Posts Tagged ‘ human-etiker

Ett präktigt avslöjande – den antroposofiska rörelsens enda chans till förnyelse?

♦ ♦ ♦ Att Mummel i kön under drygt fyra år kritiserat interna förhållanden inom den antroposofiska rörelsen är möjligen ägnat att förvåna en och annan. Kanske inte så mycket människor utanför – här ser man ju öppenhet och åsiktsfrihet som en självklar del av en demokrati – utan mer internt. Den fromma förhoppningen att dessa krönikor skulle stimulera en intern idédebatt framstår idag som naiv. Men det var i alla händelser intentionen.

Jag hade föreställt mig att de frågor som under åren dryftats bland antroposofer på tu man hand, eller vid lunchsamtal, om styrelsens funktion, bristen på en formulering av antroposofins särart, att en så stor del av medlemsavgiften går till Dornach, bekymret att allt färre ungdomar vill bli medlemmar och liknande – skulle kunna luftas i Mummel i köns hägn. Att denna diskussion skulle kunna äga rum mer allmänt. Så att vi kunde komma vidare en liten bit.

Seminariet 026Men icke. Debatt har det blivit, även om bidragen mest verkar ha kommit från människor utanför rörelsen. Och just detta är nog vad människor ”innanför” fruktat, vilket jag förstått då jag samtalat med en av mina vänner.

För det är uppenbart att min kritik ses som ett svek inom rörelsen. Inte för att detta förvånar mig, jag har ju själv varit en del av denna protektionistiska attityd där all kritik ses som ”angrepp” som måste försvaras. Jag har under flera år skrivit otaliga insändare där jag försvarat antroposofin mot pingströrelsen och human-etiker. Där var det berättigat att tala om angrepp eftersom dessa rörelser är uttalade motståndare till allt vad antroposofin står för.

Det handlade här inte om kritik, eller ”granskning” som är human-etikers och likasinnades älsklingsutryck, här var intentionen att skandalisera och misstänkliggöra den antroposofiska rörelsen i det uttalade syftet att marginalisera den. Genom dessa förtalskampanjer profilerade man samtidigt den egna rörelsen både inåt och utåt. ”Det handlar om mission”, som pingströrelseprofilen Sigvard Swärd en gång uttryckte det. Två flugor i en smäll alltså. Att svara på detta kändes därför lite som en strid på liv och död. Och skulle den typen av angrepp uppstå idag skulle jag inte tveka att gå ut i strid igen.

Men Mummel i köns kritik av företeelser inom den antroposofiska rörelsen är inte ute efter att skada – den vill istället vara ett konstruktivt bidrag till en självsyn. Jag är ju fortfarande en del av rörelsen. Så bakom alla krönikor i ämnet ligger intentionen att få till stånd en diskussion kring uppenbara missförhållanden. Kan då inte denna debatt skötas internt, kan man fråga sig. Tyvärr, det är inte så det fungerar, och jag ska förklara varför.

En idealistisk rörelse består av människor som tillsammans osjälviskt arbetar för Saken. Det är det viktiga. Oförmåga, brist på begåvning och allehanda ofullkomligheter – allt är underställt den gemensamma upplevelsen att vi alla arbetar för samma sak efter bästa förmåga. Detta föder en stark solidariet. Vetskapen att alla gör sitt bästa, dessutom för det mesta oavlönade, gör det därför i praktiken omöjligt att kritisera ansträngningarna. Tvärtom röner medelmåttiga insatser uppskattning för att vederbörande ändå gör ett uppoffrande arbete.

KultanDetta gör att problemen kvarstår. Visioner är sällsynta och fokus saknas. Rörelsen är inte bättre än de människor den består av eftersom en kraftfull och initiativrik ledning saknas.

Att föra fram kritik i en sån atmosfär låter sig inte göras. Det är ofint och anses vara ett tecken på dåligt omdöme. Man ses som okänslig och aggressiv och riskerar att inte tas på allvar. För att inte tala om det oerhörda i att man i sin kritik ifrågasätter andras omdöme och ”fria viljebeslut”. Att föra fram kritik av styrelsen för Antroposofiska sällskapet som jag gjort i Mummel i kön skulle vara otänkbart. Och det är knappast svårt inse att min kritik av fikonspråket i Forum skulle avvisas av redaktören. Han är naturligtvis övertygad om att det han publicerar är jättefint!

Att föra fram kritik internt, eller föreslå förändringar, leder ingen vart. Det saknas former för debatt inom rörelsen. Ett offentliggörande av problematiken är enda möjligheten. Intentionen är att i första hand antroposofer i förskingringen ska ha möjlighet att ta del av väsentliga frågeställningar som inte tas upp inom sammanhangen. Om en och annan utomstående blir intresserad, so what? Vad har vi att dölja? Jag förstår inte rädslan härvidlag. Antingen tycker man att allt är bra inom rörelsen, och då finns ju ingen anledning att förtiga detta, eller också är man missnöjd med sakernas tillstånd och då är det ju bra att det kommer upp i ljuset.

