Posts Tagged ‘ Jimmie Åkesson

Lotta Gröning om de politiska problemen i Sverige

♦ ♦ ♦ I ett tevesamtal på sajten Det goda samhället diskuterar Lotta Gröning med Patrik Engellau och Jens Ganman om de politiska problemen i Sverige, problem som ingen låtsas om, varken politiker eller media. Det är en sak vad politikerna gör, men att media, vars uppdrag är att granska makten, istället spelar med är allvarligare, eftersom det ger allmänheten intrycket att allt väsentligt är som det skall vara.

Lotta Gröning jobbar som kolumnist på Expressen. Har tidigare jobbat på NSD och Aftonbladet.

Media har tappat sitt uppdrag och roten till dagens situation var den förödande decemberöverenskommelsen. Den bordlade demokratin, menar Lotta. I inget annat EU-land hade det varit möjligt med en sån här uppgörelse där man lägger demokratin åt sidan.

»Det var ingen i media som ifrågasatte uppgörelsen, de följde bara med för vi var inne i ett flöde där makten var viktigare än demokratin och det stora hotet var SD och Jimmie Åkesson.«

Att miljoner läste alternativmedia med en annan syn förändrade ingenting. Men jag tror folk börjar få nog nu – och där är media fortfarande inte med. Den svenska modellen finns inte längre, invandringen har förändrat situationen.

»Jag tror inte att svenskar är rasister, problemet är att media och politiker har utgått ifrån det – för det är enda sättet de kan förklara sina misslyckanden. När politiker ser att invandringspolitiken inte fungerar blir de förnärmade – detta är ju Sverige där vi gör allting rätt!«

Den italienska arbetskraftsinvandringen på 60-talet klarade vi för det var inte så många. De hade jobb och de var européer, liksom de jugoslaver som kom senare. Nu har vi en situation i skolan där en del barn aldrig har hållit i en penna blandade med svenskfödda och syrier som egentligen borde gå i en högre klass. Som klasslärare ska du klara detta. I vår skola i Norberg klappade två lärare ihop och fick åka ambulans till sjukhuset, säger Lotta.

Patrik Engellau är författare och har arbetat inom FN, SIDA och UD. Sedan 2015 ansvarig för debattsidan Det Goda Samhället.

Hur kommer man tillrätta med problemen? Deltagarna är ense om att Dan Eliasson måste bort, han är en politruk, ”en ideologisk grindvakt”. Sen skulle man ”nolla” några statliga verk som migrationsverket eftersom de inte klarar sitt uppdrag. Lotta:

»Såg en intervju där det framgick att de asylsökande inte får någon upplysning om lagar, bestämmelser och annan viktig information nödvändig för förståelsen av det land de kommit till. ”Vi har ingen skyldighet att samarbeta med andra verk” var svaret. De sitter där som en bubbla, en stat i staten.«

Det är administrationen och regelsystemet som är fel – och att man inte har något tjänstemannaansvar, det borde återinföras. En annan myndighet som borde nollas är SVT, som blivit en stor aktör som politiserar opinionsbildningen. Det finns så mycket maktmissbruk, det fungerar inte i en demokrati.

»Stenkastningen mot blåljuspersonal åtgärdas inte, vilket retar gallfeber på folk. Och SD växer. Efter terrordådet på Drottninggatan då de politiska partierna samlas för att råda får inte SD vara med. Vilket naturligtvis gynnar SD och man kan undra – hur stora vill man att SD ska bli?«

Jens Ganman, författare och journalist med ett förflutet på SR och SVT.

Hur tänker politikerna? Stefan Löfven verkar vara omgiven av identitetspolitiker och relativister och människor som säger att allt är bra och det som är dåligt ska du inte bry dig om. Även de andra partierna saknar markkontakt, de lyssnar inte på vanliga människor längre. Patrik Engellau:

»Partiledardebatten – jag orkar inte titta på den. Samma frågor, samma politiker, allting är förutsägbart. Jag knyter näven i byxfickan och går därifrån.«

I England har politiker debatter med vanligt folk som är upprörda och ställer dem till svars. Här förekommer inte detta. Våra politiker måste vara livrädda när de inte kan möta vanligt folk. Därför tystar de allt. Nästa val kommer resultera i ett parlamentariskt kaos där man kommer göra allt för att utesluta SD precis som förra gången. Utan att ifrågasättas av media – precis som förra gången.

