I dessa dagar då Raoul Wallenbergs 100-årsdag firas kan man göra sig en och annan fundering över hur det kunde bli som det blev. Hur var det möjligt att Hitler kunde göra det han gjorde? I en anmälan 18 januari 2008 i DN skriver Lars Linder om boken Gärningsmän av Harald Welzer som handlar om hur en del unga, i stort sett hyggliga, tyska män som nyss tagit värvning som poliser snabbt utvecklades till högeffektiva mördarförband som likviderade judar bakom de tyska frontlinjerna i Östeuropa under kriget.

Ingen tvingade dem att utrota judar. De enstaka som vägrade fick helt enkelt göra något annat, skriver författaren.

Nu är det inte helt uteslutet att fler satt sig på tvären om de från början förstått vidden av vad de satts att göra. Men en av de avgörande faktorerna var just att ögonblicket då de möjligen hade kunnat sätta ned foten gled snabbt, nästan omärkligt förbi. Situationen inför det första likvideringsuppdraget var inte sällan förvirrad och orderna oklara. Man förväntades göra sig av med ihopsamlade fångar, tillvägagångssättet fick improviseras.

När reglerna är okända gör människor som gruppen gör, och för var och en av soldaterna föreföll det som om de andra i stort sett var med på noterna. Långt efteråt berättade männen gärna om inre reservationer, men där och då var det få eller ingen som visade dem. Allt skedde ungefär lika gradvis och oförutsett, och när poliskompanierna snart vadade och halkade fram som slaktare bland blodiga likhögar var det för sent.

Morden på judar i närheten av Ivangorod i Ukraina 1942. En kvinna försöker skydda sitt barn med sin kropp precis innan de  blir skjutna på nära håll av en medlem ur Einsatzgruppe C. Källa: Wikipedia

En avrättning är ”definierande”, skriver Waltzer, den undanröjer tvivel och berättigar handlingen retroaktivt eftersom den slutgiltigt drar gränsen mellan offer och bödel. Redan efter de första morden kände sig männen säkrare på sitt uppdrag, och grupplojaliteten slöt sig. Mer och mer kom hanteringen istället att kretsa kring ett slags professionella problem männen emellan. De kunde minska det obehagliga i hanteringen genom små förbättringar som gjorde det hela enklare, snabbare och mindre fysiskt påfrestande – en successiv rationalisering som slutade med gaskamrarna.

Men för att få ovana människor att döda så kallt och urskillningslöst bör offren uppfattas som hotfulla, knappt mänskliga varelser. Detta hade de raslagar som instiftats förberett. Det var som ett slags snabbverkande gift som i ett slag gjorde 80 miljoner tyskar delaktiga. De som sedan valdes ut för den blodigare delen av hantverket kunde utföra det utan större förvåning och protester, eftersom brottet i princip redan var påbjudet i lag och det personliga ansvaret avskaffat.

Socialpsykologins bild av den ensamma människan är rätt dyster. Hon framstår som ett fegt och självupptaget djur, ängsligt förskönande sina egna dygder men svag inför auktoriteter och grupptryck och i slutna sällskap i stånd till i stort sett vilka vidrigheter som helst. Ett mönster som går igen från skolgårdsmobbning och gängvåld över sekter och byråkratier till diktaturer. Å andra sidan behövs rätt lite för att locka fram hennes bättre sidor. Minsta stöd från omgivningen, en förstulen blick, kan ge upphov till en hel vägrarfront.

Filosofiskt sett finns ondskan helt enkelt för att viljan är fri. Vilket omvänt betyder att om alla människor kan bli gärningsmän så kan alla också låta bli att bli det. För att nå dit gäller det främst att stärka människors moraliska autonomi – och att backa upp den med kollektiva insikter och en kraftfull, universell lagstiftning.

”Det är inte lätt första gången man dödar en människa. Men man vänjer sig och driver det till professionell fulländning”, säger en av krigsförbrytarna under Bosnienkriget som svar på frågan hur man är funtad om man kallblodigt kan mörda oskyldiga män, kvinnor och barn på löpande band. Hans svar är lika chockerande banalt som många andras före honom.

Det finns tyvärr inget alls som skiljer en massmördare från helt vanliga människor.

Centralt i den föreställningsvärld som resulterade i massmorden i Norge är förövarens fruktan för invandringen av muslimer. Att detta skulle leda till sådana fruktansvärda handlingar är lika monstruöst som obegripligt men samtidigt en tydlig indikation på att man bör ta oron för islamismen på allvar och överge den arroganta hållning av förnekelse som är så vanlig inom politiskt korrekta kretsar.

