv. Vissa människor har inspirerat oss, kanske gjort ett så starkt intryck att det förändrat vårt liv. I backspegeln vet vi att val vi gjort fått en avgörande betydelse för det liv vi lever idag. Vi tänker sällan på det – men hur mycket av våra liv har formats av de människor vi mött och de händelser vi råkat ut för? Slump? Så kan det se ut ytligt betraktat. Men tänk om slumpen inte är någon tillfällighet?

Egentligen är det inte konstigt att anta att varje ögonblick i vårt liv är betydelsefullt. Även om tanken svindlar.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)