Posts Tagged ‘ islam

”Slöjan ett sätt att befria kvinnorna från det manliga perspektivets förtryck.”

”Islam kräver att kvinnor ska bära huvudsjalar eller slöjor för att främja deras självständighet. Sjalarna och slöjorna, de separata entréerna och sittsektionerna, det generella förbudet mot umgänge mellan könen och andra sådana traditionella islamiska regler och seder är inte alls avsedda att förtrycka kvinnor eller påtvinga dem en lägre status än män. Syftet är att upprätthålla en anda av sexuell blygsamhet och på så sätt befria kvinnorna från det manliga perspektivets förtryck.”

Detta säger Tariq Ramadan, dotterson till islamismens grundare Hassan al-Banna. Han är en europeisk intellektuell vars syfte är att anpassa islamismens traditioner till modern tid. Och han gör det på ett sätt som talar till ledande intellektuella i västvärlden.

”Med detta sätt att se är blygsamhet frigörelse. Separation skapar jämlikhet. Det är rätten att välja sin egen väg, oberoende av en förtryckande majoritets tyranniska åsikter.”

Detta är formuleringar som smakar fågel för politiskt korrekta kulturrelativister i Väst. Burkan som skydd mot det manliga perspektivets förtryck! Islam som ett feministiskt föredöme för västvärlden! Inte förtryck – utan frigörelse! Denna skickliga orwellska retorik exponerades inte minst i en tv-debatt i Frankrike 2003 mot dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy. Ministern frågade hur Ramadan ställde sig till kravet från den islamistiska rörelsen om att stena äktenskapsbrytare till döds.

Ramadan sa då att han förespråkade ett moratorium (ett fördröjande av verkställighet). ”Ett moratorium… Menar ni allvar”, utbrister Sarkozy. ”Det vill säga att vi bör avstå ett tag från att stena kvinnor?”. Ramadan svarade då att man borde upphöra med alla dessa straff för att få ”en sann debatt”. Då brister det för Sarkozy:

”Bara en sak. Jag förstår er, men muslimer är människor som lever i Frankrike 2003, eftersom vi talar om det franska samhället, och ni har just sagt något alldeles otroligt, nämligen att stenandet av kvinnor, ja stenandet är en smula chockerande, men vi bör bara utlysa ett moratorium och sedan ska vi tänka på saken för att bestämma oss för om det är bra… Men det är ju monstruöst – att stena en kvinna för att hon begått äktenskapsbrott! Det måste fördömas!”

Paul Berman kommenterar debatten i sin bok De intellektuellas flykt:

Plötsligt hade 600-talet dykt upp, slumrande under den moderna retoriken om feminism och rättigheter. Ett ögonblick av barbari. En rysning. Hela panoramat av förtryck mot muslimska kvinnor låg plötsligt utbrett över de franska teveskärmarna – ett panorama av våld som tolereras, helgas och till och med beordras av de högsta religiösa auktoriteterna som vördas av den islamistiska rörelsen.

Vad svarar man på denna rättmätiga indignation? Här hade Sarkozy hela det västerländska kulturarvet med sin mödosamt erövrade demokratisyn i ryggen med sina grundläggande krav på mänskliga rättigheter och kvinnoemancipation. Men Tariq Ramadans svar var ett retoriskt mästerstycke:

”Vad jag säger, min egen ståndpunkt, är att lagen inte är tillämplig – det står klart. Men idag talar jag till muslimer världen över – och jag är delaktig, även i USA, i den muslimska världen… Man bör inta en pedagogisk hållning som får människor att diskutera saker. Man kan inte bestämma sig helt på egen hand för att vara progressiv i sitt samfund. Det är för enkelt. Idag är min ståndpunkt således – `vi bör upphöra´.”

I svaret uppnår han fyra saker. 1. Han klargör sin personliga ståndpunkt – vilket var det Sarkozy efterlyste. 2. Men han visar samtidigt respekt för de skaror av konservativa muslimer för vilka denna ståndpunkt inte är självklar. 3. Samtidigt som hans påpekande är en uppmaning till diskussion i frågan i den muslimska världen. 4. Och ger i förbifarten Sarkozy (och västvärlden) en känga genom att inte föregripa en demokratisk beslutsgång – helt i linje med västerländsk demokratisk kultur. Detta imponerar på politiskt korrekta i väst.

Tariq Ramadan bekänner sig till den salafiska reformismen, vilket kort sagt är den filosofiska underbyggnaden för det som allmänt kallas politisk islamism, det vill säga den bokstavstrogna lära som ligger bakom den islamska terrorn. Hur han lyckats uppnå acceptans och respekt bland västvärldens ledande intellektuella är den gåta Paul Berman velat undersöka med sin bok De intellektuellas flykt. Inte minst med tanke på den njugghet med vilken Ayaan Hirsi Ali behandlas.

Tariq Ramadan och Ayaan Hirsi Ali har två diametralt olika förhållningssätt till islam. Hirsi Ali kritiserar islam från ett utifrånperspektiv, som en som lämnat – och tar avstånd från islam och den muslimska kulturen, medan Ramadan – trots att han är född och uppvuxen i väst – betraktar sig som stående innanför den muslimska värdegemenskapen. Detta är den avgörande skillnaden som troligtvis förklarar kulturrelativisternas snåla attityd gentemot Hirsi Ali. Detta ska vi behandla i den fjärde och sista delen av denna artikelserie.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Nazifieringen av islam

Säkert höjde många på ögonbrynen då Irans ledare Ahmadinejad bara några månader efter sin installation 2005  förnekade Förintelsen. Och Hamas påstående 2009 att Förintelsen ”är en lögn som är ett påhitt av sionisterna”. Redan 1944 säger stormuftin* av Jerusalem Haj Amin al-Husseini i ett radiotal: ”Araber, res er som en man och slåss för era heliga rättigheter. Döda judarna var ni än finner dem. Detta uppskattar Gud, historien och religionen. Detta räddar er heder. Gud är med er.”

