Posts Tagged ‘ humanisterna

Är våra vardagliga inställningar värdelösa för att de är ovetenskapliga?

♦ ♦ ♦ »Du, dina glädjeämnen och dina sorger, dina minnen och dina ambitioner, din känsla av personlig identitet och din fria vilja, är faktiskt ingenting annat än beteendet hos en väldig mängd nervceller och deras medföljande molekyler.«

Francis Crick

Francis Crick

Orden kommer från Francis Crick, känd som den förste som upptäckt DNA-strukturen. Formuleringen av vårt inre själv som en illusion är hans egen (eller hans nervcellers), men synsättet har länge varit förhärskande i den vetenskapliga världen, som tenderar att reducera verkligheten och människan som ett sammansatt väsen.

»Det är en viss människofientlig attityd som verkar förknippas med vetenskap: ett anspråk på att vetenskapen har vederlagt trosföreställningar som vi behöver för ett vanligt liv; att den visar att våra vardagliga inställningar är värdelösa på grund av att de är ovetenskapliga.«

Mary Midgley

Mary Midgley

Konsekvensen av detta påstående är att vårt inre själv så som vi upplever det, egentligen inte alls existerar. Frågan är inte längre ”tror du på Gud?”, utan ”tror du på dig själv?”. Dessa tankar uttalas i en bok av en av Englands mest välkända och respekterade filosofer, professor emerita Mary Midgley i boken med den talande titeln Är du en illusion? utgiven på Balder förlag.

En tänkare hävdar i New Scientist 2013 att ”mänsklig erfarenhet är ingenting annat än en utstuderad illusion.” En annan skriver ”ni har blivit lurade att tro att ni lever i nuet”, ytterligare en menar att ”ditt själv kan till och med luras att sväva i tomma luften utanför kroppen”. Medvetandet är uppenbarligen tillräckligt verkligt för att bli lurat, är inte det besynnerligt, frågar sig Mary Midgley. Självets existens bortförklaras samtidigt som det förutsätts. Medvetandet framställs som både bedragaren och den bedragna. Forskaren J. Westerhoff skriver i New Scientist 2013:

»Detta ställer vår vardagliga syn på oss själva inför en enorm utmaning, eftersom den tyder på att vi i en fundamental mening inte är verkliga. Istället kan vårt själv jämföras med en illusion – men utan att det finns någon som upplever illusionen.«

Men subjektiviteten är inte något ovidkommande, menar författaren, inte en skamlig hemlighet; det är erfarenhetens grundmaterial. Erfarenheten är det vi utgår ifrån, och det som varje krav på verifikation måste återvända till. Det är ett objektivt faktum i världen att våra egna erfarenheter – tänkandets subjektiva källor – i alla avseenden är lika nödvändiga som de objektiva, till exempel hjärnceller. Ditt medvetande är inte en valfri reservdel; det är DU, i egenskap av en tänkare, kännare och väljare snarare än enbart som ett fysiskt objekt.

»Tänkandet är faktiskt inte en isolerad verksamhet som utförs av några neuroner isolerade i en ensam hjärna. Det är en del av ett omfattande nätverk som sammanhänger med den värld som är dess ämnesområde. Tankens rötter och klängen finns överallt. Den tenderar att prägla allting eftersom den inte, som dualisterna har antagit, är en övernaturlig främmande substans som vår fysiska existens blivit påtvingad, utan ett organiskt element i livet, en aktivitet lika naturlig som att se eller äta.«

Att se medvetandet som en illusion kallas scientism, en doktrin som framställer naturvetenskapen som ett slags sol i intellektets kosmos som ser medvetandet bara som en förarglig planet, som med tur kanske slutligen helt och hållet kan uteslutas ur systemet. Företrädare för detta synsätt i Sverige är skeptikerföreningarna Vetenskap och folkbildning och Humanisterna.

»Scientismens misstag består inte i att överdrivet lovorda en form av kunskap utan i att skära loss den vetenskapliga kunskapsformen från allt övrigt tänkande, att behandla den som en segerherre som har gjort alla andra former av kunskap överflödiga.«

Richard Dawkins

Richard Dawkins

Medvetandet påverkas av hjärnan, men också tvärtom. Hjärnans hippocampus hos en taxichaufför i London visade sig ha blivit större som ett resultat av memoreringen av stadskartan. Självaste Darwin trodde ”att liv och medvetande är djupt inetsade i kosmos uppbyggnad, kanske genom en skugglik, halvt anad livsprincip.”

