Posts Tagged ‘ Jörgen Smit

Är antroposofer viktiga för mänsklighetens framåtskridande?

♦ ♦ ♦ Vad var nazismens inre kärna? Andligt sett alltså. Denna frågeställning drog fullt hus på ABF-huset i Stockholm på 70-talet där Manfred Schmidt-Brabant, på den tiden ordföranden i världssällskapet i Dornach, höll ett föredrag för antroposofer i ämnet. Nazismens inre kärna var varken ahrimansk eller luciferisk, fick vi veta, dessa ensidigheter står ändå i mänsklighetens tjänst. Nej det som verkade i SS var något mycket värre. Det var en kraft som är totalt likgiltig för mänskligheten, nämligen Sorat, en destruktiv världskraft, berättade Schmidt-Brabant.

Manfred Schmidt-Brabant

Manfred Schmidt-Brabant

Publiken rös inför detta avslöjande. På den tiden dröjde sig ännu kvar en uppfattning att sällskapets ordförande var mer upplyst än medlemmar i allmänhet. Manfred Schmidt-Brabant var dessutom något av en expert på hemliga sällskap. Att han besatt en avsevärd andlig skolning betraktades som självklart. Därför uppfattades föredraget som synnerligt auktoritativt. Samma med Jörgen Smit, en enastående personlighet på många sätt vars föredrag oavsett ämne var rena kunskapsfester. Då denne legendar höll en tvåveckors morgonkurs i astronomi för allmänna linjen på seminariet stängde många verksamheter, inklusive Robygge, för att medarbetarna ville lyssna. Ingen ville missa denna händelse.

Jörgen Smit

Jörgen Smit

Den allmänna uppfattningen var att personligheter som Jörgen och Manfred kommit långt i sin andliga utveckling. Må så vara. Uppenbart var i alla fall att de var mycket belästa och att de var skickliga pedagoger som kunde trollbinda med det som i väsentlig grad ändå måste ha varit läsefrukter. Även Arne Klingborg hade en omfattande allmänbildning. Realisten Arne ville avdramatisera synen på ordföranden i Goetheanum som en andlig ledare och etablera ett förhållningssätt där styrelsen i Dornach hade en mer kollegial framtoning gentemot de övriga styrelserna i landssällskapen i världen.

Är antroposofer att betrakta som viktiga för mänsklighetens framåtskridande? Det beror på vem man frågar. Antroposofer skulle svara ett tveklöst ja, en uppfattning som grundar sig på uttalanden av Steiner om att antroposoferna som grupp förberett sig i den andliga världen innan de inkarnerat. Vilket i jordelivet givit dem en böjelse för antroposofi.

Att den antroposofiska rörelsen åstadkommit mycket positivt är odiskutabelt. Och frågan om ledarna är andligt skolade eller ej förlorar något av sin laddning då de – liksom vi andra – ändå arbetar utifrån de antroposofiska ideal som syftar till mänskligt framåtskridande.

Därmed inte sagt att antroposofer är märkvärdigare än andra. Alla människor är i färd med att förverkliga sina förfödsliga intentioner att söka jordiska erfarenheter. Livsuppgifterna är olika – men lika värdefulla. Om man är antroposof eller Hells Angels-medlem är en läggningsfråga.

Vad är då en läggning? Bra fråga. Men att svaret innefattar både DNA och uppväxt är knappast hela sanningen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?

♦ ♦ ♦ En tillbakablick på livet visar en rad händelser och beslut tagna i olika situationer. Bedömningar färgade av personligheten. Man har gått sin väg – I did it my way. Personliga avtryck som bildat ett livsmönster – en biografi.

Så kunde Jörgen Smit börja ett föredrag på Rudolf Steinerseminariet. Han talade ofta om livet ur ett fenomenologiskt perspektiv som här i ett föredrag från 1981. Och som så ofta förr försökte han komma åt det antroposofin är så upptagen av – människans jag. Vad är det? Vad är det som under livet verkar helt omedvetet men som i slutet av levnaden ändå bildar ett bestämt mönster? Hur kommer det sig att det man i stunden knappt ens märker senare i livet kommer framstå som viktiga steg?