De påtagligt antisemitiska strömningarna i dagens islam har en historisk bakgrund.

Tidigare har vi antytt att Muslimska brödraskapets grundare al-Banna beundrade Hitler. En central auktoritet inom den islamistiska idealbildningen idag är Yusuf al-Qaradawi. Han vördas för sin lojalitet mot al-Banna och dennes politiska tradition och har mer än en gång erbjudits posten som högste ledare av Muslimska brödraskapet. Vid ett teveframträdande 2009 kom han in på ämnet judar:

”Genom hela historien har Allah utsatt judarna för folk som försöker bestraffa dem för deras fördärv. Den sista bestraffningen utfördes av Hitler. Genom allt som han gjorde mot dem – även om de överdrivit på denna punkt – lyckades han sätta dem på plats.”

Dessa  formuleringar var ett eko av det som under 1940-talet sändes ut över arabvärlden via kortvågsradio. Jerusalems stormufti Amin al-Husseini träffade Hitler 1941 där den tyske ledaren förklarade att kriget mot britterna och ryssarna i själva verket var ett krig mot judarna. Muftin såg likadant på saken, de fann varandra via detta apokalyptiska fantasifoster, som Paul Berman skriver i sin bok De intellektuellas flykt. Denna paranoida tolkning av världshändelserna sändes sedan flera år ut via radio dag efter dag i arabvärlden.

Radiostationen Den fria arabismens röst förkunnade bland annat:

”Måste vi inte förbanna en tid som har tillåtit denna låga ras att förverkliga sina önskningar genom sådana länder som Storbritannien, USA och Ryssland? Judarna lade grunden till detta krig i sionismens intresse. Judarna är ansvariga för det blod som utgjutits. Trots detta har den judiska fräckheten växt så till den grad att de ensamma säger sig vara offren för detta krig och att endast de får känna på dess bitterhet. Världen kommer aldrig att finna frid förrän den judiska rasen är utrotad.”

Arabvärldens antisemitism hade stor strategisk betydelse för Hitler – så stor att nazisterna hade långt framskridna funderingar på att ytterligare förstärka banden. Kunde inte Hitler rentav framställas som en ny profet som överträffade Muhammed? Tänk om man för Irans shiiter skulle framställa Hitler som en shiitisk mahdi? Hitler som den tolfte imamen?

För stormufti al-Husseini framstod ett naziststött jihad som en god idé. Han listade sju värderingar nazismen och islam hade gemensamt:

  1. Islams monoteism, som svarade mot den nazistiska ledarskapsprincipen;
  2. En gemensam känsla för lydnad och disciplin;
  3. En gemensam vördnad för strid och äran att dö i strid;
  4. En gemensam vördnad för gemenskapen och gemenskapens företräde framför individen;
  5. En gemensam respekt för moderskapet och förkastande av abort
  6. Ett gemensamt förhärligande av arbete och kreativitet;
  7. En gemensam teori om judarna

I sitt möte med muftin avslöjade Hitler att när han väl besegrat Röda armén skulle tyska styrkor gå genom Kaukasus in i Mellanöstern. Avsikten var att ankomsten av segerrika tyska trupper skulle ge signalen till ett arabiskt uppror mot axelmakterna. En nazistisk seger och al-Husseinis planerade uppror skulle ha inneburit – det vet vi nu – en generell utrotning av arabvärldens judar, det vill säga en miljon människor.

Men Tyskland förlorade kriget och planerna sattes aldrig i verket. Man kunde ha förväntat sig att Amin al-Husseini efter kriget skulle ha ställts inför rätta för krigsförbrytelser. Men det blev ingen rättegång, det var för politiskt känsligt menade USA. Istället återvände Jerusalems mufti till arabvärlden i triumf från sin vistelse i Frankrike, hälsad som en hjälte. Inte minst av al-Banna som talade om ”denne hjälte som utmanade ett imperium och bekämpade sionismen, med hjälp av Hitler och Tyskland”.

Så kom det sig att det arabiska området blev den enda region på hela jorden där en förbrytare på den fascistiska sidan i kriget återvände hem höljd i ära istället för i skam. Detta är den bidragande orsaken till att det i denna enda region i världen ännu de gamla fantasierna om den stora judiska sammansvärjningen lever kvar inom stora och mäktiga politiska rörelser – som till exempel Muslimska brödraskapet. Och Iran. Och Hamas.

 

* En mufti är expert på islamisk lag, sharia
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Islamismen är en ideologi med en historia

Centralt i den föreställningsvärld som resulterade i massmorden i Norge är förövarens fruktan för invandringen av muslimer. Att detta skulle leda till sådana fruktansvärda handlingar är lika monstruöst som obegripligt men samtidigt en tydlig indikation på att man bör ta oron för islamismen på allvar och överge den arroganta hållning av förnekelse som är så vanlig inom politiskt korrekta kretsar.