Vi kan inte låtsas som om islamismen inte existerar. För det gör den – i stora delar av världen. Inte bara på Drottninggatan en gång i vintras. Islamismen är en ideologi. Och den har en historia. Med tanke på dess betydelse inom modern terrorism är den besynnerligt okänd.

Hassan al-Banna föddes i Egypten 1906. I unga år fick han uppslaget att modernisera de gamla islamska lärorna inspirerad av några personer i slutet på 1800-talet som lanserade idéer om att störta de europeiska imperialisterna – och samtidigt göra slut på stagnationen i den muslimska världen. Deras ideal var att förena förnuft med tro, modernitet med tradition och tidens europeiska landvinningar med islams ärorika förflutna.

För att förverkliga dessa idéer grundade al-Banna 1928 organisationen Muslimska brödraskapet. I en av hans sedermera inflytelserika texter listar han flera personer som föredömen – bland annat Hitler. 1936 hade organisationen åttahundra medlemmar, två år senare 200 000. Brödraskapet hade nu blivit en politisk kraft. Man odlade principer om disciplin, lydnad och dyrkan av sin högsta ledare – al Banna själv.

Det var inom det Muslimska brödraskapet som den modell skapades som sedan blivit känd som ”islamism” – där suffixet ”ism” fogas till islam för att skilja al-Bannas politiska förnyelserörelse från den gamla religionen islam. Sedan modellen börjat blomstra spreds den till Palestina, Syrien, Sudan, Iran, Nordafrika, Libanon, Indien och Pakistan.

1947 formulerade al-Banna sin övergripande vision av islamismen där han definierar ”det islamiska fäderneslandet” som i första hand det enskilda muslimska land där en individuell muslim råkar leva; i andra hand alla andra muslimska länder; i tredje hand alla länder som tidigare styrdes av det islamiska imperiet, det vill säga Spanien, en del av Frankrike och södra och norra Italien. I det fjärde och slutliga stadiet utvidgas muslimernas fädernesland till hela världen.

Hur han ville att livet skulle organiseras under det globala herraväldet är redan mycket känt från talibaner och iranskt tankegods. Han ansåg att det måste bli ett slut på motsatsförhållandet mellan den privata och offentliga sfären med stränga straff för ”moraliska förbrytelser”, ”erkännandet av äktenskapsbrott som ett avskyvärt brott vars förövare måste piskas”, förbud mot dans ”och andra liknande tidsfördriv”, ”utrensning av sånger”, ”konfiskering av provocerande berättelser och böcker som på ett försåtligt sätt planterar frön till skepticism”, ”bestraffning av alla som bevisas ha överträtt någon islamisk lära” och ”aktivt tillskyndande av memorisering av Koranen i alla fria grundskolor”.

Han manar vidare till en islamisk militarism som, säger han, kommer att vara överlägsen militarismen inom Mussolinis fascism, Hitlers nazism och Stalins kommunism. I hans samhällsvision skulle alla sentida framsteg vad gäller kvinnors rättigheter avvecklas, individualiteten krossas och skillnaden mellan människor suddas ut. Hans avsikt var att alstra en folklig entusiasm för en politik inriktad inte bara på ultrakonservativ lydnad inom samfundet, utan på våld och krig – den sortens politik som ser terror som ett mål i sig för vilken döden framstår som något önskvärt.

Mycket i al Bannas visioner – vilket förstärkts av senare tiders rörelser som al-Qaida, Hamas, Hizbolla och teokraterna i Iran – liknar den politiska impuls som i västvärlden brukar benämnas fascism.

1949 mördades Hassan al-Banna i Kairo av hemliga polisen och man upplöste rörelsen, fängslade ledarna och en mängd anhängare. I mindre skala spreds organisationen nu till Europa där al-Bannas svärson Said Ramadan efter en dramatisk flykt bosatte sig i Geneve och startade Islamiskt centrum där han till sin död 1995 oförtröttligt arbetade för att vinna nya anhängare för al-Bannas synsätt bland muslimerna i Västeuropa.

På 1950-talet uppgick den muslimska befolkningen i Västeuropa till knappt en miljon, idag rör det sig om cirka 20 miljoner enligt ungefärliga beräkningar. Även om många muslimer bosatt sig i Europa för att undfly Muslimska brödraskapet upplevs organisationen av ett stort antal muslimer som en ärorik förebild som i allt väsentligt fungerar som en inspiration för den hardcore-islam vi ser i bland annat bärandet av slöja, synen på kvinnan, den fundamentalistiska tolkningen av Koranen – och terrorismen.

