Posts Tagged ‘ Israel

Antisemitismen en kultursjukdom och sionismen en olycka, menade Steiner

Antisemitismen är inte bara ett hot mot judarna; den är ett hot mot alla. Antisemiterna kännetecknas inte precis av stor tankerikedom. Deras förråd av fraser och slagord är också begränsat. Ständigt hör vi samma skröpliga plattheter när anhängarna av denna `livsåskådning´ för sina oklara känslor till torgs.

Detta uttalade Rudolf Steiner  med anledning av att sionismens program hade antagits på den första sionistkongressen 1897. Året innan hade sionismens grundare Theodor Herzl publicerat boken Der Judenstaat som av många judar sågs som en uppenbarelse och Herzl som en ny Moses. Bakgrunden var Europas och Rysslands ingrodda, skamliga antisemitism som på ett flagrant sätt exponerades i den berömda Dreyfus-processen 1894 där en judisk kapten oskyldigt dömdes av politiska skäl.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 16

På kongressen antogs ett program som sa att judarna liksom andra hade rätt till en nationalstat. Efter att man ett tag funderat på Uganda, bestämde kongressen att Palestina skulle vara ”det förlovade landet”. Man talade om att ge ”folket utan land till landet utan folk” och invandringen satte fart. Men man kom inte till ett folktomt land utan till ett land där en arabisk befolkning bott i ett årtusende.

En av de första som insåg det ödesdigra i sionismens program var Rudolf Steiner som menade att trots att antisemitismen var en ”kultursjukdom” var sionismen en olycka, inte bara för dem som skulle koloniseras, utan för judarna själva. Han talar i en artikel bara några dagar efter sionistkongressen om att ”nationalistiska staminstinkter” blossat upp frammanade av Herzl´s förledande retorik i boken:

”Man kommer att be i templen för vår framgång. Men även i kyrkorna! Ty det är en förlösning ur ett gammalt förtryck. Och vilken berömmelse väntar inte de osjälviska kämparna för saken! Jag hoppas att en ny släkt av underbara judar skall växa ur jorden.”

”Man berusar sig med ord”, kommenterar Steiner. Att grunda en nation byggd på blodet och tron är helt otidsenligt:

”I Basel har i själva verket den avgörande frågan blivit: Vad kan göras för att göra en lösning av judefrågan så omöjlig som den bara går. (…) Den sionistiska rörelsen är en fiende till judendomen.”

Han ansåg att den sionistiska rörelsen skulle komma att vålla judarna mer skada än själva antisemitismen. Tvärtom borde  judarna följa den moderna jagutvecklingen och låta varje individ välja väg. Det avgörande för framtiden är om det kan uppstå individuella band mellan judar och icke-judar. Endast detta kan övervinna ”den ynkliga” antisemitismen ”som är ett hån mot idén att mänskligheten står högre än varje enskild form (stam, folk). Tron på makt har tagit över.”

I den artikel* som denna text är ett utdrag från summerar Hans Möller:

”Det har nu gått drygt hundra år sedan Rudolf Steiner gjorde sina uttalanden. Konflikten i Mellanöstern har utvecklats till en katastrof. Hela den muslimska världen sätts i harnesk mot staten Israel, dess judiska befolkning och dess mäktige skyddspatron USA. Därigenom sprids terrorismens virus ut över hela världen. I Jerusalem, tre världsreligioners heliga stad, tycks demonerna vara lösa.”

*Forum för antroposofi juni 2004

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Är ockupation och etnisk rensning det judiska folkets mission?

Att judar trakasserats i Malmö har debatterats livligt sedan kommunalrådet Ilmar Reepalu vägrat ingripa. Han antyder som orsak till sin kritiska hållning Israels förtryck av palestinierna. Han menar att han inte är antisemit, men väl antisionist. Då Mats Odell anklagar vänstern för ensidig kritik av Israel svarar Lars Ohly (SvD 19/3) att ”man kan kritisera Israel utan att beskyllas för att vara antisemit”.

Antisemitism definieras av wikipedia som fientlighet mot judar, sionism som en nationalistisk rörelse som strävar att åstadkomma en judisk stat. Dessa begrepp börjar alltmer förväxlas med varann. En som kritiserar Israels övergrepp på palestinier blir ofta anklagad för antisemitism av företrädare för israeliska intressen. Detta är en demagogi som vill blanda bort korten genom att misstänkliggöra motståndarens syften. Att vara antisemit diskvalificerar.

Samtidigt är det en inte särskilt djärv gissning att Israels behandling av det palestinska folket föder antisemitism i omvärlden. Det är i detta ljus man måste se Reepalus hållning. Konflikten Israel-Palestina är vår tids kanske svåraste politiska problem – hur kan man komma till ett mer objektivt förhållningssätt? Ett bra sätt är att läsa Göran Rosenbergs Det förlorade landet.

Göran, som i ungdomen var entusiastisk sionist, blev med tiden alltmer kritisk. 1976 var han med om att grunda Palestinagrupperna, en svensk organisation som arbetar ”för solidaritet med det palestinska folket på grundval av FN:s beslut och folkrätten”.

Hans bok är en noggrann redogörelse för den judiska historien både före och efter Israels födelse. Det är en ibland chockerande läsning. Göran menar att Israel har gjort med palestinierna som amerikanerna med indianerna, eller serberna med de muslimska bosnierna. Jord till judiska nybyggare betydde jord från palestinska araber, judisk majoritet betydde arabisk minoritet. Judisk stat betydde en stat där icke-judar var i underordnad ställning.

Redan 1948 då staten Israel bildades skapades undantagslagar som innebar en öppen diskriminering av statens icke-judiska medborgare. Paragraf 125 användes för att rutimässigt utestänga araber från områden som skulle tas i anspråk av judiska bosättningar. Listan över de arabiska byar som på detta sätt raderades ut från kartan under staten Israels första levnadsår är lång.

Ett exempel han nämner var de två byarna Ikrit och Biram i nordvästra Galiléen som inte visat någon som helst fientlighet mot de judiska styrkorna. Båda tvångsevakuerades trots det av israeliska soldater 1948. Mot löfte att de bara skulle behöva vara borta 15 dagar lät sig byborna utan motstånd transporteras bort. Under tiden skulle området rensas från fientliga element, sades det. När byborna efter två veckor återvände var husen uppbrutna och tömda och de fick veta att jorden inte längre var deras. Under vapenhot tvingades de att ge sig av. Husen sprängdes av militär och området togs omedelbart i bruk av nyupprättade judiska jordbrukskolonier.

Judendomens starka humanistiska arv av solidaritet med de svaga, dess moraliska och humanistiska tankeströmmar har mer och mer tvingats åt sidan av ”den religiösa messianismens maktberusade framfart”, skriver Göran Rosenberg. Den tyngste kritikern av detta, professor Yeshayahu Leibowitz varnade omedelbart efter sexdagarskriget 1967 för att den judiska messianismen skulle bli ödesdiger, såväl för judendomen som för Israel. Den skulle leda till en ”hädisk förgudning av nationen, en fetischistisk kult av jorden”.

Det judiska Israels historia har rymt många möjliga val, inte minst den traditionellt demokratiska vägen. Men ”den religiösa messianismens talesmän hade med åren gjort allt tydligare att deras tilltänkta stat byggde på andra och högre principer än demokratins”, menar Rosenberg. Och han sätter saken på sin spets med frågan: Har den judiska staten en universell mission eller är den en stat som alla andra?

Dessvärre är han nödgad att konstatera att det judiska folkets mission har övergått i militär ockupation och etnisk rensning. Det är detta världen ser och förfäras över.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)