Vi kan inte låtsas som om islamismen inte existerar. För det gör den – i stora delar av världen. Inte bara på Drottninggatan en gång i vintras. Islamismen är en ideologi. Och den har en historia. Med tanke på dess betydelse inom modern terrorism är den besynnerligt okänd.

Hassan al-Banna föddes i Egypten 1906. I unga år fick han uppslaget att modernisera de gamla islamska lärorna inspirerad av några personer i slutet på 1800-talet som lanserade idéer om att störta de europeiska imperialisterna – och samtidigt göra slut på stagnationen i den muslimska världen. Deras ideal var att förena förnuft med tro, modernitet med tradition och tidens europeiska landvinningar med islams ärorika förflutna.

För att förverkliga dessa idéer grundade al-Banna 1928 organisationen Muslimska brödraskapet. I en av hans sedermera inflytelserika texter listar han flera personer som föredömen – bland annat Hitler. 1936 hade organisationen åttahundra medlemmar, två år senare 200 000. Brödraskapet hade nu blivit en politisk kraft. Man odlade principer om disciplin, lydnad och dyrkan av sin högsta ledare – al Banna själv.

Det var inom det Muslimska brödraskapet som den modell skapades som sedan blivit känd som ”islamism” – där suffixet ”ism” fogas till islam för att skilja al-Bannas politiska förnyelserörelse från den gamla religionen islam. Sedan modellen börjat blomstra spreds den till Palestina, Syrien, Sudan, Iran, Nordafrika, Libanon, Indien och Pakistan.

1947 formulerade al-Banna sin övergripande vision av islamismen där han definierar ”det islamiska fäderneslandet” som i första hand det enskilda muslimska land där en individuell muslim råkar leva; i andra hand alla andra muslimska länder; i tredje hand alla länder som tidigare styrdes av det islamiska imperiet, det vill säga Spanien, en del av Frankrike och södra och norra Italien. I det fjärde och slutliga stadiet utvidgas muslimernas fädernesland till hela världen.

Hur han ville att livet skulle organiseras under det globala herraväldet är redan mycket känt från talibaner och iranskt tankegods. Han ansåg att det måste bli ett slut på motsatsförhållandet mellan den privata och offentliga sfären med stränga straff för ”moraliska förbrytelser”, ”erkännandet av äktenskapsbrott som ett avskyvärt brott vars förövare måste piskas”, förbud mot dans ”och andra liknande tidsfördriv”, ”utrensning av sånger”, ”konfiskering av provocerande berättelser och böcker som på ett försåtligt sätt planterar frön till skepticism”, ”bestraffning av alla som bevisas ha överträtt någon islamisk lära” och ”aktivt tillskyndande av memorisering av Koranen i alla fria grundskolor”.

Han manar vidare till en islamisk militarism som, säger han, kommer att vara överlägsen militarismen inom Mussolinis fascism, Hitlers nazism och Stalins kommunism. I hans samhällsvision skulle alla sentida framsteg vad gäller kvinnors rättigheter avvecklas, individualiteten krossas och skillnaden mellan människor suddas ut. Hans avsikt var att alstra en folklig entusiasm för en politik inriktad inte bara på ultrakonservativ lydnad inom samfundet, utan på våld och krig – den sortens politik som ser terror som ett mål i sig för vilken döden framstår som något önskvärt.

Mycket i al Bannas visioner – vilket förstärkts av senare tiders rörelser som al-Qaida, Hamas, Hizbolla och teokraterna i Iran – liknar den politiska impuls som i västvärlden brukar benämnas fascism.

1949 mördades Hassan al-Banna i Kairo av hemliga polisen och man upplöste rörelsen, fängslade ledarna och en mängd anhängare. I mindre skala spreds organisationen nu till Europa där al-Bannas svärson Said Ramadan efter en dramatisk flykt bosatte sig i Geneve och startade Islamiskt centrum där han till sin död 1995 oförtröttligt arbetade för att vinna nya anhängare för al-Bannas synsätt bland muslimerna i Västeuropa.

På 1950-talet uppgick den muslimska befolkningen i Västeuropa till knappt en miljon, idag rör det sig om cirka 20 miljoner enligt ungefärliga beräkningar. Även om många muslimer bosatt sig i Europa för att undfly Muslimska brödraskapet upplevs organisationen av ett stort antal muslimer som en ärorik förebild som i allt väsentligt fungerar som en inspiration för den hardcore-islam vi ser i bland annat bärandet av slöja, synen på kvinnan, den fundamentalistiska tolkningen av Koranen – och terrorismen.

Här spelar schweizaren Tariq Ramadan – Said Ramadans son och al-Bannas dotterson – en central roll. Inte för att han förespråkar terrorism – för det gör han inte – utan för att han med sin framtoning av lågmäld europeisk intellektuell imponerar på tongivande intellektuella i väst. Men det budskap han bär fram är inte oproblematiskt, menar Paul Berman, författaren till boken De intellektuellas flykt. Det är den boken vi hämtat uppgifterna från här. I det följande ska vi närmare gå in på detta och andra saker i ämnet.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för?

”Vad jag mycket tydligt sa till dig var att både jag och Miljöpartiet tar avstånd från kulturella mönster såsom patriarkala strukturer, kvinnoförtryck, åsiktsförtryck, etc… Men att vi inte kopplar detta såsom varande en integrerad del av Islam som religion.”

Orden är Mats Pertofts som replikerar på min krönika Stöder Miljöpartiet islams förtryck av kvinnor?