Att den rabiata ateisten Richard Dawkins uttalande att universum innehåller ”i grunden ingen design, inget ändamål, inget ont och inget gott, ingenting utom en blind skoningslös likgiltighet”, sammanfattar scientismens grundhållning. Det är en teori som reducerar synen på en tillvaro som känns oändligt mycket större.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Antroposofi-kritikerna Humanisterna är numera placerade på kartan

♦ ♦ ♦ Human-Etiska Förbundet bildades 1979 som förespråkare av ”en sekulär etik, där religiös tro eller uttolkning av föregivet heliga skrifter inte kan tillåtas styra samhällets moraluppfattningar”. Redan från början intog de hög svansföring i debattartiklar och föredrag med en aggressiv religionskritik i Ingemar Hedenius anda. I början på 80-talet kom turen till antroposofin och dess verksamheter som utsattes för deras förmenta ”granskning”.

Begreppet granskning ger intryck av seriös objektivitet, men här handlade det snarare om att missionera för sin sak, att konkurrera med de religiösa om utrymmet i det offentliga rummet. Och man gjorde det genom att ta heder och ära av dem. Antroposofin blev huvudfienden eftersom dess rykte av respektabilitet ansågs speciellt farlig. ”Antroposofin har blivit rumsren” var fältropet hos Håkan Blomqvist på den tiden.

Håkan Blomqvist i vad han påstår vara världens största UFO-arkiv där han är ansvarig.

Håkan Blomqvist i vad han påstår vara världens största UFO-arkiv där han är ansvarig.

Håkans  förflutna som antroposof gav honom tunga poäng i debatter med antroposoferna där han utifrån en vulgär-materialistisk världsåskådning i tidskrifter och föredrag talade om antroposofin som en bluff. Idag har han svängt 180 grader till förmån för UFO-forskning (!) och enligt hemsidan har han sedan många år studerat teosofisk/esoterisk litteratur. Inte ett ord om hans Human-Etiska period. I telefonsamtal berättar han att han numera betraktar sig som traditionellt kristen humanist.

Tjugo år efter starten bytte Human-Etikerna namn till Humanisterna (ett namnval som kritiserades av det icke-ateistiska Svenska Humanistiska Förbundet, grundat 1896). Vid det här laget hade man skrivit en rad artiklar om farorna med antroposofin och lobbat för att misstänkliggöra antroposofiska verksamheter i olika offentliga sammanhang utan någon nämnvärd verkan vad man vet. En trolig orsak är att deras rykte som rabiata vägde lättare än antroposofins goda renommé.

En artikel härom dagen i SvD positionerar nu Humanisterna i ett mer översiktligt sammanhang. De tillhör nämligen en gruppering som kallas scientism. De är alltså scientister. Docenten i fysik Jonna Bornemark skriver att scientismen är en ideologi som menar att naturvetenskapen och dess mätbarhetsmetoder utgör den enda legitima kunskapsformen som ska guida oss på livets alla områden. Att det är denna torftiga världsbild som drivit Humanisterna har hela tiden varit uppenbar, inte minst för antroposofer. Och Bornemark förtydligar.

»Scientism är alltså något helt annat än vetenskaplig verksamhet, som alltid är medveten om att den kunskap som skapas har sina strikta gränser, och bör därför förstås som en extrem vetenskapstro snarare än som vetenskaplighet.«

Scientismen förespråkar en radikal reduktionism.

»Nyateisterna menar sig därför stå för ett universellt och tidlöst förnuft som alla en dag kommer att omfatta. De strävar inte bara mot sekularisering utan mot en ”scientifiering” av all politik och kultur, och missionerar för en scientistisk världsbild. I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen över­flödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin. Ny­ateismen kritiserar alla tankesystem som de upp­fattar står i konflikt med den natur­vetenskapliga ­rationalitetens hegemoni.«

Richard Dawkins

Richard Dawkins

Artikelförfattaren menar att rörelsen är fundamentalistisk, det vill säga en ideologi med politisk drivkraft som monopoliserar sanningen. Detta har också den antroposofiska rörelsen alltid hävdat. Likaså att kristna och ateistiska fundamentalister har stora likheter, ”de utgör två olika lag som spelar på samma plan”, som Bornemark skriver. En av scientismens främsta företrädare, författaren Richard Dawkins, drar konsekvenser som är extrema. När det gäller barnuppfostran har han