Enskilda politiker granskas om de agerat omdömeslöst, varit korrumperade eller handskats vårslöst med restaurang- och taxikvitton. Men man granskar inte politiken, man utkräver inget politiskt ansvar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.2/10 (12 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Kommer Jimmie Åkesson bli statsminister efter valet 2018?

♦ ♦ ♦ »Om allt fortsätter som hittills kommer SD att bli Sveriges största parti vid nästa val. De senaste tre riksdagsvalen har partiets röstandel fördubblats och inget tyder på att denna progression kommer att hejdas.« Så skriver Mauricio Rojas i SvD. Det är ingen särskilt djärv gissning, ändå känns den overklig. Att detta lilla utskällda outsiderparti har kommit därhän! Orsaken är, precis som han säger, inte beroende på att en stor del av landets befolkning har blivit rasister eller främlingsfientliga utan att de etablerade partierna varit oskickliga i hanteringen av invandringsproblematiken. Kanske framförallt att man inte förstått väljarnas oro i denna fråga.

Jimmie Åkesson, blivande statsminister?

Jimmie Åkesson, blivande statsminister?

Att utestänga landets tredje största parti i den så kallade decemeberöverenskommelsen var ett desperat försök att bemästra situationen. Något liknande kommer inte att gå om SD är störst. Vad gör man då? Men framför allt – vad gör man för att undvika att det blir så? Det är en intressant frågeställning. Nedsvärtningen av SD har inte fungerat, att putsa på den egna ideologiska profilen inte heller. Vad återstår i ett läge med ett förtroendetapp av unika proportioner? Vilka initiativ kan i det läget skapa förtroende?

Oavsett allvaret i situationen är tre av partierna knappast benägna att ändra sin traditionella hållning under de tre åren fram till valet, nämligen V, MP och FI. V har sitt gamla klasskampstänkande med värnandet av de sämst ställda som prio ett. Att de skulle komma med förslag om begränsning av invandringen är därför otänkbart. Och MP är hipsterpartiet som mer än andra drivit tesen om nödvändigheten av den obegränsade invandringen, möjligtvis i konkurrens med minoritetspartiet FI.

Men S måste åtminstone försöka öka sin väljarandel fram till valet, deras ras är ju katastrofalt. Vad kan de göra? De kommer knappast med ett djärvt förslag i invandrarfrågan. De har redan målat in sig i samma hörn som V, MP och FI. Förslag på långtgående lösningar på integrationsproblematiken är däremot troligt, för här har de redan fått på tafsen för att deras insatser är otillräckliga, så de måste hursomhelst göra något åt saken. Så kanske kan de åstadkomma en viss skillnad med ett radikalt utspel i frågan. Här har de inget att förlora. Men det kommer knappast att räcka för att öka deras siffror i märkbar grad. I bästa fall stoppar det väljarraset.

Borgarna har troligtvis större chanser att stoppa strömhoppet till SD. KD var det första partiet som över huvud taget sa pip i invandrarfrågan då förra partiledaren Göran Hägglund kom med ett överraskande djärvt förslag till åtgärder. Han var också den förste partiledaren som kom med nyckelformuleringen ”att ta människors oro på allvar”. Så KD har en viss trovärdighetsplattform att utgå från. Och ett definitivt spelutrymme. 

M och C har ännu inte vågat göra något väsentligt i invandringsfrågan. De framstår här som lite mesiga. Naturligtvis pinsammast för M med sina tidigare spektakulära valsegrar. Anna Kinberg Batra har inte haft den politiska fantasi och kompetens som sin företrädare. Men efter att ha stirrat ned i avgrunden kanske någon av dessa två partier kan överraska, även om det i dagsläget är svårt att tro.