Det är ett märkligt påstående, eftersom muslimska auktoriteter i Sverige gör just denna koppling. Och så i allra högsta grad: ”Det är tveksamt om kvinnor bör ha rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet”, säger den svenske imamen Abd al Haqq Kielan i en intervju *. ”Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet.”

Detta säger en muslimsk auktoritet. Mer religiös kan man knappast vara när man säger så. Han talar ur de regler som finns i Koranen, islams heliga bok. I hans uttalande är kvinnosynen intimt förknippad med religionen. Hur kan Mats missuppfatta detta? ”Mannen är ute och sliter och släpar och det är kvinnan som sköter hemmet”, säger Abd al Haqq med eftertryck.

Vad är detta om inte patriarkala strukturer och kvinnoförtryck som Mats Pertoft säger sig ta avstånd ifrån. Det är ju tydligt för vem som helst att denna kvinnosyn är ”en integrerad del av islam som religion”, som Mats uttrycker det. Hade en sekulär medelsvensson sagt samma sak hade ett ramaskri upphävts och De Politiskt Korrekta anförda av både feminister, miljöpartister, vänsterpartister och sossar kommit sättandes. Jag kan lova att den icke-muslim som uttalat något så manschauvinistiskt hade fått sina fiskar varma.

Varför då denna dånande tystnad så fort en muslimsk patriark kommer med liknande kvinnofientliga integritetskränkningar? Varför håller De Politiskt Korrekta tillbaka sina indignerade protester då det gäller en religion? Varför plötsligen denna devota respekt inför religiöst baserade urkonservativa tokerier?

“Mannen ska ha sista ordet”, säger Ahmed Al-Mofty, ordförande i Islamiska informationsföreningen, “för att mannen använder förstånd och kvinnan känslor”. I Unga muslimers skriftliga information om islam står det: “Mannen har givits det generella ledarskapet” och att “Koranen ger mannen rätt att tillrättavisa sin fru genom att slå henne”. “Om kvinnan är olydig har mannen rätt att slå henne till underkastelse” **.

Hur länge sedan är det vi i Sverige hade en sådan allmänt vedertagen praxis? 200 år sedan? Eller räcker det? Fanns något sådant ens på 1500-talet? Vad är det som gör att Den Upplysta Eliten inte lyfter ett finger för att stoppa detta vansinne? Eller ens diskutera det? Är det helt enkelt feghet? Det är i alla fall så det ser ut från de ofrälses perspektiv.

”En stor del av skulden för förtrycket av de muslimska kvinnorna finner vi bland människor i väst”, säger Lisbeth Lindeborg, medlem i Terres des femmes, en organisation för kvinnors rättigheter. ”De ställer inte upp mot förtrycket – i stället svamlar de om respekt för andra kulturer. Visst får Ayaan Hirsi Ali säga det hon har på hjärtat i tv, men det får också den välkände Tariq Ramadan, som inte fördömer stenandet av kvinnor utan föreslår ett moratorium och som är emot äktenskap mellan muslimska kvinnor och icke-muslimska män.” ***

Lisbeth Lindeborg hänvisar till turkisk-tyska Necla Kelek, docent i socialvetenskap, som säger: “Jag fattar inte hur kvinnor som kallar sig feminister passivt kan åse hur tiotusentals kvinnor hålls som slavar här mitt ibland oss. I stället för att kritisera islam försöker man förstå“. Enligt Irshad Manji – författare till bestsellern The trouble with islam – är kvinnorna i väst rädda för att kallas rasister. Därför lämnar de sina muslimska medsystrar åt sitt öde.

Det är det vi hela tiden har hävdat. När ska också Mats Pertoft ta till sig detta? Och Miljöpartiet? Tycker ni inte att muslimska kvinnors rättigheter är värda att kämpa för? Vilken anledning har ni att diskriminera dem?

*Paraplyprojektet (nättidning) 20.4, 2004,   ** TV 2, 20.12 2009 *** SvD 31.3 2008

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Stöder Miljöpartiet islams förtryck av kvinnor?

Demoniseringen av islam är orättvis. Fatwan mot Salman Rushdie, utfärdad av ledaren för en muslimsk nation, har bara hänt en gång, liksom dödshoten som tvingade Taslima Nasrin att fly Bangladesh. Att Lars Vilks lever under dödshot för att han med sin rondellhund hånat islam är bara en naturlig reaktion på en grov provokation. Samma med Muhammedteckningarna i Danmark. Tecknaren visste att man inte fick avbilda Muhammed, så han får skylla sig själv. Kom inte och anklaga islam för detta!

Elfte september? Ja, men herregud, man kan inte anklaga en hel religion för vad några kriminella fundamentalister åstadkommer. Islam är en fredlig religion – det sa till och med George Bush!

Jag har fel – det finns inga problem med den muslimska klankulturen i Sverige. Hedersmord utförs också i andra religioners namn. Att en man sprängde sig till döds på Drottninggatan var naturligtvis beklagligt, men det var rena tillfälligheten att han var muslim. Det är helt fel att misstro islam för detta. Det är en förhastad slutsats.

Och det är ett missförstånd att tala om ”ingen rök utan eld”. För röken har i det här fallet  inte uppstått av en eld – den har uppstått ur främlingsfientliga fördomar och irrationella känslor. Det är skamligt att anklaga det islamska kulturmönstret för de ogärningar som några få utför.

Detta anser min gode vän miljöpartisten. Min fråga till honom häromdan hur MP förhåller sig till det strukturella förtrycket mot muslimska kvinnor i landet besvarades med en motfråga.