Här spelar schweizaren Tariq Ramadan – Said Ramadans son och al-Bannas dotterson – en central roll. Inte för att han förespråkar terrorism – för det gör han inte – utan för att han med sin framtoning av lågmäld europeisk intellektuell imponerar på tongivande intellektuella i väst. Men det budskap han bär fram är inte oproblematiskt, menar Paul Berman, författaren till boken De intellektuellas flykt. Det är den boken vi hämtat uppgifterna från här. I det följande ska vi närmare gå in på detta och andra saker i ämnet.

Ständigt denne Hitler. Det är som om vi ännu inte kunnat hämtat oss från chocken över hur hans sjuka ideal kunde bli verklighet. Som om vi hela tiden måste dammsuga alla vrår i detta mardrömsrike för att försöka förstå hur allt detta var möjligt.

En pusselbit är de två volymer som kom ut för några år sedan om de kvinnor i ledande positioner som var hängivna nazister. Den nationalsocialistiska scenen i Berlin var full av fanatism, brutalitet och brådska. På den kultiverade Magda Goebbels hade den samma obestämda dragningskraft som en tjurfäktningsarena. Där fanns det ”verkliga livet”, nu gällde det att delta. Som det tredje rikets första dam reste hon med sin man på partimöten och berusades av den spänningsmättade, brutala atmosfären som härskade i de till bristningsgränsen fyllda salarna där Goebbels utvecklade hela sin demagogiska talang.

Och inte visste vi att fru Himmler, en allvarlig, avvisande kvinna, behandlade sin man illa. Jag har aldrig sett en man som stod så mycket under toffeln som Heinrich Himmler, berättade en god vän. Han rann över av älskvärdhet, men ju älskvärdare han var desto sämre behandlades han. Hemma var den fruktade härskaren över alla koncentrationsläger en nolla som hela tiden måste ge med sig.

Att Gestapochefen Reinhard Heydrich och hans hustru Lina var illa omtyckta var knappast en överdrift, mer anmärkningsvärt var att de var parias även i det interna nazistiska sällskapslivet. Vid ett tillfälle tog Heydrich Linas huvud i sina händer, tittade henne i ögonen och sa: ”Behöver vi över huvud taget vänner? Du är ju min bästa vän! Vi behöver inte andra. Vi fortsätter som förut!” Paret Heydrich tröstade sig med att det inte fanns någon vänskap ”i ett så pass negativt yrke” och att man därför var beroende av varandra.

I den nazistiska parnassen rörde sig också en engelsk lady, Unity Mitford. Hon var personlig vän till Hitler som utnyttjade hennes vänskap i sina envisa försök att få till en allians med England, något hon också ivrade för. Då det blev klart att det inte kunde bli en engelsk-tysk förbrödning, utan tvärtom krig, rasade hennes värld samman. Hon sköt sig i huvudet, men överlevde med kulan kvar i bakhuvudet. Hon led av minnesstörningar, mindes bara Hitler diffust och visste ingenting om andra världskrigets utbrott. Hon dog flera år senare i sviterna av skottet.

Men den kanske mest excentriska kvinnan i den närmaste kretsen kring Führern var kanske Gerda Bormann, gift med Hitlers sekreterare och mäktiga chef för partikansliet, Martin Bormann. Hans ständiga amorösa äventyr utanför äktenskapet uppmuntrades av Gerda. Tillsammans pratar de om hans erövringar och hon önskar att han gör älskarinnorna med barn så att Tyskland får soldater. Ju fler desto bättre. Hon hade till och med planer på att verka för en lagstiftning om polygami. Här sade hon sig vara inspirerad av Muhammed.

I sitt andra äktenskap med Emmy levde Herrmann Göring ett lyxliv. Bland annat födde de upp sammanlagt 7 lejonungar. När ungarna blev vuxna lämnades de till en djurpark. Då de en gång några dagar bodde i ett palats placerade de sin lejonunge i källaren. En natt vaknade paret Göring av att dörren öppnades till deras sovrum. Det var lejonet. Han hade tryckt ned åtta dörrhandtag med sina tassar och öppnat varenda dörr på väg från källaren. ”När han upptäckte oss blev han alldeles ifrån sig”, berättade Emmy. ”Vi hade inte hjärta att fösa tillbaka honom. Därför fick han tillbringa natten hos oss…”

Hitlers kvinnobild var ambivalent. Han kunde säga ”när en kvinna börjar grubbla över varat – då är det illa” – men gynnade samtidigt kvinnliga karriärer. I Eva Brauns närvaro sade han en gång: ”Mycket intelligenta människor borde ta sig en dum kvinna. Tänk er om jag dessutom skulle ha en kvinna som hade synpunkter på mitt arbete! På min fritid vill jag ha lugn och ro… jag skulle aldrig kunna gifta mig!”

(Källa: Nazisternas kvinnor 1 & 2, Tiedlund förlag)