Posts Tagged ‘ indie

När rap-musiken kom trodde jag det var ett skämt

♦ ♦ ♦ Med stigande ålder följer ett begynnande främlingskap inför aktuell populärmusik. Det verkar vara en lag. Vi fyrtiotalister, som var så kaxiga mot de äldres oförstående inför rock och pop i slutet på femtiotalet och framåt, såg deras generation som hopplöst mossig. De förstod ingenting, vilket visade på deras bristande modernitet. Ansåg vi.

Så det ligger liksom inbyggt i vår generations ryggrad att fördomsfritt förhålla oss till de senaste musikaliska trenderna. Och helst gilla dom. Annars faller vi under vår egen musikaliska fatwa: att vara mossig, hopplöst inaktuell – gammal. Och det är en insikt vi i det längsta förtränger. Men för de flesta av oss förti-, femti- och sextiotalister tränger sig förr eller senare insikten på: det här förstår jag inte, det berör mig inte. Man kanske till och med tycker illa om det, kan tänka.

När rap (av någon outgrundlig orsak kallas detta versrimmande för musik) kom för några decennier sen trodde jag först att det var ett skämt. När populariteten ökade insåg jag att jag var tvungen att ta den på allvar. Men jag förstod fortfarande ingenting av denna snackpop. Hur kunde det vara möjligt att ungdomen kunde köpa skivor av personer som läste rimmad vers till ett fjuttigt bakgrundskomp? Det var en sak om det varit på svenska, men det var på engelska och beskrev en amerikansk verklighet med slanguttryck och främmande kulturella koder.

Var fanns kicken? Jag frågade ungdomar, men blev inte klokare för det, de kunde bara säga att de gillade rap, inte varför. Rapen blev den gräns där jag var tvungen tillstå för mig själv att det här saknar jag inte bara förståelse för – jag tycker illa om det. Höglästa verser tråkar ut mig. Rapens själva attityd är knepig med sitt uttalade kvinnoförakt, vulgära rikemansglorifiering och märkliga scengestik med spretande armar och fingrar signalerande en genre som inte blygs för att visa upp ett missnöje med allt och alla. Pretentiös är bara förnamnet.

Övrig popmusik har delats upp i en rad olika genrer sedan 60-talets huvudfåra. Soulmusiken har distanserat sig från sextiotalets innovativa harmoni- och melodibaserade pop till förmån för ett hejdlöst wailande. Bristen på melodik kompenseras med ett drillande upp och ned i skalorna av skickliga kvinnoröster i en mycket professionell produktion. Form har ersatt innehåll. Indiemusiken har visserligen fört vidare sextiotalets meloditradition men reducerat den till ett ointressant flummande, ljusår från den gamla poptraditionens starka melodimaterial.

Bristen på starka melodier är påtaglig överlag. Nivån på de flesta av dagens låtar skulle på sextitalet sällan hållit för annat än en B-sida, om ens det. Det är märkligt hur ett ideal vänts till sin motsats.

De monotona kvalitéerna i popen har renodlats i den elektroniska dansmusiken. För oss som minns popens guldålder är detta helt enkelt simpel dunka-dunkamusik, där syntarna låter som ett soundcheck före en spelning. Rocksvänget har ersatts av ett mer taktfast marschtempo som med den tunga basen får danssugna att hoppa på stället. Melodi och harmoni har begränsats till ett minimum. Idén är att låta en enkel fras upprepas i det oändliga så att de små avvikelserna upplevs som intressanta.

Genren metal har utvecklats ur det vi brukade kalla hårdrock och är en riffbaserad musik med stor tyngd. Rocksvänget är här ersatt av ett överstyrt mäktigt dån. Det paradoxala är att denna spelstil utvecklat en ekvilibristik som gör utövarna till de skickligaste musikerna alla kategorier inom populärmusiken. Gitarristernas teknik är så hisnande att självaste Jimi Hendrix skulle ha en tuff match att hänga med. Och trummisarna spelar snabbare än man tidigare trodde var möjligt. Lika paradoxalt är musikens komplexitet med ovanliga taktindelningar, taktbyten, säregna breaks och komplicerade melodi- och harmoniförändringar som faktiskt för tankarna till jazz.

Detta är bara grova huvudgrupperingar i ett hav av genrer. Men gemensamt är en fokusering på annat än de catchy melodier och spännande harmonier som var den dominerande trenden på sextiotalet.

Men trots allt är mycket i denna explosiva utveckling intressant. Vem hade kunnat ana det då Beatles under några år var ensamma skapare av det väsentliga inom popen? Framför allt  imponerar metalmusiken. Där tror jag på många utvecklingsmöjligheter med korsbefruktningar. Men mycket av det andra tråkar ut mig, vilket är naturligt i en populärmusikalisk tradition som är så starkt tidsbunden. Var generation har sin musik. Vilket innebär att gårdagens musik saknar relevans för unga människor. Och dagens musik är ointressant för gårdagens människor.

Man kan i sammanhanget konstatera att den klassiska musiken inte begränsas till en hype på något år – den är tidlös. Varför det är så kan man grubbla över.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)