Slutsatsen blir att SD kommer att ta en promenadseger helt i riktning med vad Rojas förutspår. De är när allt kommer omkring ett resultat av de andra partiernas brist på initiativ i den komplexa invandringsproblematiken. SD är själva beviset för de andra partiernas försumlighet. Så långt är allt klart.

Men vad händer med regeringsbildningen efter valet? Rimligtvis kommer SD ingå. Men kommer Jimmie Åkesson bli statsminister som är brukligt att partiledaren för det största partiet blir?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

En vill registrera medborgarnas rastillhörighet, och den andra är antirasist – med rasistiska åsikter

♦ ♦ ♦ Hur definierar vi vad en invandrare är? Den mångåriga invandringen i Sverige börjar kräva en omdefiniering av begreppet, menar Marie Demker och Andreas Johansson Heinö i en artikel i DN. Kategorisering är makt, skriver de, och att dela in människor i grupper är maktutövning. Det är en förlegad syn på svenskhet att överdriva föräldrarnas födelseland med att beteckna att en individ har ”utländsk” bakgrund.

Kulturdepartementet beslutade i november 1998 att se över användningen av begreppet invandrare och andra-generationens invandrare i offentligt språkbruk. Man ville ”på ett annat sätt än tidigare utgå ifrån och spegla den etniska och kulturella mångfald som finns i det svenska samhället”. Resultatet blev begreppet utländsk bakgrund, vilket avser kulturarv och språk. Men ”romer, judar och samer med lång historia i Sverige ges paradoxalt nog en ”svensk” bakgrund samtidigt som de är tillförsäkrade specifika minoritetsrättigheter i kraft just av sin kulturella och språkliga särart”, påpekar de.

Paradoxalt alltså. Och osakligt. Författarna anser därför att ”ju förr vi svenskar, oavsett våra föräldrars födelseland, befrias från denna av myndigheter påklistrade gruppidentitet, desto bättre”. Men ”vad är problemet”, replikerar Karim Jebari, doktorand i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. ”När vi ser en person inordnar vi denna person i en kategori – medvetet eller omedvetet. Vi rasifierar* människor – medvetet eller omedvetet.” Och han är snabb att slå fast att det naturligtvis inte existerar biologiska raser, däremot ”socialt konstruerade raser”.

»Om någon är blond och blåögd anses denna person vara vit, vilket vi alla är överens om. Att raser finns innebär bara att vi är mer eller mindre överens om vilka som tillhör (godtyckliga) grupper som vi kallar för “raser” eller “etniciteter”.«

Uppfattningen att det existerar mänskliga raser har vi för längesen lämnat. Att nu återinföra begreppet, även om innebörden är annorlunda, kan tyckas verklighetsfrämmande. Men trots att det knappast kommer att accepteras menar Jebari att det är viktigt. Rastänkandet är ett faktum, oavsett om vi erkänner det eller inte.

»Så länge som vi tänker och agerar utifrån andra medborgares (socialt konstruerade) rastillhörighet måste officiell statistik reflektera detta. Ras är helt enkelt en extremt viktig aspekt av den sociala verklighet som präglar relationer mellan människor i Sverige. Om den offentliga statistiken inte reflekterar detta så kan vi inte heller förstå Sverige och de problem som finns i Sverige.«

Jebari håller med Marie Demker och Andreas Johansson Heinö om att begreppet “utlandsfödd” inte är ett socialt relevant begrepp. Han menar att när vi ser en medborgare som Jimmie Åkesson eller Loreen tänker vi inte “utlandsfödd” eller “svenskfödd”. Vi tänker i termer av “etnicitet” eller “ras”. Men Karim Jebari håller inte med dem om att statistik baserad på etnicitet skulle vara farligt.