»flera gånger uttryckt att religiös socialisering är en sorts barnmisshandel och värre än sexuella övergrepp. Han menar därför att staten borde ha skyldighet att skydda barnen och ta dem ifrån sina religiösa föräldrar. Denna förespråkare för tankefrihet vill alltså straffa föräldrar som delger sina barn sin världsbild.«

Detta framkom dock inte då han gästade Skavlan för en tid sedan. Många ser honom som en fyrbåk mot religiös fundamentalism. Men nu vet vi bättre. Han är också fundamentalist, fast med andra förtecken. Närmast religiös ateist. Nu vet vi att detta kallas scientism.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Vilken rätt har waldorfrörelsen att inte analyseras?

Waldorfpedagogiken var i många år en främmande fågel i det svenska skolsystemet. Och myterna frodades. Under min egen skoltid på Kristofferskolan på 50-talet var mediabilden att det var en skola utan läxor. Denna föreställning avlöstes snart av bilden av en privatskola för priviligierade, eftersom begreppet friskola ännu inte  existerade. Och då den antroposofiska bakgrunden blev bekant kom föreställningen att det var en religiös skolform. Men hela tiden förhöll sig media i huvudsak positiva.

Under åren som gick började kritik mot skolformen märkas. Den mest förekommande före friskolereformen var politiskt grundad. Från vänsterhåll var man emot ”privatskolor” rent principiellt och bekämpade därför skolformen energiskt. I mitten av åttiotalet kom kritik med religiösa förtecken. Framför allt från pingströrelsen som tyckte pedagogiken var ogudaktig eftersom den grundades på den antroposofiska världsåskådningen. Och från materialistiskt håll var det föreningen Vetenskap och folkbildning som länge granskade antroposofin. Men framför allt var det  humanisten Håkan Blomqvists kritik som fick uppmärksamhet i den antroposofiska rörelsen genom sin kunnighet.

Detta var något nytt. Håkan Blomqvist var till skillnad från tidigare kritiker initierad eftersom han hade ett antroposofiskt förflutet. Han hade varit en av oss. Nu kunde försvaret från antroposofisk sida inte längre hävda att kritiken var osaklig och okunnig. Det tog ett tag att omgruppera innan man riktade in sig på bristerna i hans vulgärmaterialistiska förklaringsmodell. Men Håkans kritik visste var den tog och fläckade nog waldorfskolans rykte en del.

Nu är det så att inom den antroposofiska rörelsen har kritiska synpunkter utifrån alltid betraktats som ”angrepp”. Att kritiken kunde vara berättigad  fanns inte på kartan. Därför måste man försvara sig mot ”motståndarna”, som det hette. Så då Alicia Hamberg under pseudonymen zzzooey under 2007 började blogga om sina egna negativa erfarenheter som waldorfelev uppfattades hon som en ”motståndare” som gick till ”angrepp”. Hon var nämligen mycket kritisk, och speciellt i början kanske inte helt saklig, vilket hon i efterhand tillstått.

Men argumenten vässades och idag framstår hon som något av en waldorfsk internrevisor, viktig för rörelsens självsyn. Hon säger sanningar som är för obekväma att vädra internt, som att man till exempel gärna ”håller undan” antroposofin för föräldrarna, att man ursäktar mobbning med att den är ”karmiskt relaterad”, och att många waldorflärare faktiskt inte kan motivera waldorfpedagogiken i enskildheter, och liknande.

Dessutom är hon mer påläst än mången antroposof och har med tiden utvecklat ett livligt intresse för den antroposofiska världen, inte minst steineriana. På hennes blogg (gå in där, den är värd ett besök) fick jag nyligen klart för mig att waldorfläraren Daisy Jane Powell i England skrivit en avhandling vars rubrik i översättning lyder Skulle waldorfrörelsen kunna bryta sin isolering genom att samarbeta med sina kritiker?* I sanning ett oväntat grepp från en waldorflärare! I inledningen till sin avhandling skriver Daisy att hon hade svårt att ignorera kritiken som hela tiden riktades mot waldorfskolorna. Och hon nämner kanske främst Alicias blogg, där hon hittade en formulering som drabbade henne:

»Hur skulle det vara att försöka förstå vad kritikerna säger? Hur skulle det vara att faktiskt ta dem på allvar? Hur skulle det vara att sluta med jag-stämmer-dig-om-du-gör-det-jag-inte-gillar-fånerierna?«

Denna bloggpost fick Daisy att fundera. Skulle det inte vara mer fruktbart att faktiskt komma i samspråk med kritikerna än att betrakta dem som fiender man hela tiden skulle bekämpa? Samtidigt började hon läsa mot-kritik på waldorfsidor på nätet och kunde konstatera att de verkade befinna sig i nån sorts bubbla fristående från pågående debatter på bloggar och forum. Så där fann hon inga fruktbara förhållningssätt. Och igen var hon tvungen att hålla med en kritiker på Alicia Hambergs blogg, Melanie Byng:

»Vilken rätt har waldorfrörelsen att inte analyseras? Att inte möta frågor om pedagogiken, grunden för pedagogiken, böcker era lärare läser och Ofsted-rapporterna** om era skolor? Vad ger waldorfrörelsen rätt att ta emot miljoner (i statligt stöd), särskilt i en tid av sådana åtstramningar, utan att ställas inför samma granskning som alla andra utbildningssystem?«

Daisy tyckte dessa frågor i högsta grad var rimliga, så hon beslutade sig för att undersöka saken närmare. Hur öppna var man inom waldorfrörelsen inför kritiska synpunkter? Hon formulerade ett frågeformulär som hon mejlade till alla skolor i landet. I nästa krönika skall vi återkomma med resultat och kommentarer till denna studie.

*Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?
** Ofsted är en förkortning av The Office for Standards in Education, Englands motsvarighet till Skolinspektionen

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)

Till debatten om att tillåta omskärelse först vid vuxen ålder

Här fortsätter vi tillbakablicken på 2011 speglat i våra Facebook-kommentarer.

16 oktober. Polisen ska nu få kameraövervaka Stureplan på natten för att stävja brott. Det har nämligen Justitiekanslern tidigare velat förhindra. Han menar att ”integritetsintresset väger tyngre än övervakningsintresset”. Varför definieras aldrig vad integritetsintresset består av? För oss spelar det ingen roll om vi syns promenerandes på deras övervakningsskärmar. Vem kan skadas (utom brottslingar förstås)? Och vad består skadan i? Är det kanske brottslingarnas integritet Justitiekanslern vill skydda?

7 december 2011. Humanisterna menar att omskärelse av pojkar, som varit praxis i sekler inom framförallt judendomen och islam, strider mot barnkonventionen. Borde inte den smälla högre än religionsfriheten? Barnet utsätts oförskyllt för ett avsevärt lidande. Att tillåta omskärelse först i vuxen ålder skulle vara ett sätt att bekräfta det skydd alla barn har rätt att åtnjuta. Då kan de välja själva.

Detta åstadkom debatt i media – och även på sociala medier. Alicia ansåg att vore det inte för traditionen, skulle 18-årsgräns vara en sådan självklarhet att vi skulle finna diskussionen fullkomligt absurd. Helena vet berätta att hos judarna har detta diskuterats mycket och att vissa faktiskt avstår. Dock var detta inte tänkbart när hennes bror föddes fast hennes föräldrar led och inte ville… Möjligen skulle ett förbud vara en hjälp för alla de föräldrar som egentligen inte vill, men ändå gör det.

7 december. En forskningsrapport visar att det inte finns trovärdiga bevis för att dataspelsvåld föder verkligt våld (SvD). Äntligen har man satt ned foten i denna segdragna tematik. Alla som i ungdomen läste spökhistorier och allt möjligt annat gräsligt har därmed fått svaret på gåtan varför de inte blev våldsverkare och mördare. Skildringar av våld är naturligt att man förvärvar i ungdomen. Som man mäter sig emot. En utveckling handlar inte om söndagsskole-tillrättavisningar. Ointressant för en ung människa med moraliserande. Man måste förstå världen.