För skulle det till äventyrs vara något man vill hålla tyst om – då är det verkligen viktigt att det kommer ut! Med tanke på att problem aldrig ventileras kan man till och med anta att ett präktigt avslöjande skulle vara rörelsens enda chans till förnyelse. Dessutom: Steiner var noga med att sällskapet skulle vara ”fullt offentligt”, som han uttryckte det. Det är i det ljuset jag ser Mummel i köns roll. Att hemlighålla våra problem är sekteristiskt.

Jag är helt enig med Steiner – därför är Mummel i kön fullt offentlig.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Antroposofi – ”en intellektuellt avancerad form av ockultism”

”Antroposofin är en av de mest framgångsrika ockultistiska rörelserna i dagens Sverige. Denna åskådning attraherar många människor, främst genom sina olika alternativmedicinska, konstnärliga och pedagogiska verksamheter.” Orden är hämtade från boken Det okända – om ockultism och andlighet i en ny tidsålder, skriven av Håkan Arlebrand. Boken kom ut 1992 och omnämndes då i Antroposofiska Sällskapets tidskrift Medlemsbladet.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 6

Kritiken mot antroposofin från fundamentalister i slutet av 1980- och början av 90-talet hade dittills mer varit avsedd att framställa den egna rörelsens förträfflighet inför anhängarna än en strävan till en mer objektiv analys – vare sig det gällde pingstvänner eller human-etiker. Och även om Arlebrand hade en traditionellt kyrklig bakgrund – och boken var skriven i avsikt att orientera församlingarna – närmade han sig ämnet med en respekt och kunnighet som är sällsynt hos kritiker.

Till skillnad från fundamentalisterna är han noga med att differentiera vissa begrepp.

Eftersom orden ockult och esoterisk har likartad betydelse används de i praktiken som synonymer. För att undvika de negativa associationer ordet ockultism ofta får, föredrar många ockultister numera att kalla sig esoteriker. Esoterik är dock inte detsamma som all slags ockultism. Folktro, satanism och vulgär ockultism inom ungdomsvärlden kan inte betecknas som esoterik. När vi hädanefter använder ordet esoterik avses ockultism med höga etiska, filosofiska och religiösa kvaliteter, t ex antroposofi, Martinus kosmologi, rosenkreuzfilosofier eller teosofi. Genom antroposofins aktiviteter inom en rad områden har tiotusentals svenskar kommit i kontakt med en intellektuellt avancerad form av ockultism.

Det intressanta med Arlebrands bok är alltså att den är skriven ur ett traditionellt kristet perspektiv. På ett föredömligt sätt belyses skillnaderna mellan traditionell och esoterisk kristendom.

Samtidigt som kristendomen utmålas som förlegad och anpassad till ett alltför försnävat medvetande hos människan påstår många ockultister att det finns en esoterisk kristendom som är denna religions sanna väsen. När kyrkan under senantiken bekämpade gnostikerna censurerade makthungriga kyrkoledare alla esoteriska inslag från kyrkans officiella institutioner. Vår tids kristna är därför okunniga om att evangeliet egentligen innehåller essensen av samma esoteriska tankar som finns inom alla religioner, d v s den tidlösa visdomen, menar man allmänt inom modern ockultism.

Arlebrand klargör också skillnaden mellan traditionell kristendom och kristen esoterik när det gäller gudsbegreppet.

Tron på en personlig Gud tar ockultismen med emfas avstånd ifrån. I sin bok Frihetens filosofi framställde Steiner tron på en personlig Gud som ett uttryck för naivitet. Gud är knappast föremål för ockultismens huvudintresse. Kosmologi, läran om kosmos, verkar fascinera esoteriker i högre grad än teologi, läran om Gud.

Och här uppstår ett problem för traditionellt kristna. Att tolka världen som gudomlig är detsamma som att dyrka det skapade istället för skaparen, vilket i praktiken är avgudadyrkan. Hos esoterikerna råder en gradskillnad mellan världen och det gudomliga, medan det hos traditionell kristendom handlar om en artskillnad.

En annan grundläggande skillnad är att esoterikern menar att människans grundläggande problem är att hon normalt har ett alltför begränsat medvetande. Därför vill esoterikern förkovra sig genom att sträva efter att uppnå högre medvetandetillstånd. Detta är en styggelse i traditionell kristendom som menar att Gud älskar alla oavsett begåvning. Den esoteriska strävan är i deras ögon en elitism som inte är förenlig med det kristna budskapet.

Liknande insiktsfulla differentieringar av utomstående har veterligen inte synts till i senare tiders artiklar och böcker.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)