»Att registrera medborgarnas rastillhörighet är rådande praxis i länder som Kanada och USA. Denna typ av uppgifter skulle vara oerhört värdefull för att förstå och kvantifiera rasismen i Sverige – precis på samma sätt som vi studerar skillnader mellan män och kvinnor för att kvantifiera könsdiskrimineringen.«

Man kan tycka att Jebaris nylansering av rasbegreppet kan kännas både märklig och svårsmält. Men kanske inte så verklighetsfrämmande man i förstone kunde tänka sig. Nyligen har nämligen det socialt konstruerade rasbegreppet exponerats i sammanhang man minst kunnat ana  – i antirasistiska kretsar. Jorge Londoño, vice förbundsordförande Rädda Barnens Ungdomsförbund skriver i Nyheter 24:

»Vanligare och vanligare blir det att den antirasistiska rörelsen blir kritiserad för att den är för vit. Vanligare och vanligare blir det att vita s k  antirasister tar sig oberättigad plats och kör över rasifierade antirasister. Oss som kampen egentligen handlar om.« 

Uttalandet är häpnadsväckande. En uttalad antirasist uttrycker rasistiska värderingar om ”vita” inom den antirasistiska rörelsen. Han får visserligen mothugg av Erik Helmerson i DN:

»Jorge Londoño, tycks tillhöra den lilla men ytterst högljudda grupp antirasister som anser att hudfärgen är avgörande för någons rätt att uttala sig om rasism. Att vita debattörer ska stå tillbaka. Inte för att deras åsikter är mindre välargumenterade utan på grund av något de inte kan göra något åt: sin hudfärg.« 

Men Jorge Londoño är inte ensam om denna ”omvända” rasism. Amie Bramme Sey, programledare på radiostationen Metropol, påstår i Nyheter 24 att ”vita” är annorlunda än ”svarta”, och att ”vita” inte har möjlighet att förstå svarta människor.

»Genom att enbart låta vita skribenter komma till tals har Expressen enbart skapat en plattform för vita kvinnor att återberätta kvinnans vardag. Vad händer när Expressen enbart låter vita kvinnor komma till tals? Jo, vi får läsa om kvinnans vardag ur en vit människas perspektiv. Kan en vit kvinna återberätta en svart kvinnas vardag? Nej, det kan hon inte. Det är som att låta en man återberätta en kvinnas vardag. När Expressen låter åtta vita kvinnor ge sitt perspektiv på kvinnans vardag osynliggör de tusentals andra kvinnors perspektiv.« 

Generaliseringarna är grova. Att inte själv ha upplevt vad det är att vara utsatt för fördomar innebär naturligtvis inte att man saknar förmåga skildra dem. Med Anne Bramme Seys synsätt skulle en journalist inte kunna beskriva en dödsdömds erfarenheter för att vederbörande själv inte är dödsdömd. Det är klart att en vit kvinna kan återberätta en svart kvinnas vardag. Det handlar bara om journalistisk kompetens. Det finns inget som säger att en svart automatiskt skulle skriva bättre om de svartas situation än en vit.

För att summera: En filosof vid KTH vill registrera medborgarnas rastillhörighet, precis som nazisterna på 30-talet. En antirasist visar sig i själva verket vara rasist, liksom en programledare på en radiostation som anser att vita inte har samma perspektiv som svarta. 

Ja ni läste rätt. Rasismen har tagit en oväntad vändning.    

                                                                                                               Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share

*Rasifierad – Att vara rasifierad innebär enligt Jorge Londoño att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Även religion bidrar, som till exempel för judar och muslimer. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som migrerat hit.

                                                                                                                   

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Svensk politik lider av brist på idéer och spännande personligheter

♦ ♦ ♦ Partiledarens betydelse för ett parti torde vara uppenbart för alla – utom för partiet. Att partiledaren själv vill tona ned sin betydelse kräver anständigheten, men varför förringas partiledarens betydelse ständigt av andra företrädare för partiet? Man framhåller att partiprogrammet är det viktigaste – trots att väldigt få av väljarna läser det.

För de flesta andra uppstår väljarsympatier som en direkt konsekvens av partiledarens massmediala framtoning. Inte av en programförklaring i en reklambroschyr. Partiledarens uppgift är att förkroppsliga programmet och göra det trovärdigt. Lyckas inte detta – så att väljarna är tvungna att läsa texten – är partiet illa ute.