Jörgen SmitJagbegreppet är ett närmast outtömligt ämnesområde. Den egna upplevelsen är att jag är världens centrum. Men det betyder inte att andra människor är betydelselösa statister. De påverkar en ständigt känslomässigt, idémässigt, i tankar och omdömesbildning, vilket gör att man måste betrakta dem som ”bidragsgivare” till den egna jagupplevelsen. Leverantörer av medvetande. Vem har inte varit med om att en god vän säger sig har tagit intryck av något man en gång sagt eller gjort. Själv har man glömt det.

Vårt jag är på det sättet betraktat också ett vi. Utan de andra hade jag inte blivit den jag är. Samtidigt känns det egna jaget otvetydigt som personlighetens herre. En fast punkt. Men ändå rörlig. Och uppenbarligen stadd i långsam förvandling. Inte bara på grund av intryck utifrån, utan också av något så märkligt som en inre rådgivare – samvetet. Och skammen. Nog är det märkligt att något inom mej kan tala moraliskt till mej. Och att till exempel psykopater saknar denna förmåga.

Samvetet, menade Jörgen, är något som säger mig vad som skall vara eller inte vara. Utan diskussion. Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?

Det var de spännande frågeställningarna mer än svaren som gjorde Jörgen till den folkpedagog han var. Att väcka frågeställningar är ofta intressantare än att servera svar. Det fungerar lite som en inbjudan att delta som medaktör istället för att vara en passiv mottagare. Man får en kreativ stimulans.

För mycket länge sedan existerade samvetet utanför människan, menade Jörgen. Detta kan vi ta del av i mytologiska berättelser och gamla gudasagor. Och han berättade om det antroposofiska perspektivet på samvetet som en konsekvens av erfarenheter i tidigare liv.

Något annat som kännetecknar ett jag är osäkerheten, något man inte känner hos djuren. ”Det är något majestätiskt över en koflock. De oroar sig inte över vad de ska göra om en halvtimme. Katten har inga samvetsbetänkligheter inför fångandet av råttan”, menade Jörgen. I det mänskliga jaget finns hela tiden problem och osäkerheter. Jörgen kunde till och med uppmana oss att ”vila i osäkerheten” tills omdömesprocessen klarnat. Förhastade slutsatser ger inget moget intryck.

Jörgen var en mästerlig föredragshållare. Hans föreläsningar på Steinerseminariets allmänna linje var alltid fullsatta. Alla på området deltog, även medarbetarna på Robygge som stängde affären nån timme på förmiddagen för att lyssna.

För att lätta upp allvarliga teman kunde han ibland berätta en anekdot. En sådan var den vikt Rudolf Steiner lade vid medvetandet om värdet av hans föredrag. Inför en föredragsserie kunde han fråga arrangören vad de gav för arvode. Då denne förvånat stammade fram att de nog inte hade råd att betala så mycket, svarade han att han visste det. Det viktiga var att de skulle nämna den summa de ansåg att hans föredrag var värt – hur mycket de skulle vilja betala. Sen skulle han efterskänka summan.

För att tydliggöra poängen berättade han om vad en annan föredragshållaren sa då han fick reda på att han skulle få ett mycket blygsamt arvode: ”Så dåligt kan jag inte tala!”

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Antroposofin är fortfarande en samling Steinerrecept

Namnet Rudolf Steinerseminariet existerar inte längre. Platsen är nu omdöpt till Kulturcentrum Järna. Det gamla namnet hängde med ett halvsekel. Intentionen var att inte hymla med ursprunget till verksamheten, men kanske blev det med tiden mer ett uttryck för dogmatism och osjälvständighet. Det nya namnet är mycket bättre – och har funnits i idévärlden i minst tio år. Men ”det nya namnet är lite intetsägande”, menar Alicia Hamberg i ett debattinlägg på Facebook. ”Man förstår varken anknytningen till antroposofin eller vilken typ av verksamhet det är.”

