Posts Tagged ‘ Jasenko Selimovic

Vi lever i ett jaglöst land

♦ ♦ ♦ ”Jag kan inte komma på vad svensk kultur är”, sa Mona Sahlin i en intervju på den tiden hon var integrationsminister.

»Jag tror det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.«

”Det är bara de andra som har en kultur”, skrev Maciej Zaremba i DN 15/3 2009.

»Fransmän har den, och muslimer. Men inte vi. Kultur visar sig vara någonting omodernt och omoget som svenskar vuxit ur, som man växer ifrån barnsjukdomar.«

DN-krönikören Hynek Pallas betraktar vår nationella identitet som en ”teori” och Sverige som en ”föreställd gemenskap”. Detta allmänt förekommande obefintliga svenska kulturbegrepp har skapat ett vacuum där Sverigedemokraterna definierar kultur som hemslöjd och folkdräkter. I ett berömt Youtube-klipp tillfogar den förre nazisten och Sverigedemokraten i Filipstad också midsommar. Sen kan han inte komma på något mer.

I en debattartikel i SvD häromdagen skriver Håkan Lindgren om en nationell kultur som mest består av tomhet.

»Vi bor i ett land som nyligen har gjort sig av med en stor del av sin historia och sina traditioner. Vi har lärt oss att inte sakna dem. Vi har blivit tillsagda – och accepterat – att det vi förlorat var värdelöst jämfört med moderniseringens alla rationella fördelar.«

Konsekvensen är en kulturpolitik som inte vet vad kultur är företrädd av en okunnig minister som ska agera i ett land där kulturpolitiska frågor sällan har debatterats. Jasenko Selimovic skriver i DN:

»Svar avkrävdes i minimal grad, riktningar, viljor, problem och lösningar behövde inte ens formuleras. Vi fick vad vi förtjänar. En svamlande minister som inte kan något om kultur, kommande från ett två-frågeparti som inte bryr sig om kultur, på ett svagt departement som ingen vill ha.«

Ett lands kultur sammanfattar själva essensen av nationens självupplevelse. Men denna tematik avhandlas aldrig i den svenska kulturdebatten. Intresse saknas. Troligtvis för att nationsbegreppet är ytligt och urvattnat och svårt att ta på allvar. Det är så vagt och otydligt. Därför ifrågasätts det. Komiker hånar bilden av den svenska nationen som en sentimental konstruktion. Det är istället det globala perspektivet som gäller.

Människor från andra länder är förvånade över denna nationsnihilism. Inte minst i vårt grannland Norge där kärleken till den egna nationen är oproblematisk och självklar, vilket är förklarligt med tanke på att man varit ockuperad av Tyskland under kriget och tidigare levt under danskt styre som småningom övergick i en union med Sverige. Det är inte underligt att detta föder en kärlek till den egna nationen.

När Mona Sahlin säger sig inte veta vad svensk kultur är säger hon samtidigt att hon inte har ett medvetet förhållande till den svenska särarten. Är detta ett rimligt förhållningssätt hos en högprofilerad svensk politiker? Om hon inte har en förståelse för det genuint svenska, vad är det då hon företräder?

Och när Hynek Pallas med flera svenska journalister betraktar den nationella identiteten som bara en teori som de tävlar med ståuppkomiker att håna, ger de uttryck för en obefintlig nationell självsyn gränsande till självhat. En sådan självbild borde vara föremål för en öppen debatt, stöttad av en insiktsfull kulturpolitik. Men det lär knappast ske med Alice Bah Kunke som kulturminister.

För vi har problem. Vi är ett folk som saknar självkänsla och identitet. Vi lever i ett jaglöst land. Vi har inget minne av vårt förflutna, vi saknar kunskap om vår historia och tycker inte vi har någon nytta av gårdagen. Vi erkänner bara moderniteten där historien är slängd på sophögen. Och precis som Mona Sahlin säger – vi har inget som binder oss samman. Kan inte detta vara en del av förklaringen till främlingsrädslan? Människor med stark kultur- och nationsidentitet känns hotfulla för en nation med dålig självkänsla.

Vi behöver ett vidgat kulturbegrepp som ger oss en upplevelse vilka vi är som kollektiv. Som ett folk. Som svenskar. För att förstå vår egen särart som nation. Lära oss upptäcka idékonceptet Sverige. För vad är en bristande självkänsla att skryta om?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Kors i taket! Debatten kring invandring och integration har äntligen börjat

Mummel i kön har i ett par års tid efterlyst en debatt om integration och invandring. Men det enda det politiska etablissemanget lagt ned kraft på är att ta heder och ära av Sverigedemokraterna. De som talat om invandringen och integrationen som problem har man avfärdat som rasister. Men nu är man uppenbarligen mogen att ta tag i den heta potatisen. För i dagarna har de första stapplande stegen tagits till en invandringsdebatt värd namnet.