Vad vore SD utan Jimmie Åkesson? Eller S utan Palme på den tiden det begav sig? Och är det någon som tror att Centerns katastrofala siffror inget har att göra med Annie Lööfs bleka ledarskap? Allt handlar om förtroende. Därför är det märkligt att unga människor per automatik betraktas som en tillgång i politiskt framskjutna positioner, eftersom unga människor saknar det som är livsnödvändigt i det politiska spelet, nämligen erfarenhet. Och personlighet.

Dagens politiska debatt är färglös – inte för att partierna ”varit otydliga med att föra ut sakpolitiska frågor”, som är standardförklaringen från partipolitiskt håll – utan för att den saknar personligheter, intressanta initiativ och spännande idéer. Vad vi dagligen serveras är förutsägbarheter baserade på opinionssiffror. Knappast sådant som främjar intresse för politik.

Moderaternas total makeover som gav dem regeringsmakten var ett lysande undantag. Idag saknar de både idéer och intressanta initiativ. Likaså Socialdemokraterna där Stefan Löfvens sympatiska framtoning verkar vara deras enda tillgång. Idébristen och avsaknaden av bra initiativ är påtaglig. Och glansen kring Vänsterpartiets stora löfte Jonas Sjöstedt solkades förvånansvärt snabbt ned med de sedvanliga marxistiska schablonerna. Man frestas utbrista – kom tillbaka Gudrun Schyman, allt är förlåtet! En skickligare populist har vi sällan haft.

Det skulle i så fall vara Jimmie Åkesson – denna vattenkammade svärmorsdröm, vår svenska politiks egna kärringen mot strömmen. Trots ständiga katastrofala missgrepp i partitoppen, mobbad av det politiska etablissemanget och majoriteten av opinionen, står han där med sina troskyldiga blå ögon plirande i en politisk medvind etablissemanget ännu inte förstått.

De begriper inte att ett parti med ursprung i en rasistisk ideologi och som är främlingsfientligt kan ha sådana opinionssiffror. De menar på fullt allvar att alla som stöder honom är rasister och invandrarfientliga. Tio procent av valmanskåren! Jag tror inte det.

Jag tror att huvudorsaken till Åkessons framgångar ligger i hans ifrågasättande av dogmen om multikulturalismens förträfflighet – utdömd av både Englands David Cameron och Tysklands Angela Merkel – och en leda vid den svenska tyckarelitens politiska korrekthet. Men också hans utmaning av etablissemangets lika sömngångaraktiga som förutsägbara tråkighet. 

Alliansens korvgrillning förra veckan var ett patetiskt uttryck för idélösheten i dagens svenska inrikespolitik. Låt oss till valet nästa år hoppas att Reinfeldt ska presentera de nya politiska grepp vi förväntat oss – och att Löfven äntligen visar sig lika politiskt potent som han framtoning ger intryck av. Tills dess får vi nöja oss med Lars Adaktussons kliv in på den politiska arenan. Hoppas hans grundmurade förtroendekapital förvaltas väl av KD. Kanske han kan rädda dem över fyraprocentsspärren.

                                                                                                                      Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kors i taket! Debatten kring invandring och integration har äntligen börjat

Mummel i kön har i ett par års tid efterlyst en debatt om integration och invandring. Men det enda det politiska etablissemanget lagt ned kraft på är att ta heder och ära av Sverigedemokraterna. De som talat om invandringen och integrationen som problem har man avfärdat som rasister. Men nu är man uppenbarligen mogen att ta tag i den heta potatisen. För i dagarna har de första stapplande stegen tagits till en invandringsdebatt värd namnet.