Curt Jansson ser namnbytet som ett kamouflage av ”inspirationernas härstamning ur det hinsidiga” liknande namnet Antroposofins hus råkade ut för då det omdöptes till Kulturhuset. Curt menar att detta är ”en kapitulation inför världens förakt för andlighet”. Men att döpa ett hus till Antroposofins hus ger automatiskt associationer till religiös sekt, varför man tidigt bytte ut namnet till det mer neutrala Kulturhuset. Att ha med ordet antroposofi eller Steiner på en plats eller hus signalerar att det är ett ställe som vill värva proselyter till en lära. Oavsett intentioner är det så det kommer att uppfattas av omvärlden. Klart är ju ändå att verksamheterna är inspirerade av antroposofin.

För Alicia åskådliggör detta antroposofernas ”besynnerliga” förhållandet till Rudolf Steiner. ”För den utomstående ter det sig som ett vacklande mellan oinskränkt beundran och avståndstagande – eller i alla fall något slags märklig distansering.”  Och hon jämför med waldorfskolorna som ”smusslar” på liknande sätt med kopplingen till antroposofi.

Denna diskussion är lika gammal som antroposofin själv. Vi har de som anser det vara ett ärlighetskrav att redovisa ursprunget till en verksamhet. Att säga som det är. Och andra som ser de uppenbara riskerna i detta och vill minska friktionen med allmänna fördomar och föreställningar. Helt enkelt låtsas att verksamheten i princip är ”vanlig”, eller ”normal”.

Att öppet redovisa de bakomliggande idéerna vore helt okay om man kunde göra dem rättvisa på ett självständigt och insiktsfullt sätt. Men eftersom detta sällan är fallet, generellt betraktat, är det förståeligt att man gömmer denna bristande förmåga bakom det praktiska skalet som ändå finns där och fungerar hyfsat varje dag. Om idéerna skulle företrädas individuellt erövrade, skulle allt det andra lösa sig. Men personligheter med den förmågan har inte visat sig i detta land efter Arne Klingborg. Det handlar ju om att göra intryck på sin samtid med något som upplevs som unikt. Det är svårt att se någon idag som kommer i närheten av denna kvalitet. Antroposofin har ännu inte kommit vidare från studiecirkelsstadiet. Vi kör Steinerrecept utan att vara vuxna dem.

Men – existerar inte en antroposofisk inspiration som drivkraft bakom en verksamhet går den på sikt under i själlösa rutiner. Och frågan är om inte många anser att den antroposofiska rörelsen är ett minne blott av sitt forna jag på grund av just detta. Hur många skolor skulle finnas i landet om de enbart bemannades av lärare med ett självständigt och insiktsfullt förhållande till antroposofin, frågar sig Curt. ”Skulle vi ha lärare till en enda skola?”

Ett tydligt exempel på att denna kompetens saknas är waldorfskolornas stora svårigheter att kunna förklara vad man håller på med. Detta kommer Alicia Hamberg ständigt tillbaka till i sina krönikor. Och bakom denna oförmåga ligger frågan: Vet de själva vad de gör? Arne Klingborg hade insikten och kunde redogöra för den. Liksom Jens Bjørneboe och Jörgen Smit. Det vet vi. Men detta var giganter som satte stora avtryck i rörelsen – liksom sin samtid.

”Jag tror i och för sig att det kan vara en god sak att det finns lärare som inte är antroposofer också”,skriver Alicia. ”Som komplement och balans. Men detta förutsätter ju att alla har förmåga och kunskap att hantera antroposofins närvaro.” Att det är lite si och så med antroposofin i lärarrummet är sedan länge fallet, enligt de som vet. Hur man i det läget ”hanterar antroposofins närvaro” blir då en fråga om att läsa recept. Och gå efter praxis. Fast man måste ju förutsätta ett visst intresse för antroposofi. För det ligger något djupt problematiskt i ett bristande antroposofiskt engagemang om man är waldorflärare. Varför söker man sig då till en waldorfskola? Knappast för lönen i alla fall.