– Vad har du fått det ifrån?

– Från böcker, tidningar, radio, TV och nätet.

Jaså. Detta var en fullständig nyhet för honom. Han har inte läst något sådant. Han har varken sett eller hört något annat än att islam är en fredlig religion fullt jämförbar med vilken annan religion som helst. Fast det stämmer inte helt. Han har hört talas om några ”muslimska fundamentalister” som hade gjort något obehagligt. ”Men det finns kristna fundamentalister i USA som också är obehagliga”.

Där fick jag. Han försäkrar mig att MP inte ser NÅGRA problem med islam. Vad han DÄREMOT ser är en växande skara av islamofober triggade av Sverigedemokraterna. Och DET är ett stort problem. Att en domstol utdömt ett stort skadestånd till den muslimska man som förlorade jobbet för att han vägrade ta den kvinnliga chefens hand tycker min miljöpartistiska vän är helt i sin ordning. Vem har sagt att man skall ta seden dit man kommer? Det är bara fördomar, deras hälsningsseder är minsann minst lika bra som våra. Liksom den heltäckande slöjan – den är väl käck!

Och vittnesmålen från Ayaan Hirsi Ali? Han tittar klentroget på mig utan att säga något. Men han ser ut som om han tänker – vad vet hon om muslimer i Sverige? Troligtvis har han inte läst henne.

Att unga flickor tvingas gifta sig på sommarlovet i hemlandet är förtal. Och att de inte får göra gymnastik och bada i skolan är ett synsätt vi måste respektera. Varför tycker du det är konstigt? Min väl miljöpartisten har varken sett eller hört något som visar att kvinnoförtrycket är en väsentlig del av den islamska kulturen. Han säger sig inte förstå vad jag talar om.

Fast bakom den politiskt korrekta fasaden vet vi att han både hört och sett. Det vet han och det vet jag. Men han och MP ser inga politiska fördelar i att erkänna detta. Tvärtom – då måste de ju agera i en oerhört känslig materia. Då tar man hellre risken att deras ståndpunkt kan uppfattas som feg och att en del kan tolka detta som att MP stödjer det muslimska förtrycket av kvinnor.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Befrielsen av den muslimska tanken kräver internationella insatser

Ayaan Hirsi Ali tror att det är möjligt att befria den muslimska tanken. Och hon berättar i boken Nomad om ett nyligen igångsatt projekt att utreda Koranens historia. Hur kom den till? När skrevs den och av vem? Var kommer Koranens historier, legender och principer ifrån? Hur kan man avgöra Koranens autenticitet? Detta arbete är oerhört viktigt, menar hon, för om den muslimska tanken frigörs och muslimer godtar tanken att Koranen skrivits av en kommitté under tvåhundra års tid efter Muhammeds död skulle den heliga bokens skrivskydd kunna plockas bort.

”Döda de otrogna”, ”alla som inte tror kommer att bestraffas i all evighet”, ”slå din hustru om hon inte lyder” och ”piska den som begår äktenskapsbrott”, är alla citat från Koranen. Ayaan:

Om muslimerna skulle få hjälp att omvärdera islams grundvalar, så kanske de skulle kunna erkänna att Muhammeds exempel har sina brister, att ingenting i Koranen är perfekt eller sant, och att doktrinen skulle kunna anpassas så att det blev mentalt mindre plågsamt att försöka tillämpa den i ett modernt samhälle.

Hon är övertygad att de flesta muslimer förfäras över de våldsdåd som begåtts i deras religions namn. Deras reaktion på terrorismen är alltid densamma: Nej, det kan inte vara sant. Terroristerna har lagt beslag på min religion. Jag tycker det är fel att döda och lemlästa människor. Min religion är en fridfull religion; den lär mig att vara medlidsam. Detta beror på att de flesta muslimer inte är helt orienterade i Koranen, hadhiterna eller någon annan helig islamisk skrift. Auktoriteten hos de ”milda” texterna om religionsfrihet upphävs av verserna som kom till Muhammed senare, när han var bättre utrustad och hans anhängarskara hade vuxit sig större.

Hon skulle önska att fritänkande ateister skulle mobilisera sig för att bekämpa hotet från radikala islamister, men inser att upplysningens arvtagare är hopplöst splittrade i synen på hur man ska handskas med islam.

Många samtida västerländska tänkare har omedvetet och olyckligt låtit jämlikheten och yttrandefriheten styra in dem på det undfallande spåret, och även på de bästa och mest framstående universiteten lämnar man plats åt islams försvarare på höga positioner. Det finns ingen enande kraft, ingen gemensam syn på hur man ska hantera detta hot. Tvärtom avfärdas vi som ser hotet med öppna ögon som panikmakare.

”Om jag får välja lever jag mycket hellre i ett kristet än i ett muslimskt land”, skriver Ayaan Hirsi Ali. Hon menar att dagens västerländska kristendom är mer human, mer återhållsam och mer öppen för kritik och debatt än islam. Dagens kristna bild av Gud är mer godhjärtad och mer tolerant mot avvikande åsikter. Men den viktigaste skillnaden mellan de båda civilisationerna är möjligheten att finna en väg ut. En person som väljer att överge sin kristna tro blir visserligen utesluten ur församlingen, men ingen kommer att göra honom eller henne illa. Muslimska avfällingar – människor som lämnar tron som t ex Ayaan Hirsi Ali – ska dödas.