Vändningen skedde på bred front: i DN, i radioprogrammet Medierna, tv-programmet Agenda och i Aftonbladet. I sin artikel på DN debatt 21 oktober sammanfattar statssekreteraren på integrationsdepartementet Jasenko Selimovic (FP) för första gången läget från partipolitiskt håll:

»Sveriges integrationsdebatt är på väg att haverera. Samtidigt växer Sverigedemokraterna sig allt större. Den senaste opinionsmätningen i Aftonbladet visade på 9,9 procent. Få partier debatterar de integrationspolitiska utmaningarna och få är bekymrade över bristen på debatt.«

Selimovic ser också konsekvenserna av detta: ”De främlingsfientliga uppfattades som de enda som ville debattera det som väljarna uppfattade som ett problem och de fick följaktligen väljarnas stöd”. Han fick medhåll av Monica Gunne i Aftonbladet:

»Det finns ett introvert regelverk kring hela frågeställningen, som bland annat handlar om att man ska uttrycka sig ”rätt”. Att man ska uttrycka sig på ”rätt” sätt. Om du säger ”fel”, om du slirar på begreppen och trampar på ”fel” sida om det osynliga rättesnöret, så kan du räkna med att få en fet rasist-stämpel i pannan.«

Och den enda som vinner på detta är naturligtvis Jimmie Åkesson. SD är det enda politiska parti som diskuterar integrationspolitiken. De andra partierna vill inte skita ned sig med frågan. Man har beröringsskräck. I det läget är det bara naturligt att SD:s opinionssiffror rakar i höjden – de är ju de enda som är intresserade av väljarnas frågor i detta ämne.

Mediedebatten började  när tv-programmet Agenda startade partiledardebatten där en av frågorna handlade om hur mycket invandring Sverige tål. Den debatt som då följde rörde sig inte om hur invandringen skulle hanteras, utan om hur frågan ställts. Statsvetaren och experten i integration Andreas Heinö Johansson, som i en bok kritiserat den svenska integrationsdebatten, tycker att frågan är berättigad: ”Politiker springer ofta in i moralhörnet där de står och pekar finger åt Sverigedemokraterna och Jimmy Åkesson istället för att lägga fram konkreta förslag.”

Och det var precis vad som hände i Agenda.

Annie Lööf (C) menade att ”Jimmie Åkesson lägger all skuld på invandraren”. Jonas Sjöstedt (V) sa: ”Jag är stolt över att Sverige är ett land med medmänsklighet, Jimmie Åkesson”. Åsa Romson (MP): Medmänskligheten i Sverige, den bär vi tillsammans. Och Stefan Löfven (S) menade att ”vi ska inte ha vi och dom i Sverige – här finns bara vi”.

”Det blir liksom en moralisk tävling där man återigen har ett parti mot sju partier och jag har svårt att se nyttan med det”, säger Andreas Heinö Johansson. ”Det blir  ingen tid över att faktiskt diskutera integrationsproblemen.”

Radioprogrammet Medierna tog också upp denna problematik. Man intervjuar Ehsan Fadakar, chefredaktör på webtidningen Nyheter24. Fadakar menar att många journalister sticker huvet i sanden. Det finns problem kring invandring – hela områden som bygger på utanförskap med dåliga skolor, låg utbildning, hög arbetslöshet och kriminalitet, men det är inte sånt som journalister, som bor på det så kallade surdegssöder, ser.

»Vi tar journalisterna i Stockholm. De bor på samma ställen och kommer oftast från samma bakgrund och när en sverigedemokratisk väljare säger någonting, att så här ser det ut för mig – Nähä – så ser det inte ut. Du är rasist. Du har problem med invandrare. Det är ditt problem. Det är klart att det leder till att de blir ännu mer övertygade om att Sverigedemokraterna är de enda som lyssnar på dem.«

Katarina Gunnarsson på Studio Ett i P1 var nyligen i Borlänge och träffade en grupp flyktingkvinnor – som försökte lära sig läsa och skriva och som kommer få svårt att platsa på arbetsmarknaden. ”Jag vet om jag tar upp det faktum att de har en låg utbildningsnivå så kommer det att användas av rasister. Det vet ju jag. På samma gång så kan ju inte jag låta bli att rapportera om det.” Ibland kommer det tackmejl från Sverigedemokrater som skriver att hon är deras enda vän i journalistkåren…

Efter reportaget blev hon uppringd av lärarna som står för svenskundervisningen för invandrare i Borlänge som tackade henne:

»Tack att du berättade sanningen. Jag har försökt berätta det här för mina kommunpolitiker, att vi har jättemånga invandrarkvinnor som har svårt att läsa och skriva. Och de vill inte ens höra det och lokalredaktörerna vill inte ta upp det för det är så känsligt, det kan bli rasism. Men då lämnar man de här SFI-lärarinnorna i sticket! Hur ska de kunna få ökade resurser om ingen kan se vad de ser? Då är det bara upp på bordet, prata om problemet, tillsätt resurser, gör nånting, istället för att bara tysta ner alltihopa. Vad lever vi då i för medieklimat?«

Ovanstående reportage i Medierna anklagades för att sprida ”rasistiska myter”, vara ”historieförfalskning” och kallades ett ”litet äckligt program”. Man ansåg att de hade fallit in i något slags SD-retorik om att vissa saker inte ”får sägas”.

Precis som vanligt alltså. Men debatten har åtminstone börjat. Hoppas den inte kvävs i sin linda.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Får man verkligen älska Sverige?

Fenomenet Sverigedemokraterna fortsätter att fascinera. Problematiseringen av asyl- och integrationspolitiken förde dem in i riksdagen. Jimmie Åkessons politiska födgeni spelade här en avgörande roll. Hans image av svärmorsdröm och vänlig sanningssägare beredde vägen i en angelägenhet de andra partierna inte vågat ta i med tång.

SD:s inträde i riksdagen har närmast karaktär av paradigmskifte. Inte bara att invandringsfrågan för första gången lyfts in i de politiska finrummen. SD introducerar också en nygammal nationalromantik som vi i det här landet inte sett på mycket länge, lite ovant för en nationell självbild starkt präglad av internationalistiska ideal.

Kan man verkligen älska Sverige? Frågan känns omtumlande, nästan provocerande. Men lika väl: Är det bara i landskamper i ishockey, fotboll och friidrott som det är helt i sin ordning att känna stolthet och kärlek till sitt land? Eller då vi återkommer hem efter lång tid utomlands? Frågeställningen aktualiserades efter en radiodebatt där en representant för SD efterlyser en specifikt svensk kulturpolitik – och en företrädare för kulturetablissemanget bara kunde förorda en internationalistisk sådan. SD blir hånade för att de vill stödja hemslöjd och folkdans, men är det fel att intressera sig för svensk kultur och svensk särart? Frågan är intressant.

Att vara nationalist har av hävd betraktats som något suspekt. Tvärtom är vi snara att påpeka att Sverige INTE är bättre än andra länder i en närmast ursäktande attityd till det svenska. Vi upplever oss mer som internationalister, en hållning grundlagd i solidaritetsrörelsen på 60-talet då en hel generation riktade blicken ut mot internationella orättvisor. Denna 68-mentalitet lever kvar starkt i landets tongivande kretsar.

Kanske Vänsterpartiet tydligast representerar denna tankekultur idag, vilket blev tydligt på valnatten då Ohly fick en verklig drömmotståndare i Sverigedemokraterna. Tack vare dem kan han nu spela upp hela indignationsregistret: Internationalism mot SD:s nationalism, nedrustning av försvaret mot SD:s upprustning, mindre poliser mot SD:s fler, multikulti mot SD:s önskan om begränsning av invandringen. SD är själva antitesen till 68-stämningen som fortfarande utgör den rådande mentala plattformen i landet. I den första radiodebatten mellan V och SD kallade Ohly i stort sett varje argument Åkesson yttrade för ”rasism”.

Men det är ju inte så att SD är ett rasistiskt parti som de ideligen skälls för. Att hävda det luktar mer känslostyrd ryggmärgsreflex än nykter analys. Hur skulle de ha kunnat komma in i riksdagen på att hävda rasistiska ideal? En rimligare tolkning är att de blivit bestörta över de implikationer den förda asylpolitiken har. De vill syna korten i den katastrof integrationspolitiken inneburit med invandraghetton och ständiga friktioner med samhället. Deras sympatisörer har till sin förvåning upptäckt att SD är det enda parti som tagit denna bestörtning på allvar.

