Waldorfpedagogiken var i många år en främmande fågel i det svenska skolsystemet. Och myterna frodades. Under min egen skoltid på Kristofferskolan på 50-talet var mediabilden att det var en skola utan läxor. Denna föreställning avlöstes snart av bilden av en privatskola för priviligierade, eftersom begreppet friskola ännu inte  existerade. Och då den antroposofiska bakgrunden blev bekant kom föreställningen att det var en religiös skolform. Men hela tiden förhöll sig media i huvudsak positiva.

Under åren som gick började kritik mot skolformen märkas. Den mest förekommande före friskolereformen var politiskt grundad. Från vänsterhåll var man emot ”privatskolor” rent principiellt och bekämpade därför skolformen energiskt. I mitten av åttiotalet kom kritik med religiösa förtecken. Framför allt från pingströrelsen som tyckte pedagogiken var ogudaktig eftersom den grundades på den antroposofiska världsåskådningen. Och från materialistiskt håll var det föreningen Vetenskap och folkbildning som länge granskade antroposofin. Men framför allt var det  humanisten Håkan Blomqvists kritik som fick uppmärksamhet i den antroposofiska rörelsen genom sin kunnighet.

Detta var något nytt. Håkan Blomqvist var till skillnad från tidigare kritiker initierad eftersom han hade ett antroposofiskt förflutet. Han hade varit en av oss. Nu kunde försvaret från antroposofisk sida inte längre hävda att kritiken var osaklig och okunnig. Det tog ett tag att omgruppera innan man riktade in sig på bristerna i hans vulgärmaterialistiska förklaringsmodell. Men Håkans kritik visste var den tog och fläckade nog waldorfskolans rykte en del.

Nu är det så att inom den antroposofiska rörelsen har kritiska synpunkter utifrån alltid betraktats som ”angrepp”. Att kritiken kunde vara berättigad  fanns inte på kartan. Därför måste man försvara sig mot ”motståndarna”, som det hette. Så då Alicia Hamberg under pseudonymen zzzooey under 2007 började blogga om sina egna negativa erfarenheter som waldorfelev uppfattades hon som en ”motståndare” som gick till ”angrepp”. Hon var nämligen mycket kritisk, och speciellt i början kanske inte helt saklig, vilket hon i efterhand tillstått.

Men argumenten vässades och idag framstår hon som något av en waldorfsk internrevisor, viktig för rörelsens självsyn. Hon säger sanningar som är för obekväma att vädra internt, som att man till exempel gärna ”håller undan” antroposofin för föräldrarna, att man ursäktar mobbning med att den är ”karmiskt relaterad”, och att många waldorflärare faktiskt inte kan motivera waldorfpedagogiken i enskildheter, och liknande.

Dessutom är hon mer påläst än mången antroposof och har med tiden utvecklat ett livligt intresse för den antroposofiska världen, inte minst steineriana. På hennes blogg (gå in där, den är värd ett besök) fick jag nyligen klart för mig att waldorfläraren Daisy Jane Powell i England skrivit en avhandling vars rubrik i översättning lyder Skulle waldorfrörelsen kunna bryta sin isolering genom att samarbeta med sina kritiker?* I sanning ett oväntat grepp från en waldorflärare! I inledningen till sin avhandling skriver Daisy att hon hade svårt att ignorera kritiken som hela tiden riktades mot waldorfskolorna. Och hon nämner kanske främst Alicias blogg, där hon hittade en formulering som drabbade henne:

»Hur skulle det vara att försöka förstå vad kritikerna säger? Hur skulle det vara att faktiskt ta dem på allvar? Hur skulle det vara att sluta med jag-stämmer-dig-om-du-gör-det-jag-inte-gillar-fånerierna?«

Denna bloggpost fick Daisy att fundera. Skulle det inte vara mer fruktbart att faktiskt komma i samspråk med kritikerna än att betrakta dem som fiender man hela tiden skulle bekämpa? Samtidigt började hon läsa mot-kritik på waldorfsidor på nätet och kunde konstatera att de verkade befinna sig i nån sorts bubbla fristående från pågående debatter på bloggar och forum. Så där fann hon inga fruktbara förhållningssätt. Och igen var hon tvungen att hålla med en kritiker på Alicia Hambergs blogg, Melanie Byng:

»Vilken rätt har waldorfrörelsen att inte analyseras? Att inte möta frågor om pedagogiken, grunden för pedagogiken, böcker era lärare läser och Ofsted-rapporterna** om era skolor? Vad ger waldorfrörelsen rätt att ta emot miljoner (i statligt stöd), särskilt i en tid av sådana åtstramningar, utan att ställas inför samma granskning som alla andra utbildningssystem?«

Daisy tyckte dessa frågor i högsta grad var rimliga, så hon beslutade sig för att undersöka saken närmare. Hur öppna var man inom waldorfrörelsen inför kritiska synpunkter? Hon formulerade ett frågeformulär som hon mejlade till alla skolor i landet. I nästa krönika skall vi återkomma med resultat och kommentarer till denna studie.

*Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?

** Ofsted är en förkortning av The Office for Standards in Education, Englands motsvarighet till Skolinspektionen

Trots ständiga uppmananingar till sina lärjungar att inte tro på honom – utan pröva det han sade, gjorde sig Rudolf Steiner inga illusioner. Därför kan man tänka sig att följande historia faktiskt kan vara sann. På en promenad vid kullen i Dornach stannade Rudolf Steiner plötsligt i det han förklarade för sin följeslagare: ”Jag måste ta en sten ur skon, annars haltar hela Dornach i morgon.” Kanske med en blinkning i samförstånd, kan man tänka.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 2

Fundamentalismen inom antroposofin fanns naturligtvis redan under Steiners levnad. Han avgudades av många. Men kanske blev den tydligare efter hans frånfälle. Som alltid efter det att en stor personlighet lämnat arenan försöker efterföljarna  göra så gott de kan trots bristande förmågor. En del följer bokstaven, andra försöker mer självständigt fullfölja den påbörjade intentionen. Det var tydligt att vissa grupperingar i Sverige i slutet av 80-talet uppfattade antroposofer som en samling osjälvständiga bokstavstroende.

Om detta skriver Medlemsbladet i december 1989. Under rubriken ”massiva angrepp mot antroposofin” finns en redogörelse för vad som hänt. I augusti det året publicerade tidskriften Folkvett, föreningen Vetenskap och folkbildnings husorgan, ett temanummer som var starkt kritiskt till antroposofin. Därefter, i september publicerar den gamla vänstertidskriften Clarté ett 14-sidigt frontalangrepp på antroposofin av Håkan Blomqvist under rubriken ”Se upp för antroposofin!” Artikeln publiceras också i tidskriften Sökaren. I kölvattnet kommer en rad hatiska artiklar i ämnet från olika håll i landsorten.

Vetenskap och folkbildning var ”oroade över att ockultism och pseudovetenskap så ofta fått stå oemotsagda, och att vetenskapens metoder är så dåligt kända”, skrev de i sin programförklaring. De skulle komma att publicera fler kritiska artiklar i ämnet. Håkan Blomqvist tillhörde Human-etiska förbundet, nuvarande förbundet Humanisterna. Han berättar i sin artikel att han hade växt upp i ett antroposofiskt/teosofiskt hem och börjat studera Steiners grundläggande verk redan vid 12 års ålder. Beledsagad av föräldrarnas trångsynthet leds han in i en världsbild präglad av skuld och sexualskräck. I sin artikel målar han upp en bild av Steiner som den store despoten som styr sina medlemmars liv via dekret och antroposofin som en auktoritär troslära med en tankevärld präglad av fria fantasier och självsuggestion.

Samtidigheten i dessa angrepp under några höstmånader var förbluffande. Och som om detta inte var tillräckligt publicerade pingstpastor Sigvard Svärd sin andra bok om antroposofin, ”Meditation och magi i antroposofin”. Denna pastor, som tidigare varit verksam i Järnas pingstförsamling, hade redan hållit på några år med någon sorts korståg mot ”irrläran” antroposofin. Jämfört med de materialistiska fanatikerna som ändå noggrant studerat antroposofi hade denna kristna missionär missförstått det mesta:

”Eurytmin är en antroposofisk astrologi med en slags möjlighet att ställa horoskop”, skriver han. Eller: ”Enligt Steiner är Christian Rosenkreuz ett jag som verkar såväl när han är återfödd som när han är inkarnerad i en fysisk kropp.” Men waldorfdockan är det verkliga kruxet: ”Lek med waldorfdockor blir i sin konsekvens en seans där dockan är mediet som förmedlar det andliga budskapet. Waldorfdockor binder kvar i antroposofin – om man inte gör sig av med dem. Förtrollningen och mystiken finns nämligen kvar i dem, aktivt eller vilande.” Och mer i den stilen.

Men huvudinvändningen mot föreningen Vetenskap och folkbildning, Humanisterna och pingstvännernas kritik är deras analys av antroposofin som en fundamentalistisk lära. Det är svårt att inse hur antroposofin i så fall kunnat uppnå ett så gott rykte som den har inom framförallt omsorgsvård, sjukvård och pedagogik.