Så vad kan man göra, frågar sig Ayaan Hirsi Ali. Hon menar att det krävs en världsomfattande kampanj mot värderingar som tillåter sådana här brott. Kulturer som stödjer att kvinnor förnekas rätten att bestämma över sina egna kroppar och som inte skyddar dem mot den värsta sortens fysiska misshandel måste pressas till reformer. Länder som understöder sådana kulturer bör inte behandlas som respektabla medlemmar av världssamfundet. En ordentlig internationell insats måste till för att mäta och dokumentera våldet mot kvinnor – i land efter land – och för att blottlägga den verkliga omfattningen av kvinnors oförsvarliga lidande.

Men än mer angeläget, menar hon, är att feminister förhindrar att en främmande förtryckarkultur slår rot i väst genom att uppmärksamma och motarbeta att döttrar plockas ur skolan för att giftas bort och att de regelbundet bestraffas och övervakas.

Början på den islamska reformationen har ett namn – Ayaan Hirsi Ali. Och den som läser Nomad slutar att vara islam-kramare. Den berövar effektivt alla illusioner i ämnet hos kulturrelativister och politiskt korrekta av den enkla anledningen att hon vet vad hon talar om.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Islam och de förbittrade feministerna

”Jag är inte höger”, säger Ayaan Hirsi Ali i en intervju i The Guardian. ”Det är de människor som betraktar sig själva som tillhörande vänstern – och som försvarar företrädarna för islam i namn av tolerans och kultur – som i själva verket representerar högeråsikter. Och inte bara höger. Ultrahöger. Jag förstår inte hur de kan vara så upprörda över den  kristna högern och samtidigt ignorera den muslimska högern.”

Dagligen sker brott mot de mänskliga rättigheterna som feminister och kulturrelativister blundar för. Inte för att de inte känner till dem utan för att dessa brott inte passar dem ideologiskt – och ur ett in absurdum drivet hänsynstagande mot ett stamrelaterat religiöst förtryck.

En av de stora feministiska trendsättarna – Germaine Greer – fick 2007 en fråga från en journalist om varför västerländska feminister verkar så motvilliga att säga vad de tycker om hedersmord. ”Det är väldigt klurigt”, sade Greer, ”folk ber mig ständigt att åka till Darfur och prata med våldtäktsoffer. Men jag kan prata med våldtäktsoffer här. Varför skulle jag åka till Darfur för att prata med våldtäktsoffer?”

”För att det är så mycket värre där”, svarade journalisten. ”Säger vem?”, sa Greer.

”Det är skandalöst, säger Ayaan Hirsi Ali, ”att hon avstår från att tala ut om hedersmord för att hon anser att det är `klurigt´att motsätta sig en kultur som tolererar sådant.” Journalisten kommenterar: ”Bakom uttalandet låg den tröttsamma kulturrelativism som präglar tänkandet hos så många av dem som en gång beskrevs som vänster. Vi är inte bättre än de. Vi ska inte pracka på dem våra värderingar. Vi kan bara kritisera våra egna…”.

I USAs medborgarrättsrörelse stod feministerna på afroamerikanernas sida då de förnekades sina rättigheter på grund av hudfärg. Men de menade att det var lika fel att diskriminera på grund av kön. I den komplexa utveckling feministrörelsen genomgick, bland annat med kampen mot apartheid, uppstod med tiden en vanföreställning att de enda som kan förtrycka svarta, kvinnor och koloniserade folk är vita män.

Så uppstod det som någon kallat ”den förbittrade feminismen”. Det är en uppfattning att vårt samhälle (läs det västerländska) bäst beskrivs som ett `patriarkat´, en `könsmaktsordning´ där det dominanta könet (läs vita män) ser till att kvinnor kryper ihop och fogar sig. Dessa förbittrade feminister vägrar att erkänna framstegen som kvinnor i västerlandet gjort – från rätten att gå och rösta till bestraffningen av sextrakasserier på arbetsplatserna.

Istället ser de bara den vite mannens orättfärdighet. Och rätten att få uttrycka sig fritt och välja sitt eget öde som bara ett västerländskt särdrag. Därmed ger de färgade män en flyktväg. Om någon ifrågasätter hur Saudiarabiens lagar behandlar kvinnor – och får till svar att de kräver respekt för sin tro, kultur och överhöghet – räcker dessa argument för feministerna.

Eftersom västerländska feminister visar prov på en närmast neurotisk rädsla att stöta sig med minoritetskulturer blir de muslimska kvinnornas situation ett gigantiskt filosofiskt problem för dem. De tvingas stillatigande åse den muslimska slöjan, niqaben eller burkan som olika grader av mentalt slaveri som särskiljer kvinnor som privat egendom och icke-personer. De kan som de flesta andra konstatera att slöjan begränsar, fängslar och hjälper kvinnorna att foga sig. Att den markerar ett slags apartheid som uttrycker det ena könets dominans över det andra.

Och detta förtryck tolereras – rentav uppmanas – av många västerländska samhällen. Detta trots att deras lagar innefattar jämlikhet mellan könen. Ayaan Hirsi Alis uppmaning är att vi tvärtom måste utmana och besegra den stamrelaterade heders- och skamkultur som kodats in i islam. Uppgiften för feministerna formulerar hon så här:

Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där.



Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Islams förtryck och vår välmenande aningslöshet

Jag anser att islams underkuvande av kvinnor är det största hindret för muslimska samhällens integration och utveckling i väst.