Sen måste en sak klarläggas på uppmaning av Jostein Sæter. Det ovan sagda innebär självklart inte ett utdömande av  antroposofiska strävanden i övrigt. Jag menar bara att dessa strävanden inte ligger i paritet med Arnes livsgärning. Det kan var och en se. Ingen annan har skapat en kulturö någon annanstans i landet med samma strålkraft som under Järnakonceptets storhetstid. Att inse detta innebär därför på intet sätt en nedvärdering av andras strävanden.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Om två änglar i trenchcoat som lyssnar på människornas tankar

Ängeln som föreställning har alltid fascinerat mig. Men den gängse schablonbilden av ett kvinnoliknande bevingat väsen i nån sorts grekisk toga – eller varför inte eurytmiklänning – står i vägen på samma sätt som en skäggig gubbe på en molntapp står i vägen för strävan att anande närma sig tanken om höga gudaväsen.

Det var därför befriande att se hur de gestaltade änglar i filmen Himmel över Berlin. Två män i trenchcoat! Här hade ett djärvt konstnärligt uttryck förlöst hela tankelåsningen på ett häpnadsväckande sätt. Bara vid ett tillfälle anade man vingarna som jag minns. Bristen på sensationer i den kroppsliga gestaltningen möjliggjorde att de själsliga kvalitéerna hos ängeln kom i förgrunden – stillheten i gestalten, de fridfullt harmoniska ansiktsdragen (trots tydliga personlighetsdrag), en oaffekterad mildhet och ett allestädes närvarande allvetande.

Att de var osynliga (för alla utom för biobesökaren) var kanske inte överraskande, men att de gick omkring och lyssnade på människors tankar var ett sånt där konstnärlig grepp som möjliggjorde en mer påtaglig upplevelse av ängelns väsen. Och så naturligtvis deras närvaro vid dödsfall, vare sig det var i en operationssal eller trafikolycka. Hur ängeln stod tillsammans med den från jordelivet just befriade människosjälen och betraktade den döda kroppen för att därefter beledsaga individen mot ljuset.

En annan aha-upplevelse var änglarnas upplevelse av en plats. De hade sett den förändras under århundraden, och plötsligt slog det mig – naturligtvis, så måste det ju vara. Och långsamt började ängel-principen bli mer fattbar. Detta allseende, utanför tid och rum stående väsen, har naturligtvis en obegränsad tillgång till världsvisa tankekällor. Till skillnad från oss människor som framlever våra liv i smärta, omdömeslöshet, brist på orientering, ständiga affekter, stormande känslosvall och en allestädes närvarande egoism.

Men vår avsaknad av perspektiv är för änglarna den lika självklara som nödvändiga utgångspunkten för människans utvecklingsprocess mot en högre bestämmelse. Som någon sa – människovarat är ett sjukdomstillstånd. Men i människans hjälplösa aningslöshet finns ändå en oerhörd livsnärvaro, dynamiska och känslofyllda sinnesupplevelser som änglarna står utanför. I filmen leder en längtan att få dela dessa villkor med människan den ena ängeln att stiga ned till människoriket. Vilket på ett mycket kreativt och pedagogiskt sätt åskådliggör skillnaden ängel-människa.

Filmen gjorde ängelprincipen till något möjligt att anande uppleva. Filmen (och boken som ligger till grund för den) är vad jag vet den första konstnärliga gestaltningen av ämnet i den strida ström av nära döden-upplevelser vi tagit del av sedan 1975 då Raymond Moody publicerade sin epokgörande bok Life after life. Himmel över Berlin gick på biograferna 1987.

”En grundtanke hos Steiner är att all tillvaro är medvetenhet. Olika former av existens beror på skillnader i medvetenhet. Det gäller såväl den fysiska som den andliga världen. Bärarna av medvetenhet är väsensartade och behöver inte ha fysisk gestalt för att kunna bära ett medvetande”, läser jag på en blogg som sedan räknar upp namnen på ett antal änglaväsen av högre dignitet. Jovisst, det finns mycket att säga om detta, ett av de definitioner som gjorde intryck på mig var Jörgen Smits i ett föredrag på Steinerseminariet 1984: ”Ängeln är ett viljecentrum som vet om sig själv”.