Kravet de ställer är att invandrar- och assimileringspolitiken genomlyses på ett sätt som gör väljarna delaktiga i omdömesbildningen kring utvecklandet av nya kriterier för invandring och integration. Vad skulle vi förlora på en sådan granskning? Det är ju inte tal om att folk skall slängas ut ur landet. Men när ett problem växer måste man bli noggrannare. Alla tjänar på det, även de som skäller SD för att vara rasister. Vi måste äntligen få en värdig asyl- och integrationspolitik.

Sen kan man onekligen få ett intryck att en del partikamrater bakom Åkesson är rena råskinnen. De grodor som hoppar ur munnen på vissa är förfärande. Och även om Jimmie Åkesson är en sällsynt politisk begåvning så basar han trots allt över dessa, som min radikale vän så riktigt påpekade. Frågan är därför om partiet kommer att färgas av Jimmie Åkesson – eller om det blir tvärtom. Men oavsett utgången – SD har åstadkommit ett välgörande uppvaknande för det politiska klimatet i landet.

Och vi har fått vårt första sverigeromantiska parti.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Politikerna tar inte oron för islam på allvar

Att schweizarna inte vill ha minareter chockar det politiska etablissemanget. Man kan ju undra hur de har kunnat vara så blinda för tecknen i skyn. Det är ju knappast tornen det är fel på, det är vad de signalerar som väljarna uppenbarligen reagerar mot. Och signalerna har ju varit massiva, inte bara i Schweiz.

Vi här hemma har ju hört om muslimska länder med dödsstraff för avfällingar, händer som huggs av på tjuvar, att otrogna kvinnor stenas. Vi glömmer aldrig världs-chocken elfte september, Muhammed-teckningarna, burkor och slöjor, pappor som dödar sina döttrar och män som motar bort flickor på väg till danslokalen. Och ständigt detta med att muslimer känner sig kränkta. ”Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter” skriver Dilsa Demirbag-Sten i DN 24 september.

Vem hade hört om något sådant förut i det här landet? En religiös kultur som profilerar sig på detta sätt är inga småsaker, men så fort detta diskuteras skyndar sig politiker och muslimer att förneka problemen. Islam är en fredlig religion. Allt är egentligen i sin ordning. Sansade och omdömesgilla människor kanske kan tycka det, men många människor upplever säkert medvetet eller omedvetet obehag inför begreppet islam. För mycket elände är associerat med begreppet. Och det håller på att få politiska konsekvenser.

Men – politikerna låtsas som om det regnar. Är det inte underligt att man vare sig från politiskt eller muslimskt håll gör något för att räta ut alla frågetecknen? Vad är sant, vad är osant? Vad är verklighet och vad är förtal? Hur kan man säga att islam är världens fredligaste religion när den behandlar kvinnor som djur? Varför utkrävs inte ansvar i en kraftfull lagstiftning?

Det verkar saknas vilja från både politiskt och muslimskt håll att reda ut begreppen. Man verkar inte förstå att islamofobin är en konsekvens av den mängd problematiska fenomen som associeras med läran. Som om de inte existerar. Som om man tror att så mycket bad publicity inte har haft någon effekt alls.

Istället ser man på SD-anhängare som något katten släpat in på mattan. Som om det är något konstigt med att de är offer för fördomar, lösa rykten och inte inser att islam är något alldeles förträffligt. Som om de fått allt om bakfoten.

Istället angriper man SD och Jimmie Åkesson. Skjuter budbäraren.

I en naivitet som är häpnadsväckande tror man att man därmed löst problemet – och ger honom därmed den plats på den politiska arenan han så hett eftersträvat. Han kan nu fortsätta hetsa mot islam i den trygga förvissningen att hans parti är det enda som tar oron för islam på allvar.

För nu skäller hela etablissemanget på honom och man tävlar i att visa hur många fel han har i sin argumentation. Man anar att han ler i sitt högkvarter. Han kan nu inhösta sympatier från alla de som upplever islam som problematisk. Alla de som har en rad frågor kring ett för dem svårbegripligt samhällsfenomen. Som upplever sig svikna av sina partier i denna fråga.

Det politiska etablissemanget har ett tungt ansvar för att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen nästa höst.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +6 (from 6 votes)