”Man utvecklar fler färdigheter än att trycka på en knapp när man spelar dator och tv-spel, sen må vi inte gilla att det handlar om dödande. Det är en annan sak”, skriver  Carina. ”Mina ungdomar har både spelat/spelar och gör annat. Det går att göra både och. Jag tycker inte att det är skit faktiskt. Jag gillar också att spela, dock har jag inget nöje av att spela krigsspel.” ”Det rimmar illa att man i skola och förskola hela tiden försöker få barn att ta hänsyn till varandra när de sen går hem och roar sig med att skjuta på fiktiva figurer rakt i ansiktet eller hjärtat”, skriver Annika.

Men är det inte snarare så att majoriteten av våldsspelare är inåtvända nördar som i sin sociala oförmåga väljer att leva i sin egen värld, undrar vi. Där hittar de kravlösa sammanhang där de har full kontroll. Ligger inte det reala problemet i att dessa barn inte upprättar normala sociala kontakter? Spelen blir som en drog som de missbrukar. ”Min erfarenhet är att det snarare handlar om sociala, känslomässiga och kommunikativa problem hos de unga som tar till våld”, skriver Kristina.

8 december. Alla Stockholms gatumusiker är numera utbytta mot dilettanter, har vi iakttagit. Förr kunde det vara slitna fyllon, men de kunde i alla fall dra Hammarforsens brus med schwung. Nu är det nån utrikesifrån som står och slirar på melodin (som aldrig är svensk) i otakt ofta utan att använda vänsterhandens kompknappar. Falskt är bara förnamnet. De verkar ha fått sitt första dragspel samma morgon. I bästa fall lyckas de tråckla ihop melodistämman hjälpligt – men pauseringen är märklig och vänsterhanden tafsar ibland omotiverat på kompknapparna som aldrig samspelar med melodin.  I dagspress meddelas att dessa ”musiker” spelar för gangstersyndikat.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kampanjen mot antroposofin

Trots ständiga uppmananingar till sina lärjungar att inte tro på honom – utan pröva det han sade, gjorde sig Rudolf Steiner inga illusioner. Därför kan man tänka sig att följande historia faktiskt kan vara sann. På en promenad vid kullen i Dornach stannade Rudolf Steiner plötsligt i det han förklarade för sin följeslagare: ”Jag måste ta en sten ur skon, annars haltar hela Dornach i morgon.” Kanske med en blinkning i samförstånd, kan man tänka.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 2

Fundamentalismen inom antroposofin fanns naturligtvis redan under Steiners levnad. Han avgudades av många. Men kanske blev den tydligare efter hans frånfälle. Som alltid efter det att en stor personlighet lämnat arenan försöker efterföljarna  göra så gott de kan trots bristande förmågor. En del följer bokstaven, andra försöker mer självständigt fullfölja den påbörjade intentionen. Det var tydligt att vissa grupperingar i Sverige i slutet av 80-talet uppfattade antroposofer som en samling osjälvständiga bokstavstroende.

Om detta skriver Medlemsbladet i december 1989. Under rubriken ”massiva angrepp mot antroposofin” finns en redogörelse för vad som hänt. I augusti det året publicerade tidskriften Folkvett, föreningen Vetenskap och folkbildnings husorgan, ett temanummer som var starkt kritiskt till antroposofin. Därefter, i september publicerar den gamla vänstertidskriften Clarté ett 14-sidigt frontalangrepp på antroposofin av Håkan Blomqvist under rubriken ”Se upp för antroposofin!” Artikeln publiceras också i tidskriften Sökaren. I kölvattnet kommer en rad hatiska artiklar i ämnet från olika håll i landsorten.

Vetenskap och folkbildning var ”oroade över att ockultism och pseudovetenskap så ofta fått stå oemotsagda, och att vetenskapens metoder är så dåligt kända”, skrev de i sin programförklaring. De skulle komma att publicera fler kritiska artiklar i ämnet. Håkan Blomqvist tillhörde Human-etiska förbundet, nuvarande förbundet Humanisterna. Han berättar i sin artikel att han hade växt upp i ett antroposofiskt/teosofiskt hem och börjat studera Steiners grundläggande verk redan vid 12 års ålder. Beledsagad av föräldrarnas trångsynthet leds han in i en världsbild präglad av skuld och sexualskräck. I sin artikel målar han upp en bild av Steiner som den store despoten som styr sina medlemmars liv via dekret och antroposofin som en auktoritär troslära med en tankevärld präglad av fria fantasier och självsuggestion.