Detta är en central formulering i Ayaan Hirsi Alis bok Nomad, nyss utgiven i pocket. Hennes förvåning och besvikelse över västvärldens undfallenhet inför detta är märkbar. Hon menar att våra välmenta insatser snarare blivit en del av själva problemet.

Genom att skjuta upp eller i bästa fall förlänga anpassningen till ett modernt samhälle – med hjälp av illusionen om att det går att hålla fast vid ett stambeteende och samtidigt lyckas som samhällsmedborgare – så stänger mångkulturalismens förespråkare in kommande generationer i ett ingenmansland av moraliska värden. Det kläs i en empatisk och överseende språkdräkt, men är i själva verket en grym form av rasism.

Hirsi Ali menar att västvärldens skolor och universitet valt en i många fall ”överseende”  attityd till invandrarelevers tro, seder och bruk. Genom denna missriktade hövlighet undviker man att konfrontera trosföreställningarna bland muslimska barn och deras föräldrar. Läroböckerna slätar över islams fundamentalt orättfärdiga regler och beskriver det som en religion med ett fredligt budskap. Man borde istället återgå till att utveckla förmågan till kritiskt tänkande – hur ohövliga somliga människor än kan komma att uppfatta slutsatserna.

Det är vid det här laget uppenbart för de flesta att muslimska invandrare skapar specifika sociala problem i de europeiska länder de flyttar till, och att det ofta handlar om att kvinnor blir förtryckta på europeisk mark. Kvinnoförtrycket är en väsentlig del av den islamska kulturen.

Enligt vad som står i Koranen och sharialagarna är det uppenbart att män och kvinnor inte är jämlika. Muslimska kvinnor anses vara fysiskt, emotionellt, intellektuellt och moraliskt underlägsna männen – och de har färre juridiska rättigheter. Koderna för heder och skam må vara stamrelaterade och förislamska till sitt ursprung, men de är idag en väsentlig del av den islamska kulturen och religionen.

Värdet av en kvinnas vittnesmål i rätten har preciserats till hälften av mannens. Till och med i ett våldtäktsfall är offrets vittnesmål bara värt hälften så mycket som våldtäktsmannens. Den muslimska faderns auktoritet över döttrarna är jämförbar med en feodal härskares auktoritet över de livegna, menar Hirsi Ali. Genom äktenskapet överförs auktoriteten till flickans make och i förlängningen till hans far. Ett bröllop är en pakt män emellan som medför framtida tjänster och gentjänster.

Både Koranen och hadhiterna instämmer i att kvinnans medgivande till giftermålet inte är nödvändigt – bara hennes vägledare går med på det.

Koranen lär ut att en man har rätt att stänga in sin hustru – ända tills hon dör, om han så vill. Om hon begår ”en grovt oanständig handling” skall fyra vittnen tillkallas för att bekräfta detta och sedan ska hon stängas in i sitt hem ”tills döden befriar henne eller Gud visar henne en väg ut”. Västvärlden vet detta, men gör inget:

När välmenande västerlänningar, som ivrigt förespråkar respekt för minoriteters religion och kultur, ser mellan fingrarna med denna medeltida kvinnosyn för att ”hindra samhället att stigmatisera muslimer”, så förnekar de otaliga muslimska flickors rätt att slita sig loss från föräldrarnas kultur. De lever då inte upp till vårt demokratiska samhälles ideal och värderingar och skadar just den sårbara minoritet som de eftersträvar att skydda.

W3Counter

Twingly BlogRank Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Det finns ortodoxa judar som är anti-sionister

”En man som dag efter dag delar kontor med några kvinnor är under konstant attack – också om dessa bär anständiga kläder, och ännu mer om de inte gör det. Ibland kommer han att tappa kontrollen. Detta händer lättare en icke-jude eller en inte så religiös jude, men det kan också hända en from eller chassidisk jude.” (Från den ultraortodoxa judiska handboken ”för religiösa män”, Lift Up Your Eyes.)

Ultraortodoxin hos de judiska chassiderna har en ambivalent syn på kvinnan. Hennes väsen anses stå närmare Gud. Samtidigt betonas hennes starka erotiska attraktionskraft som förleder och lockar. Mannen måste ständigt kämpa för att kuva sin sexualdrift, så att den inte tar sig otillåtna uttryck. Och kvinnan måste hjälpa honom i detta genom att inte fresta. Därav de kyska kläderna.

Det är en historisk ironi att chassiderna idag är en ärkekonservativ grupp. Chassidismen uppstod nämligen som en nydanande andlig strömning; en reaktion mot en judendom som var torr, formaliserad och styrd av ett rabbinskt etablissemang. Den chassidiska rörelse som fortlevt fram till idag föddes i nuvarande Ukraina år 1700 i dåvarande Polen. Den blev en massrörelse i Östeuropa på 1800-talet. Vid början av 1900-talet var en tredjedel av Polens judar chassider, vilket torde motsvara närmare en miljon själar.

Merparten av de chassidiska samfund som existerar idag – i Nordamerika, Europa och Israel – reste sig bokstavligen ur Förintelsens aska. Åldringarna man ser på gatorna i Williamsburg med sina höga hattar och skruvlockar är överlevande, ungdomarna ättlingar till överlevande.

Förintelsen ses inte som en unik händelse, utan en i raden av ”förstörelser” som drabbat judarna genom historien, i regel som straff för att ha övergivit religionen. Förintelsen ses som Guds vedergällning för detta. Andra chassider menar att Förintelsen var straffet för att staten Israel skapades utan att man först inväntat Messisas ankomst. Detta utlöste Guds vrede. Denna judiska tankeriktning är alltså, paradoxalt nog – anti-sionistisk.