Vändningen skedde på bred front: i DN, i radioprogrammet Medierna, tv-programmet Agenda och i Aftonbladet. I sin artikel på DN debatt 21 oktober sammanfattar statssekreteraren på integrationsdepartementet Jasenko Selimovic (FP) för första gången läget från partipolitiskt håll:

»Sveriges integrationsdebatt är på väg att haverera. Samtidigt växer Sverigedemokraterna sig allt större. Den senaste opinionsmätningen i Aftonbladet visade på 9,9 procent. Få partier debatterar de integrationspolitiska utmaningarna och få är bekymrade över bristen på debatt.«

Selimovic ser också konsekvenserna av detta: ”De främlingsfientliga uppfattades som de enda som ville debattera det som väljarna uppfattade som ett problem och de fick följaktligen väljarnas stöd”. Han fick medhåll av Monica Gunne i Aftonbladet:

»Det finns ett introvert regelverk kring hela frågeställningen, som bland annat handlar om att man ska uttrycka sig ”rätt”. Att man ska uttrycka sig på ”rätt” sätt. Om du säger ”fel”, om du slirar på begreppen och trampar på ”fel” sida om det osynliga rättesnöret, så kan du räkna med att få en fet rasist-stämpel i pannan.«

Och den enda som vinner på detta är naturligtvis Jimmie Åkesson. SD är det enda politiska parti som diskuterar integrationspolitiken. De andra partierna vill inte skita ned sig med frågan. Man har beröringsskräck. I det läget är det bara naturligt att SD:s opinionssiffror rakar i höjden – de är ju de enda som är intresserade av väljarnas frågor i detta ämne.

Mediedebatten började  när tv-programmet Agenda startade partiledardebatten där en av frågorna handlade om hur mycket invandring Sverige tål. Den debatt som då följde rörde sig inte om hur invandringen skulle hanteras, utan om hur frågan ställts. Statsvetaren och experten i integration Andreas Heinö Johansson, som i en bok kritiserat den svenska integrationsdebatten, tycker att frågan är berättigad: ”Politiker springer ofta in i moralhörnet där de står och pekar finger åt Sverigedemokraterna och Jimmy Åkesson istället för att lägga fram konkreta förslag.”

Och det var precis vad som hände i Agenda.

Annie Lööf (C) menade att ”Jimmie Åkesson lägger all skuld på invandraren”. Jonas Sjöstedt (V) sa: ”Jag är stolt över att Sverige är ett land med medmänsklighet, Jimmie Åkesson”. Åsa Romson (MP): Medmänskligheten i Sverige, den bär vi tillsammans. Och Stefan Löfven (S) menade att ”vi ska inte ha vi och dom i Sverige – här finns bara vi”.

”Det blir liksom en moralisk tävling där man återigen har ett parti mot sju partier och jag har svårt att se nyttan med det”, säger Andreas Heinö Johansson. ”Det blir  ingen tid över att faktiskt diskutera integrationsproblemen.”

Radioprogrammet Medierna tog också upp denna problematik. Man intervjuar Ehsan Fadakar, chefredaktör på webtidningen Nyheter24. Fadakar menar att många journalister sticker huvet i sanden. Det finns problem kring invandring – hela områden som bygger på utanförskap med dåliga skolor, låg utbildning, hög arbetslöshet och kriminalitet, men det är inte sånt som journalister, som bor på det så kallade surdegssöder, ser.

»Vi tar journalisterna i Stockholm. De bor på samma ställen och kommer oftast från samma bakgrund och när en sverigedemokratisk väljare säger någonting, att så här ser det ut för mig – Nähä – så ser det inte ut. Du är rasist. Du har problem med invandrare. Det är ditt problem. Det är klart att det leder till att de blir ännu mer övertygade om att Sverigedemokraterna är de enda som lyssnar på dem.«

Katarina Gunnarsson på Studio Ett i P1 var nyligen i Borlänge och träffade en grupp flyktingkvinnor – som försökte lära sig läsa och skriva och som kommer få svårt att platsa på arbetsmarknaden. ”Jag vet om jag tar upp det faktum att de har en låg utbildningsnivå så kommer det att användas av rasister. Det vet ju jag. På samma gång så kan ju inte jag låta bli att rapportera om det.” Ibland kommer det tackmejl från Sverigedemokrater som skriver att hon är deras enda vän i journalistkåren…

Efter reportaget blev hon uppringd av lärarna som står för svenskundervisningen för invandrare i Borlänge som tackade henne:

»Tack att du berättade sanningen. Jag har försökt berätta det här för mina kommunpolitiker, att vi har jättemånga invandrarkvinnor som har svårt att läsa och skriva. Och de vill inte ens höra det och lokalredaktörerna vill inte ta upp det för det är så känsligt, det kan bli rasism. Men då lämnar man de här SFI-lärarinnorna i sticket! Hur ska de kunna få ökade resurser om ingen kan se vad de ser? Då är det bara upp på bordet, prata om problemet, tillsätt resurser, gör nånting, istället för att bara tysta ner alltihopa. Vad lever vi då i för medieklimat?«

Ovanstående reportage i Medierna anklagades för att sprida ”rasistiska myter”, vara ”historieförfalskning” och kallades ett ”litet äckligt program”. Man ansåg att de hade fallit in i något slags SD-retorik om att vissa saker inte ”får sägas”.

Precis som vanligt alltså. Men debatten har åtminstone börjat. Hoppas den inte kvävs i sin linda.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)