På ett annat ställe i mina anteckningar från detta föredrag står att läsa om människans lott i förhållande till ängeln: ”Vår vilja är att sträva gott, men det mesta vi gör är aldrig riktigt bra”. Så sant, så sant.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofiska sällskapet saknar ett karismatiskt ledarskap

I den problematiska bild av Antroposofiska sällskapet vi idag kan skönja med sinande kassor, vikande medlemsantal och brist på idéer är det en sak som ofta glöms bort: frånvaron av ett inspirerande ledarskap. Det är viktigt att påminna om hur grundläggande ett sådant ledarskap varit för den antroposofiska rörelsens utveckling. Det var ett inspirerande ledarskap som gjorde att den antroposofiska rörelsen  uppstod och utvecklades då Rudolf Steiner ledde den. Det var ett inspirerande ledarskap som gjorde att människor strömmade till Järna för att kunna delta i de spännande skeenden Arne Klingborg skapade under en dynamisk period på sextio- och sjuttiotalet. För att ta några av de tydligaste exemplen.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.
 
 
 
 

Det fanns inget slumpartat i utvecklingen av den antroposofiska rörelsen. Det var ett hårt idéburet arbete för att förverkliga en vision. I alla fall i början.

Detta blev tydligt om inte förr då dessa ledargestalter var borta. Rudolf Steiners enastående livsgärning övergick efter hans död i djup splittring inom den antroposofiska rörelsen. Och Arne Klingborgs frånfälle innebar en allt tydligare stagnation och brist på idéer i det svenska arbetet. Det behövs ingen Einstein för att se att den verkliga orsaken till sällskapskrisen är just bristen på ett inspirerande ledarskap.

”I alla kulturer berättas om kända människors liv för att uppmuntra till funderingar över vad som formar en passande livsgestaltning”, skriver Werner G Jeanrond under temat Förebildens makt i senaste numret av Axess (maj 2012). Han nämner några av de människor som inspirerat mänskligheten som Gandhi, Dag Hammarskjöld, Dalai Lama, Nelson Mandela – och helgonberättelserna. Dessa extraordinära personligheter visar vilka krafter förebilden kan frigöra. Dessa personligheter har förändrat världen.

Detta är dock inte en självklarhet inom den antroposofiska rörelsen. Här finns istället en utbredd föreställning att den traditionella ledarskapstanken är förlegad. Många anser att tanken på ett karismatiskt ledarskap tillhör det förgångna och att det nya ledarskapet istället bör vara ett kollektivt sådant. Med facit i hand ser vi vad denna uppfattning har lett till.

Föreställningen att alla bär ett ansvar leder för det mesta till att ingen tar det. Man har fullt upp med sitt eget och räknar med att andra sköter uppgiften åt en. Vi är ju så många så det fixar sig nog. Och de som är ledare på papperet saknar det format som krävs och har istället utvecklat en ängslig låt-gå-mentalitet där inga beslut sticker ut och inga betydande initiativ tas. Mod och djärva idéer misstros till förmån för en räddhågsen strävan efter konformitet.

Rädslan för att uppfattas som nostalgiker hindrar många av oss från att karakterisera det Arne Klingborg åstadkom. Hans  Järnamodell uppstod ur ett mod att i en bred folklig förankring genomföra en storslagen vision. I Arnes gärning ser vi urmodellen för ett inspirerande ledarskap där var och en är sedd, ianspråktagen som medverkande i en meningsfull kollektiv utvecklingsprocess. Genom sin verkan inspirerade han oss att förverkliga vår inre bestämmelse. Han förstod uppgiften.

Nu finns inga uttalade visioner, inga åtgärdsprogram, inga synliga syftemål överhuvudtaget. Dagens ledarskap är anonymt, färglöst och saknar format. Och de har inga idéer hur man ska lösa sällskapskrisen.