I Förintelsen dödades majoriteten av de europeiska chassiderna. Många av ledarna hade avrått anhängarna att fly till så ogudaktiga länder som USA, eftersom de flesta judar som emigrerade dit förfördes av den amerikanska drömmen och övergav sin fromma livsföring. Men mitt i New York, i stadsdelen Williamsburg, har de ändå skapat sig ett reservat med sin strikta religiösa ortodoxi, sin jiddisch och sin strävan att konservera en tvåhundrafemtio år gammal östeuropeisk kultur i klädsel och sedvänjor.

Parallellen med ortodox islam är tydlig i chassidernas avståndstagande till den sekulära kulturen, berättar Nina Solomin, författare till boken OK, amen. För Isaac är religionen förutsättningen för ett civiliserat samhälle.

– Se dig omkring. Folk har ju i princip sex på gatorna. Allt är fritt. Människor blandar sig med varandra för bara en natt, de byter pojk- och flickvänner, inget är seriöst. Det är ett allvarligt problem. Till och med presidenten har affärer vid sidan av äktenskapet! Den sekulära världen är kaputt.

Akademiker saknas bland chassiderna i New York. Universitetsmiljön skulle innebära för mycket påverkan av sekulära idéer. För en chassidisk man som mot alla odds är nyfiken på den sekulära världen två kvarter bort blir steget över till att leva i den nästan oöverstigligt. Han saknar relevant utbildning och socialt nätverk, och skulle i princip tvingas att börja om från början. För de chassidiska kvinnorna, som vid unga år binds vid hem och barn, blir ett sådant steg ännu mer otänkbart.

När det blev stort rabalder i medierna i slutet av 1990-talet över att en konservativ kristen stat i Amerika beslutat att ta bort evolutionsläran från skolschemat, hade chassiderna redan sysslat med samma sak under de senaste femtio åren.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Islamofobi-fobins intellektuella svek

Vi har de senaste decennierna sett hur en religiös kultur landat i vår vardag med buller och bång på ett sätt som saknar motstycke sen landet blev kristnat. Den islamska kulturens inträde har varit spektakulärt och på många sätt svårförståeligt för vårt sekulära synsätt. Man har i islams namn kapat passagerarplan och kört dem rätt in i skyskrapor. Man hyllar medeltida värderingar stadsfästa i något man kallar sharialagar – som vissa auktoriteter på fullt allvar vill ska gälla i vårt land. Man företräder en skrämmande kvinnosyn och dess konsekvenser i groteska kroppsmaskeringar, dotter- eller systermord, tvångsgiften eller könsstympningar. Oskyldiga teckningar och skönlitterära romaner förorsakar mordhot – allt i islams namn. Och så vidare.

Detta är inte småsaker för en sekulär europeisk demokrati. Inget man bara skakar av sig för att gå vidare som om inget har hänt. Det är en kulturchock som det tar tid att vänja sig vid. Något vi dagligen måste förhålla oss till vare sig vi vill eller inte.

Men det finns de som inte tillåter att det tar den tid det tar – nämligen kulturrelativisterna. De hånar dig för att du inte redan nu förstår. De spelar upp ett helt indignationsnummer där de ger dig ett namn – islamofob*. Att du inte skäms. Islams kultur är minsann inte sämre än vår och allt det där med elfte september, burkor, hedersmord och steningar av oskyldiga kvinnor är bara undantag. Den sanna och riktiga islam är from och de allra flesta muslimer är som du och jag. Allt det andra är verk av extremister – och såna finns i alla religioner.

I andra sammanhang kallas detta för förträngning. Det är som om dessa kulturrelativister inte ser skogen för bara trän. Det är som om terrordåd, hedersmord, kroppsmaskering och feodal kvinnosyn skulle vara det naturligaste i världen. De är förvånade att vi bryr oss. Allt är ju som det ska vara.

Det senaste exemplet på denna förträngning visas i boken Islamofobi av Mattias Gardell, professor i religionshistoria. Enligt en anmälan i SvD 20/11 betraktar Gardell islamofobin som ett utslag av växande fascism i Europa. Han menar att islamofobernas föreställningsvärld är en del av en islamofobisk kunskapsregim, det vill säga en uppsättning systematiserade fördomar.

Den modiga islamkritikern Ayaan Hirsi Ali blir i Gardells ögon bara en simpel karriärist som tagit sig fram i världen genom sitt islamhat. Och vår egen skarptänkare Dilsa Demirbag-Sten ser han som kanske den främsta företrädaren för landets islamofober (trots att hon betraktar sig själv som muslim!). Analysen verkar minst sagt tunn. Hur kommer det sig att islamofobin uppstått sådär helt plötsligt bara?

Den som tror att en intellektuell står för modig oavhängighet och tankereda får här se hur Gardell bara ylar med vargarna. Istället för att kraftfullt ta avstånd från de horribla värderingar som vidlåder den islamska kulturen tävlar han med de politiskt korrekta i förståelse och försvar för alla dessa groteskerier. Som om upplysningen aldrig existerat. Istället för att reda ut de verkliga orsakerna odlar han bara sin islamofobi-fobi.

Detta är ett intellektuellt svek.

*Islamofobi=omotiverad rädsla för och motvilja mot islam och muslimer

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.9/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)