Samtidigheten i dessa angrepp under några höstmånader var förbluffande. Och som om detta inte var tillräckligt publicerade pingstpastor Sigvard Svärd sin andra bok om antroposofin, ”Meditation och magi i antroposofin”. Denna pastor, som tidigare varit verksam i Järnas pingstförsamling, hade redan hållit på några år med någon sorts korståg mot ”irrläran” antroposofin. Jämfört med de materialistiska fanatikerna som ändå noggrant studerat antroposofi hade denna kristna missionär missförstått det mesta:

”Eurytmin är en antroposofisk astrologi med en slags möjlighet att ställa horoskop”, skriver han. Eller: ”Enligt Steiner är Christian Rosenkreuz ett jag som verkar såväl när han är återfödd som när han är inkarnerad i en fysisk kropp.” Men waldorfdockan är det verkliga kruxet: ”Lek med waldorfdockor blir i sin konsekvens en seans där dockan är mediet som förmedlar det andliga budskapet. Waldorfdockor binder kvar i antroposofin – om man inte gör sig av med dem. Förtrollningen och mystiken finns nämligen kvar i dem, aktivt eller vilande.” Och mer i den stilen.

Men huvudinvändningen mot föreningen Vetenskap och folkbildning, Humanisterna och pingstvännernas kritik är deras analys av antroposofin som en fundamentalistisk lära. Det är svårt att inse hur antroposofin i så fall kunnat uppnå ett så gott rykte som den har inom framförallt omsorgsvård, sjukvård och pedagogik.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Antroposofer har ett religiöst förhållningssätt till antroposofin

Antroposofin är inte en religion, säger vi. För religion handlar om dogmer och fastställda trossatser. Det är ett system, en lära där den fria tanken underordnar sig trons regler. Antroposofin däremot är en sökandets väg mot ”andliga realiteter” där vi fritt tar del av andevetenskapliga sanningar som vi förhåller oss till lika strängt prövande som en vetenskapsman.

Detta är vår generella självbild. Antroposofin är en sorts högre vetenskap, en andlig vetenskap, skulle de flesta antroposofer mena.

Men visst är antroposofin en tro. Åtminstone i sina väsentliga delar och mycket mer än något annat. Det är knappast så att man kommit till antroposofin via vetenskaplig prövning där argument och sakförhållanden kritiskt skärskådats. Många berättar istället att de upplevt någon form av igenkännande, som om antroposofin talar till dem i en sorts förlängning av deras eget tänkande. I den intresseprocess som sedan tar vid växer en övertygelse som med tiden blir till ett grundmurat förtroendet. Eller tro – vad är egentligen skillnaden?

Men frågan är om inte den förhärskande världsåskådningens anhängare också är troende. De har visserligen inte genomgått en omvändelseprocess, men deras förtroende för det rådande paradigmet är obegränsat till den grad att begreppet tro verkar vara på sin plats. De har inte kämpat för sin tro, inte tvivlat, utan helt okritiskt övertagit sin uppfattning om världssammanhangen från föräldrar och auktoriteter inom vetenskap och forskning. Genom födsel och ohejdad vana. Och de stärks dagligen i sin tro av den stora församling vi kallar allmänheten.

Med så många stödjande församlingsmedlemmar behöver de inte sväva i tvivelsmål – deras tro är så stark att de betraktar det som närmast ofattbart att man kan tro något annat än det de tror på. För de som har en annan världsbild kan denna hållning uppfattas som arrogant, kanske till och med fanatisk. Deras verklighetsbegrepp är så snävt WYSIWYG (What You See Is What You Get) och ändå – hur kan de vara så säkra? En del – som t ex humanisterna – är renodlade fundamentalister, rena trostalibaner. De hånar och förföljer med religiös övertygelse företrädare för andra trosriktningar .

Som till exempel antroposofer. Men dessa har inte råd att vara lika självgoda. De har luttrats av en oförstående omgivning tillräckligt länge för att inta en ödmjukare hållning.

Till skillnad från WYSIWYGarna som hyllar idén om en meningslös tillvaro, har antroposoferna en världsbild oändligt mer differentierad och meningsfull. Och kan en meningsfull världsbild vara annat än glädjefylld? Antroposofin är ingen religion, däremot tror jag man kan säga att de flesta antroposofer har ett religiöst förhållande till den.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)