Det var det karismatiska ledarskapet som skapade sällskapets stora framgångar, och det är, menar jag, sällskapets sista och enda chans att vitalisera rörelsen. Jag tror inte ledarämnen saknas, det finns många starka personligheter i rörelsen. De måste bara få mandat.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 2 votes)

Den dagen steinerismen föddes

Antroposofins textoceaner är det få som kommer att läsa allt av. Men det är tryggt att det finns. Och Steiner överraskar och stimulerar oss. Alltid nya perspektiv. Men vad lite man kan! Och vad mycket andra verkar ha läst! Dessa skriftlärda som verkar ha allt klart för sig, som har svaren på så mycket. Visserligen ofta osmält – mer utantilläxa än personlig insikt. Men i alla fall orienterade.

Men jag kände två personer som faktiskt hade läst allt som givits ut av Steiner (idag över 300 band!). Jörgen Smit naturligtvis, han hade ju byggt upp en position som uttolkaren av de antroposofiska perspektiven – kanske mer än någon annan. Att läsa Steiners samlade verk var ju hans jobb, de var förutsättningen för hans imponerande föredragsverksamhet.

Den andre var Ragnar Lundin som jag lärde känna i slutet på sjuttitalet. Han hade varit lite vild som ung. Åkte runt i Europa med sin Harley Davidson, kom till Dornach, sålde HD:n och köpte Steiners Gesamtausgabe för pengarna. Det där imponerade storligen på oss på tidskriften Balder i Järna. Man kunde vara tuff rebell och samtidigt jätteseriös antroposof! Han kom som en stormvind och satte pli på oss unga entusiastiska hippies då han samlade oss till en antroposofisk studiegrupp – iklädda kostym! Vi som normalt var långhåriga jeansfreakar. Han sa att det underströk allvaret och seriositeten i studiet.

Han hade naturligtvis rätt. Stämningen var högtidlig, ja nästan andäktig. Jag tror vi studerade Grundstensmeditationen. Första gången talade vi bara om första ordet – människosjäl. Associationerna var oändliga. Vi var helt tagna av Ragnar. Han var en levande uppslagsbok. Karismatisk. Han omkom i en motorcykelolycka 35 år gammal, och jag minns att jag tänkte att han lämnade oss i slutet av femte sjuårsperioden. Innebörden av detta funderade jag mycket över.

Men sekterismen ligger där alltid och lurpassar på oss antroposofer. Som Walter Liebendörfer sa – ”i det ögonblick Steiner dog stelnade hela impulsen”. Då föddes steineristerna – de osjälvständiga beskyddarna av ARVET. Det var detta Steiner fasade för – bristen på självständighet. Där antroposofin inte blir hjälpande livsverktyg utan facit.

Vilket på inget sätt är svårt att förstå. Att greppa antroposofin är inte gjort i en handvändning och Steinercitaten finns ju alltid där som en räddare i nöden – varför chansa? Men det är steineristerna som idag angrips av våra motståndare. Det började redan för över tjugo år sedan då human-etikerna (nuvarande humanisterna) kritiserade antroposofin utifrån föreställningen att antroposoferna var osjälvständiga fundamentalister.

Kanske var analysen relevant då det gällde steineristerna – men inte då det gällde alla de som åstadkommit det vi brukar kalla för kulturimpulsen. Hur skulle detta värdefulla kunnat skapas om alla varit testuggande steinerister! Motståndarna underskattar oss ofta därför att de läser Steiner som fan läser Bibeln. De har ingen pejling på hur antroposofin företräds idag. Det antroposofska förhållningssättet, eller – vågar jag säga – den moderna antroposofin.

Men vad skiljer antroposofin idag från den på Steiners tid? Kan vi se det, kan vi formulera detta? Jag tror det är en stor skillnad – inte bara för att synen på ”raserna” är totalt annorlunda. Utan för att väldigt många människor har fått erfarenheter som inte fanns då. Och att många tankar inspirerade av antroposofin har genomträngt världen sen dess. Det måste ha gjort stor skillnad.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)